Bästa tipsen inför läkarbesöket: förberedelser, smärtlindring och länktips

Här kommer ett gästblogginlägg av Doktor Lina.

Att tänka efter före – om att minimera barnets obehag på sjukhus

När jag precis hade börjat mitt första läkarvikariat på barnklinik  ordinerade jag några blodprover på ett barn i förskoleålder. Tone, en  fantastisk barnsjuksköterska, frågade mig om det var alla prover jag  behövde och jag försäkrade henne om att absolut, det var allt! En stund  efter provrören skickats till lab kom jag på att jag faktiskt glömt be  om en analys. Tyvärr innebar det en ny provtagning. Detta är i regel  inget större problem så länge man har med vuxna patienter att göra,  vilket i stort sett var de enda patienter jag haft tidigare. När jag bad Tone komplettera med fler prover lät hon mig förstå att jag gjort bort  mig ordentligt. Man måste tänka annorlunda när man arbetar med barn,  förklarade hon allvarligt, och sedan den dagen har en av de viktigaste  frågorna för mig varit hur vi kan minimera obehaget, smärtan och rädslan hos barn i samband med undersökningar och provtagningar. Något som är  oerhört väsentligt, framförallt för de barn som har mycket kontakt med  sjukvården, exempelvis barn med kroniska sjukdomar eller långdragna  sjukdomsförlopp.

Jag tror att alla människor, oavsett ålder,  känner ett visst obehag inför att vara patient.

Man är utlämnad och  skyddslös på ett sätt man sällan är någon annanstans. Miljön är  främmande, terminologin likaså. Kanske är man rädd för vad provsvaren  ska visa, eller för att undersökningen ska göra ont. Tidigare  erfarenheter spelar stor roll för hur man upplever situationen.

Ju mindre barnen är desto svårare är det för dem att förstå vad det är som händer på sjukhuset. Smärta är svårt att hantera, speciellt om barnet  också känner sig otryggt. Företeelser som vuxna sällan reflekterar över  kan te sig väldigt obehagliga för ett barn. Exempelvis kan stasband,  blodtrycksmanschett, droppslang, plåster, bandage, andningsmask,  EKG-elektroder, öronlampa, stetoskop och träspatel som läggs på tungan  upplevas som jättefarligt även om det inte gör ont. Ett skrämt barn är  dessutom svårare att undersöka. Därför tycker jag det är viktigt när det är möjligt – och det är det oftast – att tänka på några saker:

Planera och optimera

Ibland, som vid akuta besök är det här svårt, men ofta går det faktiskt att förenkla situationen. Allt är lättare om man inte är trött eller  hungrig. Kanske kan man boka tid så det passar barnets sovtider. Ta  gärna med något att äta eller dricka som barnet tycker om – russin,  festis, smoothie, kex, välling el dyl, för att snabbt höja blodsockret  (och humöret) vid behov. Försök minimera antalet stick, be att  eventuella blodprover tas i samband med att droppnålen sätts. Man kan  tro att detta görs automatiskt, och det är nog allas strävan. Ibland är  dock flera läkare inblandade, och den ena handen vet tyvärr inte alltid  vad den andra gör. Du som förälder är ofta den som varit med på alla  läkarbesök och vet om prover planeras från olika håll. Andra gånger kan  det vara viktigt att våga avbryta undersökningen eller behandlingen om  barnet inte orkar mer, här måste alla hjälpas åt att se hur barnet  reagerar.

Smärtlindra!

Inför  nålstick är det bra om barnet först fått bedövningskräm på stickstället. Krämen ska för bästa effekt sitta tillräckligt länge. Hur länge beror  på ålder. Ibland ordinerar doktorn smärtstillande läkemedel (oftast  paracetamol) i en högre dos än vanligt inför en undersökning eller  behandling. Detta brukar kallas smärtdos och ges bara som engångsdos  efter läkarordination. I alla andra situationer bör man följa  dosrekommendationerna på förpackningen för att undvika farliga  biverkningar.

Förbered barnet

Förklara lugnt på  barnets nivå vad som kommer hända. Säg inte att det inte kommer göra ont om du tror att det kan göra det minsta ont. Säg hellre att det kan svida lite men att det inte är farligt. På narkoswebben  som tagits fram på Astrid Lindgrens Barnsjukhus finns bl a jättebra, interaktiva filmer som förklarar och  hjälper barnet förbereda sig inför olika vårdsituationer såsom röntgen,  sövning, operation, dropp, gips mm. Min erfarenhet är att narkoswebben  kan användas för barn från ca 3 år. Det finns många barnböcker om att  vara på sjukhus eller hos doktorn. Två av mina favoriter är Vem är sjuk? av Stina Wirsén och Emma hos doktorn av Gunilla Wolde.

Lugna barnet

Du som förälder är den bästa på att lugna ditt barn, det är hos dig barnet söker trygghet och det är därför viktigt att du är med på vad som  händer. Känner du dig otrygg eller skeptisk, be att få förklarat det du  oroar dig för. Ställ de frågor du bär på. Säg ifrån om det inte känns  okej. Ibland kan det vara bra att prata med doktorn eller sjuksköterskan utan att barnet är med, innan undersökningen eller behandlingen görs.  Beroende på ålder kan det fungera jättebra med avledning. Såpbubblor,  klappa händer, skramla med nycklar, titta på film, sjunga, prata om  saker barnet tycker om et c. I andra fall kan det vara bra att på ett  lugnt och enkelt sätt förklara vad som händer under tiden det inträffar. Många barn vill gärna att man först visar på exempelvis föräldern vad  som ska hända. Lysa i örat, titta i halsen, lyssna på hjärtat, andas i  mask, rita på huden, sätta på en blodtrycksmanschett, få en  ultraljudsprob på magen är några saker som kan vara enklare om barnet  fått se hur det går till, och att det inte verkar farligt. Behöver  barnet hållas fast är det bra om man kan hitta en bekväm och stadig  position för dig som vuxen, helst med barnet i famnen. Håll ett fast  grepp som inte gör ont och prata lugnande till ditt barn under tiden.  Förklara att så fort det är klart kommer du släppa taget men just nu  måste ni vara stilla. Släpp upp greppet så snart som undersökningen är  klar. Ös beröm och positiv energi över barnet – oavsett hur det gick.  Kritisera aldrig barnet för att det skrek, slogs, gjorde motstånd eller  dylikt. Om undersökningen misslyckades – låt inte besvikelsen över det  märkas. Beröm, beröm beröm! Det är otroligt modigt att vara patient! En  liten belöning efteråt är viktigare än man tror. Bokmärke, klistermärke, glass, ja vad som helst som bekräftar just det modiga och bra som  barnet just klarat.

Bearbeta vad barnet just upplevt

Även efter vårdsituationen finns ofta ett stort värde i att prata om vad  barnet varit med om. Vill inte barnet prata kan man erbjuda andra sätt  att bearbeta. Böcker, narkoswebben eller en egen doktorsväska – gärna  med sådant barnet känner igen från sin egen upplevelse. Exempel på saker man ofta kan få med sig från sjukhuset om man frågar är spruta utan  nål, träspatel, EKG-elektroder, hårskydd, munskydd,  undersökningshandskar, kompresser, bandage et c. Fina, färglada plåster  uppskattar de flesta barn att ha i sin doktorsväska. Inte sällan kan det kännas otäckt att själv få plåster, stetoskop eller andra främmande  saker på kroppen, men om rollerna är omvända och barnet får vara den som bestämmer över den vuxna, dockan eller mjukdjuret som får utstå blir  leken plötsligt ett fantastiskt sätt att förstå och återta kontrollen  över situationen.

Sammanfattningsvis finns det mycket man kan göra för att göra vårdsituationen mindre skrämmande och smärtsam och jag  tycker att man ska använda sig av alla medel man bara kan för att göra  traumat så litet som möjligt. Dela gärna med er av era egna tips och  erfarenheter, det finns mycket att lära inom det här området!

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

9 reaktioner på ”Bästa tipsen inför läkarbesöket: förberedelser, smärtlindring och länktips

  1. Underbart inlägg med fantastiska tips. Man skulle önska att alla jobbade så, för utifrån botar i texten, förstår jag att det inte är så och att man inte ska vara sen med att fråga om vissa saker.
    Tack för många bra tips.

  2. För ett år sen fick min då femton månader unga dotter Mycoplasmapneumoni. Vi blev runtskickade till vårdinstans efter vårdinstans och på varje ställe fick vi bara en annan typ av hostmedicin. Ingenting hjälpte och inga andra undersökningar än vanlig klinisk undersökning gjordes. Till slut var min lilla kråka så dålig att hon knappt kunde andas och vi fick åka in akut ett flertal gånger för att få hjälp med inhalationer. Hon var så arg och så rädd att det räckte med att vi stannade bilen utanför barnspecialisten för att hon skulle bli helt hysterisk och fick hon se en människa i landstingskläder gömde hon sig hos mig. Men vad gör man? Hon MÅSTE ju inhalera för att kunna andas! Det kändes som om jag utsatte henne för övergrepp efter övergrepp när jag med ”våld” höll fast henne och satte masken över hennes lilla ansikte. Vi var alldeles genomsvettiga, båda två. Redan när vi kom till barnspecialisten första gången ställde jag frågan om Mycoplasma men jag fick väl egentligen inget svar. I efterhand önskar jag att jag varit mer påstridig! När tre månader av akuta läkarbesök och mängder av mediciner, både att inhalera och ge i munnen, fick jag nog! Varje sjukhusbesök var en plåga för hela familjen och att ständigt vara rädd för att ens barn inte ska få luft och helt enkelt dö tärde så på mig att jag rasade i vikt och fick många både psykiska och fysiska symtom på utmattning och depression. Vid ett läkarbesök mer eller mindre krävde jag provtagning för mycoplasma och fick det. Några dagar senare kom det tillbaks positivt. Någon antibiotikabehandling var det inte tal om eftersom hon inte hade feber och inte hade haft det under hela sjukdomsperioden. Då jag själv jobbar inom vården, dock inte inom den humana, utan som veterinär, så vet jag hur viktigt det är att hålla nere antibiotikaförskrivningen för att minska problemen med resistens. Men efter tre sömnlösa månader med ständig ångest och med ett barn som inte kan andas ens med höga doser kortison, bricanyl och andra astmamediciner, så sket jag högaktningsfullt i eventuell resistensproblematik och krävde antibiotika, annars skulle jag skriva ut själv. Till katten. Efter fem dagar med antibiotika var kråkan symtomfri.

    Vad jag vill komma med efter denna uppsats? Inte vet jag. Det viktigaste när kråkan skrek sig till cyanos och apne, var att jag höll mig lugn. Inte så lätt, men viktigt! Även om du känner dig som om du utsätter ditt barn för övergrepp och tortyr; håll dig lugn! Prata lugnt och stilla, ha kroppskontakt, allt sånt som du vet gör DITT barn lugn hemma. Efteråt, när det hemska är över, då är det dags för tjo och tjim, ballonger och konfetti. Och för föräldrarna att gå undan och gråta en skvätt.

    Jag jobbar med djur, som liksom barn inte kan kommunicera och berätta vad det är som händer och hur det känns. Jag sätter all min tilltro till mina sinnen och min kunskap. Liksom jag sätter min tillit till djurägaren. Det är trots allt du som känner ditt djur bäst. Liksom föräldrar känner sina barn bäst. Säger din magkänsla att något är galet, så förmedla det! Är du missnöjd, säg det. Undrar du något, fråga. Klarar du inte av att hantera situationen, be om hjälp. Och känner du att du eller ditt barn behöver pausa i en undersökning eller behandling så säg till. Ibland går det inte, då är det bara att bita ihop, andas och hålla sig lugn tills det är över. Kanske känner du dig besvärlig som ber om mer tid? Visst, det kanske kör ihop sig i schemat, men det är inte ditt ansvar! Ditt ansvar är att ta hand om dig och ditt barn så att traumat blir minimalt.

    Framför allt; lita på din magkänsla och förmedla den. Tjata om det är nödvändigt. Du kanske är rädd att personalen tycker du är jobbig och besserwisser och inte kan eller vet nåt om barnmedicin. Det kanske du inte kan heller, men du är expert på ditt barn. Bara du och ingen annan!

    Nu tycker min lilla kråka att det är ganska spännande och kul att gå till doktorn.

    1. Tack för din viktiga berättelse som jag hoppas att många, framför allt läsare som jobbar med sjukvård för barn, läser. Din dotter ska vara så glad att hon har en mamma som tar sitt föräldraansvar så fantastiskt som du gör, även när det är svårt. Även när du måste tjata och söka många läkare. Även när du måste tvinga henne till inhalationer och mediciner. Hoppas du mår bättre nu och vad glad jag är att din dotter gör det!

  3. Tack för att du tar dig å mycket tid och driver en helt underbar och lärorik blogg.
    Vår E har fått Emlaplåster varje vacc sen andra vaccinationen. Är själv väldigt spruträdd, och i mitt jobb (tdl) är det av högsta möjliga prio att barnen inte blir spruträdda och använder därför alltid salva innan.
    Iallafall; det är skrämmande hur oupplysta många är på hur bra plåstren fungerar! Tex sa Min fd BVC-ssk sa att det var onödigt (men ändrade sig efter två stick som barnet inte rörde en min av) och barnets farfar, pensionerad barnläkare, blev väldigt förvånad över att det hade effekt. Och princip ingen man pratar med i bekantskapskretsen vet ens om att plåstren finns.
    Nu är förvisso E så liten att hon inte minns sticken men ja får ont i magen av ”det är bara ett stick och går snabbt över” när föräldrar/sjukvården pratar om äldre barn. För som stickrädd själv och någon som dagligen möter barn som kräver lång inskolning (och vuxna för den delen även om dom kan låta förnuftet råda den korta stund det handlar om) VET jag att minnet av sticket kan leva kvar precis hur länge som helst.

    Igen ett stort tack för en otroligt matnyttig blogg!

    1. Jag har mött samma reaktion som du när jag valt att Emla våra fem barn med början för snart tjugo år sedan. Plåstren är dyra men väl värda sina kronor då inget av mina barn har reagerat på sticket. Äldre läkare har fnittrat och tyckt att smärtlindringen inte går på djupet och därför inte fungerar, men de har fått svälja sina fnitter när barnet inte reagerar ;o) En gång har ett av mina barn blivit ledsen men det var snarast pga att han blev arg för att vi höll fast honom än själva sticket.

      1. Det sura med EMLA-plåster är att klistret sitter rätt hårt, och de kan göra ont att ta bort. Som tur är kan man använda en remover som löser upp klistret, alternativt applicera EMLA/Tapin från tub med ett Tegadermplåster eller liknande över.

    1. Det bästa om man inte har en aning om var sprutan brukar sättas är att fråga BVC-sköterskan innan. Kanske kan hon rita ett område på låret (är det länge kvar till vaccinationen kan du fota benet så det ritade området syns). Det är rätt att man inte ska bedöva ett för stort hudområde, speciellt viktigt för bebisar som annars kan ta upp för mycket av krämen till blodet.

Kommentarer inaktiverade.