Illusionen om den perfekta föräldern

Idag vill jag tipsa om ett ödmjukt och fint blogginlägg om att föräldrar inte utgörs av någon särskild, perfekt sorts människor som aldrig begår misstag. Om kraven på föräldrar att alltid göra helt rätt och aldrig, aldrig tappa fokus eller fattningen, för då faller omgivningens dom hård och skoningslös. Skribenten Sofia Mirjamsdotter utgår i sin text från reaktionerna på den fruktansvärda olyckan i Eslöv där en helt vanlig pappa glömde lämna sin tvååring på dagis. Han parkerade bilen och körde därefter iväg med sin tjänstebil. Tvååringen satt kvar i sin bakåtvända bilstol i baksätet och dog senare av överhettning. En sorg och skuld så ogripbart stor att leva vidare med, att det knappt går att tänka på. Mirjamsdotter skriver att det kunde ha varit hon som glömt sitt barn, det kunde ha varit vem som helst. Och jag håller med henne, alla glömmer inte sina barn i bilen för att senare hitta dem döda, men det skulle kunna hända vem som helst givet tillräckligt många olyckliga omständigheter. Att utmåla den drabbade pappan som ett monster, väsenskilt från oss andra, kan inget gott komma ur. Det hjälper inte den döda tvååringen eller hans sörjande familj. Det räddar inga barn från att gå liknande öden till mötes. Det öppnar inte för andra föräldrar att våga berätta när de känner att de inte håller ihop för att vardagen är för jobbig, sömnbristen för svår och ledsenheten för tung att bära.

Vidare läser jag en välskriven, ambitiös och gripande artikel i Washington Post som vann Pulitzerpriset 2010, om just föräldrar som glömt sina småbarn i bilar vilket lett till att barnen dött av överhettning. En oändlig rad av personliga tragedier och ett försök att förstå hur sådana dödsolyckor kan uppstå. Hjärnan som har flera parallellarbetande delar vilka kan liknas vid schweizerostskivor staplade på varandra. Ibland, under extremt olyckliga omständigheter, hamnar alla hålen under varandra, inget finns som hindrar fallet, och katastrofen är ett faktum. I artikeln intervjuas psykologen Ed Hickling, som forskat på hur bilolyckor med dödlig utgång påverkat den överlevande föraren. Hickling menar på att föraren ofta döms oproportioneligt hårt av omgivningen för att det är så fruktansvärt skrämmande för den mänskliga hjärnan att tänka att det kunde hänt vem som helst, ja att det kunde ha varit jag. Betydligt enklare är det att istället distansiera sig, säga att jag skulle aldrig, det skulle aldrig drabba mig osv. Men kan det någonsin komma något positivt ur det? Och vad händer när man själv finner sig vara den som andra tar avstånd från och fördömer? Den som skriker åt sitt barn på väg hem från förskolan? Som hämtar sist på dagis? Den som glömmer att skicka med matsäck till utflyktsdagen? Som inte orkar annat än att sätta barnen framför teven för att själv ligga på köksgolvet och gråta?

Att kategoriskt skuldbelägga de som enligt den dagsaktuella, allmänna definitionen inte håller måttet leder bara till isolering, och finns det något som entydigt visats i forskningen om barn som far illa, är det just att ensamhet och isolering är förödande för familjer som har det svårt. Ja, jag vill sträcka mig till att ensamhet och isolering kan vara förödande för de flesta.

5 reaktioner på ”Illusionen om den perfekta föräldern

  1. Jag har nyss börjat följa er blogg och blir så glad över era kloka reflektioner och faktabaserade inlägg! Jag tror att man kallar den typen av avståndstagande ni skriver om för ”automatiskt tillskrivningsfel”, nämligen att man tillskriven en händelse speciella omständigheter som inte skulle kunna gälla för en själv, dvs det gör att man kan värja sig mot tanken att det kunde varit jag. Förmodligen ett högst mänskligt försvar, men förödande för den som drabbas. Tack för att ni tar upp detta!

  2. Så välskrivet. Jag kan inte annat än tycka fruktansvärt, fruktansvärt synd om den där pappan. Jag lider verkligen med honom. Mår illa när jag tänker på det stackars lilla barnet och jag mår illa när jag tänker mig in i pappans situation. Personligen förstår jag inte hur man kan göra annat än att ha medkänsla för detta hemska som pappan nu tvingas leva med.. Så oerhört sorgligt och hemskt..

  3. Bra skrivet! Jag har tänkt många tankar på den stackars pappa som drabbades av detta, som har fått hela sitt liv förstört, vilken tragedi för alla inblandade. Och han som måste leva ett helt liv med detta. Precis som du skriver detta kan drabba alla under rätt omständigheter, jag vet inte vad man tror att man är för en övermänniska om man anser att detta kan aldrig drabba mig?

  4. Tack. Så fint skrivet att jag är alldeles rörd. Jag har legat vaken på kvällerna sen nyheterna om denna fruktasvärd tragisk händelse. Dina ord ger tröst. Jag hoppas innerligt att den sörjande familjen finner tröst och stöd. Att livet kommer att ge dom glädje, trots den obeskrivligt sorg dom kommer att alltid bära med sig. Att pappan kan förlåta sig själv. Precis som alla vi föräldrar måste förlåta oss själva, varje dag.

  5. Jag tror också det kan hända vem som helst, men samtidigt tror jag inte att jag hade kunnat förlåta min man om han hade gjort något sådant. Jag har svårt att förstå varför han gör vissa saker så slarvigt och ofta är glömsk, det hade liksom varit för övermäktigt att leva med en honom om han gjorde något så hemskt mot vår familj. Det är kanske hemskt att tänka så, men ändå… Så tänker jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *