Att känna sig som en hemsk mamma

Som bloggare kan man känna sig som värsta spionen, genom att bloggverktyget visar vad läsarna som kommer via sökmotorer sökt på för ord. En läsare hade i dag sökt på ”varför är jag sån hemsk mamma”. Jag kunde tyvärr inte se vilket inlägg hon kom till, men jag hoppas det här, eller det här eller det här. (Bara så ni vet, jag kan inte se vilken läsare som sökt på vad, bara att någon gjort det).

Jag skulle vilja säga det här till dig, okända medmänniska, om du läser det här:

Kära du!

Det är en vanlig, och mycket smärtsam känsla att känna sig som en hemsk mamma. Jag skulle säga att alla gör det någon gång, vissa oftare än andra. Ibland är vi hemska mammor, ibland inte.

Du okända, kanske har du gjort något riktigt hemskt mot ditt barn, slagit barnet eller skrikit elakheter åt det. I så fall skäms du förstås något fruktansvärt. Det är riktigt, skam är en känsla som ska hindra oss att göra något dumt igen. Tyvärr kan skam vara en ganska förlamande känsla.

Jag skulle, om det är så att du slagit eller på annat sätt varit elak mot ditt barn vilja ge dig några tankar som kanske kan hjälpa till på vägen. När vi gör något hemskt mot våra barn, beror det oftast på att vi inte haft mentala resurser nog att klara av de krav som ställs på oss som föräldrar.

Hur mycket mentala resurser vi har varierar mellan olika personer, och för samma person under olika tider i livet. Därför varierar det också mycket vad vi orkar med. När vi inte orkar med, då kommer ofta ilskan, tålamodet försvinner, och vi gör elaka, dumma saker, även mot dem vi vet att vi inte får skada.

Om det är så att dina resurser inte räcker till för att ta hand om ditt (eller dina) barn på ett kärleksfullt sätt, kära du: sök hjälp! Om barnen har en annan förälder: prata med den, be om avlastning om den andra föräldern kan göra det. Om du är föräldraledig: se till att du blir sjukskriven så att någon annan kan ta över din föräldrapenning och hjälpa dig att ta hand om barnet.

Om du är ensamstående: finns det någon i din närhet som kan hjälpa dig. Våga prata med den personen. Om det inte finns det: prata med din bvc-sköterska, eller personalen på Öppna förskolan, eller barnets förskola eller skola. Är det akut, känner du att du inte kan lita på dig själv över natten, sök hjälp på barnakuten. Be dem att ta hand om barnet åt dig. Så får ni sova där, barnsköterskorna tar hand om barnet, och dagen efter hjälper sjukhusets kurator dig att få mer hjälp så ni så småningom kan flytta hem igen.

Om du vågar: ring Socialtjänstens familjeenhet och be om hjälp. Deras uppgift är att hjälpa familjer som inte har tillräckliga resurser för att kunna ta hand om sina barn på ett bra sätt.

Kanske är det inte så att du skadat ditt barn, kanske känner du dig hemsk även om det värsta du gjort mot ditt barn är att du inte orkar leka med det så ofta och att du ibland skriker åt barnet när det biter dig. Om det är så, att du inte slagit ditt barn, inte tillfogat det fysisk smärta. Om du inte heller säger elaka saker åt ditt barn (till exempel ”Du är så ful, du är det värsta som hänt mig i mitt liv, skitunge!”) utan bara arga saker (till exempel ”Sluta! Jag orkar inte med när du skriker hela kvällen! Kan du inte sluta någon gång så jag får sova!”) så behöver du inte skämmas.

Då är du en tillräckligt bra förälder! Men du mår nog inte så bra själv om du tänker att du är en hemsk mamma. Finns det någon du kan prata med om det? Om hur du mår och tänker och känner? Din partner? En vän? En kurator? BVC-sköterskan? Dina egna föräldrar?

Det är jättevanligt med depressioner hos föräldrar, ja hos människor i allmänhet, men ännu vanligare hos föräldrar, särskilt med små barn. Ett symtom på depression är att känna sig hemskare än vad man egentligen är. Depression är en behandlingsbar sjukdom, som behöver upptäckas och behandlas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att ta känslor som att man är en hemsk mamma på allvar.

Varma hälsningar

Cecilia

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

20 reaktioner på ”Att känna sig som en hemsk mamma

  1. Jag brukar jätteofta söka på sådana där meningar som heelt kan missförstås. Till exempel om jag ska undersöka något, om jag ska kolla vad som får mammor att må dåligt, om jag läst någon formulering eller dikt och vill hitta den igen o.s.v.

  2. Å det här var väldigt fint och klokt skrivet. Jag älskar dina inlägg om att ta hand om sig själv för att orka göra bra saker för sina barn. Min mamma orkade inte längre och gav upp när jag var drygt ett år. Jag har genom min utbildning varit med på besök hemma hos mammor där de screenat för depression och jag tror verkligen att sådana insatser kan göra skillnad. Det känns så skönt att du och andra lyfter frågan och ger konkreta verktyg åt föräldrar som känner att de inte orkar eller duger. Tror inte det pratades alls om det på 80-talet när mina föräldrar hade behövt det.

  3. Precis vad jag behövde läsa i morse! Kikar nu in igen för att läsa det en gång till, mycket kloka ord! Jag är ensamstående med en kille på 13 månader och har den senaste tiden känt mig oerhört trött och less, får kämpa mig upp ur sängen på morgonen och ligger oftast minus på tålamod-kontot men tack vare ditt inlägg har jag nu tagit steget och ringt till BVC, som lovat att hjälpa mig.
    Skulle aldrig skada mitt barn fysiskt eller psykiskt, men jag är rädd att det en vacker dag brister om jag inte gör något åt detta NU. Så, tack!!
    Och tack för en superbra och lärorik blogg!

  4. Fina Cecilia <3 även om jag för tillfället är på en bra plats i livet just nu så påverkar dina ord mig ändå. Så fint skrivet! Hoppas anonym mamma tar det till sig, i sådana tankar är man väldigt ofta helt ensam
    Åt sina egna självkritiska ögon. Kram och ha en fin helg!

  5. Vad fantastikst att du tog dig tid att skriva detta inlägg. Tror många behövde få läsa detta. Vare sig man barn eller ej (som jag) Jag hade ingen aning att man kunde fara till barnakuten o få hjälp för en sådan sak. Tror de kan vara jätte viktigt för föräldrar att veta när de känns som att nu kommer de gå fruktansvärt galet om ingen hjälper mig, att man kan åka dit o få hälp. Underbart att du lyfte fram detta! 🙂

  6. Så viktigt och fint inlägg! Var bra för mig att bli påmind om att oavsett hur känslan av otillräcklighet ger uttryck, är det viktigt att kunna be om hjälp. I mitt yrke jobbar jag med att hjälpa och stötta människor i vardagen och en dag sa en kollega något klokt när vi arbetade tillsammans. Jag kände mig otillräcklig och funderade på vad mina klienter tyckte om mig. Då sa han: ”Nu handlar det inte om dig. Gör så gott du kan och se sen till att de får vad de behöver, med din hjälp eller andras. Då har du hjälpt dem”. Och till viss del är det likadant med våra barn. Det är viktigt att vi som föräldrar mår bra för att barnen ska må bra men också viktigt att komma ihåg när man får barn att: ”nu handlar det inte bara om dig”. Därför får inte stolthet eller skam hindra från att be om hjälp. Dessutom har jag börjat upptäcka att det finns det många som VILL hjälpa eller rent av får betalt för att göra det :-).

  7. Det här inlägget är så oerhört konstruktivt, empatiskt och kompetent, tack! En sak som jag reagerar över är just att det endast tar upp depression som en förklaring till det dåliga måendet men utelämnar utmattningssyndrom. Jag är ingen läkare eller psykolog och det är möjligt att depression är väsentligt mycket vanligare än utmattningssyndrom hos småbarnsföräldrar och därför var det kanske det mest relevanta att ta upp. Jag vill ändå flika in att även nyblivna föräldrar faktiskt kan må dåligt pga utmattning men detta pratar vården väldigt lite om. Jag är själv sjuk i ett allvarligt utmattningssyndrom och har fått (och får) kämpa som ett djur för att få hjälp, vården vill väldigt gärna se depression men inte utmattning och förklarar den mer och mer sinande orken med att ”men det är ju jobbigt att vara mamma”. Jag vet inte hur många gånger mina allvarliga stressymtom har förminskats just pga av föräldraskapet (moderskapet?) och när adekvat hjälp inte ges till utmattade småbarnsföräldrar går det till slut ut över barnen. Om jag får önska ett framtida inlägg så får ni gärna skriva om just utmattning och småbarnsföräldrar och hur det påverkar barnen att den ena föräldern tynar bort mer och mer och till slut inte klarar att ta med barnet till lekparken. Stort tack för en bra blogg!

    1. Det var en intressant reflektion som jag blir sugen på att skriva mer om. Tills dess kan du nog läsa det vi skriver om depression som att det även gäller utmattning, när den är så uttalad så att föräldern ”tynar bort” och inte klarar att ta barnet till lekparken.

  8. Så underbart skrivet!
    Själv sökte jag sent omsider hjälp hos en gynekolog för min extremt svåra pms som fick mig att må så dåligt och vara en sån explosiv mamma att jag övervägde självmord. Jag trodde i alla fall att det bara var pms. Men hon var en klok underbar läkare som kollade min sköldkörtel också – och det visade sig att jag hade underfunktion i den och till följd av detta led av en ganska svår depression utöver pms:en. Själv trodde jag att jag bara behövde rycka upp mig…så typiskt kvinnor på nåt vis! Så nu äter jag både Levaxin (på heltid förstås) och antidepressiv medicin under pms-perioden och mår tusen gånger bättre, jag har fått tillbaka min riktiga personlighet.
    Vad jag försöker säga är att kvinnor många gånger mår väldigt dåligt och inte orkar med sina barn på grund av en FYSISK sjukdom som faktiskt kan åtgärdas. Det handlar inte alltid om att bara ”rycka upp sig” eller ”få vila ut”, som man själv gärna tror. Just sköldkörtelproblem är ju vanligt hos kvinnor som närmar sig medelåldern och tydligen kan det triggas av bl.a. graviditet och förlossning, vad jag förstått.

  9. Tack Cecilia, du har med detta inlägg fått mig att förstå att jag måste få hjälp att ta mig igenom min vardag. Skulle aldrig slå min dotter men att ständigt vara irriterad när hon gnäller får mig att verkligen må uselt som mamma. Att komma på sig själv att tänka att livet är meningslöst och bara jobbigt att ens få fötterna utanför sängen, då jag har den finaste lilla människa som finns i mitt liv hela tiden och som faktiskt behöver mig. Att aldrig kunna bara vara med sitt barn utan att tappa humöret då allt är så tröttsamt. Hela tiden vara irriterad av total utmattning. Än en gång tack, detta behövde jag verkligen läsa!

  10. Tack för det. Det är nog en hel del som googlar på sånt. Jag gjorde det. Jag bröt ihop fullständigt på min två och ett halvt år gamla son idag. Betedde mig hemskt dåligt när han inte ville äta maten och han krånglade, då tog jag bort maten och satte ned honom bryskt på golvet och sade att då får han ingen mat, då började han skrika och gråta. Fick panik och skrek jättehögt flera gånger att jag orkar inte mer nu! Sprang iväg, höll för öronen och låste in mig på toaletten och sen sprang jag ut ur huset och grät. Kom tillbaka efter 20 sekunder, men det bara fortsatte, mer konflikt och reaktioner från bägge håll. Till slut så grät vi tillsammans i säkert 20 minuter tills vi lugnade ned oss. Jag försökte förklara för honom, och vi pratade igenom det som hänt. Han sade att han blev ledsen när pappa sprang iväg till toaletten och han inte fick komma in. Jag skuldbelade honom inte, och avvisade honom inte, men behövde samla mig i all paniken. Usch, jag känner mig så hemsk. Min egen pappa är väldigt sjuk nu, och det har skapat en massa stress i mig, och idag så släppte det fullständigt.

  11. Har googlat hela morgonen på saker som ”jag säger fula ord till mitt barn” och ”beter mig som en dålig mamma” etc. Hittade denna sida och känner att jag behöver skriva av mig. Vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu.
    Är en mamma på 34 år till två barn, en dotter på snart 2 år och en son på 7 år som nyligen fått diagnosen ADHD och ODD. De sista 4 åren har vart jättetuffa och vi (jag och barnens pappa) har kämpat med vår ”vilda och trotsiga” lilla kille. Nu har vi äntligen fått ett svar på varför han är som han är och vi kan tillsammans med BUP och skola få den hjälp han och vi behöver.
    Men saken är den att jag är så trött och har inget tålamod kvar. Jag beter mig helt enkelt dåligt mot min son, jag ångrar mig sedan och mår galet dåligt av mina skuldkänslor. Det finns så många gånger då jag har tagit honom lite för hårt i armen eller skrikit fula ord i ren desperation. Inte en enda dag kan gå utan någon slags tumult hemma och/eller i skolan.
    Han menar ju inget illa, han rår ju inte för sina impulsiva och icke genomtänkta handlingar – jag vet ju det! Och ändå så brister det ibland för mig. Jag vet i samma sekund som jag säger något dumt att jag inte borde, men det hjälper liksom inte. Framför allt inte i stressade situationer, ex när man ska iväg till skola/dagis/jobb på morgonen och klockan tickar.
    Som i morse när vi skulle sätta oss i bilen, då tar han med sig sin 2-åriga lillasyster till bilen medans jag håller på att knyta skorna. Han öppnar bildörren och hoppar in och smäller sedan igen dörren utan att tänka på att lillasyster står bredvid med fingrarna på dörrkarmen. Vad tror ni händer? Jo han smäller igen dörren och klämmer hennes små fingrar så att de blir helt blå. Jag vet att det var en olyckshändelse och jag vet att han inte menade något illa men när det är såna här händelse flera gånger VARJE DAG så blir man knäpp. Jag känner att jag måste hålla kollen HELA TIDEN för att inget ska hända, för att inget ska gå sönder, eller för att ingen ska göra sig illa. Men man räcker ju inte till, man kan ju inte vara där 100 % hela tiden. Det är så otroligt frusterande och stressande att känna så.
    Tillbaka till händelsen i morse, han klämmer lillasysterns fingrar så hon gallskriker och jag blir så arg och irriterad över att jag inte ens kan knyta skorna i 2 sekunder utan att det händer något. Jag vet att jag inte borde blir arg i denna situation, jag vet! Men det är en känsla som sköljer över mig och som jag inte kan hindra. Jag blir arg och skriker ”vafan, ditt jävla arsle, du klämmer ju hennes fingrar” samtidigt som jag öppnar bildörren och får loss lillasysters fingrar.
    Usch, jag skäms och mår dåligt över mitt beteende och jag vet att det inte underlättar för varken sonen, dottern eller mig själv. Jag gråter i bilen på väg till jobbet och säger till mig själv att jag aldrig mer ska säga något liknande till honom igen! Men jag vet att jag har sagt så till mig själv så många gånger förut.
    Jag är så trött, har inte sovit en hel natt på över två år. Vår dotter har vaknat 2-3 gånger varje natt sedan hon föddes och gör det fortfarande. Min trötthet i samband med stressiga situationer är en mycket dålig kombo och gör mig till ett monster.
    Jag vet ärligt talat inte hur jag ska sluta upp med detta hemska beteende. Jag är, emellanåt, som en tickande bomb.
    Jag tänker ofta att det inte är så konstigt att vår son har dessa svårigheter med tanke på hur jag själv är. Kanske har jag också någon slags diagnos i grund och botten? Eller så kanske det är så att man som heltidsarbetande mamma till två barn, en man med eget företag (=jobbar jämt), en son med ADHD och ODD och en dotter som inte sover på nätter (=konstant sömnbrist) helt enkelt håller på att bryta ihop?

    Vissa dagar är såklart bättre än andra, men i dag är det ingen bra dag…

    Till min älskade son vill jag säga; jag älskar dig och vill dig allt väl! Jag är så ledsen för de gånger jag inte har vart den mamma du förtjänar!

    1. Tack för att du delar med dig. Du beskriver så väl hur det kan vara att vara mamma till barn med extra behov. Hoppas du fått hjälp med föräldrastöd via BUP. Socialtjänsten har också föräldrastöd som man kan söka själv (inte att förväxla med orosanmälan för barn som far illa). Om du inte alls kan sova och mår alldeles uselt kanske du behöver gå till vårdcentralen för att få hjälp med samtalsstöd, kanske sjukskrivning ett tag och eventuell annan behandling.
      Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *