Flickor som mår dåligt – inte bara mammornas ansvar

I senaste numret av Vi föräldrar finns en lång artikel av Katrine Kielos om hur man kan stärka sina döttrars självkänsla, ett jätteviktigt ämne enligt mig! Enligt SCBs rapport På tal om kvinnor och män från 2012, som ges ut varannat år sedan 1984, är det en enorm skillnad i hur stor andel av de unga kvinnorna som besväras av ångest eller oro, jämfört med de jämnåriga männen.

Unga kvinnor mår mycket sämre än unga män, och det är ett mönster som börjar långt innan vuxenåren. Kielos argumenterar för att svaret ligger i vuxenvärlden, i att vi bemöter flickor och pojkar så olika, och att vi ger dem så skilda villkor. Enligt henne behöver vi börja med oss själva och våra föreställningar kring egenvärde, kroppsuppfattning, självförtroende och integritet. Att det är omöjligt att ge barn en god självbild om vi samtidigt visar att i vuxenvärlden gäller helt andra, mycket hårdare och mer intoleranta villkor. Mycket kloka tankar!

Är det bara mammornas fel? 

Det som däremot gör mig ledsen är att hela artikeln bara vänder sig till mammor. Det är mammor som överför sin dåliga kroppsuppfattning och sin ångest på sina döttrar. Det är mammor och deras väninnor som ständigt påtalar varandras utseende. Det är mammor som lär sina döttrar att de inte får visa känslor. Det är mammabloggare som pyntar och hänger ut sina döttrar till allmän bloggbeskådan. Det är farmödrar som tvingar till sig kramar av flick-barnbarnen som får finna sig i att deras nej inte räknas.

Var är papporna?

Men, undrar jag, var är männen och papporna (och för all del, pojkarna) i resonemanget? Varför är flickornas uppfostran och själsliga mående bara mammornas ansvar? Vinner man på att skuldbelägga de som uppenbarligen mår dåligt av samma mönster och strukturer?  Jag förstår inte riktigt vart Kielos vill komma. Jag tycker att hon går i samma fälla som den hon vill kritisera. Ingenstans i artikeln nämns pappors ansvar för sina döttrars välmående. Inte ett enda exempel på vad pappor kan göra för att stärka sina döttrar tas upp.

Att flickor mår så mycket sämre än pojkar är alarmerande och absolut någonting vi måste uppmärksamma. Så kan vi inte ha det! Men att tro att lösningen är att tillrättavisa mammor och säga åt dem att sluta överföra sin låga självkänsla på sina döttrar, är oerhört naivt. Det låter mer som en klassisk guilt trip än ett konstruktivt förslag.

Som flickförälder blir jag ändå glad över att fler engagerar sig i hur man kan hjälpa sina döttrar – likväl som sina söner – att känna sig stolta över sig själva, värda respekt och integritet. Jag tänker att det är hela vuxenvärldens angelägenhet, inte bara mammornas. Eller vad säger ni?

6 reaktioner på ”Flickor som mår dåligt – inte bara mammornas ansvar

  1. Jag håller definitivt med om det du skriver och visst är det hela vuxenvärldens angelägenhet och inte bara föräldrarnas. Vi har väl alla ett ansvar att visa varandra respekt, gammal som ung, förälder som barnlös! Jag är sedan fem månader nybliven flickmamma, men har oxå två fina killar hemma och jag säger så här: sänk kraven på dig själv och visa dig själv respekt så lär sig barnen det också!

  2. Att få barnen att känna sig tillfreds, nöjda och stolta med sig själva ligger självklart inte bara på mamman. Först och främst ligger ansvaret på ALLA vuxna som finns i barnens närmaste krets, och i andra hand på resten av vuxenvärlden.

  3. Jag håller med, lite som att säga att kvinnorna själva bär skulden för sin låga självkänsla och för att det överförs mellan generationerna. Och papporna fråntas allt ansvar.

    Jag tror båda föräldrar kan göra massor. Som att reflektera över genus och könsroller med sina barn. Som att inte ha skvaller- och modetidningar hemma där kvinnor framställs som att deras enda värde ligger i utseende och kropp. Som att läsa barnböcker med lite genuskoll (där pojkar visar känslor och flickor är aktiva subjekt). En snabb genusanalys av ex grodprinsen eller andra traditionella äventyr kan få nackhåren att resa sig. Sen att bekräfta sina barns personligheter istället för deras prestationer, kläder och utseende (självklart får man bekräfta prestationer också men inte enbart). Typ – vad glad jag är att se dig istället för vad fin du är.

    Och föräldrarna kan ge sina barn tid, kärlek, omsorg och omtanke och inkludera dem i sina aktiviteter. Och se över sina egna könsroller i familjen eftersom forskning (inom skolan) har visat att när barnen får kunskaper om könsroller och genus minskar flickornas press på sig själva och pojkarnas betyg i skolan förbättras. Barn vill gärna leva upp till de förväntningar vi har på dem, och bra förebilder är viktigt. Så då tycker jag det är viktigt att våra förväntningar på barnen inte blir så oerhört beroende på barnets kön och könsroller.

  4. Jag håller med, självklart är det inte bara mammornas fel men samtidigt ligger det mycket i att mammor är extremt viktiga för flickors självbild. Jag hade tex en mamma som inte var så brydd om sitt utseende, som gick med orakade armhålor offentligt vilket jag rös åt när jag var tonåring men som jag själv nu som vuxen också gör för jag insåg att vad än samhället säger så spelar det inte inte stor roll och jag vet att mammas exempel är en väldigt stor del i detta. Det enda jag är riktigt noga med i mitt utseende är mitt hår, gissa vad min mamma var noga med? Jo, exakt samma sak. Vi ska inte slå ned oss själva i skorna som mammor och tänka på hur hemska förebilder vi är för att vi gör än det ena än det andra men vi måste också inse att vi är enormt viktiga och att vi kan visa en annan bild än det större samhället till våra barn och att det vi gör spelar roll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *