Därför kommer jag aldrig att ge råd om hur länge någon annan ska amma

Jag har fått många reaktioner både på inlägget om att mata en bebis och det om att börja ge annan mat än mammamjölk/ersättning. Många är positiva, men några undrar varför jag inte följer Världshälsoorganisationens råd om att helamma till 6 månader och delamma till minst två års ålder.

Jag har bestämt över två amningsperioders längd: när jag ammade Isak och när jag ammade Edvin. Jag har inte bestämt själv, Isak och Edvin hade starka egna viljor kring det här. Men jag har varit delaktig i de här besluten i alla fall. Om någon annan hade försökt säga åt mig hur länge jag skulle amma hade jag inte tagit emot det så bra. För mig har det varit två av de mest privata besluten i mitt liv, och det har varit viktigt för mig att få besluta det här tillsammans med mina barn.

Många föräldrar jag träffat i mitt jobb, många vänner och många som skriver på olika sidor på internet delar min känsla: beslutet om hur länge man vill amma sitt barn är privat och måste få vara privat. Familjeforumen på Internet vimlar av historier kring hur kränkta, arga och ledsna mammor har känt sig när någon (ofta en läkare eller sjuksköterska) försökt bestämma att de ska amma fast de inte vill, eller att de ska sluta fast de inte vill.

Bebisar behöver mat, kärlek och hjälp med hygienen. Kärleken är så viktig. Många mammor har berättat för mig hur ett upplevt tvång att amma har hindrat dem från att orka eller kunna vara kärleksfulla mot barnet. Hur bergskedjor av skuld och skam ställt sig mellan dem och barnen för att de fått höra att de inte gör barnets bästa när de inte velat eller orkat fortsätta en problematisk amning. Många mammor har också berättat hur de helt förlorat förtroendet för en läkare som ifrågasatt en fungerande, kärleksalstrande amning av ett förskolebarn.

Vi får inte låta det vi tror är det bästa bli det godas fiende. Ni kommer aldrig att få höra mig säga att ersättning är bättre än mammamjölk, för det är den inte och jag tror aldrig den kommer att bli det hur mycket än företagen jobbar med produktutveckling. Men den är tillräckligt bra. Tillräckligt bra för att jag inte ska vilja lägga mig i beslut som jag inte tycker jag har med att göra. Delamning i 4, 6, 12 eller 18 månader är också tillräckligt bra förutsatt att den kost som barnet får i tillägg till mammamjölk är bra. Precis som delamning i flera år är det.

(I områden med dålig hygien, smutsigt vatten, där man inte kan diska flaskor, inte har tillgång till sjukvård och har osäker tillgång till ersättningspulver är inte ersättning tillräckligt bra. Där tycker jag det är helt förkastligt att marknadsföra ersättning och helt rätt att göra allt för att mammor ska amma. Amningsbloggen skrev bra om det häromdagen tycker jag. Även om några av mammorna där säkert också får upprepade mjölkstockningar, har svårläkta bröstvårtesår och får ångest av att tänka på nästa amningstillfälle. Världen är orättvis. )

17 reaktioner på ”Därför kommer jag aldrig att ge råd om hur länge någon annan ska amma

  1. Ödmjukheten inför andra människors oliktänkande gör att de är mer villiga att testa nya vägar, det är min övertygelse och jag har lärt mig att alla inte har samma tanke, känsla, kunskap eller insikt som jag och därmed fattar sina beslut utifrån just sin känsla, kunskap och insikt. Du är klok!

  2. Jag arbetar som distriktsläkare på en vårdcentral i norra Sverige och jag brukar säga så här till mina mammor som har problem med amningen eller som äter medicin som gör att de inte kan amma:

    ”Det är bra med amning men det är VIKTIGARE för barnet att ha en mamma som mår bra än att ha en mamma som ammar.”

    Det brukar bli en lättnadens suck från många.

  3. Vilken underbar blogg med kloka inlägg. Jag är läkarstudent som läser barnkursen och har fått en massa tips och inspiration. Jag kommer att besöka din blogg en hel del framöver 🙂 (Just det här inlägget gillar jag extra mycket, tyvärr så har jag redan sett att vårdpersonal skuldbelägger mammor som av olika anledningar väljer att inte amma)

  4. Hej och tack för en mycket bra blogg, inkl detta inlägg!
    Jag undrar en sak om amning och det är hur stor del av maten amningen får ta? En kompis till mig ammar sitt 20-mån gamla barn ca 10 ggr/dygn och nu har barnet tappat lite i vikt enl kurvan så de ska på ett extra besök osv. För mig låter det väldigt mycket och jag har fått höra av en barnläkare förut att det är risken om man låter amningen ta för stor del av födointaget för barnet. Dvs man får i sig mindre järn ffa (?). Den läkaren tyckte även att när man ammar så stora barn så mycket så kanske problemet mer ligger i att mamman har svårt att klippa beroendet av henne, vilket förvisso är sant vad gäller min vän och hon är medveten om just det.

    1. Hej! Precis som jag skrivit ovan så kommer jag aldrig att säga hur länge eller hur mycket eller hur ofta eller hur sällan någon annan ska amma. Blir jag tillfrågad som läkare av en mamma så har jag gärna en dialog med mamman men är då noga med att ta reda på hennes tankar och känslor kring amningen och barnets andra matvanor innan jag börjar prata eventuella förändringar av amningen.

      Det gör mig ledsen att höra att en kollega sagt till en ammande mamma att anledningen till att hon ammar barnet är att mamman har svårt att klippa beroendet av barnet. I mina ögon är det inte professionellt att uttrycka sig så. Ett 20 månader gammalt barn är helt beroende av sina föräldrar och att ”klippa” ett sådant beroende är inte i barnets intresse. Matningen av barnet är en del i relationen mellan förälder och barn, och just därför finns så starka känslor kopplade till matning. Just därför är det extra viktigt att vara ödmjuk, lyhörd och stödjande när man pratar med andra föräldrar om matning och ätande, oavsett om man gör det som vän eller som läkare eller som sjuksköterska eller som dietist.

  5. Hej och förlåt, jag var otydlig. Ingen läkare sa det till henne utan till mig (då samtalet inte alls handlade om henne utan generellt) och jag har heller inte fört det vidare till henne utan funderar i min ensamhet. Däremot pratar hon och jag om att hon tycker att det är obehagligt att hennes dotter kommer att bli mer och mer oberoende av henne.

  6. Kommenterar lite sent på detta, då jag börjat följa bloggen först nu. Min upplevelse av amningskritik är att den kommer från kvinnliga kollegor till mig. Jag började jobba när mitt barn var 10 mån och fick kommentarer av kvinnorna att jag borde sluta amma för mitt barn inte behöver det nu. Att jag borde få henne att äta välling, som hon hatar, bara för det är praktiskt. Manliga kollegor har däremot stöttat mig, de som vet om att jag ammar. Nu har min tjej fyllt 1 och särskilt nu när det är varmt har jag eller sambon inte ens tänkt tanken att jag ska sluta. Jag har haft en bra amningstiden och det känns viktigt för mig att hon också vill sluta när det är dags.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *