Att bli förälder – när starten är svår

En vanlig föreställning om föräldraledighet (ofta hos de som inte varit där) är att den består av en oändlig rad av långa, sköna, fria, lediga dagar där man mest glider runt och myser med sin bebis.  Fikar lite med vänner, pysslar i hemmet, läser böcker och kanske tar chansen och startar eget företag. Knappt har första BB-bilden publicerats på facebook så börjar de välmenande uppmaningarna strömma in i en strid flod. Passa på att njuta! Åh så mysigt med bebisbubbla! Nu börjar den lyckligaste tiden i livet!

Men vad händer om man inte kan känna så? Om dagarna (och nätterna) fylls av otröstlig bebisgråt, känslan av att inte räcka till, oro för allt farligt som kan hända? Om mammakroppen gör ont och känns främmande? Om relationen till partnern, om det finns en sådan, helt är ställd på ända? Om den där himlastormande, omvälvande kärleken till bebisen inte alls infinner sig? Vågar man säga det, eller ens känna så?

Mitt enkla svar är JA – det vågar man! Säg ifrån, be om hjälp, berätta för någon hur du mår! Släpp tankarna på att man inte får tänka eller känna så. Tanken är fri, liksom känslan. Det enda som räknas är vad man gör av det. Det är jättevanligt att starten som förälder inte alls är enkel, att kärleken tar lite tid på sig. Det är inte bara du som ska vänja dig vid en tillvaro som inte liknar något annat, du har dessutom en helt ny liten människa för vilken allt är obekant, och som är totalt beroende av dig för att överleva.  Ett ansvar så stort att det inte går att överblicka.

Allt det här är upplevelser så vanliga och begripliga att BVC har som en av sina uttalade huvuduppgifter att aktivt leta och fånga upp de föräldrar som känner så för att erbjuda stöd och hjälp. Ibland kan det räcka med praktisk avlastning; att få sova ett par nätter, duscha ifred och äta lagad mat. Andra gånger krävs professionell hjälp såsom samtalsstöd och mediciner. Att veta vad som är en övergående baby blues och vad som börjar etablera sig som en depression är svårt att avgöra initialt, men det viktiga är att inte dra sig undan med sin ångest, sin ledsenhet och sin främmande, skavande, nya roll. Jag tror att ensamhet och isolering är förödande för människan. Både du och din bebis behöver må bra, och mår den ena dåligt blir det svårt för den andra att må bra. Det gäller åt båda hållen. Ingen människa är en ö, som det heter, och i en familj blir detta övertydligt. När det är barnet som mår dåligt är vi i regel snabba på att söka hjälp, men när föräldern går under isen är det ofta svårare att nå ut, och det tar längre tid innan vi kommer dithän.

Med detta i bakhuvudet försöker jag, både i jobbet och privat, vara så lyhörd jag kan för att inte missa när en nybliven förälder väl signalerar att situationen är svår. För trots att det är så vanligt är det nog ett av vår kulturs starkaste tabun – att ha svårt att känna omedelbar kärlek till sitt barn och lycka över sitt föräldraskap. Inget barn tar skada av att familjen inte faller perfekt på plats redan vid födelseögonblicket, men blir ledsenheten, ångesten och svårigheten att knyta an långdragen påverkar det barnet negativt. Ibland behövs det hjälp utifrån för att växa ihop som familj och må bra. Tveka aldrig att be om den (för den finns)! Och står du utanför som vän, anhörig eller kanske som vårdpersonal – förutsätt inte att allt är okomplicerat och lyckligt, våga istället fråga hur det egentligen är.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

33 reaktioner på ”Att bli förälder – när starten är svår

  1. Men vad bra skrivet! Heja! Otroligt viktigt ämne. Att bara veta att det är helt ok att känna så kan nog för många vara en tillräcklig hjälp.

    1. Tack, vad snällt sagt! Jag tror också att det finns en enorm potential i att bara tala öppet om att det kan vara svårt att lära sig leva med en nyfödd. Min förhoppning är att öppenheten ska kunna skingra lite skulddimmor så fler kan våga be om hjälp.

  2. Vilken välskriven text! Minns hur jag under sista tio minuterna under frågestunden på föräldrautbildningen (på totalt sex timmar) frågade om nedstämdhet i samband m att få barn. ”Jo, just ja”, svarade barnmorskan. ”Det är ganska vanligt & många drabbas”. Frågan jag då inte ställde var varför detta inte nämnts under de andra timmarna…Min bild är att å ena sidan är medvetenheten större än tidigare om hur människor reagerar på att bli föräldrar. Å andra sidan finns en tendens att utgå från att allt är bra tills motsatsen bevisats. Det tycker jag är synd. Hur vi pratar (eller inte pratar) om saker avgör ofta vad vi är bekväma att ta upp.

    1. Det där är så skevt tycker jag. Att det ägnas timmar åt att i detalj undervisa om förlossningens olika skeden, men om det som händer efter utskrivning från BB sägs knappt ett ord. Under förlossningen har man ju (förhoppningsvis) professionell personal på plats som ansvarar, tolkar, förklarar och hjälper under hela förloppet. Det är väl hemma, när ensamheten och tystnaden sluter sig runt den nya lilla familjen man verkligen skulle behöva veta hur man ska göra? Varför fokuserar inte på föräldrautbildningar mer på hur amning fungerar, vad man kan göra om den strular? På nedstämdhet och kolikskrik? På hur lång tid det tar för mammakroppen att läka och återhämta sig?

  3. Vad bra att ni skriver om det här ämnet eftersom det verkar vara ganska tabu att prata om den ”jobbiga” tiden i början. Vi har fått vår son med hjälp av provrörsbefruktning och jag upplever att i ”ivf-världen” har man ännu mer en känsla, att man inte vågar klaga, man har äntligen fått sitt barn efter flera års kamp och massor av hormonbehandlingar, så man skall vara glad. Fast det är inte så enkelt och självklart. Även om man har kämpat länge och varit mellan hopp och förtvivlan i flera år kan man känna sig trött, nedstämt i början och inte säkert alls att den stora kärleken mot barnet kommer på en gång.
    Vi har även förlorat vår första son i vecka 36, han dog i min mage. Så vi har gått igenom en fruktansvärd sorg innan jag blev gravid igen och den här sorgen gjorde också att när vi äntligen lyckades få ett levande barn kände jag att jag inte fick klaga. Jag får inte säga hur trött jag är, hur jag längtar efter en helnattsömn, hur vår relation påverkades av att vi fått ett barn…osv, utan jag måste vara glad hela tiden att vi äntligen lyckades! Fast jag vet nu att det inte är så, de här känslorna är helt normala och inget att förneka inte ens om man gått igenom hemska saker kring att skaffa barn som vi har gjort.
    Det är viktigt att skriva, prata om det här, att känslan är normal och ingen förälder behöver skämmas för sina känslor eftersom de är helt normala. Att få ett barn är världens UNDERBARASTE sak tycker jag, men samtidigt inte alltid dans på rosor och det är helt okej så. Tiden, erfarenheten hjälper sedan mycket, och sömnen förstås… :-).

    1. Att få barn efter en lång barnlängtan är ofta extra svårt, det blev jag genast sugen på att skriva om. Pax för det Lina. Ett tips om du känner skuld för att tycka vardagliga saker med barnet är jobbigt är att vända på det. Det är en lyx i livet att tycka det är jobbigt att inte få sova för att barnet väcker en. En lyx jämfört med att gråta sig till sömns för att barnet inte lever längre. Njut av den lyxen, gotta dig i den och tyck riktigt synd om dig själv för att du inte får sova, eller för att du det gör ont att amma etc. (Men kanske inte inför dina fortfarande barnlösa vänner då!)

      1. Det är precis jag brukar tänka på att hur skönt och underbart det är med de här nuvarande vardagsproblemen jämfört med kampen och sorgen vi har upplevt. Men man behöver påminna sig ibland faktiskt. Så jag njuter, jag lovar, och är tacksam varje gång när jag behöver gå upp på natten och är så fruktansvärt trött. Att ha vår son här är det bästa som hänt med oss.
        Trots glädjen och lyckan får man klaga ibland lite, men självklart inte inför de som fortfarande kämpar. Jag minns hur svårt jag hade med att lyssna på andra kvinnor som blev lätt och spontant gravida och klagade på illamående under graviditet, om sömnlösa nätter och sånt eftersom jag önskade inget mer då än att behöva kräkas flera gånger under dagen pga graviditetshormoner eller inte kunna sova på natten för att mitt barn behövde mig.
        Jag säger inte att man uppskattar lyckan mer när man är ofrivilligt barnlös, eftersom det inte är sant, men kanske man uppskattar på ett annat sätt.
        Det blir intressant att läsa ett inlägg om att få barn efter en lång väntan och längtan, hur ni ser på saken.
        Själva längtan efter ett barn och kampen är extremt svåra, men att få barnet efteråt var något extra underbart :-). Men en sak är säkert, man tar inte något för givet, den enorma glädjen kommer hand i hand med en enorm oro också. Det är något jag själv känner att jag måste lära mig att hantera.

  4. Vi har precis som Timea haft det svårt, men på ett annat sätt. Att bli gravid var inget problem någon av dom 3 gångerna jag varit det. Problemet för oss har varit att behålla barnen… Första gången dog barnet i vecka 23 och andra gången i vecka 33. Med tvillingarna var det ruskigt nära också, men det gick som tur var bra. Även om min och Timeas situation är ganska olika känner jag igen mig väldigt väl i det hon skriver… Och vi ska ju vara EXTRA glada, för vi fick ju två på en gång…

  5. Tycker att hon som höll i förädrautbildningen här i Linköping gjorde det bra.
    Tog upp det och pratade om det samt att de har en typ screening efteråt för att fånga upp nedstämda mödrar etc.
    De tog även upp parrelationen efter barnets födelse. Att man ska tid för varandra utan barn var en viktig del. Vi förstagångare är det rätt viktigt att höra att man får bort stämpel som dålig förälder bara för att man vill gå på bio tillsamans.
    Sedan tog de upp papparollen som är rätt lätt att gå bort sig i under första tiden då man faktiskt blir lite undanskuffad när prinsen eller prinsessan har kommit.

    Som vanligt bra ämne och bra skrivet.

    1. Vad bra att de tar upp frågan med alla föräldrar redan innan barnet är fött, och ännu bättre om det också finns en strukturerad screening efter förlossingen, då det mesta annars tenderar att kretsa bara runt barnet och dess tillväxt. Något som slår mig är att ett vanligt och bra tips är att föräldrarna ska få tid för varandra utan barnet, men vad gör man i familjer där man inte har någon naturlig barnvakt att fråga? Någon som vill berätta om sina erfarenheter av detta?

      1. Jag tycker inte att det är ett bra råd att föräldrarna ska ta sig tid för varandra utan bebisen redan tidigt, alltså att skaffa barnvakt och gå på bio t ex. Ett mycket bättre råd är att ta sig den tiden på andra sätt, som inte krockar med barnets behov av att vara nära sina anknytningspersoner och som inte kräver barnvakt. Att vårda relationen på andra sätt, exempelvis att man kan ha ”date night” en gång per vecka, hemma, då man klär upp sig, har en trevlig middag (take-away om man inte orkar laga mat), stänger av alla elektroniska apparater och bara ägnar sig åt varandra. Skulle barnet vakna är det bara att natta om och fortsätta där man var, och skulle det inte gå så är det heller inte hela världen eftersom nästa date night kommer så snart igen. Det finns säkert många andra sådana bra tips. Det viktiga är tiden och kommunikationen med varandra, inte att man nödvändigtvis lämnar barnet.

        1. Jag tänker att det är viktigt att inte bli för kategorisk i sin syn på hur nyblivna föräldrar ska göra för att familjen ska må bra. Ibland är vägen dit inte den kortaste. När en nybliven förälder har svårt att hitta sig själv, kärleken till barnet, lugnet och glädjen måste den få hjälp med det. Detta oavsett om hjälpen innebär en hel natts sömn, lite tid med sin partner utanför hemmet, antidepressiv medicinering, eller inläggning på psykiatrisk avdelning. Ett nyfött barn behöver sina föräldrar, där är vi överens, men en vuxen måste också må relativt bra för att kunna ge barnet den närvaro, uppmärksamhet och kärlek som det är beroende av. Vi vet att barn till föräldrar som är deprimerade under en längre tid mår betydligt sämre än barn till föräldrar som mår bra. Det kommer faktiskt ett eget blogginlägg på just det temat inom en nära framtid!

      2. Jag har svårt att tro att bebisen skulle bli traumatiserat om mamma och pappa gick på bio 3 timmar en gång i månaden under dess uppväxt, tänker att föräldrar måste få vara människor med behov också och det är superviktigt att få lite egentid med. Visst, alla kanske inte har behov av egentid, men då är det ju en annan femma. Tar man inte hand om sig själv och älskar sig själv hur kan man då ta hand om andra? Jag vill att mina barn ska se mamma som en glad, pigg mamma med intressen och glädjeämnen även utanför hemmet. Känns så där att mina barn bara ska se mig som en mjölkko som bara finns för familjen, tycker det sänder lite 1700-tals vibbar att
        Mamma bara ska vara fastlåst vid spisen hemma liksom.
        När jag fick min baby blues visste jag att det var det som gjorde att jag mådde så dåligt, att dessutom vara i låst hemma med en 2åribg och en spädis för att man inte
        Vågade sig ut i RS-världen gjorde inte saken bättre kan jag säga!

      3. Jag menar att det inte är bra som standardråd. Det kan säkert vara lämpligt i vissa fall, men det är inte självklart att det är den bästa eller mest lämpliga lösningen generellt. Snarare ger den typen av råd en extra stress, som något man ”borde” göra/hinna/orka. Jag säger inte att man ska fördöma de som gör det, utan att det är ett dåligt råd att ge som ”standardtips”.

      4. Jag tycker det är bra råd att man ska även fokusera på relationen också och inte bara föräldraskapet. Hur man gör sedan är upp till var och en. För våran del kändes det inte nödvändig i början och det har ju med amninga att göra utan det kommer så småningom och bara gå ut och äta en god middag på tu man hand var underbart. Bio har vi inte hunnit med ännu fast prinsessan är 16 månader.
        Små barn funkar bra på resturangen också 🙂

  6. Det är viktigt att prata om att det kan inträffa och att det bör uppmärksammas mer, men det är också viktigt att prata om hur det skulle kunna förebyggas.
    Den omedelbara kärleken till ett nyfött barn är mycket beroende av de endogena oxytocinnivåerna. Dessa kommer naturligt hos kvinnor i pulser direkt efter förlossningen, framförallt den första timmen. Dessa höga doser endogent oxytocin ger mamman starka förälskelsekänslor till det nyfödda barnet och bidrar till anknytningsprocessen. Vid varje amning kommer återigen oxytocinpulser, om än inte lika starka som i anslutning till förlossningen. De hjälper till att befästa kärleken och anknytningen.
    Tyvärr finns det sätt att störa dessa naturliga oxytocinnivåer, som är mycket vanliga. De främsta sätten är kejsarsnitt, EDA och värkstimulerande dropp (syntetiskt oxytocin). Dessa minskar inte enbart oxytocinproduktionen under den första timmen efter förlossningen, utan även framöver under amningsperioden. Topparna/pulserna av endogent oxytocin minskar eller försvinner helt hos de kvinnor som fått dessa interventioner. Syntetiskt oxytocin passerar i mycket liten utsträckning blod-hjärnbarriären, vilket gör att det kan störa kroppens egen oxytocinproduktion men inte effektivt påverka känslorna och anknytningen.
    (Källa: Kerstin Uvnäs-Moberg)
    Jag tror att hade fler kvinnor fått denna information så hade nog inte lika många valt exempelvis EDA som smärtlindring. Och hade sjukvården tagit till sig det så hade interventionerna förhoppningsvis minskat (exempelvis gavs i Varberg 2010 värkstimulerande dropp till 71,7% (!) av förstföderskorna, en orimlig siffra). Men vetenskapliga rön verkar ha svårt att få fäste inom förlossningsvården… (se även Wiklunds debattartikel i Dagens Medicin).
    Detta är säkert inte hela förklaringen till varför den omedelbara kärleken till ett nyfött barn ibland saknas. Men det är rimligt att tro att det är en stor och viktig del, och alla kvinnor borde få möjlighet att göra ett informerat val.

    1. Det är intressant när jämförelser mellan olika förlossningskliniker görs och man ser stora skillnader i exempelvis andelen kejsarsnitt och användandet av värkstimulerande dropp ses som inte kan förklaras av medicinska faktorer. Viktigt för vården att lära av sig själv!
      Hur man mår som nybliven förälder påverkas av flera faktorer. Förlossningsupplevelse och hormonell omställning är exempel på sådana, dock inte de enda. Kejsarsnitt och värkstimulerande dropp används ju primärt för att mamma och barn ska ta sig genom förlossningen utan skador, vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg. En till sak jag vill trycka på är att det inte bara är mammor som kan må dåligt som nyblivna förälder, utan även partnern. Det viktiga, tycker jag, är att föräldern som inte mår bra vågar signalera det, och att omgivningen fångar upp det utan att skuldbelägga, så familjen kan få den hjälp den behöver för att må bättre.

      1. Tanken bakom interventionerna är självklart god, och det är bra att det finns möjlighet att använda medicinska interventioner när det verkligen behövs. Problemet är att de används rutinmässigt och inte alls bara när det verkligen är medicinskt nödvändigt. Och vad gäller sådana saker som man kan välja helt själv, som EDA, så saknas den information under graviditeten som skulle behövas för att kunna göra ett informerat val. De flesta tror att det inte finns några nackdelar.

        Men vi är helt överens om att det är viktigt att fånga upp och inte skuldbelägga föräldrar som mår dåligt. Jag ville bara nyansera det hela med att det faktiskt också finns saker att göra för att förebygga.

  7. Doktor Cecilia och Doktor Lina, ni tar upp fantastiskt bra ämnen. Ni dämpar nog många småbarnsföräldrars oro. En stor del upplever nog en jobbig start men kanske inte vågar tala om det. Det du skriver Lina, om att våga signalera om man mår dåligt och att man inte känner skuld är oerhört viktigt. För min del var jag omedveten om att det var en förlossningsdepression jag hade efter mitt första barn, trodde att det kanske skulle vara så här. Visste ju att det kunde vara jobbigt…när man är mitt uppe i det är det svårt att själv förstå och ta tag i saker. Förhoppningsvis har man då någon i sin närhet som kan uppmärksamma i stället.

    Elin, du skriver om ett mycket intressant ämne. Visst används värkstimulerande dropp i hjälpande syfte som Lina skriver, diagnoser som primär och sekundär värksvaghet finns ju faktiskt. Men det finns baksidor som jag tror att långt ifrån alla känner till. Tror på kontinuerligt stöd och trygghet för födande kvinnor.

  8. Åh, skönt att läsa detta. Har en dotter på 4 mån och min baby blues gick aldrig över men nu har jag fått olika sorters hjälp och hoppas på att det ska bli bättre. Allt det psykiska kan vara så sjukt jobbigt.

    Vill även berätta att det ju faktiskt finns ganska stora individuella skillnader som gör att allt inte funkar på alla. Som när Elin skriver att snitt och EDA etc påverkar anknytningen… Jag har haft stora problem med anknytningen men insåg efter några månader att det berodde på amningen – jag tvingade mig att amma eftersom det gick så bra fysiskt trots att jag inte tyckte om det psykiskt och när jag slutade amma när dottern var 3 mån så var det som om en stor sten lättade från hjärtat. Tycker fortfarande inte att jag har en bra anknytning men tusen ggr bättre nu än när jag ammade.
    Jag födde även med planerat snitt pga vaginalförlossningsfobi och det är det bästa valet jag gjort och när dottern kom var allt väldigt bra och tiden på BB var ljuvlig, det var senare som amning och baby blues satte käppar i hjulet för oss. Är övertygad om att en vaginal förlossning hade gjort mer skada i mitt fall. Men som sagt – det är ju olika för alla.

    1. Modigt och kompetent, tycker jag, att du själv identifierat vad du mår bättre resp sämre av och följer den känslan! Bra att du fått hjälp så tidigt också!

  9. Som enastående mamma har jag känt mig maktlös o så fruktansvärt ensam i allt. Oförstående mamma och envis till tusen om att ja kan själv. Redan på BB bad jag om hjälp- de ringde personligen upp en bvc nära mig o ”lämnade över” mig o det kändes bra! Tråkigt nog så förstod inte bvc ssk att jag verkligen var helt ensam o behövde hennes stöd o råd. När jag inte fått mer än 2 timmars sammanhängande sömn om nätter under 4 månaders tid, där jag knappt åt eller kunde komma ihåg mina bvc tider tog fel datum o tid o sluddrade och grät om vartannat. Inte ens då såg bvc mig, utan det var hennes vikarie som jag begärde o få komma i kontakt med barnpsykologen. O det var starten på min mardröms resa! Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen o hade ingen omkring mig som ville hjälpa, så psykologen gjorde en omsorgsanmälan till socialen då jag beskrev att min stubin blev kortare o kortare o att jag tagit upp rökningen igen. Hon ville att jag skulle få hjälp o stöttning i min föräldraroll o vara ett stöd där bvc inte stöttade. Jätte bra kände jag, nu ska jag få hjälp! Istället gjordes en djupdykning i min anknytningsstil, mina psykiatri journaler begärdes in och vi blev observerade under 2 dagar på vardera 4 timmar om hur jag samspelade med min dotter. Jag var trött, utmattad, rädd o vilse i min föräldrarroll o var så glad för hjälpen jag skulle få att jag var öppen med allt o kände mig bekväm o prata om mina känslor som jag har så svårt för. ”Ibland har man lust o slänga ut ungen genom fönstret” vet jag att jag sa skämtsamt- för det känns så men man gör ju inte det! Bvc sa vid första mötet att det var ok o gå ut o andas på balkongen när det blev för mycket bara jag lagt ifrån mig barnet på ett säkert sätt, förslagsvis i spjälsängen. Detta tolkades av socialen och då tänker jag kalla dessa soc. tanter för självutnämnda barnexperter, att jag övergav mitt barn och att jag inte kunde knyta an! Det hela blev så fel o när utredningen var klar 4 månader senare, hade de hotat o ta mitt barn ifrån mig, skicka oss till ett mödrahem eller frivilligt bo i en jourfamilj o där fick vi bo i en månad. Utredningen som gjorde är det så många fel i o som verkligen sänkte mitt redan dåliga förtroende som förälder. Barnet var sent utvecklad i talet (7 månader gammalt) det var fel att jag ammade- det syntes att vi ammade mycket sa dem då hon sög mest på maten. För att slingra mig undan denna bevakning o ständiga klagan på hur jag skulle vara så fick ja hålla tyst om mina känslor o bara prata om hanterliga situationer. Jag samlade även mod till mig o besökte en speciell avdelning på sjukhuset med ett team av barnsjuksköterska, barnläkare, logopeder och sjukgymnaster för att de skulle göra en observation som kunde motbevisa socialens utredning. Mycket riktigt så hade de inget att anmärka på inte ens min föräldrarstil, jag behövde bara för höra att det jag gör är bra o att jag duger! Det e bra nu men det var en pärs som jag inte önskar någon o tyvärr blev allt så fel det kunde bli när ja bara behövde få sova ikapp mig lite! Tack för en jättebra blogg!!

    1. Vilken fruktansvärd tid det måste ha varit för dig! Otroligt modigt och superkompetent av dig att söka hjälp, och när du inte fick den där du först letat, söka vidare tills du fick det du behövde! Jag hoppas du och ditt barn har det lättare nu.

  10. Hej, tack för toppenbra blogg!
    Jag är mitt uppe i en tuff start just nu. Min son blir 1 månad i morgon och allt är skit. Jag bara gråter och vet inte hur vi ska få ihop det. Är rädd för att jag har fått en depression och att jag inte klarar av att ge honom det han behöver. Hoppas det är ok att jag frågar här och ska försöka fatta mig kort.

    Efter en jobbig förlossning kom vi hem med vårt lilla knyte och allt var bra. Jag fick svår babyblues men tyckte det gick över hyfsat. Men amningen är svinjobbig och jag oroar mig för om jag gör rätt etc. Har inte fått gå i någon skola och skulle vilja få bekräftelse på att vi gör rätt. När ska man byta bröst? Ligger han rätt? Får han i sig av den feta mjölken, etc. Ringer amningsmottagningen två ggr men de ringer aldrig upp.
    Han ammar i 1,5 h i sträck och efter 30 min vill han ha igen. Känns som om han aldrig är nöjd. Mycket gnäll.
    Men han går upp i vikt. Dock på ”fel” kurva.
    Vid besök på BVC säger de först: han kommer kanske ligga på den här kurvan, ingen av er föräldrar är ju speciellt stora. Men sen, när vi pratar om att amningen inte känns bra får jag förslag att amma 15 min på varje bröst och sen ge ersättning efter varje mål och mata var tredje timme. Ok, vi provar. Går fint första gången. Andra gången tvärnit. Skriker och gråter hysteriskt och vägrar ta flaskan. Tröstar, ger bröstet, provar vid nästa mål. Samma sak. Och vid nästa. Och dagen efter. Och då har han ätit både ersättning och bröstmjölk tidigare ur samma flaska med god aptit.
    Pratar m BVC som då säger att han nog har mjölkproteinallergi och att jag ska utesluta all mjölk.
    Senare på dagen (i går) började han få ont i magen. Nästan ett dygn efter att han åt ersättning. Skrek, grät, hade svårt att bajsa, sov dåligt, pruttade bara. Fortsatt i viss mån i dag men han har sovit på promenad i vagnen och ätit med god aptit.
    Vi har provat Windi en gång med bra resultat.
    Min fråga är nu om man kan säga så enkelt att det är allergi? Känns som att alla får rådet att utesluta mjölk väldigt lättvindigt. Är ett stoooort projekt för mig så vill inte göra något i ”onödan”, eftersom jag mår dåligt redan av omställningen.
    Vad kan det bero på att han helt plötsligt inte tog flaskan m ersättning?
    Jag sitter här med ömma bröstvårtor, ont i utsidan av ena bröstet, frossa och allmän olustkänsla och smärta i huvudet, axlar och som strålar ner i armarna. Hade nyss ingen ork att lyfta upp honom. Vad kan det vara?
    Mycket spritt inlägg här men vet inte var jag ska vända mig.
    Ska tillägga att jag bara gråter hela tiden och har svårt att veta hur/vad jag ska göra. Inte bra detta.

    1. Stor kram!

      Två konkreta tips:

      1. Gå till vårdcentralen idag och säg att du är rädd att du har en depression. Du bör få en bedömning av om det kan vara så och förslag till behandling. Behandling kan vara samtalsstöd, regelrätt psykoterapi och/eller läkemedelsbehandling. Kombinationer av behandlingar, t ex både samtalsstöd och läkemedel är bra och smart.

      2. Ring en hjälpmamma från Amningshjälpen för att få stöd i amningen. Du kan hitta en lista på http://www.amningshjalpen.se

      Angående komjölksproteinallergi så förstår jag inte riktigt varför man trodde på det från början. Det låter inte som det du behöver mest just nu är dietrestriktioner. Om barnet följer sin kurva (vilken det än är) så växer barnet bra!

      Slutligen: sök hjälp! Du behöver det för att må bättre. Du har rätt att må bättre än så här. Och alla möjligheter att göra det med stöd och hjälp på vägen. Kram!

      1. Jo, en sak till: om du har en depression och inte orkar ta hand om dig och bebisen på ett tillräckligt bra sätt kan du bli sjukskriven från föräldraledigheten. Då kan barnets andra förälder eller annan närstående ta föräldrapenning och vara huvudansvarig för bebisen. Om du har en depression rekommenderar jag detta och att ditt bebisansvar till en början blir amning (om du vill fortsätta) och en timmes dagligt gos, ramsor och sång med bebis. Allt övrigt till annan vuxen. Till en början.

      2. Tack för svar och råd. Har en tid inbokad på BVC för samtal om depression men ska se om jag kan få en tidigare. Ang komjölksproteinallergin så baserades det på hans svaga viktuppgång (vägde 4120 vid födseln, 42+1 igångsättning, EDA, dropp och sugklocka. Rasade till 3700 men jobbar sig uppåt. V 3 veckor passerat födselvikten. 4 veckor 4460. Följer den kurvan han trillade ner till jättefint, men inte födselviktskurvan) och att han varit strulig m amningen.
        Men samma BVC-sköterska ringde i morse och ville skicka oss till barnakuten eftersom han har haft ont i magen och kräkts typ en gång under helgen. För att utreda att det inte är något fel på ”uppkopplingen” mellan magsäck och tarm. Men min magkänsla säger mig att det är onödigt och jag stod på mig att vi ska få komma in och väga först, och sen se. Kände att jag ska börja lita på min magkänsla, och om det är så att han inte har gått upp något mer, ja då åker vi in. Men jag har ju en del annat att ta tag i, och har ingen lust att spendera en dag på barnakuten i ”onödan”. Rätt eller fel tänkt av mig?

        1. Lita på din magkänsla! Han behöver INTE följa födelseviktkurvan. Bebisar byter mycket ofta kurva första veckorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *