Hud mot hud – bästa starten på BB och neo

Att födas är den största omställningen i livet. Från att ha varit helt beroende av mammas blod för näring och syresättning, ska bebisen nu lära sig andas och äta själv. Det är nog stora uppgifter för första levnadsveckan.

Att bebisen behöver kunna andas och äta själv, innebär inte att den har blivit en självständig individ, tvärtom, är den nyfödda människan fullkomligt beroende av kärleksfulla, varma, omhändertagande, lyhörda vuxna. Den nyfödda bebisen gör inte stor skillnad på om det är de biologiska föräldrarna eller inte, den bindningen mellan förälder och bebis växer fram allt eftersom.

Värmen

Bebisen klarar inte ens av att hålla värmen själv. En nyfödd bebis är blöt. Om bebisen inte får hjälp att bli avtorkad och lagd på en varm plats blir hen snabbt kall och kan då mycket väl få för sig att sluta andas. Äta orkar inte en kall bebis.

När bebisen är född torkar barnmorskan den torr och lägger upp den på mammas bröst eller mage. På med en mössa och ett litet täcke så håller bebisen värmen fint. Mammas bröst är faktiskt extravarmt efter förlossningen, för kroppen styr ett ökat blodflöde dit (det kan man se på att venerna på bröstet blir väldigt synliga på en mamma första tiden efter förlossningen). Behöver mamma opereras på grund av en förlossningskomplikation blir det den andra föräldern, eller en medföljande vän som får bidra med hud mot hud-vården och värmen (den är helt tillräcklig även på en icke-nyförlöst).

När bebisen är sjuk och vi måste ta med den till neo (nyföddhetsavdelningen) gör vi det på mitt sjukhus så ofta vi kan hud mot hud i pappas famn. (Mamma måste ju föda ut moderkakan och kissa och sluta blöda och så innan hon kan komma från förlossningen).

Kärlek

Jag tycker det är lika fantastiskt varje gång att se föräldra-barnpar som umgås hud mot hud för första gången. Hur mycket oro och kamp det nyss varit i förlossningsrummet, så ger hud-mot-hud-vården väldigt ofta ett fantastiskt lugn och ett lyckorus hos både förälder och bebis. När en mamma kommer upp till neo i sjukhussäng efter att hon släppts fri från förlossningen, lägger jag alltid upp barnet hud mot hud om det inte är alldeles för sjukt. Den lyckan som sprider sig runt sängen är nästan självlysande.

Bästa amningsstarten

När vi lämnar ett friskt nyfött barn hud mot hud med mamma i några timmar så börjar bebisen efter ett tag undersöka brösten med händerna. Bebisen kravlar sedan mot bröstet och försöker få tag i det. Lämnar man bebisen i fred, kanske hjälper till med en stödjande puff om bebisen försöker kravla fram men inte lyckas, kommer de allra flesta friska bebisar inom några timmar att gapa mot bröstet, gång på gång, picka med huvudet och slutligen ta tag.

Att störa den här processen, genom att väga eller mäta barnet, separera mor eller barn, stör mammans och bebisens välmående, och det är visat att det är en störning i amningsstarten som bidrar till framtida amningssvårigheter.

Inte så sällan måste vi skilja mamma eller barn, för att någon av dem eller båda behöver vård som omöjliggör fortsatt vård hud mot hud just då. Då är det ännu viktigare att mamma och barn får möjlighet till den här långvariga hud mot hud-kontakten så fort båda mår så medicinskt bra att det är möjligt. Om det är mamman som mår dåligt mår bebisen absolut bäst av att vara i den andra förälderns famn under hela den tiden.

Flaskmatningsstart då? 

Den som bestämt sig från början för att inte amma alls, kan gärna ha en nappflaska med lite ersättning (5-10 ml) redo redan på förlossningen. Flaskmatade barn mår lika bra av närhet som ammade barn, och bara för att hud-mot-hud-vård efter förlossningen ger den bästa amningsstarten, så innebär det inte att flaskmatade bebisar inte behöver den.

Låt bebisen ligga hud mot hud med endera förälder. När bebisen börjar picka med huvudet och öppna munnen så ge första flaskan. Är bebisen frisk är det inte viktigt att den får i sig ersättningen snabbt, prova olika ställningar och låt bebisen upptäcka flaskan.

Om jag vill både amma och flaskmata? 

Så föreslår jag att du väntar med ersättningen tills amningen är etablerad. Risken finns annars att du inte får igång en fungerande amning och att det blir bara flaskmatning.

Finns det bebisar som inte klarar av att vara hud mot hud? 

Väldigt få, men de allra mest för tidigt födda barnen (barn födda före v  28) kan inte alltid vårdas hud mot hud de första levnadsdagarna då huden är för omogen. Bebisar som är extremt svårt sjuka behöver lugn och ro. Ibland klarar de inte av en förflyttning från kuvös till föräldrars famn, så då händer det också att man får avstå under några timmar eller dygn.

Läsa mer? 

Det finns en hel del forskning kring hud-mot-hud vård, framförallt av för tidigt födda eller för små nyfödda bebisar. WHO har gjort en bra sammanfattande bok om ”Kangaroo Mother Care” som hud mot hud-vård kallas på engelska.

Vad har ni för erfarenheter? 

Fick era bebisar ligga hud mot hud? Hur kändes det? Hur reagerade de?

26 reaktioner på ”Hud mot hud – bästa starten på BB och neo

  1. Min kille föddes i vecka 31+4 med kejsarsnitt pga akut och allvarlig havandeskapsförgiftning. Det dröjde ca 3 h efter förlossningen innan jag fick mitt knyte på bröstet, en pyttebebis på 1520 gr och 41 cm lång… Vilken lycka! Under vår vecka på neointensiven låg vi mycket och länge hud mot hud, saturation och syresättningen ökade alltid vid dom tillfällen vi hade honom hos oss. Det var säkert en bidragande orsak till att vi endast var på neointensiven en vecka och sen ca 3 veckor på viktuppgång och amningsträningsläger 😉 Vi fortsatte även att samsova när vi kom hem. Vår lille kille har nu växt till sig och är faktiskt inte minst i föräldragruppen längre 10 mån 74 cm och dryga 9 kilo tung 🙂 Liten blir stor 🙂

  2. Tack för ytterligare ett bra blogginlägg, Cecilia! 🙂

    Med barn nummer två, som föddes för ett år sedan, hade vi tack vare Amningshjälpens ”Amningskurs för blivande föräldrar” fått reda på att nyfödda ofta letar sig fram på egen hand till bröstet, bara man ger dem tid, lugn och ro. Det var ingen som sa något om detta på förlossningen på Södersjukhuset i Stockholm för tre år sedan, då vi fick vårt första barn. Då ”dockade” de liksom bara bebisen till bröstet och gick iväg.

    När vi fick barn nummer två, alltså för ett år sedan, hade vi alltså lite kläm på saker och ting och ville få en optimal amningsstart med bebis som själv skulle lokalisera bröstet. Jag tyckte allt att sonen var lite seg där på min bröstkorg precis efter förlossningen och det kändes som att han inte riktigt hajade grejen och att jag fick hjälpa honom supermycket innan han till slut tog bröstet och började suga.

    Men – häromdagen hittade jag några videor som min sambo filmade under den första timmen efter förlossningen. Och nu ser jag ju att vår bebis var MYCKET målmedveten i sitt sökande efter bröstet och mycket ”duktigare” än jag tyckte då. Det syns jättetydligt på filmerna hur han tar tag i bröstet, slickar och söker och till slut gapar stooort och börjar suga. Det var jätteroligt att se!

    För övrigt fick vi en jättebra start på amningen (tack vare amningskursen och att jag var påläst) och vi ammar mycket ännu, vid drygt ett år.

    1. Jag skulle bli ÖVERLYCKLIG om jag hittade filmer från första tiden på förlossningen och BB! Tyvärr så förbjöd jag sambon att filma, trodde väl att det skulle störa mig. Ångrar! Vårt barn fick komma upp till bröstet och tog tag snabbt efter vad jag kan minnas. Den starka lyckan och fascinationen över vår underbara bebis kommer jag ihåg, och ganska exakt vad sköterskorna pratade om när de sydde mig. Men sedan kommer jag inte ihåg om barnet låg hos mig och sög eller sov eller vad han gjorde under timmarna innan vi fick rum på BB. Om vi har turen att få barn igen så kommer jag kräva daglig videoupptagning tills sömnen blir så pass stabil att man inte bara går i en (lycklig) dimma!

  3. Vi fick barn i v 30+1 och fick börja sitta hud mot hud redan två timmar efter förlossningen. Sedan satt vi nog 10 timmar per dygn hela neotiden (som varade fem veckor). Väl hemma blev det ännu mer då vi samsov med bebis på bröstet, och om dagarna ergonomisk bärsele så fort han passerat 3 kg. Vi sitter fortfarande, 17 månader senare, mycket ”hud mot hud” (nu för tiden med kläder på) när vi myser. Vi samsover dessutom och några timmar per natt sover han på mig eller min sambo. En riktig liten klisterlappsunge 🙂 Men jag tycker mest det är mysigt och hoppas att det lagt en fin och trygg grund hos honom. Jag kommer sitta mycket hud mot hud med nästa eventuella barn även om det inte blir prematurt.

  4. Underbart att läsa! En liten lyckotår rullade nedför kinden!

    Vår amningsstart för nästan 6 månader sedan blev sådär lugn och fin. En helt normal (men låååång) förlossning och en helt normal liten flicka som hittade ut till oss! När allt medicinskt var klart stängdes alla apparater av och all personal lämnade oss med orden att ringa på hjälp om vi behövde. Där satt vår lilla familj på förlossningssängen och den lilla bebisen fick själv leta sig fram! Underbar känsla! Hon tyckte dock att det var svårt när jag satt upp så personalen tipsade om liggamning och då fattade hon direkt. Sedan dess kan jag alltid lita på att liggamningen funkar om sittamningen inte funkar. Den lilla damen har principer… 😉

    1. Kom precis ihåg att min make filmade den där första stunden då blev ensamma och min första kommentar är: ”hör du? Så tyst det blev. Så skönt att det blev så tyst.” Bästa stunden i mitt liv!

  5. Jag önskar att vi hade fått en så fin start på amningen som du beskriver. Att hon hade fått leta sig fram i lugn och ro och att vi hade fått vara själva i rummet. Istället skyndade de på det hela och la henne till bröstet när de sydde ihop mig och jag var helt hög av lustgas. Det hjälpte inte att personen som sydde var osäker och ropade in flera andra som skulle se att det blev rätt sytt. Det var en väldigt jobbig upplevelse, förstår inte varför de hetsade så med amningen.

  6. Det där hud-mot-hud och amningsstart tog min bm upp redan på mvc-kontroll minns jag. Men då fattade man ju ingenting av det! Eller jo, teoretiskt men inte känslomässigt. Kunde inte föreställa sig hur det var med varken bebis, förlossning eller amning. Men jag fick upp bebisen på bröstet och vi låg så i några timmar inne på förlossningen. Hur det var med att leta sig fram till bröstet minns jag inte alls, tror han fick hjälp och ammades lite därinne, men minns som sagt inte helt…. Önskar att jag hade mer konkreta minnen av det. Mycket av det jag minns från min förlossning minns jag för att det står i journalen.

  7. Med vår dotter (oktober 2011) var alla på förlossningen och BB noga med att vi låg hud mot hud. Vi fortsatte detta i flera veckor hemma. Med sonen (november 2013) bar det ingen som uppmuntrade oss. Maken pekade på en infotavla om hud mot hud och undrade om vi skulle göra så, vilket personalen på förlossningen då sade ”bar bra”. Samma sjukhus med bägge.

  8. Jag fick min lilla dotter för snart sex veckor sen genom planerat snitt eftersom hon låg i säte. Det jag var mest orolig för när snittet bestämdes var att jag inte skulle få henne till mig direkt när hon kommit ut, men det fick jag (efter avnavling). Efter en stund – kanske tio minuter – ”lånade” barnmorskan henne för undersökning, vägning och mätning. Det skedde precis bredvid operationsbordet så jag såg henne hela tiden men jag undrar ändå vad som var så viktigt med att göra det så tidigt. Kunde inte det vänta? Men det var inte så farligt, det gick snabbt och vi fick återförenas.

    De första tre veckorna kände jag instinktivt att jag inte ville ha kläder på henne. Hon låg i blöja i min (eller pappans) nakna famn under en filt hela tiden i princip. Sen började vi sakteliga introducera kläder men har fortsatt med närheten. Hon sover på mig, i min famn hela nätterna och om dagarna har jag henne hos mig. Vi har inte börjat med vagn utan har använt bärsjal ute. När hon är vaken och alert kan hon ligga i sitt babynest eller på skötbordet och titta sig omkring men annars är det kroppskontakt som gäller.

    Jag vet inte vad som beror på hennes temperament och vad som beror på all denna närhet men hon är otroligt lugn och nöjd. Hennes skrikrekord är nog fem minuter och det var i samband med förkylning. Kanske har hon varit missnöjd i sammanlagt två timmar i livet. Jag kan inte låta bli att tänka att en del av bebisars skrik kanske är ett uttryck för längtan efter närhet och hud, hjärtats och diafragmans rytm, de bekanta kroppsljuden?

    Jag är glad att jag känner mig så tillfreds med denna dikt-an-tillvaro för jag förstår att många andra skulle känna sig klaustrofobiska och låsta. Det där är ju svårt att styra över. Men jag tror att ur bebisars perspektiv är det nog behagligt att få vara en känguruunge.

  9. Jag fick våran son för 6 1/2 månad sen. Efter 13 timmar och jag hade slutat öppna mig, hans hjärtljud gick upp o ner, så blev det snitt, till en viss besvikelse(fast Som tur var, en knut på navelsträngen) när jan var ute fick jag honom mot kinden, men jag skakade nåt så fruktansvärt, som världen epilepsianfall, att jag kunde inte ens titta på honom. Och törstig som jag varit i en öken i 200 år. Frågade sköterskan om vatten typ 20 ggr på 5 min fast jag visste att jag inte fick dricka.
    Sen rullades jag till uppvak och min familj till förlossningen. Tror aldrig jag har gråtit så förtvivlat. Och där ska man vara några timmar!!Försökte vila men det gick ju inte. Efter 3 låååånga timmar fick jag komma ner tack vare en väldigt snäll narkosläkare som sa att det var ok. Väl nere med mitt barn mot bröstet spred sig den varmaste känslan i hela hjärtat. Han tog bröstet direkt, kommer inte ens ihåg om det var personalen eller han eller jag som gjorde det, och det spelade ju ingen roll bara jag fick vara med mitt barn. En fantastisk fast omtumlande känsla.

    Jag hade nog tagit detta bättre om jag vetat lite mer om det med operationen, skakningarna och att man måste ligga själv på uppvak, den smärtan som kommer och att man blir HELT orörlig. Men att efter 10 dagar (olika för alla såklart) var jag såpass rörlig att jag var ute och promenerade i vanlig takt. Jag trodde att det aldrig skulle bli bättre. Att såret gör ont länge efter, men det är det vackraste jag har på kroppen, för där kom ju min prins ut.
    Snälla Cecilia, kan du inte skriva ett inlägg om hur ett snitt går till. Det pratas för lite om det.
    Tack för en fantastisk blogg

  10. Hud mot hud är bra men sjukvården får inte informera om det så det känns som ett tvång.

    På utskrivningssamtalet på BB blev jag informerad att hud mot hud var viktigt om inte nödvändigt om amningen skulle komma igång. Bärsjal dög inte. Pappans famn dög inte. Att jag hade en 3,5-åring hemma påverkade inte barnmorskans bestämda inställning.

    Barnet var fött i vecka 39+0 efter en enkel förlossning och var sugvilligt. Det fanns inte på kartan att jag skulle sätta mig i en fotölj, halvnaken, hud mot hud och invänta att amningen skulle komma igång. Tack och lov behövdes det inte heller.

  11. Tack för världens bästa blogg! Jag tipsar alla nyblivna föräldrar om den.

    Jag måste erkänna att jag inte hade hört så mkt om hud-mot-hud. Och då föddes vår dotter v :35+0 och vi låg på neo 1 v och var inskrivna på neo i 1 månad. Men vi har ändå haft vår dotter nära inpå hela tiden. De första två månaderna sov hon endast om hon fick ligga på mitt bröst och hon är nu 10 månader och sover helst tätt tätt intill.

  12. Tänker att få info om tex bedövning / sövning, ev skakningar efteråt, att inte få vara med sitt barn direkt, ev biverkningar, smärtstillande, lite som det jag skrev i mitt inlägg, om sånt som från mammans håll kan vara skönt att veta innan. Kanske förklara rent medicinskt vad som händer i kroppen vid ett snitt.
    Du kan nog det där bäst

  13. Jag blir rörd och både arg och ledsen när jag läser det här. Min förlossning var på många sätt en positiv upplevelse trots en del smärre komplikationer, men de sista två timmarna (av 16) hade vi ett nytt pass barnmorska och undersköterskor som vi inte alls fungerade med.

    Jag gick över tiden och mitt barn hade svalt mycket fostervatten med mekonium i, jag fick ytterst fort upp henne på bröstet innan hon skulle bort och sugas rent. Neo tillkallades men behövdes sen inte. Jag uppfattade det som plågsamt även om jag kan acceptera det som nödvändigt. Däremot upplevde jag att det tog onödigt lång tid innan jag fick tillbaka mitt barn för att personalen ville tvätta av mig innan dess. Det hade varit bra att kunna prata efteråt om ifall det hade kunnat skyndas på eller om jag upplevde det som längre tid än det faktiskt var. Jag är ledsen över att mitt barn inte fick vara hos mig direkt men jag skuldbelägger inte personalen för det.

    När jag fått hålla mitt barn en (kort) stund ville barnmorskan sy ihop mig och föreslog att barnet skulle bäras iväg för att mätas och vägas så att jag kunde få lustgas. Jag vägrade och blev istället sydd med lokalbedövning och barnet kvar i famnen. Därefter ville de återigen väga och mäta och jag fick en än gång vägra för att istället få en stund själv med barnet och hennes pappa. Jag är arg för att jag var tvungen att hävda min rätt gentemot personalen för att de inte i ett tidigt skede skulle bära iväg mitt barn för en icke-akut undersökning.

    När personalen lämnade oss hade kanske en timme förlöpt från förlossningsögonblicket. Vi fick en fin stund för oss själva och Liv började söka efter mitt bröst. En halvtimme senare, utan några större framgångar från Livs sida, kom personalen tillbaka. Vi fick höra att om hon skulle amma så fick det ske NU, och att det där med att barnet själv hittar till bröstet ändå bara var en myt förmodligen påkommen av någon man. Så placerades Liv vid sidan om mig och undersköterskan stoppade in bröstet i munnen på henne. Efter att hon slutat ammat skulle hon vägas och kläs, jag skulle duschas och vi skulle över till BB och min man skickas hem. Det var fyra timmar efter förlossningen och jag var helt däckad och kunde verkligen inte ta hand om ett nyfött barn själv. Jag blir arg och ledsen för att vi inte fick den tid vi behövde, för att personalen bör veta bättre än att ifrågasätta forskning och att det är så svårt som nyförlöst att ta strid mot presenterade sanningar.

