Kategoriarkiv: Amning

Sluta amma – hur gör man och när är det dags?

Vi har fått många frågor om att sluta amma, hur man gör och när det är dags. Jag börjar med att svara på den andra frågan, när det är dags att sluta amma.

Det är dags att sluta amma när mamma och bebis vill

I sällsynta fall kan det vara så att mamma måste äta en medicin som gör att hennes mjölk inte går att använda. Då måste hon sluta. I mycket sällsynta fall tål inte bebisen mammans mjölk (vid medfödda ämnesomsättningssjukdomar och för svårt mulitfödoämnesallergiska bebisar), då måste hon också sluta amma.

Men för de allra allra flesta mor-barn-par gäller detta: amningen ska avslutas när mamma eller bebis inte alls vill fortsätta längre. För vissa sker det här första levnadsveckan, för andra femte levnadsåret, för många någon gång under första eller andra levnadsåret. Bebisar är olika, mammor är olika. Och varje mor-barn-par är unikt. Den amningslängd som passade för en mamma med första barnet behöver inte alls passa med andra barnet, eller med andra tvillingparet. Jag kommer aldrig att ge råd om hur länge andra ska amma, det kan ni läsa mer mer om i ett tidigare inlägg.

Om bara bebis vill sluta amma men mamma vill fortsätta

Det här händer ibland tidigt i livet, under första levnadsveckorna. Ofta med bebisar som tycker det är svårt att lära sig sugtekniken på bröstet, som får prova nappflaska och tycker det är kanonenkelt att suga från den. De kan då bestämma sig för att rata bröstet.

Om du som mamma vill fortsätta amma så tycker jag du ska fundera på om det är i någon situation som ditt barn ändå gillar amningen. Till förrätt? Till efterrätt? Som nattning? Som tröst och gos? Fortsätt isåfall med att amma i den situationen i första hand. Om ni får till ett fint amningssamarbete där så kan det hända att bebisen sedan vill amma mer och mer. Eller inte.

Kämpa helst inte för mycket emot bebisens vilja, det brukar sällan fungera. Utan försök gå med. Ibland kan amningsnapp vara jättebra för bebisar som tycker bröstet är svårt, eller tillmatningsset, som är en tunn plastslang fasttejpad på bröstvårtan. I andra änden sitter en nappflaska med mjölk som går ner i plastslangen och matar bebisen samtidigt som den suger vid bröstet. Kontakta en hjälpmamma i Amningshjälpen eller en amningsmottagning om du vill ha hjälp med tillmatningsset. Amningsnappar finns att köpa på apotek.

Om mamma vill sluta amma men inte bebisen 

Den situationen är jättevanlig hos större bebisar. Mamma vill sluta nattamma, eller sluta amma helt. Bebisen eller det lilla barnet vill fortsätta. Jag brukar ha ettårsåldern som någon slags mental gräns här. Under ett års ålder tycker jag det är bra om man kan låta bebisen styra så mycket mamma orkar. Över ett års ålder så tycker jag mamma måste få bestämma mycket mer över hur mycket hon vill amma. Och sätta amningsgränser. Hemma men inte ute, på kvällar men inte på dagar, eller vad nu just du som mamma tycker känns som bra amningsgränser för dig.

Ettårsåldern är förstås inte huggen i sten. Tvärtom snarare tagen ur luften. Men de flesta ettåringar brukar ha etablerat annan mat i såpass stor utsträckning att det fungerar för viktuppgång och näring med i princip vilka amningsbegräsningar som helst. Inklusive att sluta helt om mamma vill, även om bröstmjölken fortsätter att vara ett finfint näringstillskott hur många år man än ammar.

Trappa ner!

De första tio dagarna efter förlossningen är brösten av någon anledning väl skyddade mot mjölkstockning. Om du slutar amma första levnadsveckan behöver du därför inte vara lika noga med att trappa ner amningen långsamt, även om det kan kännas skönt att inte brösten blir så spända.

Efter den tiden riskerar du mjölkstockning om du slutar tvärt. Nedtrappning är att föredra. Tänk på att ju oftare bebisen tömmer brösten, desto mer mjölk bildas. Så minska på amningen så kommer mjölken att minska med några dagars fördröjning. Tight behå är ett bra hjälpmedel. Får du en röd och ömmande knuta i bröstet, låt bebisen suga på det bröstet och stryk samtidigt från knutan mot bröstvårtan som för att hjälpa mjölken ut från stockningen. Ingen hård massage!

Att sluta nattamma

Många nyfödda bebisar kan bara somna med bröstet i munnen. Gott så. Men när de gjort det varje natt i sju eller nio månader brukar många mammor längta så att huvudet sprängs efter att få lite tid på kvällen för sig själva, och väldigt gärna vilja dela med sig av nattningen till den andra föräldern.

Att sluta nattamma barn som gillar det är ofta en kamp. Kanske den första stora viljekampen i familjen. Om det är så i din familj, bestäm dig om det är värt det. Diskutera med den andra föräldern om det finns en sådan vad ni tycker känns bäst. Vissa föredrar att den andra föräldern nattar i annat rum, andra mammor föredrar att fortsätta natta men med tight tröja och behå och utan att erbjuda bröstet. Ofta blir det några nätter med mycket protester innan barnet har lärt sig att bröstet inte bjuds nattetid längre.

Men pappan då, ska inte han få bestämma något om amningen?

Om pappan ser att mamman far illa av amningen tycker jag han har en skyldighet att ta upp det med mamman och höra med henne hur hon mår och vad hon egentligen vill. Annars är ju amningen en delad kroppsupplevelse mellan mamma och barn och därför tycker jag att det är mamma och barn som ska bestämma om amning är något de vill göra, hur länge och på vilka villkor.

Att börja med annan mat

Att börja med annan mat än bröstmjölk är något annat än att sluta amma. Läs gärna mer om det i inlägget: Börja med dig själv – om att börja med annan mat än mammamjölk eller ersättning. För att barnet ska kunna tillgodose sina näringsbehov, först av järn, men sedan även av andra näringsämnen, behöver man börja med annan mat kring 6-månadersdagen.

Att amma och jobba

Att delamma och jobba känner jag hur många som helst som gjort utan större problem. Vi är många läkare som pumpat på jourrumet under nattjourer eftersom vi alla andra nätter ammat våra ganska stora bebisar eller barn hemma. Brösten anpassar sig efter hur man brukar amma.

Att helamma och jobba har man laglig rätt till i Sverige med amningspauser från jobbet. Men i mina ögon är det väl mycket att kräva av en partner att hen under sin föräldraledighet ska kretsa runt just mitt jobb med en bebis utifall bebisen blir hungrig. Men är föräldrarna överens om det så visst. Kör på.

Hur var det för er att sluta amma?

Får bebisar suga på folks fingrar?

Vi fick en fråga till bloggen: Hej!  Liten fråga,  är det dumt att låta bebisar, ex 4 månaders,  sugar på folks fingrar eller spelar det mindre roll ur smittosynpunkt? Tänker ffa på icke-förkylningstider. Har alltid fått höra av föräldrarna att det är bättre låta dem suga på knogen pga renare,  men vet inte om det eg finns belägg för det. Tycker det är lite jobbigt att säga till släktingar om sånt men kanske borde?

Hej!

Förkylningar sprids absolut via händerna. Magsjukor också. Att tvätta sina händer och inte föra dem till ansiktet i onödan är ett bra sätt att slippa smitta. Nyfödda bebisar behöver dock bakterier (och kanske också vissa virus) från föräldrarna för att kolonisera tarmen på ett friskt sätt, och det har nyligen visats i en studie att bebisar som suger på nappar som föräldrarna ”rengjort” genom att suga på dem får mindre allergier än bebisar som suger på nappar som inte är ”rengjorda” med föräldrarnas saliv. Så att överföra bakterier och virus är inte bara av ondo.

Bebisar gillar att suga. Vissa bebisar vill bara suga på bröst, andra bebisar vill hellre suga på silikonnappar på nappflaska. Många bebisar gillar att ha bröst eller napp i munnen även när de inte äter, och ofta går ett finger lika bra.

Föräldrar är olika. Vissa mammor tycker jättemycket om att kunna göra bebisen nöjd med sitt bröst, hur stor del av dygnet som helst, andra får panikkänslor av tanken på att deras kropp är en förutsättning för att bebisen ska vara nöjd. Några föräldrar tycker nappen är guds gåva till mänskligheten, andra vägrar ge sitt barn napp. En del föräldrar gillar att låta fingret vara bebisens tröst, andra inte.

Varje föräldrapar eller ensamförälder får fundera på vad de gillar och hur de vill ha det. Att förvägra sin bebis att suga är inte snällt föräldraskap, men alla varianter på sugande som fungerar för föräldrarna och bebisen fungerar. Som förälder har du all rätt i världen att sätta gränser runt dig själv och ditt barn.

Släktingar kan ibland ha svårt att förstå det, i så fall får man välja sina strider. Det kan mycket väl vara så att det är en strid värd att välja att inte alla släktingar får stoppa in fingret i ens bebis mun när de vill. Om inte annat för att visa för släktingarna att de behöver fråga dig som förälder innan de gör något med din bebis. Eller så är det inte det.

Förresten är det du som förälder som bestämmer när och hur och hur länge och i vilka sammanhang som släktningar får träffa och hålla i bebisen också. Sådeså.

Fingret eller knogen spelar ingen större roll tror jag. Men vältvättade händer på friska vuxna är en bra grundregel. Och bara de som föräldrarna vill som sagt.

Måste barn verkligen växa?

Ett av våra mest uppskattade inlägg på bloggen är ett där vi förklarar hur en tillväxtkurva fungerar och varför vi inom barnsjukvården och barnhälsovården är så förtjusta i dem. I korthet berättar vi att ett barn behöver mat, kärlek och frihet från sjukdom för att växa i lagom takt.

Dålig tillväxt kan alltså vara tecken på matbrist, kärleksbrist eller någon sjukdom. Hur man skiljer dålig tillväxt från litenhet framgår också i det tidigare inlägget om tillväxtkurvor.

Vi fick den här följdfrågan från en läsare:

Jag har läst med stor behållning, och särskilt fastnat för inlägget ”därför älskar vi tillväxtkurvor”. (Tänk att aldrig någon annan lyckats förklara vad som är så bra med tillväxtkurvor!) Men det går verkligen inte ihop med hur man hanterar tilväxtdata på bvc tycker jag.
Om tillväxtkurvor ffa är viktiga för att så gott som alla allvarliga sjukdomar ger utslag i avvikande tillväxt, då tycker jag de flesta bvc reagerar bakvänt på avvikande tillväxt. Om ett barn ligger under sin kurva på ett oroande sätt borde bvc:s reaktion väl vara att undersöka vidare (kanske med prover eller annat?) om det finns någon bakomliggande sjukdom? I stället känner jag (och de flesta med mig tror jag) att bvc hanterar tillväxtkurvan som om det är ett självändamål i sig att följa kurvan.
För små barn resulterar detta oftast i att man uppmanas att sluta amma eller tilläggsmata (med den risken det innebär att förstöra amningen), eller för lite äldre barn att man uppmanas att försöka få dem att äta mer (den som har ett barn som är litet i maten vet hur mycket vånda denna uppmaning kan innebära, och hur ångestladdade matsituationerna kan bli när man ska sitta och truga ett ovilligt barn).
Detta verkar som sagt för mig helt bakvänt! Om barnet har en avvikande tillväxt på grund av sjukdom så försvinner ju inte sjukdomen för att man pressar barnet att äta mer? Eller tänker jag fel? Är det en farlighet i sig att inte följa sin viktkurva? (Själv har jag inte ens vågat vända mig till bvc med oro för min sons dåliga viktuppgång, för jag är nästan helt säker på att de skulle pressa mig att sluta amma, vilket jag inte vill.)
Jag ser två frågor här:
1. Är det farligt i sig att inte följa sin viktkurva?
2. Borde inte det första man gör vid dålig tillväxt vara att utreda för diverse sjukdomar?
Låt mig försöka svara.
Är det farligt i sig att inte följa sin viktkurva?
Barn behöver näring och energi för att växa. Växer gör barn i vikt, i längd och i omfång. Vi brukar mäta huvudomfånget, för det styrs av hjärnans tillväxt (och kan påverkas av annat för all del, men det får bli ett eget inlägg) och hjärnan är vi väldigt måna om att den ska ha det bra.
För att ett barn ska växa på längden måste barnet först öka i vikt. Vikt driver längd säger vi. Om ett barn slutar öka i vikt, eller ökar på tok för långsamt, kommer barnet efter några månader också att sluta växa i längd, eller växa alldeles för långsamt i längd.
Längdtappet hämtas som regel inte igen. (gäller inte tillväxthämmade nyfödda, de kan hämta igen sitt längdminus) Om barnet fått i sig dåligt med näring, eller på grund av kärleks- och omsorgsbrist inte orkat ta till sig näringen, eller varit sjuk så kommer vikten att kunna återgå till en tidigare kurva. Men längdtillväxten brukar följa en lägre kurva sedan. Det innebär alltså att barnet blir kortare som vuxen än vad det skulle blivit annars.
Hjärnan behöver näring för att växa och utvecklas optimalt. Ett otillräckligt näringsintag, som först syns i dålig viktuppgång, och sedan i dålig längdtillväxt, kommer att ha svårt att täcka hjärnans behov av näring. Barnets hjärna sätts på svältkost under de första viktiga åren, i uttalade fall ser vi att huvudomfånget inte orkar växa i samma takt som det borde och att hjärnan alltså blir påtagligt mindre än den skulle ha blivit annars.
Barn som inte får tillräckligt med näring blir kortare, får mindre hjärnor och utvecklas sämre än barn som får tillräckligt med näring.
Borde man inte utreda för sjukdom det första man gör?
Nja, där bör en bedömning göras av varje enskilt barn och varje enskild familj. När jag ser ett barn med dålig tillväxt så frågar jag noga om hur det fungerar med mat, hur familjen mår, om barnet har några andra besvär med något. Jag tittar på barnet, på kurvan och undersöker barnet.
Ofta får jag ledtrådar här till vad som är problemet. Om föräldrarna säger att barnet är otroligt litet i maten och att det enda de får i är gurka och chips och det med vansinnigt trugande så ligger det nära till hands att börja i den änden. Om föräldrarna säger att barnet äter med enorm aptit men ändå inte går upp i vikt så är det ju helt andra utredningar som krävs.
Att optimera näringsintaget och se om tillväxten blir bra då är bra av två orsaker. Dels kan ju den dåliga tillväxten bero på ett dåligt näringsintag och då börjar ju barnet växa bra om maten ökas. Om den dåliga tillväxten å andra sidan beror på en kronisk sjukdom så kommer den ju inte att förbättras av att barnet äter mer. Det blir en anledning att gå till steg två med provtagning.
Att provta alla barn med dålig tillväxt ”blint” för alla sjukdomar som kan tänkas ge dålig tillväxt och hoppas på napp blir som att leta efter en nål i en höstack, med hjälp av en grep.
Kärleken missas ofta
Om vi är tjatiga i barnsjukvården när det gäller mat och matintag, och ganska alerta ändå på provtagning för vanliga åkommor som ger dålig tillväxt (glutenintolerans t ex) så saknar vi på många ställen bra rutiner för att upptäcka och ta hand om den tredje orsaken till dålig tillväxt: kärleks/omsorgsbrist.
Vi vet att det är en vanlig orsak till dålig tillväxt, vi vet att det spelar stor roll, ändå frågar vi sällan, pratar inte ofta om det. Det är synd, för de som drabbas är barnen. Barnen som kunde bli hjälpta om vi ännu oftare kunde slussa ångestfyllda föräldrar till samtalsterapi, eller stötta upp trötta föräldrar med lite hemstöd. Barnen som med föräldrar som orkar själva skulle kunna växa och utvecklas optimalt.
Förtroende för BVC
Frågeställaren har inte förtroende för att BVC ska hjälpa henne på ett sätt som känns respektfullt och bra för henne. Att föräldrarna har förtroende för läkare och sjuksköterska eller barnmorska eller dietist är helt avgörande för att barnet ska kunna få en bra vård. Om det inte går att upparbeta en förtroendefull relation med BVC-sköterskan: byt. Fråga vänner om rekommendationer till BVC-sköterskor du gillar. Om det är viktigt för dig med en amningskunnig BVC-sköterska kan du alltid fråga i Amningshjälpens grupper på Facebook. Det finns BVC-sköterskor som är alldeles alldeles fantastiska, läs mitt inlägg om världens bästa BVC-sköterska så vet du vad du ska leta efter.
bukett