Barnläkarens guide till urinvägsinfektion hos barn

Sjuka barn? Tröttnat på Netflix skränande! Testa SF kids play!

Hur ska man veta om ett barn har urinvägsinfektion? Måste det alltid göra ont att kissa? Luktar kisset illa? Och när kan urinvägsinfektioner vara farligt. Allt det kan du läsa om i det här inlägget. Vi delar upp inlägget i åldrar, eftersom urinvägsinfektioner (eller uvi som man ofta säger inom vården) ter sig lite olika hos större och mindre barn

Urinvägsinfektion hos bebisar och små barn 

Urinvägsinfektioner är ganska vanliga hos barn under ett år, och särskilt vanliga är de då hos pojkar. De flesta barn under två år som får urinvägsinfektion får hög feber (över 38,5 grader) utan några andra symtom. Kisset luktar alltså inte illa, de har inte tagit sig för snoppen/snippan och de äter ofta (men inte alltid) bra. Det enda som gör att vi kan misstänka att de har urinvägsinfektion är att de har feber utan några andra symtom.

Läs mer om feber hos barn i det här inlägget. 

Spädbarn kan också ha urinvägsinfektioner utan feber, som kan märkas bara som att de inte äter, eller inte går upp i vikt. Då är det alltid bra att ta ett urinprov.

Vid misstänkt urinvägsinfektion hos små barn behövs ett urinprov. Bindor och påsar ger tyvärr upphov till orena prov, där man kan diagnosticera en urinvägsinfektion av misstag, så kissa i mugg är det som gäller. Man får helt enkelt sitta med barnet i knäet och passa med mugg tills de kissar.

Om urinstickan på det provet visar tecken till urinvägsinfektion behöver det säkerställas. Hos bebisar gör man det genom att sticka en spruta genom magen och suga upp urin genom urinblåsan. Det går snabbt men gör lite ont. Fördelen är att man helt eliminerar risken att ställa en urinvägsinfektionsdiagnos när det inte finns någon. Den risken finns alltid vid kissade prov eftersom kisset kan ha fångat upp bakterier på vägen ut genom snoppen eller snippan.

Urinvägsinfektion hos större barn 

Hos barn över två år skiljer man på tre typer av urinvägsinfektioner: cystiter, pyelonefriter och asymtomatisk bakteriuri (ABU). Hos mindre barn skiljer man inte på det, dels eftersom de inte kan berätta om sina symtom, dels för att alla behandlas likadant.

Blåskatarr eller cystit

En cystit, eller låg urinvägsinfektion är en urinvägsinfektion som irriterar urinblåsan men inte har stigit upp i njurarna. Den är plågsam för barnet men inte alls lika farlig som en hög urinvägsinfektion som involverar njurarna.

Symtomen på en cystit är sveda eller smärta när barnet kissar, att barnet behöver kissa ofta och inte så sällan finns det synligt blod (ibland stora mängder) i kisset. Barnet har inte feber. Lämna ett urinprov som skickas på odling. Antibiotika hjälper.

Pyelonefriter

Pyelonefrit, eller njurbäckeninfektion är en urinvägsinfektion där bakterierna växer i njuren. Den märks även hos barn över två år ofta av som feber utan andra symtom. Ibland klagar barnen på ont i magen eller ryggen, ibland på att det gör ont att kissa, ibland luktar kisset illa. Ibland kräks barnen. Oftast inte.

Njurbäckeninfektioner hos barn behöver behandlas med antibiotika och ska följas upp med utredning av urinvägarna senare.

Asymtomatisk bakteriuri

Asymtomatisk bakteriuri betyder bakterier i urinen utan symtom. Det stämmer inte riktigt. De här flickorna (det är absolut vanligast hos flickor) har illaluktande urin. Riktigt illaluktande urin. De kissar ofta på sig. Men det svider inte när de kissar.

Tidigare behandlades flickor med asymtomatisk bakteriuri aggressivt av sjukvården. De fick bakteriedödande medel direkt i urinblåsan (fruktansvärt plågsamt säger både ångerfulla läkare och före detta patienter) gång på gång på gång. Tack och lov undersökte några kloka forskare om det hjälpte och fann att det inte gjorde det.

