Jag utmanar er att bli den snälla granntanten!

Kära bloggvänner! Det finns ingen tid över till bloggande i livet just nu, IRL-barnakuten kräver för mycket av mig för det. Tack alla för uppmuntrande kommentarer, mejl och tillrop!

Ni som saknat mig här: läs gärna min krönika på mama.nu om barn i missbruksfamiljer. Mycket aktuellt och viktigt ämne tycker jag själv!

barnakuten.nu_.gif

Sluta amma – hur gör man och när är det dags?

Vi har fått många frågor om att sluta amma, hur man gör och när det är dags. Jag börjar med att svara på den andra frågan, när det är dags att sluta amma.

Det är dags att sluta amma när mamma och bebis vill

I sällsynta fall kan det vara så att mamma måste äta en medicin som gör att hennes mjölk inte går att använda. Då måste hon sluta. I mycket sällsynta fall tål inte bebisen mammans mjölk (vid medfödda ämnesomsättningssjukdomar och för svårt mulitfödoämnesallergiska bebisar), då måste hon också sluta amma.

Men för de allra allra flesta mor-barn-par gäller detta: amningen ska avslutas när mamma eller bebis inte alls vill fortsätta längre. För vissa sker det här första levnadsveckan, för andra femte levnadsåret, för många någon gång under första eller andra levnadsåret. Bebisar är olika, mammor är olika. Och varje mor-barn-par är unikt. Den amningslängd som passade för en mamma med första barnet behöver inte alls passa med andra barnet, eller med andra tvillingparet. Jag kommer aldrig att ge råd om hur länge andra ska amma, det kan ni läsa mer mer om i ett tidigare inlägg.

Om bara bebis vill sluta amma men mamma vill fortsätta

Det här händer ibland tidigt i livet, under första levnadsveckorna. Ofta med bebisar som tycker det är svårt att lära sig sugtekniken på bröstet, som får prova nappflaska och tycker det är kanonenkelt att suga från den. De kan då bestämma sig för att rata bröstet.

Om du som mamma vill fortsätta amma så tycker jag du ska fundera på om det är i någon situation som ditt barn ändå gillar amningen. Till förrätt? Till efterrätt? Som nattning? Som tröst och gos? Fortsätt isåfall med att amma i den situationen i första hand. Om ni får till ett fint amningssamarbete där så kan det hända att bebisen sedan vill amma mer och mer. Eller inte.

Kämpa helst inte för mycket emot bebisens vilja, det brukar sällan fungera. Utan försök gå med. Ibland kan amningsnapp vara jättebra för bebisar som tycker bröstet är svårt, eller tillmatningsset, som är en tunn plastslang fasttejpad på bröstvårtan. I andra änden sitter en nappflaska med mjölk som går ner i plastslangen och matar bebisen samtidigt som den suger vid bröstet. Kontakta en hjälpmamma i Amningshjälpen eller en amningsmottagning om du vill ha hjälp med tillmatningsset. Amningsnappar finns att köpa på apotek.

Om mamma vill sluta amma men inte bebisen 

Den situationen är jättevanlig hos större bebisar. Mamma vill sluta nattamma, eller sluta amma helt. Bebisen eller det lilla barnet vill fortsätta. Jag brukar ha ettårsåldern som någon slags mental gräns här. Under ett års ålder tycker jag det är bra om man kan låta bebisen styra så mycket mamma orkar. Över ett års ålder så tycker jag mamma måste få bestämma mycket mer över hur mycket hon vill amma. Och sätta amningsgränser. Hemma men inte ute, på kvällar men inte på dagar, eller vad nu just du som mamma tycker känns som bra amningsgränser för dig.

Ettårsåldern är förstås inte huggen i sten. Tvärtom snarare tagen ur luften. Men de flesta ettåringar brukar ha etablerat annan mat i såpass stor utsträckning att det fungerar för viktuppgång och näring med i princip vilka amningsbegräsningar som helst. Inklusive att sluta helt om mamma vill, även om bröstmjölken fortsätter att vara ett finfint näringstillskott hur många år man än ammar.

Trappa ner!

De första tio dagarna efter förlossningen är brösten av någon anledning väl skyddade mot mjölkstockning. Om du slutar amma första levnadsveckan behöver du därför inte vara lika noga med att trappa ner amningen långsamt, även om det kan kännas skönt att inte brösten blir så spända.

Efter den tiden riskerar du mjölkstockning om du slutar tvärt. Nedtrappning är att föredra. Tänk på att ju oftare bebisen tömmer brösten, desto mer mjölk bildas. Så minska på amningen så kommer mjölken att minska med några dagars fördröjning. Tight behå är ett bra hjälpmedel. Får du en röd och ömmande knuta i bröstet, låt bebisen suga på det bröstet och stryk samtidigt från knutan mot bröstvårtan som för att hjälpa mjölken ut från stockningen. Ingen hård massage!

Att sluta nattamma

Många nyfödda bebisar kan bara somna med bröstet i munnen. Gott så. Men när de gjort det varje natt i sju eller nio månader brukar många mammor längta så att huvudet sprängs efter att få lite tid på kvällen för sig själva, och väldigt gärna vilja dela med sig av nattningen till den andra föräldern.

Att sluta nattamma barn som gillar det är ofta en kamp. Kanske den första stora viljekampen i familjen. Om det är så i din familj, bestäm dig om det är värt det. Diskutera med den andra föräldern om det finns en sådan vad ni tycker känns bäst. Vissa föredrar att den andra föräldern nattar i annat rum, andra mammor föredrar att fortsätta natta men med tight tröja och behå och utan att erbjuda bröstet. Ofta blir det några nätter med mycket protester innan barnet har lärt sig att bröstet inte bjuds nattetid längre.

Men pappan då, ska inte han få bestämma något om amningen?

Om pappan ser att mamman far illa av amningen tycker jag han har en skyldighet att ta upp det med mamman och höra med henne hur hon mår och vad hon egentligen vill. Annars är ju amningen en delad kroppsupplevelse mellan mamma och barn och därför tycker jag att det är mamma och barn som ska bestämma om amning är något de vill göra, hur länge och på vilka villkor.

Att börja med annan mat

Att börja med annan mat än bröstmjölk är något annat än att sluta amma. Läs gärna mer om det i inlägget: Börja med dig själv – om att börja med annan mat än mammamjölk eller ersättning. För att barnet ska kunna tillgodose sina näringsbehov, först av järn, men sedan även av andra näringsämnen, behöver man börja med annan mat kring 6-månadersdagen.

Att amma och jobba

Att delamma och jobba känner jag hur många som helst som gjort utan större problem. Vi är många läkare som pumpat på jourrumet under nattjourer eftersom vi alla andra nätter ammat våra ganska stora bebisar eller barn hemma. Brösten anpassar sig efter hur man brukar amma.

Att helamma och jobba har man laglig rätt till i Sverige med amningspauser från jobbet. Men i mina ögon är det väl mycket att kräva av en partner att hen under sin föräldraledighet ska kretsa runt just mitt jobb med en bebis utifall bebisen blir hungrig. Men är föräldrarna överens om det så visst. Kör på.

Hur var det för er att sluta amma?

barnakuten.nu_.gif

Den svårfångade känslan för att natta barn

Att natta barn är verkligen en svår konst. Det är definitivt ett av de ämnen som vi fått flest frågor om, och där vetenskapen (som vi annars kan utgå ifrån i svaren) inte ger oss någon hjälp. Googlar man på sömnmetoder så hittar man också massor av frågor, massor av svar, och en del sidor där föräldrar funnit ljuset, sömnMETODEN med stort M som fungerar för dem.

Att natta barn är också viktigt. Om nu vetenskapen inte kan hjälpa oss med hur man ska natta, så kan den definitivt hjälpa oss med att det är viktigt med regelbundna sömnvanor för barnen. Regelbundna sömnvanor och sisådär 10-13 timmars nattsömn för förskole- och skolbarn är associerat till framgång i det mesta i olika studier.

Barn har olika lätt och olika sätt att somna

Precis som vuxna. Vissa somnar lätt på bussen och i klassrummet. Vissa är mer prinsessan på ärten-lika och behöver sitt eget sovrum, favorittäcket och favoritnallen för att det överhuvudtaget ska gå att börja varva ner. Jag är övertygad om att de här skillnaderna till stor del är medfödda, man ser dem hos mycket små barn.

Vissa vill vara nära, andra inte

Vissa barn kan bara somna nära sina föräldar. I fysisk kontakt med dem. Jag tycker inte det är så konstigt. Föräldrarna är barnets skydd i världen och det är klart det kan skapa stor ångest att somna, gå in i ett helt hjälplöst tillstånd, utan att ha föräldern där. Jag brukar tänka på den egenskapen som en sannolik överlevnadsfördel på savannen. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel.

Den här närhetstörsten brukar ofta sitta i åtminstone ett par år, ofta längre. Och återkomma vid utvecklingssprång, sjukdom, oro eller stora förändringar. Nästan alla familjer med svårt sjuka barn som jag kommmit lite närmare har berättat att barnen, i tio-tolv eller fjortonårsåldern, har återgått till att sova i föräldrarnas säng i samband med svår sjukdom. För att något halvår eller år efter tillfrisknandet åter börja sova i eget rum.

Andra barn somnar bäst i egen säng, eller i vagn. Vilket kanske inte var en överlevnadsfördel på savannen, men definitivt är en fördel i ett säkert hem, där bebisen får piggare och därmed ofta gladare föräldrar.

Känslan av att det är dags att somna

Efter år av träning tycker jag mig ha blivit bra på att natta. Mina barn är av närhetstypen. Så det är nattning mellan dem i sängen (närhetstörstande som de är delar de på en 120-säng) som gäller. För mig har det blivit oerhört tydligt att om jag ljudlöst kan förmedla känslan av att ”nu är det lugnt, härligt och trött här, nu somnar jag snart” så somnar de snabbt. Om jag å andra sidan förmedlar känslan ”hoppas ni somnar snabbt i kväll så jag kan gå upp och får gå ifrån er så snabbt som möjligt” så sprider sig en oro i sängen som aldrig leder till sömn.

Jag tror inte på tankeläsning, men jag tror definitivt på känsloläsning, eller känsloöverföring, mellan både människor och djur. Och min mest effektiva nattningsmetod är att jobba på mina egna känslor av lugn och ro och glädje och kärlek.

Läs mer om barn och sömn: Pappa Åberg och femminutersmetoden

Hur ska jag få sova när jag har en bebis hemma?

Vad är era erfarenheter av nattning? Vad är era bästa tips?