    Vi födde på SUS i Malmö

  14. Jättebra blogginlägg, men jag blev ganska ledsen när jag läste. Det som inte fungerade vid min förlossning kom tillbaka i mina tankar.
    Jag förlöstes med akut kejsarsnitt (för 6 månader sedan) pga värksvaghet, och under själva kejsarsnittet och under uppvaket kände jag mig faktiskt otroligt trygg, glad och lycklig! Fastän jag fick ligga själv i fyra timmar efteråt, skild från min man och lillemannen, som var någon helt annanstans utan mig, och jag utan dem. Men när jag läser detta så förstår jag mycket bättre varför det blev sådana problem med amingen för mig i början. Det tog kanske bara ett par veckor innan både jag och lillen hade kläm på det, men kanske hade våra första veckor varit lugnare och lyckligare om amningen fått en bättre start?
    Jag förstår att man inte kan få upp bebisen på bröstet efter ett kejsarsnitt, men när jag väl kom till BB så hade jag nog önskat att personalen där upplyst mig mer om betydelsen av att få upp honom, även om han låg nöjd just då och sov i sin balja. Jag minns inte så mycket från första dagen – jag gick på morfin, lillen sov ju mest och jag tyckte det var underbart att få äta en gudagod frukost eftersom jag hade mått illa mest hela graviditeten.
    Men sen började tre helvetiska dagar, med hormonruscher, sorg över kejsarsnittet och utebliven ”vanlig” förlossning, total sömnlöshet, en bebis som inte visste hur han skulle suga och därför gick nerför mycket i vikt, samtidigt som flera barnmorskor ändå sa ”ååhh så fint han suger!” Han sög inte ett smack, suttade mest på mina bröstvårtor som havererade.
    Räddningen var en barsk men mycket kompetent barnmorska (som jag fick reda på senare, hade arbetat på amningsmottagningen) som sa ”nähä det här fungerar ju inte!” Hon var den som ansträngde sig för att vi skulle få rätt på det hela, men det krävdes ändå koppmatning med ersättning, extra dygn på BB – hela tiden i delat rum… (andra natten vägrade de oss ersättning, fastän han skrek av hunger – vilken sorg och smärta det var att inte kunna göra något för honom!) och dagen efter ville läkaren inte skriva ut oss för att han gått ned för mycket i vikt. Ja tacka f-n för det!), pumpande och återbesök på amningsmottagning för att få rätsida på detta. Samt mycket smärta och frustration och faktiskt felaktiga bedömningar och snorkiga kommentarer från BB-personalen.
    Så när jag läser så undrar jag ju hur det hade varit om jag fått upp honom på bröstet direkt och kanske fått igång amningen utan så mycket frustration.

  15. Jag blir väldigt ledsen över att jag inte fick uppleva denna hud mot hud känslan! Min förlossning tog 23 timmar och när jag väl krystade tog det ytterligare 2! När huvudet väl var ute fastnade min dotter med axeln under blygbenet! Jag hade dock tur med en skicklig doktor som kunde dra ut henne med händerna! När hon väl var ute var hon mörkblå! Pappan och jag trodde dock hon va död! Dem klippte navelsträngen och sprang! 🙁 När hon kom tillbaka efter ca 20 min fick hon ligga i min famn 5 min sen var jag tvungen att åka till operation då jag fick allvarliga skador! Under operation förlorade jag 2,9 liter blod och var nästan död då min livmoder inte drog ihop sig! Efter 8 timmar återförenades jag med barnet och pappa samt min mor utan en aning om vad som skett! Efter all trauma ville jag knappt se barnet och var i chock! Efter en vecka på bb kom vi hem! Samma dag fick vi åka in till Huddinge pga subnutan fettnekros! Tills dem kom fram till det va vi där i två veckor hon fick akut antibiotika mm! Det var en väldigt tuff tid! Nu tackar jag Gud och alla läkare! Idag har jag en dotter på 6 mån och fullt frisk! Men jag vill givetvis ha fler barn! Undrar dock hur stora chanserna är att samma sak händer igen om jag föder naturligt? Och vad du skulle rekomendera?

    1. Jag skulle rekommendera att du försöker få träffa läkaren som drog ut din bebis och ställer alla frågor till henne eller honom.

  16. Jag upplevde att behovet av hud mot hud var ömsesidigt. Efter några timmar när de skulle väga bebis (i samma rum och med pappan som tittade på nära håll) så upplevde jag en stark ångest över att inte ha honom hos mig. Väl nere på BB visade det sig att vårt barn inte hade några planer på att ligga i baljan ens under mina toabesök, utan det var bara mamma och pappa som gällde. Det höll sedan i sig tills han blev ca 7 veckor och började intressera sig mer för omvärlden. Fortfarande idag vid fyra mån sover han mycket i famnen dagtid och med mig nattetid, och jag tycker att det är så mysigt även om jag utifrån sett är rätt låst.

    Jag önskar att infon innan man fick barn hade varit mer tydlig med att alla barn inte accepterar att ligga i babynest eller egen säng eller ens under eget täcke. Det hade besparat mig många nätter av sömnlöshet och oro. Oro över att somna trots att jag inte lyckats lösgöra mig från barnet enligt alla rekommendationer (mot plötslig spädbarnsdöd) och oro över att inte känna barnets värme när han var med sin pappa och jag skulle få sova ensam för att kompensera för de där sömnlösa nätterna. Vet inte hur jag ska beskriva men även dagtid var det som att det rev lite inombords när jag inte hade barnet hos mig. Ibland var det nästan lite genant att måsta ta tillbaka honom från släktingar och vänner som skulle hålla bebis. Han däremot hade noll problem med att skrika högljutt om man la ner honom på sängen i tio sekunder för att byta en nerkräkt tröja 🙂

  17. Åh det där med närhet…tycker att du låter helt normal Anna! Det som jag, nu när jag själv är mamma, inte kan förstå, är de som har eget rum till sin bebis. Egen säng kanske men om bebisen skriker där känns nästan mer normalt än om den inte gör det. Själv har jag samsovit med bebis i sitt näste (babynest) och först nu funderar jag på att prova spjälsängen. Den står f ö så nära vår säng den kan 🙂

  18. Hej! När vi fick vårt första barn, en ganska jobbig förlossning med navelsträngen ett par varv kring halsen, mjölksyra och snabbt avslut med sugklocka, så höll personalen på bb hela tiden på och tjatade om att vi inte skulle ha filt och kläder på honom. Han skulle vara helt naken, utom blöjan, annars kunde han somna istället för att försöka amma. Minns fortfarande hans fnasiga hud och de vassa id-bandet som gnagde sår på smalbenet på honom. Han hade tappat en del i vikt, från 2900 till strax över 2,5 så personalen var rätt stressad. Jag satt i princip hela de tre första dygnen i den kyrkbänkshårda stolen med karmar i trä och försökte få honom att amma och personalen kom och inspekterade och ryckte honom ifrån mej för att ge ersättning på sked. Jag minns bara att de där dagarna kändes värdelösa och att jag var konstant arg på alla olika kärringar som inte verkade tro på att jag verkligen VILLE amma och vägrade låta mej eller min man ge pojkstackarn mat. De höll till och med på och gav honom fula smeknamn när de satt där och jollrade med honom och gav honom maten som höll honom vid liv medan alla mina försök var fåfänga. Det hela löste sig med en gång bara vi kom därifrån på fjärde dagen efter förlossningen. Jag är typ natural born breastfeeder…

  19. Mitt barn kom med akutsnitt i 36+4, och jag var ganska förberedd på att det kunde bli snitt pga typ 1-diabetiker (men inte förrän några veckor senare) så jag var påläst på hur det fungerar. Jag var också förberedd på att han kunde ha för lågt blodsocker och behöva koppmatas på en gång, därför hade jag bett om extra hjälp att få igång amningen i min journal. Jag ville så väldigt gärna amma.

    Direkt efter snittet, inte ens en minut efter att jag hört hans skrik fick jag upp honom hos mig. Så fin, så fantastiskt, jag som trodde att han skulle vara död eftersom jag inte förstått anledningen till akutsnittet av chocken att gå från rutinbesök på SMVC direkt till förlossningen. Sedan blev det undersökning i rummet bredvid och jag hörde hans skrik och stirrade på dörren de plågsamma minuterna, trots att jag blev överlyft till säng etc. Sedan var han i min famn igen och vi fick en egen stund hud mot hud i korridoren med min förlossningsbarnmorska som kändes som att hon hade all tid i världen. Han bökade mot bröstet och jag frågade om det var okej att lägga till honom, så bm hjälpte försiktigt till och han sög direkt. Lille finingen!

    Men sen var det dags för uppvaket och hade jag kunnat röra mig hade bm fått en rejäl käftsmäll för att ta mitt barn ifrån mig. Så kändes det. Men lillen fick vara med mormor och jag rullades iväg, redan i hissen försökte jag vicka på tårna och det slutade jag inte med. Efter lite morfin, många blodtryckskontroller, en näringsdryck, blodsockerkontroll och mitt tåviftandeförsök kunde jag röra på knäna, och fick rullas till BB där vi fått ett rum. Det tog 40 minuter, något av ett rekord förstod jag senare. Väl där knäppte jag upp rocken och fick mitt barn hud mot hud. De timmarna när vi låg så, hela natten, bara att se och känna den där fantastiska lilla människan som vuxit under hjärtat. Lyckan.

    Han försökte suga och fick i sig råmjölken som kom. Hade ok blodsocker, men fick ersättning ändå för att han var liten och tidig. Så det blev bröst – koppmatning – pumpande. Så mycket hudkontakt som möjligt. Personalen försökte hjälpa till, men mina bröst kom inte igång, inte ens efter två veckor. Önskar i efterhand att jag hade fått gå till amningsmottagningen redan under våra 5 dagar på BB, men vi var på så mycket undersökningar ändå av både lillen och mig, plus gastroparesskov och diabetesjusteringar. Dessutom räknade en bm fel och det blev mycket stress runt maten för att de trodde att han tappat för mycket i vikt. Min mamma som är gammal ssk räknade på det och rättade dem, så då blev det lugnare igen.

    Men till slut blev det för jobbigt, och det blev ersättning för hela slanten. Och det är okej det med. Men om jag skulle få barn igen, skulle jag nog vilja besöka amningsmottagningen innan för att lära mig och ha en plan för att amningen skulle få bättre förutsättningar att funka. Däremot har vi hela tiden och nu med väldigt mycket hudkontakt och närhet, och vi samsover. Min lilla goding har nästan aldrig gråtit eller skrikit, och det har känts helt naturligt att ha honom nära och hos mig. Den där plastbaljan, alltså nä? Vi bullade upp i BB-sängen så att vi kunde sova tillsammans tryggt, och om han ändå sov i baljan tryckte vi ner bebynestet där så att han låg omsluten. Tänk att ligga trångt i moderlivet och sen komma ut och inte ha nånting omkring sig längre? Skitläskigt ju. Jag gillar närheten och han med, och att redan på BB märka att han blev lugn när han fick komma till mig stärkte allt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *