Den svårfångade känslan för att natta barn

Att natta barn är verkligen en svår konst. Det är definitivt ett av de ämnen som vi fått flest frågor om, och där vetenskapen (som vi annars kan utgå ifrån i svaren) inte ger oss någon hjälp. Googlar man på sömnmetoder så hittar man också massor av frågor, massor av svar, och en del sidor där föräldrar funnit ljuset, sömnMETODEN med stort M som fungerar för dem.

Att natta barn är också viktigt. Om nu vetenskapen inte kan hjälpa oss med hur man ska natta, så kan den definitivt hjälpa oss med att det är viktigt med regelbundna sömnvanor för barnen. Regelbundna sömnvanor och sisådär 10-13 timmars nattsömn för förskole- och skolbarn är associerat till framgång i det mesta i olika studier.

Barn har olika lätt och olika sätt att somna

Precis som vuxna. Vissa somnar lätt på bussen och i klassrummet. Vissa är mer prinsessan på ärten-lika och behöver sitt eget sovrum, favorittäcket och favoritnallen för att det överhuvudtaget ska gå att börja varva ner. Jag är övertygad om att de här skillnaderna till stor del är medfödda, man ser dem hos mycket små barn.

Vissa vill vara nära, andra inte

Vissa barn kan bara somna nära sina föräldar. I fysisk kontakt med dem. Jag tycker inte det är så konstigt. Föräldrarna är barnets skydd i världen och det är klart det kan skapa stor ångest att somna, gå in i ett helt hjälplöst tillstånd, utan att ha föräldern där. Jag brukar tänka på den egenskapen som en sannolik överlevnadsfördel på savannen. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel.

Den här närhetstörsten brukar ofta sitta i åtminstone ett par år, ofta längre. Och återkomma vid utvecklingssprång, sjukdom, oro eller stora förändringar. Nästan alla familjer med svårt sjuka barn som jag kommmit lite närmare har berättat att barnen, i tio-tolv eller fjortonårsåldern, har återgått till att sova i föräldrarnas säng i samband med svår sjukdom. För att något halvår eller år efter tillfrisknandet åter börja sova i eget rum.

Andra barn somnar bäst i egen säng, eller i vagn. Vilket kanske inte var en överlevnadsfördel på savannen, men definitivt är en fördel i ett säkert hem, där bebisen får piggare och därmed ofta gladare föräldrar.

Känslan av att det är dags att somna

Efter år av träning tycker jag mig ha blivit bra på att natta. Mina barn är av närhetstypen. Så det är nattning mellan dem i sängen (närhetstörstande som de är delar de på en 120-säng) som gäller. För mig har det blivit oerhört tydligt att om jag ljudlöst kan förmedla känslan av att ”nu är det lugnt, härligt och trött här, nu somnar jag snart” så somnar de snabbt. Om jag å andra sidan förmedlar känslan ”hoppas ni somnar snabbt i kväll så jag kan gå upp och får gå ifrån er så snabbt som möjligt” så sprider sig en oro i sängen som aldrig leder till sömn.

Jag tror inte på tankeläsning, men jag tror definitivt på känsloläsning, eller känsloöverföring, mellan både människor och djur. Och min mest effektiva nattningsmetod är att jobba på mina egna känslor av lugn och ro och glädje och kärlek.

I min och Agnes Wolds bok Praktika för blivande föräldrar, som trots namnet är minst lika matnyttig för den som redan är förälder, kan du läsa ett helt kapitel om bebisars sömn. Där har vi också gjort en genomgång av det vetenskapliga underlaget för olika sömnmetoder.

Köp Praktika för blivande föräldrar här!

Läs mer om barn och sömn: Pappa Åberg och femminutersmetoden

Hur ska jag få sova när jag har en bebis hemma?

Vad är era erfarenheter av nattning? Vad är era bästa tips?

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

20 reaktioner på ”Den svårfångade känslan för att natta barn

  1. Jag minns inte så många kvällar från min barndom, men jag minns otroligt tydligt de (tre?) kvällar när jag inte fick komma till mamma och pappas säng för att de bestämt sig för att vänja av mig från denna ”ovana”. Ångesten det skapade hos mig var uppenbarligen så stor att den stannade kvar som ett av mina tydligaste barndomsminnen. Mamma och jag har pratat om detta och hon gjorde bara som ”alla andra” gjorde, och ”det tog bara tre dagar att bryta en vana”. Det är nog på grund av detta som jag kommer göra precis som du. Vi somnar med våra barn och när de blir större och är redo kommer de få sova i syskonsäng. Men de är alltid välkomna till vår säng. Jag vill inte sova ensam, så varför skulle de vilja det?

    1. Våra barn är också välkomna till vår säng. En stor fördel med att de sover i en 120-säng är att den rymmer både en och två föräldrar vid behov.

  2. Ett extremt stort tålamod och tacksamt nog någon att dela läggningarna med. Vi har en son som gör allt för att inte somna och som behöver minst 30 min av rullande, pratande och grejande efter nervarvning och läsande för att kunna somna. Så det är en stor utmaning att inte ligga där och tänka ”somna nu” och gå upp i varv själv. Men jag håller med dig om att barn känner av när man vill att de ska sova. Längst tid tar det när man vill att han ska somna snabbt : )

  3. Jag har svårt att sova själv och har även ett barn som har svårt att somna. För oss har det blivit väldigt tydligt att både insomningen och nattsömnen är starkt kopplade till aktivitetsbalans under dagen, dvs ett övertrött barn kan inte somna och sover dåligt och ett understimulerat och uttråkat barn har också svårt att ligga still i mer än en sekund och kan därför inte heller somna. Jag tror knappast att vi är ensamma om att ha ett barn där aktivitetsbalansen är viktig för nattsömnen men ändå tittar folk som om vi vore ufon när vi berättar att barnet har svårt att somna om dagen har blivit för intensiv (t ex heldagsutflykt med förskolan så att de har hoppat över vilan som de annars alltid har). Likaså BVC som endast hade 5-minutersmetoden att rekommendera när barnet var bebis (vilket kändes helt fel så det är inget vi har provat).

    Jag tror att jag läste i Lars H Gustafssons ”Att växa inte lyda” om det han kallar sömnomsorg under dagen men bortsett från det så har jag inte stött på särskilt mycket läsning om just hur balans mellan aktivitet och vila under dagen spelar roll för barns sömn. Kanske är vi väldigt ovanliga jag och mitt barn men jag skulle ändå bli glad om människor omkring oss inte misstrodde oss när vi berättar om hur jobbigt barnet får det under kvällen och natten när någon välmenande barnvakt har gasat på barnet hela dagen.

  4. Jag har ”turen” att ha ett tvåårigt barn som ber mig gå ut för att kunna somna. Sen ligger hon i en halvtimme och sjunger igenom sin repertoar av förskolesånger för sig själv. Sen plötsligt är det tyst. För tillfället sover hon hela natten i sin säng utan att vakna också.

    Mitt barn har alltid sovit själv, från första natten, för att jag är en sådan person som har stark kroppslig integritet. (Tack Cecilia för att du skrev om detta med föräldrars olika behov.) Jag mäktade inte med att ha henne på min kropp dygnet runt när hon var liten. När jag bad barnmorskan på BB om hjälp att göra en egen liten bädd åt min dotter så fick jag en konstig blick och en kommentar om att ”nyfödda brukar vilja ligga hos sin mamma eller pappa.” Sedan lindade de ändå min dotter och hon sov i 6 h. Jag med.

    Ändå har jag alltid haft dåligt samvete. Har burit på en känsla av att ha förskjutit henne. Att hon tidigt fick klara något som anses svårt. Men faktum är att sämsta sättet att försöka få henne att sova är att ha henne i vår säng. För henne är det lek, mys och gos. Hon vet inget annat. Och jag hoppas hon är trygg i det. Annars skulle hon väl inte somna?

    1. Hon har nog ärvt din kroppsliga integritet! Släng det dåliga samvetet! Du har lyssnat på din dotter och tidigt hittat ett sätt som fungerar bra för er båda. Var stolt över det.

    2. Det blir inte alltid som man tänkt sig… Jag ville gärna att min dotter skulle sova med oss men från sex månders ålder uppfattande hon en stor säng som lek, oavsett tid. Hon sov bra i spjälsäng från den åldern, även om vi fick natta henne medan hon stod upp i sängen och pratade. Vi satt bredvid och klappade henne på ryggen oc efter ett tag somnade hon och liksom föll i sängen, med stöd av oss. Jag hade inte alls tänkt mig det så, jag ville ha henne nära. Men än idag, 2,5 år, kan hon inte sova i vår säng. Då hoppar hon runt, oavsett tid. Nåja, hon sover bra föe det mesta, om än med perioder av återkommande nattskräck.

  5. Min dotter har alltid varit svår att somna. En kamp utan dess like. Vi föräldrar lägger alltid tillsammans vår dotter och älskar närhetsbehovet som hon har till oss. Vi samsover och hon blir snart 2.

    Den senaste månaden har hennes insomningar förändrats, från att ta en timme till 3. Varje natt! Vi lägger henne i säng runt 20.30 och vi kommer inte ut från rummet förrän kl slår 23.30.
    Varje natt! Det tar på krafterna och vi kan verkligen inte förstå varför hon gör så.
    Vi försöker stimulera henne under dagen med massa aktiviteter och fastän hon visar att hon är trött ska hon ändå upp och härja efter nattflaskan.

    Pust..

    Tack och lov har vi båda föräldraledighet just nu..
    Vi hoppas att detta går över. Hon är förvisso ett väldigt aktivt barn och står aldrig still. Hennes kusiner kan sitta och leka på golvet och hon måste stå upp och vagga på fötterna eller gå runt.

    Hon vaknar runt 10.30-11.00 varje dag men vi vill väcka henne för att flytta på hennes sömntider och få någon form av rutin igen.

    1. Hon har förskjutit dygnsrytmen. Om ni vill att hon ska somna vid 20:30 får ni väcka henne vid 07:30. Om ni vill ha fortsatta sovmorgnar i familjen så föreslår jag att ni börjar natta senare, vid 23.

  6. Vår dotter har alltid sovit i egen säng . De få gånger vi har delat säng (på resa eller när hon har varit sjuk) har hon inte alls sovit bra, och självklart inte vi heller. Vi har haft rutiner för nattningen från tidig ålder, vilket verkar vara viktigt för henne för så fort rutinen bryts, läggningen blir för sen eller liknande så får hon svårt att somna. Jag är själv likadan. Har alltid haft svårt att somna och behöver lägga mig samma tid varje kväll etc.

    Läggningsrutinen ser ut som så att hon får varm mjölk i flaska som hon sitter i soffan (bredvid/i knät på den som nattar)och dricker, sen tandborstning, sen bokläsning och sen i säng med snutte och napp. Sen säger vi god natt och jag går ut och hon somnar själv.

    Trots att vi inte sover ihop eller att jag ligger bredvid när hon somnar får hon närhet. Förutom vid bokläsningen så brukar hon komma in till oss på mornarna när hon vaknat och då ligger vi och myser tillsammans i vår säng.

    1. Hej! Tack Cecilia för dina tips och råd, jag läser dem gärna och ofta och blir alltid lika glad och tacksam för att denna blogg finns!!! Du ger klara och tydliga feedbacker på det vi som läsare skriver och man känner sug alltid vid gott mod och ” normal” som förälder, trots att vi gör och tycker olika med våra barn!! Tack!!

  7. Vi har fått så himla mycket kommentarer om att vi valde att samsova med vår dotter från det att hon föddes. Det var allt från att vi minsann inte kunde ha något samliv till hur stört omöjligt det skulle bli att få henne att sova i egen säng sen så småningom, och naturligtvis att vi skämde bort henne. När hon var runt 2,5 år köpte vi en egen säng till hennes rum. Jag bäddade med lakan från favoritsagan och frågade första kvällen om hon ville sova i sagosängen eller i stora sängen med mamma och pappa. Hon valde sagosängen och har sedan dess sovit där varje natt hela natten. Jag däremot saknar henne och älskar våra nattningar när vi ligger där tillsammans i sagosängen och läser böcker.

  8. Skönt att läsa att det inte finns något ”facit”. Samtidigt som det är precis det jag söker nu när nattandet inte flyter på lika lätt som det gjorde tidigare… Jag söker nämligen ljus och lykta för ett sätt som ska möjliggöra nattning utan bärsele eller bröst (han vägrar napp och nappflaska sedan den 18/5) till vår lille kille som snart närmar sig 6 månader (och 7,5kg). Tur att vi har hunnit gå igenom flera olika faser så att jag inser att också det här kommer ändras. Men det gör det ju tyvärr inte mindre tungt för ryggen.

    Om det finns någon därute som har haft ett barn som somnat lätt med napp, sedan plötsligt tvärvägrat napp och bara behövt närhet istället, och som lyckats vända det för att göra barnet trygg med att åter somna själv så får ni gärna dela med er.

    1. Låt partnern pröva att natta.

      Så här drygt ett år in på första barnets liv inser jag att jag borde ha gått in och hjälpt med nattningen innan 8 mån ålder. Jag tycker att båda ska kunna natta. Dela på jobbet, och låta barnet lära sig lite olika tillvägagångssätt.

  9. Tack för att du skriver detta!

    Vår son, strax 1,5 år har aldrig sovit ”bra” nattningarna har tagit lång tid men det värsta är att han vaknar mellan 6-10 ggr varje natt. Jag är slut. Vi får bara 5-minuters metoden som råd som jag testat lite motvilligt – det fungerar inte. Han blir hysterisk! Och de känns fel i hela mig! Han vill helt enkelt ligga i sin säng bredvid oss med mamma eller pappa nära till hands. Blir stressad av att han ska somna själv i eget rum, sova igenom hela natten-prat av omvärlden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *