Kategoriarkiv: Barns utveckling

Den svårfångade känslan för att natta barn

Att natta barn är verkligen en svår konst. Det är definitivt ett av de ämnen som vi fått flest frågor om, och där vetenskapen (som vi annars kan utgå ifrån i svaren) inte ger oss någon hjälp. Googlar man på sömnmetoder så hittar man också massor av frågor, massor av svar, och en del sidor där föräldrar funnit ljuset, sömnMETODEN med stort M som fungerar för dem.

Att natta barn är också viktigt. Om nu vetenskapen inte kan hjälpa oss med hur man ska natta, så kan den definitivt hjälpa oss med att det är viktigt med regelbundna sömnvanor för barnen. Regelbundna sömnvanor och sisådär 10-13 timmars nattsömn för förskole- och skolbarn är associerat till framgång i det mesta i olika studier.

Barn har olika lätt och olika sätt att somna

Precis som vuxna. Vissa somnar lätt på bussen och i klassrummet. Vissa är mer prinsessan på ärten-lika och behöver sitt eget sovrum, favorittäcket och favoritnallen för att det överhuvudtaget ska gå att börja varva ner. Jag är övertygad om att de här skillnaderna till stor del är medfödda, man ser dem hos mycket små barn.

Vissa vill vara nära, andra inte

Vissa barn kan bara somna nära sina föräldar. I fysisk kontakt med dem. Jag tycker inte det är så konstigt. Föräldrarna är barnets skydd i världen och det är klart det kan skapa stor ångest att somna, gå in i ett helt hjälplöst tillstånd, utan att ha föräldern där. Jag brukar tänka på den egenskapen som en sannolik överlevnadsfördel på savannen. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel.

Den här närhetstörsten brukar ofta sitta i åtminstone ett par år, ofta längre. Och återkomma vid utvecklingssprång, sjukdom, oro eller stora förändringar. Nästan alla familjer med svårt sjuka barn som jag kommmit lite närmare har berättat att barnen, i tio-tolv eller fjortonårsåldern, har återgått till att sova i föräldrarnas säng i samband med svår sjukdom. För att något halvår eller år efter tillfrisknandet åter börja sova i eget rum.

Andra barn somnar bäst i egen säng, eller i vagn. Vilket kanske inte var en överlevnadsfördel på savannen, men definitivt är en fördel i ett säkert hem, där bebisen får piggare och därmed ofta gladare föräldrar.

Känslan av att det är dags att somna

Efter år av träning tycker jag mig ha blivit bra på att natta. Mina barn är av närhetstypen. Så det är nattning mellan dem i sängen (närhetstörstande som de är delar de på en 120-säng) som gäller. För mig har det blivit oerhört tydligt att om jag ljudlöst kan förmedla känslan av att ”nu är det lugnt, härligt och trött här, nu somnar jag snart” så somnar de snabbt. Om jag å andra sidan förmedlar känslan ”hoppas ni somnar snabbt i kväll så jag kan gå upp och får gå ifrån er så snabbt som möjligt” så sprider sig en oro i sängen som aldrig leder till sömn.

Jag tror inte på tankeläsning, men jag tror definitivt på känsloläsning, eller känsloöverföring, mellan både människor och djur. Och min mest effektiva nattningsmetod är att jobba på mina egna känslor av lugn och ro och glädje och kärlek.

Läs mer om barn och sömn: Pappa Åberg och femminutersmetoden

Hur ska jag få sova när jag har en bebis hemma?

Vad är era erfarenheter av nattning? Vad är era bästa tips?

Börja med dig själv – så hanterar du ett barn i trotsåldern

Jag gillar inte alls uttrycket trotsåldern. Troligen för att jag själv är mycket nöjd och stolt över min trotsighet och blir glad när jag ser egenskapen hos barn. Men så ni fattar vad jag menar: jag pratar om barn i två-tre-årsåldern som får psykbryt och ilskeutbrott av oftast minimala orsaker.

Börja med dig själv – se till att du orkar!

När ditt barn nått den här utvecklingsfasen ställs det tillfälligt högre krav på dig som förälder. Du bör nämligen inte få lika många och lika långa ilskebryt som barnet. Och framförallt inte på barnet. Dessutom är det en fördel om du lyckas lura i barnet mat, lyckas komma iväg till förskolan och lyckas få barnet i säng i någorlunda tid.

Så börja med dig själv: se till att du orkar. Det är det gamla vanliga: ät ordentligt, lägg dig i tid på kvällarna, träna gärna och se till att du träffar vänner ibland. Om du är illtrött när du ska hämta din tvååring på dagis, pausa på ett fik: ta en kaffe och en banan, eller bulle, eller smoothie och varva ner i 20 minuter innan du går till förskolan. Hinner du inte: ta ett mellanmål på pendeltåget.

Fortsätt med barnets mat: glöm aldrig mellanmålet!

Det hjälper långtifrån alltid, men har du ett barn som har nära till ilskebryt, så se för guds skull till att barnet får mat i sig var tredje timme. Hungern är din värsta fiende. Ta med en frukt eller ett russinpaket att äta i vagnen hem från dagis (russin är sämre för tänderna, det vet ni väl redan, men ibland är det räddningen).

Sömnen, sömnen, sömnen

Mycket lättare sagt än gjort, men försök att maximera barnets möjligheter till god nattsömn genom att se till att sängen är skön (finns favoritlakan: använd dem!), rummet är mörkt (mörkläggande rullgardin!) och någorlunda svalt.

Och samma läggningstid och läggningsrutin varje kväll. Konflikter kring läggning är som regel värda att ta tycker jag, i min familj är det en urviktig princip att föräldern bestämmer när det är läggdags, vilket det ibland blir konflikter kring. Jag ligger då kvar hos barnen, ber dem att vara tysta med jämna mellanrum (brukar ofta inte hjälpa alls) och säger att jag förstår att de är arga på mig men att det ändå är läggdags (de blir inte mindre arga, men inte mer heller av att höra det).

Välj dina strider!

Jag väljer som sagt läggningsstriden. Däremot inte striden om vilken säng de ska sova i, vilka gosedjur de ska ha, vad av det som står på bordet de ska äta, eller vad de ska ha på sig. Regnjacka, solhatt, ryggsäck och gummistövlar ville min tvååring ha på sig när vi skulle ut i solen och äta glass. Varför inte? Han var nöjd, jag var nöjd. Själv hade jag kortärmat, men det var ju jag liksom.

Bekräfta barnets känsla!

Det är min favorit nummer två. ”Oj, vad du är arg och ledsen” är något som mina barn brukar gilla att höra när de är arga. Ibland säger de ”Ja! Dumma mamma, dumma pappa, dumma storebror!”. Då brukar jag svara ”Känns det så, det måste kännas väldigt ensamt för dig om mamma är dum, pappa är dum och storebror är dum. Hur är det med favoritnallen, är han också dum? ” Prova det, det har ofta en förlösande effekt på min tvååring.

Argumentera inte!

Att säga ”men att du fick fel färg på strumporna, det är väl inte så viktigt, de rosa strumporna är ju lika fina som de röda, tycker jag”  har aldrig hjälpt i min familj. Så jag har slutat med det.

Påminn om ramarna för situationen

Det kan kanske tyckas nära att argumentera, men är inte samma sak. Du som vuxen bestämmer ramarna för barnets vardag. När det är dags att lägga sig. När det är dags att äta. Vad som ska stå på bordet. När det är dags att gå på pottan/byta blöja. När film stängs på och av. Att man inte får slåss.

Vid behov: påminn om aktuella ramar. ”Du får vara arg, du får säga att jag är dum, men du får inte bitas! Stopp!” eller ”Jag hör att du vill bygga lego, men nu är det matdags, då tar jag med dig till bordet”.

Förbered för nästa aktivitet!

Om barnets utbrott ofta kommer när barnet ska byta aktivitet, som att sluta titta på film och börja äta mat, eller sluta vara ute och gå in, etc, förbered barnet på att man snart ska göra det ena eller det andra. Inte så sällan kan barnet då säga ”Ja, ska bara bygga färdigt sandkakan först” eller ”ja, när jag tittat färdigt på den här Byggare Boben” eller så, och min erfarenhet är att om man då väntar de minutrarna så går allt smidigare därefter.

Vad har ni för tips? Och vad har ni provat som absolut inte funkar?

Barn och begravningar

Det tredje, avslutande inlägget om barn, döden, sorg och begravningar handlar om barn och begravningar. Läs gärna det första inlägget om barns förståelse av döden och det andra, om barns sorgearbete också. Gästförfattare är prästen Katarina Tingström.

Det fanns en tid i Sverige när barn inte fick följa med på begravningar. Man trodde att det var skadligt för barnen. Istället för att de fick vara med och se vad som hände, utelämnade man barnen åt deras egna fantasier om vad en begravning är. Dessa fantasier var ofta värre än verkligheten och det finns vuxna som än idag undviker begravningar på grund av detta.

Begravningen hjälper oss att förstå och gå vidare

Begravningen är en rit, oberoende om den är religiös eller borgerlig, som ska hjälpa de efterlevande att bearbeta och hantera det som hänt. Riter har vi för att de ska hjälpa oss att förstå det som händer. Det gör riten genom att den fokuserar och definierar händelsen.

Vid en begravning samlas vi kring kistan eller urnan och har fokus på den avlidne. Den avlidne kommer inte att komma tillbaka till oss och vi får samlas för att ta ett avsked.

Vi som samlats har alla berörts av dödsfallet och det har påverkat våra liv. Det nya som samtidigt sker vid avskedet, är att livet som kommer efter begravningen är utan den avlidne. Och vi är alla överens om att det är så. Så vi får definiera om livet som nu är ett liv utan den avlidne. Riten hjälper oss att kunna gå vidare.

Efter en begravning av en äldre man kommer en liten flicka fram till mig. Hon ställer sig med armarna i kors och tittar upp på mig. Så säger hon: ”Hörru prästen. Det var min morfar som dog och för att för att kunna bli glad igen måste man vara ledsen först.”

När jag lyssnar på henne förstår jag att det har suttit en klok vuxen bredvid henne i kyrkan och förklarat varför de andra gästerna varit ledsna. För att möjliggöra att man ska kunna känna glädje i livet igen när morfar har dött, måste man säga hejdå och vara ledsen först. Tårarna måste ut för att det ska finnas plats för glädje igen. Det hjälper oss begravningen att förstå.

Ska barn få följa med på begravningen?

En av de vanligaste frågorna som jag får, är om barn ska få följa med på begravningen av en anhörig. Mitt svar är att jag tycker det men att man behöver förbereda barnet innan och hjälpa det när man är där.

Jag har förståelse för att man som förälder ställer sig frågan och särskilt om man själv inte har så stor erfarenhet av begravningar. Man kanske själv tycker att det känns obehagligt att gå på begravningen och då vill man skydda sitt barn från att känna samma obehag.

Barn tar inte skada av att se en kista eller en urna eller att se andra människor ledsna, så länge det finns någon vuxen där som kan förklara för barnet vad som händer. Det kan därför vara klokt att engagera någon annan vuxen som kan sitta med på begravningen, om man själv känner på sig att man kommer att vara så ledsen att man inte kan ta hand om sitt barn samtidigt. Jag vet tillfällen då föräldrar frågat någon ur personalen från förskolan eller någon ur bekantskapskretsen om att följa med och sitta med barnet. Det har gått alldeles utmärkt.

Begravningen kommer efteråt att vara en del av familjens historia och även om barnet inte kommer ihåg att det varit med, är det viktigt för barnet att vara en del av historien om begravningen när den berättas. Så senare i livet, när frågorna kommer om t ex morfars död och begravning, kan man som förälder berätta att barnet också var med, att det var framme vid kistan och sa hejdå till morfar och skickade med ett gosedjur. Barnet blir inkluderat i historien och inte exkluderat och utanför.

Förbered barnet! 

Berätta för barnet vad som hänt och att familjen ska gå på begravningen. Förklara hur det kommer att se ut, om det är i en kyrka eller någon annanstans, att det kommer att finnas en kista i rummet och vem som ligger i den. Beskriv hur en kista ser ut.

Berätta om varför man vill ha en begravning och varför det är viktigt att man går dit. Det kan vara bra att förbereda barnet på att många kommer att vara ledsna och varför de är det. Ibland blir barnet själv ledset och då kan man berätta att det inte är farligt att man är ledsen vid en begravning utan att det är ett bra tillfälle att vara ledsen under.

Om man inte vet hur begravningen kommer att gå till kan man kontakta begravningsbyrån eller den som genomför begravningen innan och be dem berätta så att man kan förbereda barnet. Man kan också åka till platsen för begravningen några dagar innan och titta hur det ser ut tillsammans med barnet.

Man kan uppmuntra barn att rita teckningar innan begravningen som man sen kan lämna på/vid kistan.

Det kan vara bra att ta med lite sysselsättning för barnet som man kan använda under akten. En bok att titta i, en ask russin att tugga på eller något annat som kan fånga barnets uppmärksamhet när det blir tråkigt. Glöm inte gosedjuret, en jättebra kompis att ha med på begravningar.

En bra bok att läsa innan är ”Alla döda små djur” av Ulf Nilsson, som är en bok om tre barn som ska göra världens bästa begravningar.

Begravningsdagen

Barn märker snabbt om föräldrarna är stressade eller oroliga och när det märker att något är på gång, kan deras reaktioner bli trots och motstånd. Ibland när barnet kommer till begravningen kan det ge uttryck för att det inte vill vara där utan vill gå hem. Många gånger handlar det inte om själva begravningen utan mer om barnets omsorg om föräldern. Barnet har märkt att föräldern är stressad och orolig och vill hålla familjen från den obehagliga situationen och därför tycker barnet att det är bäst att åka hem. För ett barn är det normala reaktioner på en för barnet onormal situation, eftersom det inte har några tidigare erfarenheter av begravningar. Då kan man påminna barnet och sig själv om varför det är bra att man stannar och säger hejdå.

Klappa kistan! 

Man kan be om att få komma lite tidigare till begravningen och gå in och titta på kistan och hur det ser ut i rummet, innan de andra kommer. Jag brukar möta barnfamiljer utanför kyrkan och sen går vi tillsammans fram till kistan och jag förklarar och berättar vad de ser och vad som kommer att hända. De får klappa på kistan och jag visar att det inte är något farligt med kistan i rummet. Har man ritat teckningar som man tagit med, kan barnet få lämna de vid/på kistan.

Genom att man sitter tillsammans med sitt barn och förklarar och berättar vad som händer under begravningen, får barnet det stöd som det behöver för att kunna vara med. Och genom att barnet är med och ser vad som händer, blir barnet inte utelämnad åt sina egna fantasier om vad en begravning är.

 Efter begravningen

Efter begravningen är det viktigt att berömma barnet för att det var med och fråga om det var något som var konstigt eller som barnet undrar över. Man kan använda sig själv som exempel och berätta att man var ledsen men glad över att man fick vara med och säga hejdå till den som har avlidit.

Stegen upp till himlen

Ibland kan det komma tankar hos barnet som man själv inte tänkt på. En gång var en liten tjej arg på mig och det berättade hon för mig efter begravningen. Hon kände sig lurad för hon trodde att begravningen var det tillfället när hon skulle få se lillebror fara upp till himlen, men det hade inte blivit någon himmelsfärd i kyrkan. Nu var hon riktigt sur. Vi löste det genom att hon på minnesstunden fick rita en teckning åt mig, en bild där lillebror tog sig upp till himlen. Jag glömmer inte vad hon ritade; en lång, lång stege som gick ända upp till himlen och hennes lillebror som klättrade på stegen. Nere på marken stod tre figurer; mamma, pappa och storasyster. När hon fått rita och förklarat för mig hur det går till, var hon nöjd och kunde leka med de andra barnen som var där.

Leka begravning!

Att få rita teckningar eller leka begravning efteråt, är också bra sätt för barnet att bearbeta sin upplevelse av begravningen.