Tyvärr hjälper inte antibiotika heller. Eller, det tar bort lukten så länge man äter det, men lukten och bakterierna kommer tillbaka. Antibiotika skyddar inte heller mot pyelonefriter hos barn med ABU. Tvärtom har ju barnet en bakteriestam i urinblåsan som barnet klarar av att hålla borta från njurarna. Tar man bort den bakterien med antibiotika finns risk för att nästa bakterie som kryper upp genom urinröret är en mer aggressiv bakterie som barnet inte klarar av att hålla ifrån njurarna.

Antibiotika till barn med ABU gör mer skada än nytta!

Barn med asymtomatisk bakteriuri behöver träffa en uroterapeut eller barnsjuksköterska som är expert på kissproblem. Hon behöver undersöka om barnen tömmer blåsan när de kissar, om de har överaktiv blåsa eller (oftast) kissar för sällan och får överfull blåsa. Barnen behöver hjälpas till att kissa regelbundet (var tredje timme). Det kan hjälpa men gör det tyvärrinte alltid.

Läs mer om att kissa på sig och goda kissvanor här. 

Behandla förstoppning!

Barn över två år med cystiter, pyelonefriter eller ABU har ofta förstoppning. Den ska behandlas, se till att få bra behandling för förstoppning om ditt barn inte har mjuka rikliga avföringar utan några som helst problem varje dag, om ditt barn har haft urinvägsinfektion eller ABU. Förstoppningen innebär att det ligger en tarm utspänd av bajs i vägen för urinblåsan. Det försvårar blåskontroll och blåstömning vilket i sin tur ökar risken för urinvägsinfektioner.

Läs mer om förstoppning hos barn här. 

I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

12 reaktioner på ”Barnläkarens guide till urinvägsinfektion hos barn

  1. Jättebra information!
    Min dotter fick urinvägsinfektion vid 3 månaders ålder, vilket upptäcktes av att hon fick 39 graders feber. Vi åkte till sjukhuset där vi fick reda på att hon fått urinvägsinfektion.
    Efter behandling med 2 olika antibiotika då bakterierna spred sig till en början så blev hon frisk efter en månad. Efter det följde en rad olika sjukhusbesök för att konstatera att inget hade gått upp i njurarna sk njurbäckeninflammation. Så hon fick göra en rad olika ultraljud och urintester och annat och hela sommaren gick tills allt var klart och vi fick veta att hon var helt frisk och inget gått upp i njurarna.

    Jag var jätteroligt då detta hände då det är mitt första barn och jag hadebaldrig hört talas om detta innan, men som tur var så gick allt bra och hon hade ingen inflammation och allt försvann efter antibiotika behandlingen.

    Men efter detta kan jag lova att jag ALLTID är observant vid hög feber eller illaluktande urin hos min dotter då det kan komma tillbaka har jag hört om man fått det en gång?
    När jag tycker urinen luktar starkt eller konstigt lämnar jag ett urinprov på vårdcentralen, hellre än gång för mycket än inte alls… då får man svar direkt och slipper oroa sig då det behövs behandling snabbt om det är urinvägsinfektion.

    Idag är min dotter 15 mån och har inte fått urinvägsinfektion sedan dess, så skönt!
    Trevlig sommar!

  2. Hej Cecilia,
    Intressant läsning, särskilt om asymtomatisk bakteriuri. Vi har en son, 6 år, som efter att ha varit blöjfri och snustorr i ca ett år plötsligt började kissa på sig när han var 4 år. Varje dag, ofta flera gånger om dagen. Ibland allt i blåsan, ibland lite grand. Detta har sedan pågått i två år, med bättre och sämre perioder. Periodvis luktar kisset mycket illa, periodvis inte annorlunda alls.
    Under dessa två år år har vi sökt för urinvägsinfektion på vårdcentralen utan att testet visade bakterier, han har gjort ultraljud för att se om blåsan töms (det gjorde den) och vi har även varit på bup för att prata om detta men vi upplevde inte att de hade kompetens att hantera detta utan pratade om att han var rädd för toaletten, vilket han inte är. Vi har också försökt kissa på schema (1-1,5 timme mellan toabesöken) men det hjälper inte heller utan han kan ändå kissa på dig däremellan.
    Kan det vara så att han har en oupptäckt och obehandlad asymtomatisk bakteriuri? Bör vi söka oss vidare? Vart och vad ska vi i så fall säga när vi kontaktar vården? Det här är ett stort bekymmer för oss, då det periodvis går åt mycket energi att hantera detta både mentalt och praktiskt med alla kläder vid olika aktiviteter, plus att han blivit retad för att han ”luktar fisk”.

    1. Hej! Jag tycker absolut ni ska söka er vidare. Se till att i första hand få remiss till barnläkare. Beroende på var ni bor är det mottagning på barnsjukhuset eller ute ”på stan”, men vårdcentralsläkaren vet. Hos barnläkaren brukar det finnas barnsjuksköterskor med särskild kunskap i att kissa på sig och kissproblem och en sådan bör ni också träffa. I bästa fall kan ni få träffa en barnuroterapeut, men barnuroterapeuter är sällsynta fåglar, tyvärr, så det är inte säkert att det går. Vad du ska säga? Ja, det som du skrivit här. Och tjata dig vidare till rätt kompetens! Prata med dina vänner med barn och hör om det finns någon barnläkare eller barnläkarmottagning som är bra på kissproblem i närheten. Det är ett vanligt problem!

  3. Allt det där kommer man ju inte att komma ihåg sådär på rak arm den dagen man står där med ett barn med uvi, men då vet man var man har läst om det och kommer tillbaka och letar upp det här inlägget och läser det igen 🙂
    Jag kom på en annan sak som jag själv numera vet, men som säkert många nyblivna föräldrar kan ha nytta av.
    I efterhand har jag förstått att det händer minst en gång i var och varannan familj… Det lilla livet lär sig att rulla över på mage utan att tala om det för någon och vips så har han eller hon ramlat i golvet. Vi blev väldigt uppskrämda och åkte till akuten för en kontroll. (Nu var det iofs Clara som ramlade i golvet, hon är ett Dandy Walker-barn, hade det varit Matilde hade vi antagligen tagit ett djupt andetag och tänkt efter lite först). Vi fick i alla fall lära oss att om barnet skriker direkt, inte tappar medvetandet och inte kräks så behöver man inte störta iväg till sjukhuset hals över huvud…

  4. Hej och tack för en bra blogg med genomgående fin ton och bra och matnyttig information. Den här gången tycker jag att du lägger mycket ansvar på föräldern. Jag vet inte hur det har fungerat i det landsting där du arbetar men det låter som du inte litar på primärvården utan vill göra föräldern till expert över distriktsläkaren. Väldigt tråkigt om det har fungerat så dåligt! I min värld är det viktigt att varje förälder har förtroende för sin distriktsläkare och att denne besitter högre kompetens än jag gör när jag kommer med mitt barn. Min förhoppning/förslag är väl därför att ditt landsting har väl fungerande och uppdaterade pm för hur dessa sjukdomar skall behandlas resp vilka som skall remitteras, så att dessa rutiner är tillgänglig för distriktsläkaren. Bättre att informera distriktsläkarna än föräldrarna enligt min åsikt. Föräldern ska få vara förälder och bara det, inte medicinsk expert.
    Mvh Lina, doktor (inom primärvården) och mor till tre barn varav en fått fel behandling (vid besök på jourcentral i annat landsting) vid pyelonefrit. (för övrigt skiljer även jag på ovan nämnda fyra typer av urinvägsinfektion-på både barn och vuxna)

    1. Hej!

      Jag ska tänka på om jag kan formulera om inlägget. Men det är tyvärr baserat på upprepad erfarenhet av felaktigt behandlade uvi hos barn av primärvårdsläkare. Tyvärr. Tyvärr. Jag vet att det finns många superbarnkompetenta distriktsläkare (<3 er!) men dessvärre finns även motsatsen.

      Cecilia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *