Barn i sorg

Det här är det andra inlägget i serien om barn och döden, som handlar om barn och sorg. Även detta inlägg är skrivet av prästen Katarina Tingström. Läs gärna det första inlägget om barns förståelse av död igen.

Barn i sorg

Som jag skrev i det tidigare inlägget, fanns det en tid när man trodde att barn inte har ett sorgearbete. En konsekvens av det var att man till exempel inte berättade när en familjemedlem dog, utan personen bara försvann ur barnets liv.

När sedan de vuxna grät och sörjde, utan att förklara och berätta för barnet, blev barnet hänvisad till sin egen fantasi om vad som hänt. Och i de allra flesta fall var dessa fantasier värre än verkligheten.

Små barns sorg

Idag vet vi bättre, att barn också har ett sorgearbete. De sörjer utifrån de förutsättningar som de har i den ålder som de är i och därför kan deras sorg se ut på ett annat sätt än den vuxnes.

Det som också påverkar hur barn sörjer, förutom ålder, är bland annat relationen till den som dött, barnets mognad, om barnet har varit med om förluster tidigare, med mera. Men man får inte glömma att sorgen hos dem som finns runt barnet också påverkar barnets sorgearbete. Finns det utrymme för barnets sorg eller måste barnet ta hand om den sörjande föräldern, som i sorgen blivit oförmögen att ta hand om barnets sorg?

Max morfar är död

Max är 3 år och har förlorat sin morfar i en bilolycka. För Max blir det konkret på så vis att morfar som hämtat på dagis ibland, lagat mat, lekt och tröstat, inte längre finns där och gör detta. Det blir tomt och Max kan inte förstå varför morfar inte längre kommer hem till Max. Eftersom döden i Max ålder inte är definitiv, hoppas och tror han att morfar ska komma tillbaka.

Det som gör Max ledsen och som han sörjer, är att han känner sig övergiven (se det tidigare inlägget om hur barn ser på döden) Morfar har lämnat honom och Max kan inte förstå det, varför han gjorde det. Det skapar en ilska hos honom, att han blir arg på morfar som försvunnit och den ilskan måste ut.

Att Max blir arg och trotsig och inte vill samarbeta, kan vara Max sätt att sörja att morfar är död. Ibland förstår inte alltid vi vuxna att det är en sorg, eftersom vi många gånger tror att sorg hos barn bara är att barnet gråter och är ledsen.

Samtidigt som Max måste försöka förstå varför morfar är borta, märker han hur de vuxna i hans omgivning beter sig annorlunda mot hur de brukar vara. Mamma och pappa gråter, ingen vill leka och har mindre tid för Max. Det blir också en förändring som Max måste försöka hantera.

Barns sorg är randig

Man brukar tala idag om att barns sorg är randig, det vill säga att den kommer och går. Ena stunden kan de leka, skratta och busa, i nästa stund är de klängiga, ledsna och vill bli tröstade.

Bara för att ett barn beter sig som vanligt, betyder det inte att det inte sörjer. Det är vanligt att de lyfter in sina tankar och känslor om döden i leken. Ett exempel kan vara att barnet leker begravning eller ”pang, du är död”.

Det viktiga är att inte möta barnets sorg med tystnad. Man varken skonar barnet eller hjälper dem genom att tiga om vad som har hänt eller att sluta prata om den som är död.

Vad ska jag säga? 

Många föräldrar brukar fråga vad de ska säga till barnet men här är det viktigare vad barnet vill prata med föräldern om och hur föräldern tar emot det. En ingång i samtalet är att man som förälder visar vad man tål att höra. Barnet kan vara osäkert på om mamma eller pappa klarar av att höra barnets tankar eller om det är farligt att prata om det. Då hjälper det att ha ett förhållningssätt som visar, att vad än barnet kommer med, så klarar mamma eller pappa av att lyssna och ta emot det.

Om man som förälder svarar: ”Nej, det där pratar vi inte om” eller ” Usch, så hemskt”, då kommer barnet inte att våga fortsätta berätta om sin upplevelse och sina tankar. Man har då signalerat att detta är farligt att prata om, vilket stoppar barnet. Men om man som förälder kan visa öppenhet och nyfikenhet inför vad barnet kan tänkas berätta, vågar barnet tala om sina tankar. Föräldern visar med sitt aktiva lyssnade att man klarar av att ta emot det.

Den döda legogubben

I min egen familj lekte en dag mina barn med legogubbar på matbordet. Några gubbar som stod där på bordet, föreställde vår familj och vid ett tillfälle puttade sonen ner en legogubbe, så att den låg på bordet. Den legogubben var pappan i familjen.

”Vad hände nu?” frågade barnets pappa. ”Han är död”, kom svaret från sonen.

Att vid det tillfället prata om att vara död, att i leken prata med barnen om hur de tänker sig att pappa är död, det är att lyssna in sina barn och ta emot vad som än kommer från dem och våga prata om det.

Är Max morfar i himlen? 

När frågor kommer som till exempel ”var är morfar nu?”, ska man försöka svara så gott man kan. Man behöver inte vara orolig att prata om himlen, det innebär inte att man måste tro på någon högre makt. Himlen för barnet är en plats som Västerås, Gävle eller Lund och är lättare att förstå att ”morfar är hos mormor i himlen” än att ”morfar har upphört att existera”. Tids nog kommer barnet själv att bestämma sig om det finns en himmel eller inte, eller vad den kallas.  Det hör ihop med de existentiella grubblerierna i tonåren.

När sorgen blir för svår att hantera i familjen

Det man som förälder kan vara observant på vid barns sorg är:

– barn som slutar leka, blir passiva

– barn som isolerar sig, inte vill träffa kompisar, bara vara på sitt rum

– barn som blir destruktiva

– barn som uppträder forcerat eller förvirrat

Det kan vara signaler på att barnet behöver hjälp att hantera sin sorg.

 Vem kan hjälpa till?

Om barnet eller tonåringen behöver professionellt stöd kan man vända sig till någon psykolog som har erfarenhet av barn och sorg. Skolhälsovården kan ha någon kontakt som man kan använda. I Stockholm finns till exempel föreningen Randiga huset och om dödsfallet i familjen beror på självmord, kan man kontakta SPEC, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes stöd. I Dalarna finns en samverkan mellan landstinget, Röda Korset och Svenska kyrkan som heter Barn och unga i sorg.

Många församlingar i Svenska Kyrkan har barn- och ungdomspräster och de har stor erfarenhet av att prata om sorg och döden med barn och ungdomar. Man kan även kontakta präster och imamer i andra trossamfund.

Tweeniesorg

När barnet börjar komma upp i 9-års åldern och äldre, så förstår det också mer vad det innebär att någon dör. Nu kan de börja förstå att den avlidne inte kommer tillbaka och sörja det. Deras sorg är också randig, det vill säga den kommer och går.

Ibland är det svårt för barn att verkligheten innehåller sorg och smärta och då kan de reagera genom att försöka förneka att det är så. De håller undan sorgen genom att vara extra glada och aktiva, som att visa att sorgen inte kan komma åt dem. Eller så blir de utmanande och orädda för att visa att det inte alls blir rädda för döden.

Tonårssorg

Tonåringen kan förstå vad som hänt och också inse att det påverkar den framtid som kommer. Göran Gyllenswärd, som är psykolog och arbetar med barn och sorg, tänker sig att det finns fyra uppgifter som den sörjande tonåringen måste ta sig igenom:

– att förstå och börja reda ut vad som hänt

– att identifiera, bekräfta och, på ett konstruktivt sätt, uttrycka de starka reaktioner som följer på förlusten

– att bevara och hedra minnet av det liv som levts

– att lära sig att fortsätta leva och älska

Under en period så går tonåringen fram och tillbaka mellan uppgifterna och lever i dem. På så vis kan de genom sitt sorgearbete, integrera det som hänt, i sina liv.

Vänner i sorgen 

För de äldre barnen och tonåringarna är vännerna ofta ett viktigt stöd i sorgen. Hos pappa eller mamma kan man känna sig trygg och leva ut sorgen i form av ilska, trots eller kanske regrediera, göra sig liten igen. Hos vännerna kan man söka tröst och föra de existentiella samtalen om vad som händer när man dör, vad är meningen med livet? Eller prata om saknaden och tomheten.

Om man får chansen som vuxen att samtala med sin tonåring, är det viktigt att lyssna. Att ta emot deras tankar och känslor med öppenhet. Det kan vara skrämmande för en tonåring att få kontakt med styrkan i sorgens känslor och då behöver de en fast punkt i tillvaron som står stadigt.

Om tonåringen inte vill prata med mamma eller pappa så finns det ingen anledning till oro så länge man ser att tonåringen verkar fungera och har kontakt med sina vänner.

 Sorgens vågor, ett friskhetstecken

Många föräldrar beskriver att barnens sorg kan vara som en vågrörelse. Den kommer och den går, ibland är det djupa dalar med en förtvivlan och gråt, andra dagar är det ungefär som innan dödsfallet. Så länge vågrörelsen finns där, är det ett gott tecken. Sorgen rör sig sakta framåt. Men om vågrörelsen avtar, om det bara är grått, grått eller svart och utan rörelse, kan sorgen ha övergått i en depression och då behöver man söka hjälp.

Sorgearbetet måste ofta göras om när barnet vuxit

Barn sörjer utifrån de förutsättningar som de har i sin respektive utvecklingsfas. Det innebär att ibland behöver barnet göra om sorgearbetet när det kommer till nästa utvecklingsfas, får då har barnet fått fler verktyg som det kan använda.

Det som kan göra det komplicerat är att när barnet några år efter dödsfallet i familjen börjar visa tecken på att något är fel, till exempel blir mer aggressiv, börjar ljuga eller drömmer mardrömmar, så tänker man inte alltid på dödsfallet som skett flera år tidigare, utan tittar bara på situationen här och nu. Man tror kanske att barnets sorgearbete är avklarat för flera år sedan och det därför inte kan komma tillbaka.

Om ett barn har förlorat är nära anhörig eller annan person som varit viktig i barnets liv, kan det vara klokt att komma ihåg det om det uppstår problem i framtiden. Det kan vara en sorg som av olika skäl är obearbetad och som barnet eller tonåringen behöver prata om i sin nya utvecklingsfas utifrån de nya förutsättningarna som de har nått i sin utveckling.

När föräldern också sörjer

I de flesta fall är det inte bara barnet som sörjer i familjen. Föräldern kan också bära på en djup sorg och ibland kan den bli övermäktig. För barnets skull gör man bäst i att själv söka hjälp för sin sorg, för att på så vis orka vara en trygg punkt för sitt barn.

Man ska inte heller vara rädd för att bjuda in vänner och släktingar att också vara ett stöd för barnet. De är inte lika berörda av sorgen och brukar tycka att det känns bra att kunna få hjälpa till. Och barnet mår bra av att det finns andra trygga vuxna i deras liv när tillvaron är förändrad.

Läs gärna nästa inlägg av Katarina Tingström, om barn och begravningar.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

10 reaktioner på ”Barn i sorg

  1. Min pappa dog när jag var nio, 1993. Jag fick aldrig chansen att sörja eftersom skolan då tyckte att man skulle glömma ganska snabbt. Det jag upplever varit jobbigast att förlora en förälder i barndomen är även vuxnas bild av att ju längre tiden går ju mindre bör man tala om döden. Eftersom jag ville jämföra dagens samhälle med 90-talets gjorde jag för två år sedan ett examensarbete om just barn i sorg och får fram att vuxna fortfarande har samma bild av barns sorg idag som då. Vuxna tar ogärna och talar om döden med barn, och låter barn växa upp med vetenskapen om att det endast är gamla som dör. Jag tror det handlar om vuxnas egna rädslor, jag blir väldigt provocerad av just sorgearbete hos barn eftersom det känns som samhället har alldeles för lite prat med just barn som saken. Jag minns hur jag brukade ligga och föreställa mig pappas dör (han dog i en bilolycka), hur han var blodig och hur han dog. Jag såg honom inte men fantiserade ihop saker, jag kunde även säga saker som ”men jag bryr mig inte att han är död.” Som tonåring utvecklade jag depression och har lidit av ätstörningar sedan jag var 11-12 år, ångest och lever med en konstant rädsla för att dö. Jag har börjat söka efter andra i liknade livserfarenheter som talar om samma sak. Jag tror att många barn som förlorar en nära anhörig som barn blir trasiga som vuxna, även om jag är lycklig idag har jag fortfarande sorgsna perioder. Oj så långt detta blev, men fick bara lov att skriva lite.

  2. Hej
    Jag vill rekommendera Monika Nyströms blogg. Hon är änka, förskollärare, föreläsare, småbarnsförälder, sommarpratare bla 🙂

    http://www.monikas.info

    Jag har förlorade ett barn för 1.5 år sedan. För mig har sorgen gått över i någon slags känsla av meditation. Att vara ett med nuet. Att se livet i dess renaste form. Dess grundstenar.

    Mvh
    Cecilia

  3. Så skönt det var att läsa om att barn behöver göra om sitt sorgearbete i nya utvecklingsfaser. Min pappa dog när jag var 6,5 år och i familjens nya livssituation fanns det varken praktiskt eller känslomässigt tillräckligt med plats för min sorg. Jag tror ändå att de vuxna omkring mig uppfattade det som att sorgen gått över efter ett tag. Några år senare fick jag ”oförklarligt” svår separationsångest och panikångest som sedan följt mig genom livet i perioder. Själv har jag alltid haft känslan av att mina ångestproblem haft med pappa att göra, men jag har skämts över det, inte förstått hur och varför. Har bara känt mig konstig, annorlunda. ”Varför gråter Elin nu igen? Ingen som vet”. Inte förrän för några år sedan har jag fått rätt stöd och rätt verktyg för att ta upp sorgearbetet igen, ja att faktiskt inse att det var sorg som fanns där och ställde till problem där inne i kroppen och knoppen hela tiden, trots att pappa dog för nästan 25 år sen… Men fortfarande har jag officiellt kallat det för 30-årskris 🙂 När jag läste artikeln, om att sorgeprocessen kan behövas göras om med nya verktyg i nya utvecklingsfaser, faller det några till skamstenar från axlarna, känner jag. Tack!

  4. Min syster dog i en trafikolycka när min son var 2 1/2 år. Väldigt komplext för honom, att ena dagen få en mosterkram och andra prata om himlen.
    Vi har varit öppna med vår sorg och haft fantastiskt mycket hjälp av hans förskola och just begreppet himlen. Tyvärr är de flesta barnböcker som handlar om döden fokuserade på att man dör när man är gammal. Just himmel och änglar är begrepp som vi tycker varit till hjälp.
    Bra inlägg!

  5. Vilket otroligt klok och fint inlägg. Som andra kan jag, som förlorat en förälder i tonåren, känna igen mig i texten och särskilt i behovet att avv sörja om i ett nytt utvecklingsskede.

    En sak som jag reagerar på är skrivelsen om himlen. Jag förstår poängen med att det kan underlätta för barnet men jag som inte tror på himlen skulle känna att jag ljög för mitt barn om jag påstod att någon som gått bort var där. Kanske skulle jag kunna svara ”jag vet inte, kanske i himlen”. Kanske hänvisa till Nagijala.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *