Att begränsa genom att beskriva

Cecilia skrev ett inlägg häromdagen om vikten av att välja sina ord med omsorg när man vill beskriva sitt barn. Det är roligt att läsa era kommentarer med reflektioner och förslag på positivt laddade formuleringar man kan välja istället för de mer begränsande orden. Det fick mig att tänka på hur ofta vi egentligen behöver beskriva för barnen hur de är som personer. Inte särskilt ofta skulle jag vilja påstå.

Hur känns det att bli beskriven av någon annan?

Om jag utgår från mig själv är det sällan som en annan person oombedd berättar för mig och andra om hur jag är, om mina personlighetsdrag, svagheter och tillgångar. Det skulle kännas väldigt obekvämt om någon beskrev och tolkade mitt beteende inför andra. Tänk dig själv att du träffar en ny person och innan du hinner hälsa säger någon högt om dig ”ja, han är ju ganska blyg”, eller när du reser dig från lunchbordet för att du glömt något på skrivbordet säger din bordsgranne till resten av sällskapet ”ni ser ju, hon har alltid myror i brallan, kan aldrig sitta stilla och koncentrera sig”. Tänk dig att oavsett vad du gör för förändringar lever liksom vandringslegenden om hur du ”är” kvar. Du kanske var skoltrött för många år sedan men har nu hoppat på en utbildning du verkligen vill gå, och din omgivning fortsätter att beskriva dig som skoltrött, ofokuserad och lat. Du kanske fattade flera impulsiva, ogenomtänkta blixtbeslut med jobbiga konsekvenser för några år sedan, men har nu en ordnad tillvaro och har en väl genomtänkt och balanserad plan för något du vill göra, men dina nära beskriver dig som en vandrande naturkatastrof som verkligen inte kan fatta beslut. Ganska trist och begränsande, tycker jag!

Ju mer jag tänker på det här med att beskriva sitt barns personlighet för andra, och då speciellt så att barnet hör på, desto mer ogillar jag det faktiskt. Ett barn som kallas bråkig har en lång uppförsbacke att vandra om hen vill bekräftas som omtänksam. För den som ofta beskrivs som duktig blir det svårt att kunna misslyckas. För den som kallas lat eller bekväm uppstår ofta känslan att det inte spelar roll hur mycket hen anstränger sig, lat-etiketten sitter ändå klistrad i pannan. För den som kallas modig blir det svårt att backa ur, och tvärtom för den som brukar beskrivas som feg eller blyg. På så vis blir det man säger ibland en självuppfyllande profetia. Den ”duktiga” vill inte göra sin omgivning besviken och fortsätter därför prestera duktigt. Den ”hopplösa” kanske ger upp hoppet om sig själv och slutar försöka.

Men vad kan man säga istället då?

Visst finns det tillfällen då du vill prata med ditt barn om hur det beter sig, oavsett om det är en positiv egenskap du vill uppmuntra eller ett problematiskt mönster du vill bryta. Prova att beskriva vad som hände istället för hur barnet är. Exempel ”du, det där var modigt gjort, vad imponerad jag blir”, ”nu kastade du tåget så det gick sönder, varför tror du det blev så?”, ”såg du att när du tog kompisarnas leksaker ville de inte vara med och leka längre?”.

Jag tror att det är lättare för barnet (egentligen för alla!) att ta till sig om man talar om den specifika situationen, eller om ett särskilt mönster. Om varför det blev som det blev, och hur det påverkade andra. Om vad man kan göra annorlunda nästa gång. Eller för all del, om beteenden och val man tycker så mycket om att man vill ta med sig dem till nästa gång. Jag tror också att det ger en bild av att människor kan förändras i den riktning de bestämmer sig för, att vi har ett val och att vi kan ändra oss.

Små ordval kan göra stor skillnad, och minst lika viktigt som vad jag väljer att säga tror jag är varför jag väljer att säga något.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

5 reaktioner på ”Att begränsa genom att beskriva

  1. Det mest förminskande i ditt exempel tycker jag nästan är att bli omtalad i tredje person, fast man är närvarande själv. Det är verkligen inte respektfullt och något att tänka på för alla vuxna, då det är lätt hänt att man gör det med barn.

    Jag minns själv flera gånger från min barndom när det hände att vuxna pratade ”om” mig och inte ”med” mig, och det kändes inte alls roligt.

  2. Så sant! och tänkvärt! Fler föräldrar och människor över lag borde försöka sätta sig in i barnets känslor innan de öppnar munnen. Vända på det och tänka hur skulle det kännas om någon sa så till mig, förmodligen inte bra. Alltför ofta hör man exempel på detta och det är så tråkigt.
    Häromdagen var vi bjudna på barnkalas och jag hade köpt en söt liten ryggsäck till flickan som fyllde fyra år då jag sett henne beundra min sons ryggsäck. Det första föräldrarna sa var så bra då kan du ha den till dagis när du ska börja där. Nu ska det gås på dagis minsann, sas det skämtsamt. Detta är en liten flicka som inte vill gå på dagis, verkligen inte vill och som provat flera gånger. Hon blev såklart ledsen vilket jag förstår och jag tyckte var jättejobbigt för henne. Det var ju inte alls min tanke med väskan. Jag efterlyser verkligen mer medkänsla av vuxenvärlden.

  3. Ett annat sätt att uttrycka sig på, som faktiskt inte etiketterar barnet alls – är ju att berätta vad som händer i mig när barnet gör något.
    ”När jag såg dig dansa, så kände jag sån glädje!”
    – och detta går ju såklart att utveckla än mer: ”När jag såg/hörde dig dansa/prata blev jag inspirerad till att dansa/läsa mer böcker/skriva brev/lyssna på radio mer själv! Dans/tal/information gör mig lycklig/nyfiken/kunskapstörstande!”.

    Det är så viktigt att skilja på beröm ”Vad duktig du är när du dansar!”, och uppskattning (exemplen ovanför). Beröm bygger falska grunder för självförtroendet, och ingen grund alls för självkänslan, och står bara stabilt så länge berömmet regnar in.

    Jag var ett s.k ”duktigt” barn när jag växte upp, och det var ett S Å tungt lass att dra. Jag orkade inte längre vara duktig i gymnasiet, jag hade ju en massa andra behov som behövde uppfyllas – men de fick inte plats, för viktigast var att jag var ‘duktig’. Jag superkraschade och det tog mig 5 år innan jag hittade till en stabil plats inom mig själv där jag förstår att jag får, kan & VILL ta avstånd från det duktiga.

    Jag hoppas jag kan lära mitt kommande barn att älska sig själv, och förstå att etiketter inte betyder något.
    Kärlek, behov & vilja framför allt!

  4. Tack för en superbra blogg och ett tänkvärt inlägg om att begränsa genom att beskriva. Jag skulle gärna läsa mer om detta viktiga ämne men då med vinklingen om könsroller.

    Min son har en 10 veckor äldre kusin som är tjej och nästan varje gång barnen ses märker jag hur dessa jämngamla barn får uppmärksamhet på olika sätt. Farmor berömmer ”gossen” när han utför fysiska aktiviteter väl och ”tösen” får uppmärksamhet när hon är söt eller slår sig. Barnen kommer aldrig komma ur sina könsfack om vi gör skillnad på hur det får uppmärksamhet. Detta ämne bekymrar mig en hel del…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *