Barns lojalitet och föräldrars

Idag har jag och Lina glädjen att få presentera en ny gästbloggare: Emma som är grundskollärare och skickade in det här fantastiskt kloka och insiktsfulla gästblogginlägget till oss. Tack Emma! Vi hoppas på fortsatt samarbete! Om ni andra läsare blir inspirerade att gästblogga: välkomna att mejla cecilia.chrapkowska at gmail.com

Barn är av naturen lojala, och deras lojalitet är oftast väldigt stark och väldigt viktig för dem. Kanske har det att göra med hur barn ofta ser världen i svart eller vitt, ont  eller gott. Små barn vill vara lojala mot alla de tycker om och litar på, och  de försvarar och skyddar dem de är lojala emot, och föräldern eller föräldrarna  är de ojämförligt viktigaste och mest älskade personerna.

Kärlek och lojalitet hör nära samman, och kärleken och lojaliteten till föräldern är det        viktigaste för barnet. Det kan vara förklaringen till att barn skyddar sina föräldrar och        hjälper dem att dölja missbruk eller vanvård. Det kan tyckas konstigt att barn skyddar sina föräldrar även om de själva far illa, men så stark är i allmänhet barnets kärlek och lojalitet gentemot föräldern.

Om det finns två föräldrar behöver barnet få älska och vara lojal med båda sina        föräldrar, oavsett hur föräldrarnas relation till varandra ser ut. Eftersom barnet har ett        stort behov av att få vara lojal med båda blir det förvirrande och utomordentligt svårt för barnet att ta ställning till föräldrarnas konflikter. Här finns ett stort, men svårt, vuxenansvar att ta. Barn tål att se att vuxna blir ovänner ibland, särskilt om man hjälper dem att förklara det efteråt. Däremot mår de inte bra av att höra hur föräldrarna talar illa om varandra. För ett barn som älskar båda föräldrarna blir det känslomässigt svårt för barnet att förhålla sig till negativa kommentarer om sin mamma eller pappa. Även om man är arg, sviken, bedragen eller utnyttjad av barnets andra förälder så får man inte        föra över de känslorna till sitt barn. Sök hjälp genom familjerådgivningen om  det inte går!

Barn vill ofta ha sina  föräldrars godkännande för att våga lita och tycka om andra.  Om du som förälder visar att du tycker om och litar på tex farmor så är det lätt för barnet att också göra det. Om du däremot suckar eller pratar illa om någon vuxen i barnets närhet kommer barnet att ha svårt för att tycka om den personen, eftersom lokaliteten med  dig som förälder står i vägen. Barns lojalitet är så stark att det känns som ett lojalitetsbrott att tycka om någon som föräldern ogillar.

För att barnet ska få må så bra som möjligt behöver barnet få tycka om och älska personer i sin närhet som de träffar ofta, och de de behöver ha en bra relation till dem. Det kan gälla tex styvföräldrar eller mor- och farföräldrar. Som förälder kan det vara väldigt svårt att hamna i ett läge där ens barn älskar någon som man själv har svårt att tycka om. Här finns återigen ett stort och svårt vuxenansvar. Oavsett vad jag tycker om min svåger eller om barnets styvpappa eller vem det nu kan vara, så har jag ett ansvar för att tillåta mitt barn att älska personen om den finns i barnets närhet och vardag. Här behöver barnets behov av lojalitet få vara viktigare än den vuxnes känslor, hur svårt det än är. Som förälder i det här läget får man försöka bita sig i tungan hellre än att säga något dumt om den barnet behöver få tycka om. På samma sätt gäller det som tex extramamma eller farfar att inte säga något illa om barnets förälder så att barnet hör. Klarar de vuxna inte av att träffas utan att bli otrevliga mot varandra kanske  man inte ska ses när barnet är med. Klarar man inte av att säga något snällt får man försöka göra sitt allra bästa för att att vara tyst. Sedan får man hitta något annat sätt att pysa ur sig den uppdämda ilskan och förtreten när barnet inte är med.

På samma sätt fungerar det med barnets pedagoger i skolan och i förskolan. För att barnet ska må bra i skolan eller förskolan behövs bra relationer. Barnet behöver få tycka om och lita på sina pedagoger. En professionell pedagog pratar bara gott om barnets förälder, så att barnet slipper hamna i en lojalitetskonflikt mellan pedagogen och föräldern. Vill man som förälder hjälpa sitt barn att trivas så bra som möjligt i skola eller förskolan är det bästa stalltipset att prata gott om verksamheten och om barnets pedagoger så att barnet hör. Tvivlar du på barnets skola eller förskola eller upplever att det inte fungerar bra så        ta det direkt med pedagogerna eller med rektor. Barnet mår bäst av att inte behöva lyssna på dessa samtal.

Barnets lojalitet gentemot föräldern är alltså ovillkorlig och stark. Men hur är det med oss föräldrar? Är vi lika lojala mot våra barn? Oftast vill vi väl vara det.  Hör jag någon säga något kränkande till mitt barn behöver jag säga ifrån tydligt, gärna så  att barnet hör. På så sätt hjälper man också sitt barn att bli medveten om hur man kan bemöta kränkningar på ett bra sätt. Om jag som förälder märker att mitt barn far illa på något sätt är det ju mitt ansvar att hjälpa barnet så mycket jag bara kan. Ibland innebär det att jag måste ta hjälp av skolan, BVC, BUP eller av någon annan.

Att vara lojal mot sitt barn innebär också att jag måste tänka på vad jag säger om mitt        barn, och till vem och när. Är det ok att upprepa något gulligt som barnet har sagt om jag riskerar att genera barnet med att berätta det? Att berätta för morfar vem fyraåringen är kär i? Vilka bilder av mitt barn lägger jag ut på  internet? Hur mycket skriver jag på Facebook när mitt barn går igenom jobbiga perioder eller trotsar? När och för vem beklagar jag mig om jag upplever problem i min och barnets relation? Svaren kan säkert vara olika i olika familjer, men det är värt att tänka efter en gång före. Det är väl det minsta man kan begära egentligen, med tanke på den enorma tillit och lojalitet man som förälder har fått att förvalta?

13 reaktioner på ”Barns lojalitet och föräldrars

  1. Så många kloka tankar!! Härligt att läsa – är tyvärr inte ”bortskämd” med pedagoger som tänker i dina banor… 🙁 Så du ger mig hopp inför att mina barn byter förskola resp börjar förskoleklass.

    Kram
    Linda

    1. Då hoppas jag att det bara är några stolpskott som du har stött på, för de allra allra flesta pedagoger jag har träffat vet att man bara pratar gott om barnens familjer. Hoppas att dina barn får komma till ställen som fungerar bra nu!

  2. Bra och intressant skrivet! Det sista du skriver tycker jag dock är svårt. För mig ledde känslan av att jag ”hängde ut mitt barn” om jag diskuterade jobbiga perioder eller liknande (på nätet eller i tex föräldragruppen), till att jag själv mådde väldigt dåligt av att inte få ventilera och ha möjlighet att få tips och stöd utifrån när vi haft jobbiga faser här hemma. Sedan jag fick medlemskap i en sluten grupp på facebook som behandlar föräldraskap så känns perioderna mycket lättare, bara av att någon annan säger ”så där har vi också haft det, och det går över”. Jag håller med dig i sak, att jag tycker inte man ska tänka efter innan man skriver saker på nätet, men risken finns också att man inte vågar dela med sig alls.

    1. Självklart måste man få diskutera sitt barn med andra vuxna. Det behöver man som förälder. Frågan är bara när och hur. I en sluten internetgrupp, eller under ett nick i en öppen grupp blir ju barnet inte uthängt på samma sätt. Och visst får man prata om sina barn med andra föräldrar på öppna förskolan. Men man kan tänka på hur man pratar och med vem.

  3. Tack för en välbehövlig påminnelse! Jag försöker att vara lojal och hänsynsfull när jag pratar om mina barn med utomstående, men ibland är det lätt att glömma bort sig. Nu ska jag skärpa mig och tänka till ännu mer innan jag säger/skriver något.

  4. Jätteklokt skrivit! Jag behöver hjälp med att tackla ett problem… min dotter på snart 6 år, får sällan vara med att leka med barnen hemma på gatan. Ofta är de barn i hennes egen ålder och några äldre som säger att hon inte
    får vara med! Själv är ja noga med att alla ska få vara med! När kan jag gå in och säga att alla får vara med och leka!? Kan jag över huvud taget göra de!? Ofta handlar de on att de är ute och leker, t.e.x hoppar studsmatta el dyl och hon blir nekade att vara med. Jag blir ledsen av se hennes ledsen!

    1. Det är jättesvårt, och visst gör det ont i mammahjärtat! Ett första steg kan vara att prata med de andra barnens föräldrar. Om man är flera vuxna som är uppmärksamma på att alla ska få vara med så är det ju lättare än om bara du säger ifrån. Troligen vill inte de andra barnens föräldrar att deras barn ska vara med och utestänga någon. I lekar där man kan vara många och leka ihop (studsmatta, jage, fotboll…) är det väl naturligt att man har regeln att alla som vill får vara med, särskilt om föräldrarna är överens om detta.

  5. Kloka ord. Vi har precis fått uppleva konfliktfrågan och det är då viktigt att barnet inte får vara en del av det. Jag har också fått uppleva hur föräldragenen tog ett blixnabbt beslut för att skydda mitt barn. Är lite förvånad över hur snabbt jag tog beslutet att lämna stället.

    Sedan tycker precis som du att vad man postar på internet och social medier är olika i olika familjer.
    Det många som har en bestämd uppfattning i den frågan har jag sett i forum och förkastar en annan åsikt men pricis som i övriga livet är allt inte bara svart och vitt.
    Så att man ska tänka efter en och två gånger innan man postar något gäller inte bara om barnens väl, även om det är viktigast, utan för en allmän uppmaning till alla vuxna.

  6. Det där med att ”skydda” barn mot varandra tycker jag är en jätteknivig fråga. Mardrömmen är att mina killar ska bli utanför, jag skulle gå sönder och sen har vi det där med hur barnen ska få bete sig och när man ska ”kliva in” i leken så att säga. Förut skälldes det på andras ungar och min unge hejvilt när det drogs i leksaker eller puttades osv, men på något sätt känns det också lite fel. Nu, med barn vars föräldrar jag känner, så låter jag min treåring i mesta fall handskas med situationen själv. Att barnen ska få etablera sina egna relationer och själva bestämma vem som får ha bilen och vem som får ha barbien och hoppas att han säger ifrån om han blir puttad osv. Och sen om det går överstyr eller han kommer och är ledsen så kliver jag självklart in! Är det fel när det kommer lojalitet? Ska jag stå och slåss som en lejoninna på lekplatsen eller låta honom finna sin egen väg? Det här är sånt jag brottas med ganska ofta, man vill ju ge dom en god, trygg grund att stå på <3
    Fint skrivet av dig och alltid lika aktuellt!

    1. Jag tänker att man får skydda barnet lagom. Att en kompis tar en leksak ifrån en hör till livet. Det är normalt, och där behöver barnet så småningom lära sig att hantera det på ett bra sätt. De måste få tillfälle att lösa sådana småkonflikter själva, även om vuxna finns som back-up när det går överstyr.

      Att skydda barnet mot kränkningar tycker jag handlar om andra, allvarligare saker. Kanske om mobbningssituationer eller eller andra lägen där det finns en betydande obalans i maktförhållandet (många mot en,äldre/starkare mot yngre/svagare/mer utsattt).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *