Vad förstår barn om döden?

Tack kära bloggvänner för alla uppmutrande tillrop och önskningar om att vi ska blogga igen snart. Lite till får ni vänta på oss, hur glada tror ni inte då vi blev när författaren, samtalsterapeuten och prästen i Svenska Kyrkan Katarina Tingström erbjöd sig att skriva gästblogginlägg om barn och död och barn i sorg. Katarina har jobbat mycket med det genom åren och jag lärde mig jättemycket av hennes första inlägg, som jag med stor glädje publicerar för er här!

När mina föräldrar växte upp på 30- och 40-talet i Sverige, trodde man att barn inte hade något sorgearbete. Så det var vanligt att hålla barnet utanför när döden klev in i familjen. Man berättade inget och barn fick inte följa med på begravningen. Istället var barnet hänvisat till sina fantasier om varför en anhörig försvann och de vuxna grät. Och fantasier är många gånger värre än verkligheten för ett barn. Det är därför inte ovanligt att jag idag möter äldre med obearbetade separationer i sitt livsbagage och som är rädda för döden på grund av erfarenheter som barn.

Som förälder tänker jag mig att jag har en viktig uppgift gentemot mina barn. Att våga prata om döden, eftersom döden är en så stor del av livet och det är något som drabbar alla. Att då inte skrämma mina barn med min egen eventuella dödsångest, utan rusta dem så att de kan begrava mig och sörja, den dag de behöver det.

I detta inlägg kommer jag att skriva om hur barn kan förstå vad döden är, längre fram kommer två inlägg till; ett om barn och sorg och det andra om barn och begravningar.

Hur kan barn förstå vad döden är?

Barn sätt att uppfatta döden följer deras utvecklingsfaser. Man brukar tala om 5 olika faser upp till cirka 20 års ålder: ca 0-4 år, ca 4-6 år, ca 6-9 år, ca 9-12 år och ca 12-19 år. Faserna flyter in i varandra.

0-4 år

För ett barn i denna fas, kretsar det som är livet kring mat och närhet. För sin överlevnads skull behöver barnet någon som ger mat men som också ger närhet, en närhet som är både kroppslig och själslig. Det innebär till exempel kramar och tröst och förståelse.

Vid ca 2 år börjar barnet kunna förstå att döden är något som existerar och att människor men också djur kan dö. Men döden uppfattas inte som oåterkallelig utan man kan komma tillbaka från döden. Det är som att kunna åka fram och tillbaka till Västerås. Det är därför som barnet ofta tycker att morfar kan komma tillbaka från himlen när han dött och alla bara gråter. Kommer han hem igen blir ju alla glada igen och problemet är löst. Tidsperspektivet är dessutom ganska kort hos barnet och minnesbilden av en människa kan blekna fort.

Eftersom barnet inte kan förstå att döden är definitiv är inte hotet mot livet att man dör. Utan hotet mot livet är att bli övergiven.

Känslan av övergivenhet är en stark känsla och skapar en rädsla. Om en anhörig dör blir rädslan hos barnet att bli övergiven, för hur ska barnet kunna överleva då? En del barn vill då vara närmare, vågar inte sova själv eller vara själv utan möter rädslan att bli övergiven med ett större närhetsbehov.

Bok att läsa tillsammans: ”Adjö Herr Muffin” av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm

4-6 år

Efter ca 5-års ålder börjar barnen få en viss aning om vad döden är men döden är fortfarande något som inte är oåterkalleligt. De döda kan fortfarande komma tillbaka. När min äldsta son var i denna ålder, dog vår granne. Han var förvånad över att hon inte tog med sig sina möbler till himlen. Att flytta till himlen blir som att flytta till en plats som till exempel Stockholm, Malmö eller Falun. Och när man flyttar tar man ju med sig sina möbler, det visst han.

Det är i denna ålder som de börjar läsa böcker som ”Så funkar kroppen”. Intresset ökar för den egna kroppen, hur hjärtat slår och hur skelettet bär allt och vad musklerna gör. Det som är liv i denna ålder är att ha en hel kropp. Och det som hotar livet, döden, är att kroppen skadas. Att gå till doktorn och sticka i fingret för ett blodprov, kan bli en riktig kamp. För hos barnet kan föreställningen finnas att om det går hål på fingret vid provtagningen, kan den skadan i den intakta kroppen göra att barnet inte kan leva och det skapar ångest, för livet rinner ut genom stickhålet. Denna ångest kan man hantera genom att sätta på plåster och det är därför denna fas kan kallas plåsteråldern. Det bästa med plåster är att de kan sitta överallt, t o m utanpå kläderna. Genom att plåstra om barnet får det hjälpa att hantera sin rädsla och ångest.

Bok att läsa tillsammans: ”Dödenboken” av Pernilla Stalfelt.

6-9 år

I denna fas börjar man närma sig en förståelse att döden är ett biologiskt faktum men man är inte riktigt där. Döda kan fortfarande komma tillbaka.

Barnet börjar förstå mer och mer att de är egna individer. Världen är dessutom stor och komplex och för att kunna hantera det så består livet nu av att skaffa sig kontroll. Hemma märks det genom alla kontrollfrågor som kommer: ”När kommer pappa hem?”, ”Ska vi åka nu?”, ”Varför gör de så där?” Kontrollfrågornas funktion är just att skapa en känsla av att ha kontroll för att kunna hantera hotet som är att förlora kontrollen, en kaosskräck. Den ångest som barnet kan känna är en dödsångest som är förknippad med kontrollförlust.

Om familjen förlorar en familjemedlem och de vuxna sörjer genom till exempel att gråta, bli passiva och förlora intresset för det som tidigare var roligt, kan barnet bli oroligt för att det inte förstår vad som händer. Genom att prata med barnet, förklara vad som händer och varför, kan barnet få tillbaka en känsla av kontroll när det förstår. Ett av mina finaste minnen från en begravning, är när jag träffar en liten tjej i kyrkan när vi begravt hennes morfar. Hon säger till mig: ”Hörru prästen, man måste vara ledsen för först för att kunna bli glad igen.” Jag förstår att det funnits en klok vuxen som förklarat för henne varför de gråter i kyrkan och flickan gör denna förklaring till sin förklaringsmodell och kan hantera att vuxna gråter i kyrkan.

Bok att läsa tillsammans: ”Vi gräver upp mormor” av Måns Gahrton

9-12 år

Nu börjar barnet förstå döden som ett biologiskt faktum och att vi alla ska dö en dag. Döden är nu för alltid och dör man kan man inte komma tillbaka.

De kliver in i denna fas i en existentiell orosperiod. De kan bli rädda för oväntade händelser och några barn hanterar det genom att bli ängsliga och andra barn blir fullständigt orädda. Det är två olika sätt att hantera dödsångesten på och insikten om att alla är dödliga.

Barnet kan ge mer rationella och logiska förklaringar till det som hänt och eftersom det som ger liv i denna ålder är autonomin, självständigheten, så kan det vara viktigt för barnet att få bjuda motstånd. Att få hävda att man inte vill gå på en begravning, eller vara arg på den som dör.

Bok att läsa tillsammans: ”Bröderna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren

12-19 år

I denna fas förstår man vidden av att vara död och vad det innebär för en familj att förlora en anhörig. Inte bara när den anhöriga dör och utan också hur det kommer att påverka framtiden.

Det är som är liv och överlevnad i denna fas är den egna identiteten. Föräldrarnas inflytande byts ut mot kompisar. Man vänder sig hellre till sina kompisar med sina tankar om döden och sorg, än till mamma och pappa. Det som är hotet mot livet under dessa år, är den egna förlusten av sitt jag och att dö. Det är därför som dödsångesten är som tydligast under denna period.

Bok att läsa och samtala om tillsammans: ”I taket lyser stjärnorna” av Johanna Thydell

Bok att läsa för dig som har barn:

”Stöd för barn i sorg” av Göran Gyllenswärd

”Barn i sorg” av Atle Dyregrov

/Katarina Tingström, samtalsterapeut, författare och präst i Svenska kyrkan

18 reaktioner på ”Vad förstår barn om döden?

  1. Väldigt bra inlägg. Jag undrar dock lite kring ett av lästipsen; Bröderna Lejonhjärta. Jag älskar boken och läste den såklart när jag var liten (och lite större…) men en bok att läsa för att förstå döden vet jag inte. Den förutsätter ju en tro på livet efter detta och om man som jag, och många andra, inte tror på det blir det lite konstigt att använda den i samtal med sitt barn. Finns det någon som har något annat förslag?

    1. Jag tror inte på ett liv efter döden som sådan mer än att vi följer naturens cykler. Men efter att ha sett den ångest som min dotter som bara är 4 år har inför döden och separationer så är jag ändå beredd att ge henne den trösten att man lever vidare även om jag försöker vara tydlig med att det inte är kroppen som lever vidare utan kärleken som personen kände. Jag känner att när hon blir äldre så kan vi diskutera lite mer, och kanske också gå in på att människor tror olika.
      Min åsikt är väl egentligen att fakta inte alltid ger så mycket tröst, och är man rädd, orolig eller ledsen så kanske tröst är viktigare än fakta. När man blir äldre så får man ju en annan förståelse och kan också skapa sig en egen uppfattning och tro.

  2. I somras gick jag förbi några flickor som lekte på gården. En av dom är 8. Hn frågade sin vän om vad hon tror händer efter döden.

  3. Vilket bra inlägg! Fast jag blev ändå lite förvånad..
    Jag har väldigt starka minnen av att ha varit rädd för döden när jag var ca 4-5 (vet åldern pga av minnen från vart vi bodde just då). Jag minms att jag var rädd just för att ”då tar allt slut” och att ”när man dör så finns det inget mer, jag kommer inte finnas mer, jag är bara borta. Alla kommer bara att vara borta en dag”.

    De här minnena har har jag tänkt på till och från igenom åren, även i yngre tonåren, och jag har fascinerats över hur jag tänkte samt vad som fick mig att tänka just så!

  4. Vad fint. Och så lägligt. Vi har nyligen mist en nära anhörig och jag har funderat på hur mycket mina små barn egentligen förstår. Bra boktips, ska läsa.

  5. Fint och viktigt inlägg. Jag är dock frågande över första boktipset, adjö herr muffins? Jag har läst den både för min snart 4åring och på jobbet (förskollärare) men jag förstår inte alls varför vuxna tycker den är så bra? Den är hemsk (herr muffins lider ju, har ont, är ensam osv) och konstig. Finns ju andra fina känslofyllda bilderböcker om just sorg och att någon dör.
    I övrigt: mycket fint inlägg.

  6. Så fint inlägg! Jag arbetar som sjuksköterska med svårt sjuka patienter som ibland dör och efterlämnar sig barn i alla dess åldrar och kategorier (barn, barnbarn, syskonbarn etc). Fick ett råd en gång som jag tagit till mig av gällande spädbarn och döden, vet inte vad ni tycker om det men även om spädbarn ej förstår som äldre barn så är det viktigt att de får vara med. Personen som gav mig rådet tyckte att fota gärna barnet tillsammans med den sjuke så att när barnet blir äldre kan se på dessa och tänka att ‘jag var med, jag var en del av det här’ och inte lämnades utanför. Detta kan kanske vara en tröst för ett barn som var mycket litet när den närstående dog.

  7. Vilken fantastiskt fin blogg 🙂 Klickade in mej här idag av en slump o har läst o läst! Sidan ligger nu bland mina favoriter 🙂

    1. Tack! Vi slutade, eller tog paus på obestämd tid för att ingen av oss hann blogga längre. Vi är heltidsarbetande tvåbarnsmammor båda två. Kanske kommer en tid framöver när både arbetsbelastning och familjesituation tillåter oss att blogga igen. Isåfall börjar vi igen. Men just nu är det inte så. Och inte i februari heller. Då är jag jour varje helg och jobbar tre av fyra veckor varav en vecka natt. Och den fjärde veckan ska jag sova, simma, vara med mina barn och gå på operan. Dessutom KAN det hända att mina barn blir sjuka i februari…

  8. Hoppas, hoppas ni kommer orka, ha tid /lust att fortsätta blogga. Era vettiga (där det passsar personliga) och välinformerade råd är verkligen en fantastisk bas för en nybliven förstagångsmamma som har lyckats behålla mycket av sitt lugn tack vare er… Samtidigt är jag full av förundran, beundran och uppskattning för att det med tanke på yrke, arbetstider och livssituationhar funnits perioder då ni hunnit att klämma in goda råd till oss i bloggform… Tack för det och måste hoppas lite att det kommer en fortsättning någon gång framöver

  9. Hej! Ville bara titta och in och säga vilken fantastisk blogg detta är. Jag har läst och läst och läst. Och förundras hur både saklig, underbyggd och klok den är. Men ändå full av känsla och värme. Oerhört ovanlig kombination när det gäller information om barn åt det mer medicinska hållet.

    Jag har full förståelse för att tiden och orken inte alltid finns, men här finns i alla fall en trogen läsare som väntar ivrigt på den vackra vårdag då orken kommer tillbaka och er skrivglöd med den. 🙂

  10. Ett mycket bra inlägg.
    Vi förlorade nyligen en bebis vid förlossningen. Mamman hade sedan tidigare tre barn i åldrarna 8, 10 och 11 år vilka alla tre sett fram emot att få träffa sitt nya syskon.
    De fick alla tre komma till förlossningen, hålla sitt syskon i famnen och säga farväl. De var även med vid namngivningscermonin på sjukhuset och satt tillsammans med kusinerna vid kistan under begravningscermonin. Runt kistan fanns även syskonens favorit mjukdjur.
    Under första tiden efter dödsfallet har vi satsat extra på familjeaktiviteter för att vi tillsammans kan gå vidare.
    Sorgearbetet har definitivt varit personligt för alla familjemedlemmar utifrån ålder m.m. Även om vi sörjt gemensamt har vi hanterat och respekterat varandras egna sorgearbete.

  11. Kan också tipsa om barnboken ”Finns det chokladpraliner i himlen?” , kanon bra bok! Kan varmt rekommenderas 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *