Börja med dig själv – så hanterar du ett barn i trotsåldern

Jag gillar inte alls uttrycket trotsåldern. Troligen för att jag själv är mycket nöjd och stolt över min trotsighet och blir glad när jag ser egenskapen hos barn. Men så ni fattar vad jag menar: jag pratar om barn i två-tre-årsåldern som får psykbryt och ilskeutbrott av oftast minimala orsaker.

Börja med dig själv – se till att du orkar!

När ditt barn nått den här utvecklingsfasen ställs det tillfälligt högre krav på dig som förälder. Du bör nämligen inte få lika många och lika långa ilskebryt som barnet. Och framförallt inte på barnet. Dessutom är det en fördel om du lyckas lura i barnet mat, lyckas komma iväg till förskolan och lyckas få barnet i säng i någorlunda tid.

Så börja med dig själv: se till att du orkar. Det är det gamla vanliga: ät ordentligt, lägg dig i tid på kvällarna, träna gärna och se till att du träffar vänner ibland. Om du är illtrött när du ska hämta din tvååring på dagis, pausa på ett fik: ta en kaffe och en banan, eller bulle, eller smoothie och varva ner i 20 minuter innan du går till förskolan. Hinner du inte: ta ett mellanmål på pendeltåget.

Fortsätt med barnets mat: glöm aldrig mellanmålet!

Det hjälper långtifrån alltid, men har du ett barn som har nära till ilskebryt, så se för guds skull till att barnet får mat i sig var tredje timme. Hungern är din värsta fiende. Ta med en frukt eller ett russinpaket att äta i vagnen hem från dagis (russin är sämre för tänderna, det vet ni väl redan, men ibland är det räddningen).

Sömnen, sömnen, sömnen

Mycket lättare sagt än gjort, men försök att maximera barnets möjligheter till god nattsömn genom att se till att sängen är skön (finns favoritlakan: använd dem!), rummet är mörkt (mörkläggande rullgardin!) och någorlunda svalt.

Och samma läggningstid och läggningsrutin varje kväll. Konflikter kring läggning är som regel värda att ta tycker jag, i min familj är det en urviktig princip att föräldern bestämmer när det är läggdags, vilket det ibland blir konflikter kring. Jag ligger då kvar hos barnen, ber dem att vara tysta med jämna mellanrum (brukar ofta inte hjälpa alls) och säger att jag förstår att de är arga på mig men att det ändå är läggdags (de blir inte mindre arga, men inte mer heller av att höra det).

Välj dina strider!

Jag väljer som sagt läggningsstriden. Däremot inte striden om vilken säng de ska sova i, vilka gosedjur de ska ha, vad av det som står på bordet de ska äta, eller vad de ska ha på sig. Regnjacka, solhatt, ryggsäck och gummistövlar ville min tvååring ha på sig när vi skulle ut i solen och äta glass. Varför inte? Han var nöjd, jag var nöjd. Själv hade jag kortärmat, men det var ju jag liksom.

Bekräfta barnets känsla!

Det är min favorit nummer två. ”Oj, vad du är arg och ledsen” är något som mina barn brukar gilla att höra när de är arga. Ibland säger de ”Ja! Dumma mamma, dumma pappa, dumma storebror!”. Då brukar jag svara ”Känns det så, det måste kännas väldigt ensamt för dig om mamma är dum, pappa är dum och storebror är dum. Hur är det med favoritnallen, är han också dum? ” Prova det, det har ofta en förlösande effekt på min tvååring.

Argumentera inte!

Att säga ”men att du fick fel färg på strumporna, det är väl inte så viktigt, de rosa strumporna är ju lika fina som de röda, tycker jag”  har aldrig hjälpt i min familj. Så jag har slutat med det.

Påminn om ramarna för situationen

Det kan kanske tyckas nära att argumentera, men är inte samma sak. Du som vuxen bestämmer ramarna för barnets vardag. När det är dags att lägga sig. När det är dags att äta. Vad som ska stå på bordet. När det är dags att gå på pottan/byta blöja. När film stängs på och av. Att man inte får slåss.

Vid behov: påminn om aktuella ramar. ”Du får vara arg, du får säga att jag är dum, men du får inte bitas! Stopp!” eller ”Jag hör att du vill bygga lego, men nu är det matdags, då tar jag med dig till bordet”.

Förbered för nästa aktivitet!

Om barnets utbrott ofta kommer när barnet ska byta aktivitet, som att sluta titta på film och börja äta mat, eller sluta vara ute och gå in, etc, förbered barnet på att man snart ska göra det ena eller det andra. Inte så sällan kan barnet då säga ”Ja, ska bara bygga färdigt sandkakan först” eller ”ja, när jag tittat färdigt på den här Byggare Boben” eller så, och min erfarenhet är att om man då väntar de minutrarna så går allt smidigare därefter.

Vad har ni för tips? Och vad har ni provat som absolut inte funkar?

30 reaktioner på ”Börja med dig själv – så hanterar du ett barn i trotsåldern

  1. Älskar också att min 2,5-åriga dotter har en väl utvecklad vilja! Det har jag också och min dotters vilja har gjort att hon började gå vid nio månader, på egen hand bestämde sig för att sluta med blöja när hon var nyss fyllda två och att hon vid samma tid körde sig alfabetet. Fantastisk, och vilken livskraft det finns i viljan! Ibland behöver den ju dock hanteras. Onekligen. Jag har börjat ställa äggklockan eller timren på telefonen. Nu är hon helt präglad på det. I lekparken, hemma, framför tv:n. Hon köper det! Ibland försöker jag byta aktivitet utan den och då ber hon ofta om den. Jag inser att det är ett sätt för henne att köpa sig lite mer tid men oftast räcker det med att man ställer timern på en minut så köper hon konceptet. Klockan verkar ge henne förutsägbarhet och trygghet för vad som gäller och just nu (!) funkar det väldigt bra.

    Härligt att du är tillbaka!!

  2. Det som funkar för mig när inget annat går in i öronen är att jag frågar om vi måste bråka med varandra. Då tittar han alltid på mig och svarar nej och gör det jag bett om som att ta på sig byxorna eller äta mackan. Inget jag tar till för ofta.

  3. Jag vill flika in att det inte bara gäller barn i trotsåldern. Många av ovanstående tips använder jag när femåringen eller nioåringen bryter ihop 🙂

  4. Hos oss känns det som vi har konflikter varje dag, med två 5åringar och en 2åring.
    Visst är det bra att de har en egen vilja (får väl igen det nu då jag tydligen var envisheten själv som liten), vi måste bara lära dem vad som är ok beteende och vad som inte är det. Att slåss och vara elak mot andra är inte ok beteende. Tyvärr verkar de inte bry sig nämnvärt om vad vi säger förrän vi tappar tålamodet och höjer rösten vilket jag inte gillar alls :-/ och inte ens det hjälper ibland.
    Det där med att förvarna då det närmar sig att göra annat, stänga av tv:n, äta, gå iväg m.m. det funkar INTE på den ena 5åringen som blir helt rabiat nästan varje gång. Fast jag fått ett bekräftande på att han hört vad jag sagt så blir det skrik och bråk varje gång då det väl är dags. Ändå förvarnar jag i god tid tre-fyra gånger innan det är dags *suck*
    Det som funkat bäst då han börjat visa dålig attityd är att fråga ” vill du verkligen att vi ska börja bråka om det här?” eller ”vill du att vi ska bråka och skrika eller vill du att vi har en mysig och trevlig kväll/dag/utflykt?”, funka inte alltid men oftast.
    Några bra tips om hur man jobbar på att få minstingen mindre ”mammig”? Det sista halvåret är det bara jag som gäller vilket är väldigt påfrestande då de andra ju också vill umgås med mig och min man vill ju också kunna umgås med minstingen utan att hon protesterar…
    Men helt klart har jag mer tålamod då jag är utvilad och inte stressad eller hungrig 😉

    1. Åh. Det verkar tufft för dig. Kan du och din man hjälpas åt mer? Dela upp barnen så ni (du) gör femåringsgrejer med de stora och din man gör saker med tvååringen? Har ni några andra vuxna som kan hjälpa till ibland? Kanske behöver även femåringarna egentid med vuxen en och en?

      1. Och fråga förskolepersonalen om råd angående din arga femåring. Hur fungerar hen där? Har de några tips?

        1. det verkar som att det fungerar bra på förskolan vad vi fått höra iaf då jag frågat förr. Bara hemma han är sådan, antar att han känner sig trygg i att våga testa oss vilket ioförsig är bra 😉
          vi försöker dela upp dem ibland att bara ett barn får följa med tex att handla och ibland har jag lediga fredagar då får de stora turas om att få en ”mamma dag” då de får bestämma schemat, det gillar de och de är helt annorlunda då de är själva än då alla är med. Då får de ju hela uppmärksamheten för sig själv 😉
          Det går nog över så småningom, lever på hoppet…
          Tur att de bra stunderna överväger de jobbiga 😀

  5. Jättebra tips! Ibland kan det vara bra att ta humorn till hjälp också och skratta åt situationen (aldrig åt barnet)

  6. Tack för kloka ord. Håller med om hur viktigt det är att både barn och föräldrar sover och äter tillräckligt för att orka vara tålmodig. Jag tror inte på tjat och att ‘vinna’ strider. Med mina barn (4 och 1,5) har det funkat med mycket värme, vissa fasta rutiner och dialog.
    Jag har läst boken ‘fem gånger mer kärlek’ av Martin Forster och fick massor av bra, konkreta tips, rekommenderar den varmt.

  7. Har ett barn på 2,5. Mycket egen vilja, stor integritet. Det är kul men så jäkla jobbigt ibland. Ofta står jag bara där med en skrik-gråtande unge som kanske ligger i en stel båge på golvet eller trottoaren och jag fattar inte var det gick fel. Efter en evighet av skrik: ”D-d-d-d-du tog av min fleecetröja!!” . Förlåt liksom, försökte bara hjälpa dig med armen som fastnat.

    Känner mig ofta otillräcklig. Vill inte tjata, muta, hotas eller luras men hamnar ändå där för ofta.

    Jag försöker att alltid vara lugn, släppa allt annat (strunta i att jag blir lite sen till jobbet) och låta saker ta sin tid, ge barnet mycket eget ansvar och lita på barnet, sätta ord på mina känslor, be om ursäkt när jag gör fel.

    Snart kommer ett småsyskon och jag hoppas att vi inte tagit oss vatten över huvudet.

  8. Min pojk är bara 8 månader än så länge, men redan finns det mycket vilja och upptäckarlust i den där lilla kroppen och han har nu börjat med att bryta ihop fullständigt när han inte får fortsätta med det han vill för tillfället, tex. plaska i handfatet eller vara ute på balkongen. Detta är lite nytt och jag tycker det är härligt och spännande! Den lille puppan börjar veckla ut sina vingar, jag är så nyfiken på honom! Först var jag något handfallen inför dessa känslostormar men när jag fick tänka efter kom jag fram till: 1. Han vill inte bråka/få sin vilja igenom/trotsa min vilja, han vill plaska/undersöka/titta mer 2. Hur ser det ut ur hans perspektiv? Jo, det är ju jag som bråkar med honom! Han brinner av lust att upptäcka livet och jag tar mig rätten att avbryta det som är superviktigt för honom. Inte konstigt att han blir skogstokig. När jag tänker på detta så brukar det oftast kännas helt okej att han får göra det han vill en stund till, och om vi inte har tid eller jag inte orkar eller verkligen inte har lust, så avbryter jag men bekräftar hans känslor, tröstar honom och berättar varför jag avbröt och försöker då vara ärlig med mina egna känslor och behov (vilket är assvårt! men antagligen viktigaste biten…).

    Inser givetvis att den här utmaningen kommer att växa betydligt med barnet, hans kroppskontroll och hans värld… hoppas dock att det kommer fortsätta kännas spännande ändå! I bakhuvudet har jag två koncept som jag tycker hjälper mig så mycket: från Jesper Juul: barn vill alltid samarbeta med sina föräldrar, konflikter betyder att något inte funkar för barnet som gör det omöjligt för det att samarbeta, från NVC: allt vi människor gör, gör vi för att tillfredsställa behov, och alla människor har samma behov och de är alla vackra.

    En fråga, kan du utveckla varför du tycker det är så viktigt att hålla stenhårt på läggtiderna? Intressant tema! Upplever du att det är den effektivaste strategin för att ge dina barn mest sömn?

  9. Jag har inga direkta tips, men har en nu fyraårig dotter som stundtals under sitt treåriga liv fick enorma utbrott-sådär när man bara får låta stormen rasa ut och ha en famn beredd när det lugnat sig. Tufft när lillebror kom samtidigt.
    Mina bästa råd är att ta en egen time-out, andas och räkna till tio.
    Ge inte barnet för många alternativ.
    Låt ALLTID barnet trycka först på hissknappen. ALLTID.
    Och kanske ringa dina föräldrar och ge dem feedback så många år senare: tack för att ni ”stod ut” med mig när jag var likadan. Tycker jag fått en helt annan respekt för mina päron sen jag själv blev ett 😉

  10. Vilken bra text som jag verkligen behövde läsa just nu. Sitter. Med dåligt samvete och sorg över att jag skrikit på min snart treåriga son. Gick verkligen över gränsen och kastade bland annat hans stövlar i väggen… Vill verkligen aldrig att detta ska hända igen. Ska tänka på dessa tips, inte glömma dessa grundläggande behov…

    1. Samma här, har en son som är 3 år + 3 månader och en son som är 17 månader… den store tär verkligen på oss. Han utmanar mig hela tiden och blir aldrig nöjd.. Han pratar väldigt dåligt med vilket är extra frustrerande (går hos logoped) Men att det alltid är ”slagsmål” så fort man ska byta kläder/ klä på sig, byta blöja eller annat är verkligen tungt. Behövde höra dessa orden med, dock verkar alla andra barn här prata mer så då är det ju lättare att prata barnen till rätta eller ”lura” dem.
      Har ångest varje gång jag ska hämta den store från dagis då jag får anpassa hela em efter honom så han inte ska få några utbrott. Är mammaledig med den lille och han är följsam och go

    2. Också ledsen…
      Min 3.5 årige son kan ibland inte acceptera ett nej och det som hände idag var att han inte fick hälla vatten i vattenkannan och gå ut och in ur huset med den.
      Då skriker han och gapar och börjar svinga kannan på mig. Jag blev då vansinnig och föste bort honom, ryckte kannan ur hans hand och skällde ut honom.
      Till 98% handlar det om att jag själv inte är pedagogisk nog men inte alltid. Vill gärna ha tips på vad jag ska göra i dessa situationer. Jag är ensam med konflikterna vilket är oerhört påfrestande. Jag är nästan alltid avslappnad, ostressad och flexibel men det hjälper inte riktigt alltid…

  11. Det jag kan känna är frustrerande är att alla tips kretsar kring hur jag bäst hanterar ett barn, men jag finner att svårigheterna oftast uppstår sen tvåan kom.
    Att utveckla barns egen förmåga att lösa konflikter, turtagning, komma överens om regler, respekt för andras integritet och hur de är en bra kompis är sånt jag fokuserar mycket på.
    Sen är ju proaktiva avledande manövrar fantastiskt kraftfulla verktyg!

    1. Mina ”problem” kom när 2:an va ungefär 7 månader och började ta för sig… det skiljer 22 månader mellan dem.
      Har svårt att avleda den store för han pratar inte så bra och förstår mkt men inte alla ord. Den ena är drygt 3 år nu och den andra 17 månader, är mammaledig med den lille just nu.

  12. Jag provar här för jag känner att vi verkligen behöver råd nu. Vår son är alldeles lagom trotsig, tjurig, nyfiken och härlig, precis så som en 1,5 åring ska va. Men på en punkt har vi problem. Efter att i hela sitt liv älskat våra katter, gärna gosat med dem och klappat dem, sprungit runt i lägenheten med ett snöre efter sig, skrattande så han nästan storknar och en katt jagandes efter så har denna familjeidyll nu brutits. Han har börjat skrika i falsett när han ser katterna. Katterna flyr och har börjat bli rädda för honom, vi får ont i huvudet för han skriker verkligen gällt och länge och vi vet inte hur vi ska hantera det. Vi har provat att säga nej, att bli arga, att bli besvikna, att förklara att katterna blir ledsna och rädda, att ignorera honom, att berömma honom när han är snäll med katterna och inte skriker, vi har alltid suttit på knä i hans nivå när vi pratat med honom, vi har tom provat att ignorera honom i svaga stunder men inget hjälper. Han fortsätter skrika, verkar inte över huvud taget reagera på att vi säger till honom och vi känner oss så ledsna för katterna blir verkligen stressade av detta. Har någon någon ide på hur vi kan lösa detta? Förut har vi alltid kunnat få honom att sluta med saker när vi sagt ifrån. Jag inser att detta för honom bara är en ny lek med kissarna, han skriker och de springer – superkul…

  13. Min 4 åriga dotter är i en jättetrotsperiod nu där hon då och då bestämmer sig för att ingenting stämmer och vad man än vill så är det fel. Gjorde en snabb sökning på google ”hur hantera trotsålder” och det här inlägget var ett av de första som dök upp och det räkte med ”Börja med dig själv.” och ”Se till att orka.” för att påminna mig om den strategi jag själv valt och velat använda mig av med mina barn men som så lätt hamnar på sniskan när man är mitt uppe i vardagsstök och barn som kastar saker på varandra och aldrig verkar kunna vara snälla och nöjda någon längre tid utan att hitta orsaker att ‘bråka’.

    Kort och gott, tack för ett mycket bra inlägg, precis lagom påminnelse utan att vara pretentiös och pekpinne-aktig.

  14. Jag har en underbar dotter som är 2år och 3 månader. Ungefär för en vecka sedan började hon med att säga nej till alla förslag. Vill inte gå på toa, äta, gå till dagis, you name it. Under dagarna går det ganska ok. Ibland få hon ett riktigt utbrott och då kastar hon sakerna men det går över omedelbart. Det värsta är på kvällarna vid läggdags. Vi försöker följa kvällsrutinerna men de sista dagarna slutade det med att hon galskrek i typ 15-20 minuter och somnade efter hon hade tröttnad. Några tips?

  15. Jag försöker allt med min dotter. Hon har en vilja av stål… liksom jag. Vissa tillfällen går det skepprätt åt…! Det blir hysteriskt skrik gråt; – jag vill, ska etc. Ingenting funkar det jag gör men när pappa hamnar i samma sits så lyckas han mycket bättre. Hon lyssnar på honom. Detta gör att jag känner mig fruktansvärt liten och misslyckad som mamma. ..

  16. Jag har en dotter som snart ska fylla fem. Hon har nu under en lång period varit arg och ”trotsig” vid läggning.
    Det börjar med att hon absolut inte vill gå på toa och kissa, heller inte borsta sina tänder. Men när vi väl lyckats göra det är det dags att läsa bok (vilket hon älskar). Men han kommer liksom inte till ro. Hon ålar, sparkar och gör ljud för sig för att inte somna. Ibland blir det bara skrik och jag tappar tålamodet och blir onödigt arg, brukar sluta med att det inte blir bok alls då.

    Jag har verkligen ingen aning hur jag ska tackla detta. Läggningen har tagit nästan 2 timmar varje kväll och ibland längre. Detta har aldrig varit ett problem innan.
    Tack på förhand!

  17. Jag har en dotter som snart ska fylla fem. Hon har nu under en lång period varit arg och ”trotsig” vid läggning.
    Det börjar med att hon absolut inte vill gå på toa och kissa, heller inte borsta sina tänder. Men när vi väl lyckats göra det är det dags att läsa bok (vilket hon älskar). Men hon kommer liksom inte till ro. Hon ålar, sparkar och gör ljud för sig för att inte somna. Ibland blir det bara skrik och jag tappar tålamodet och blir onödigt arg, brukar sluta med att det inte blir bok alls då.

    Jag har verkligen ingen aning hur jag ska tackla detta. Läggningen har tagit nästan 2 timmar varje kväll och ibland längre. Detta har aldrig varit ett problem innan.
    Tack på förhand!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *