Föräldraledighetsskolan del 1: vänner

DSCN0882

Jag frågade för några veckor sedan en kurator på grannbarnsjukhuset om vad hon tycker jag borde skriva om. ”Skriv om att föräldralediga behöver träffa andra vuxna” sade hon. Det är så många som inte gör det, och då mår de aldrig bra. Häromdagen pratade jag och Lina om samma sak: vi ser er så ofta, ni föräldrar som är så koncentrerade på era barn och deras behov att ni alldeles glömmer bort er själva.

Jag har skrivit om vad bebisar behöver. De behöver mat, kärlek och lite hjälp med hygienen. För att kunna ge en bebis, eller ett barn, eller vem som helst, kärlek, måste föräldern få sina egna grundläggande behov uppfyllda och må bra. Vi har samlat inläggen om vad föräldrar behöver för att må bra på sidan ”Bli glad och stark”.

Ett grundläggande behov för oss alla är vänner, jämnåriga vänner. Vi vuxna behöver vuxna vänner och barn från åtminstone något års ålder behöver barnvänner. Ett spädbarn behöver inte jämnåriga vänner, däremot kommer spädbarnet att behöva det senare, så det kan vara smart att lära känna trevliga föräldrar till jämnåriga spädbarn, eftersom barnen såsmåningom kommer att bli jämnåriga och förhoppningsvis börja gilla varandra.

Hur ska man hitta vänner som föräldraledig?

Vi får alla barn vid olika tidpunkter i livet. Om du får barn vid ungefär samma tidpunkt som många av dina tidigare vänner så har du en stor fördel: ni kommer att vara föräldralediga samtidigt. Ta gärna initiativ till att träffa dina vänner som väntar barn redan under graviditeten och planera att fortsätta träffas när ni blivit föräldralediga.

Gamla vänner

Oftast fungerar det bra att fortsätta vara vän med sina gamla vänner även när man fått barn. Föräldraledigheten kan bli en tid där man fick möjlighet att umgås tätt och ofta, och lära känna varandra på djupet. Min vän Mija är tätt förknippad med min graviditet och föräldraledighet med Isak, tack Mija! Och mina två vänner Anna var mina stora glädjeämnen under föräldraledigheten med Edvin. Jag saknar alla våra fikor, men vet att det blir fint när vi träffas nästa gång!

Nya vänner

Om du är först, eller sist, i bekantskapskretsen med att skaffa barn, finns det kanske ingen vän som är föräldraledig samtidigt som du. Ingen gammal vän alltså. Men massor av potentiella nya vänner. Det gäller bara att hitta dem som man gillar. Jag har aldrig varit en sådan person som trivs med att umgås med alla andra som råkar vara i samma situation som jag utan det ska klicka personlighetsmässigt också. Så jag har fått leta lite. Andra vänner till mig (jag är lite avundsjuk) trivs med mycket fler, och har blivit vän med hela föräldragruppen både på MVC och BVC.

Gå alltså på föräldragrupp på MVC och BVC. Byt telefonnummer och bli facebookvän med de du gillar. Gå gärna föräldraförberedande kurser, typ profylaxkurs, mammavattengympa och gör likadant där. När du är föräldraledig: besök öppna förskolan. Gå på babyrytmik i lokala kyrkan. Flera studieförbund i Stockholm har börjat ha kurser för föräldralediga (med bebis). Friskis & Svettis och SATS och många andra gymkedjor har mammagympagrupper.

Kolla om ditt lokala bibliotek ordnar någonting för föräldralediga och deras barn. Babysång och ramsor är vanligt. Stockholms stadsbibliotek hade när jag var föräldraledig med Edvin bokcirkel för föräldralediga, supertrevligt även om jag inte orkade läsa så mycket som jag hade velat. Min vän Bodil, bibliotekarie på Linnéstadens bibliotek i Göteborg, har ordnat fantastiska träffar ”bebis+fika” med inbjudna föreläsare. Hoppas hon fortsätter i höst.

Ge gärna fler tips i kommentarsfältet nedanför!

Internetforum då?

Till internetforum är jag kluven. Å ena sidan kan man där finna goda vänner, och träffar man dem sedan irl är allt gott. Å andra sidan så är det nog ofta så att många av dem som skriver flitigast på internetforum inte alltid mår så himla bra, och frågan är om det verkligen är deras synpunkter och tankar man behöver ta till sig som föräldraledig. Det kan också ta väldigt mycket tid från det riktiga livet, tid som man hade kunnat ägna åt att bjuda hem en vän och äta bullar med i stället. Jag fick själv stänga av mig (använde antivirusprogrammets möjlighet att spärra sidor och gav min man lösenordet) från ett internetforum när jag var föräldraledig med Edvin, när jag insåg att det gav mig mer negativ input än positiv.

Att vara lyhörd för varandras barn och synsätt

Ibland kan första barnet vara någonting som för isär vänner. Ofta när jag hör om det handlar det om att vännerna har olika idéer om hur man ska uppfostra barn, och hamnar in konflikt om det. Här är mitt råd: var lyhörd och ödmjuk inför varandra. Kom ihåg att ni är i varsin stor livskris och att man i en livskris inför det stora nya att bli förälder, med sömnbrist och mjölkstockningar eller ersättningspulver över hela köket, inte alltid är sitt bästa jag.

Barn är också olika. Om man har ett barn som är bra på att äta är det lätt att tänka att det är man själv som förälder som har helt rätt sätt att mata barnet. Var gärna stolt inför dig själv och barnets andra förälder, men håll tyst inför andra föräldrar. Om man har ett barn som inte gillar att äta, eller inte är så bra på att suga, är det hemskt att höra självgoda vänner prata om hur fantastiskt det blir bara man gör som de gör. Samma med sömn, och skrik.

Att däremot bjuda på sin egen osäkerhet, eller sina egna misslyckanden, brukar föra vänner närmare varandra. Och om din vän frågar dig till råds, säg gärna vad som funkat för dig, men lägg alltid till att det funkar för dig och din bebis, men du inte vet om det funkar för den andra familjen.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

29 reaktioner på ”Föräldraledighetsskolan del 1: vänner

  1. Hej! Ni brukar vara så visa, men den här gången märks det verkligen att ni bor i en storstad. Jag bor i en liten håla där det inte finns föräldragrupp på BVC, ingen öppen förskola, inga gym med barnpassning eller något liknande. Däremot finns det numera en Facebookgrupp, så Internet är inte bara av ondo 😉 Tyvärr är jag minst tio år äldre än alla i den gruppen och en del har varit mina elever till och med, så jag umgås inte med andra mammor som jag inte känt sedan tidigare och faktum är att det är ganska skönt! Tyvärr har jag förlorat ett par vänner som fått barn för att vi har allt för olika syn på föräldraskapet, men jag kan inte vara vän med någon som går helt mot mina fundamentala principer.

  2. Åh vilken bra blogg-post! Under min graviditet (beräknad till imorgon!) har jag oroat mig jättemycket över hur det skall bli under föräldraledigheten vad gäller sociala kontaktet osv. Rädd för att inte ha ngt att tala om med min partner förutom bajs och amning (vilket hen försäkrar kommer vara det mest intressanta hen kan tänka sig, men ändå…). Rädd för att bli ensam. Ingen av de jag umgås med ofta har barn eller är i närheten av att skaffa några och de vänner jag har med barn bor dessvärre utomlands. Jag är inte heller så bra på att skaffa nya vänner, inte direkt blyg, men känner mig lätt som ett UFO i många sammanhang, och är säkert också ”kräsen” med vilka jag gillar. Den här bloggposten gav mig hopp och inspiration kring hur och vad jag kan prova när väl vardagen sätter in! Tack!

  3. Bra inlägg.
    För mig är öppna förskolan på familjecentralen ett bra ställe. Märker att vi är flera pappor som har barn i ungefär samma ålder och jag ska ta hem några hit för att träffas. Samt att en av dem var med på föräldragruppen innan som vi då kände att vi gärna träffade utanför gruppen och bytte telefonnr etc och vi träffas regelbundet idag.
    Det blev så bra att vi är bjudna på deras bröllop( jag ska tom sjunga på det 🙂

    Det är lätt att få kontakt med andra föräldrar och på babysimmet är det likaså.
    Kul att se hur olika alla familjer är hur många val det finns på samma fråga beroende på vad familjer väljer att göra.

    I vår familj trivs vi alla bäst när vi är tillsammans. Helger är underbara.

  4. Och det här behöver jag läsa många gånger och ser redan fram emot fler inlägg i ämnet. Efter första barnet försvann stora delar av umgänget även om några nya tillkom. I sommar kommer ett syskon och just umgänge med vuxna oroar mig mycket.
    Tack för en väldigt bra blogg!

      1. Just kring umgänge tror jag det här inlägget och kommentarer kan räcka en bit. Men kring föräldraledighet läser jag gärna era tankar kring hur man får ihop det med två eller flera barn. Som förstagångsförälder var just den sociala isoleringen jag hamnade i lite av en chock och det hade jag gärna läst mer om då.

  5. Ett viktigt inlägg – tack! Var själv bland de första i min bekantskapskrets att få barn – 22 år gammal. Många vände ryggen till när kroglivet inte lockade mig längre.. nu är jag äldre, mer erfaren och har fantastiska människor omkring mig. Några nya vänner från bebistiden, andra från jobbet och några tappra som varit med mig sedan ”pre-bebis”. 😉
    Man får inte glömma bort att vara ensam vuxen utan bebis ibland!

    Jag kom förresten på en viktig grej jag tycker att ni borde ta upp i bloggen, streptokocker i rumpan på barn. Vi sökte på vc med sonens skinnflådda, illröda och fruktansvärt onda lilla rumpa och läkarens första bedömning var ”det kanske är springmask?”. Nej, så jag direkt. Det visste jag. Tvingade till mig en helt vanlig sårodling, fick antibiotika utskrivet även om läkaren tyckte att det var lite onödigt. Några dagar senare var sonen nästan bra i rumpan igen och odlingen visare växt av Strep A + riklig växt av e-coli.

    Verkar som att många läkare inte tänker på streptokocker när man söker för röda rumpor? Eller vad tror ni?

  6. Jättebra inlägg! Men inte helt lätt att fixa, det är ju ganska fullt upp också. Jag känner att jag tappat kontakten med de flesta jag brukade umgås med innan jag fick barn, som ju endera är emot familjelivet eller har vuxna barn. Eftersom jag blev utlasad från mitt gamla jobb (jobbar nu endast hemifrån och lite på egen firma) tycker jag nog att det är ännu viktigare att ragga nya vänner nu. Men vem fan har tid att ”bara hänga” mitt i livet runt 35? Jag blir nästan förbannad på att det ska vara såhär, men det är väl sorgligt egentligen! Vad man gör åt det? Ingen aning. Det är väl bara att stå ut tills barnen blir så stora att man kan vara med sina vanliga vänner igen om de finns kvar.

  7. Jag har en löjlig bävan för att umgås med andra småbarnsföräldrar där det enda gemensamma man har är småbarn. Där det inte finns utrymme för vasshet, sarkasm och ironi. Där allt handlar om Sean Banan, Erik Saade och babyproofing. Där man inte diskuterar det spända geopolitiska läget på koreahalvön eller vad dealen med Paolo Coelho (överskattad!) är, eftersom allt bara är ”styrkekramar” och fika med ”finaste” eller ”bästaste” Elin. Jag blir förhoppningsvis pappa om 2-3 månader och pappaledig först en bit in på 2014, men jag har länge oroat mig för att hjärnan atrofierar på mig om jag inte har tillgång till stimulerande vuxenumgänge, där man får tänka, prata och skämta vuxet. Mina nära och kära är redan förvarnade, jag tror inte mamma/pappagruppen är något för alla. Men himla bra att det finns! *styrkekramar* (Jag menade det sista på riktigt, trots den sarkastiska avslutningen. Phew! Det kändes viktigt att påpeka, eftersom även jag sannolikt blir en ängslig småbarnsförälder.) ps. Mycket trevlig och bra blogg. Som allra lyckligast blir jag av att läsa kommentarer om ”reinkarnation” och liknande i vaccindebatten. Att i dessa lägen bita sig i läppen och ”hålla tillbaka” är bra social träning för mig, inför kommande småbarnsförälderumgänge. ds.

    1. Som jag känner dig bästa dr Henka är du redan en helhjärtad, normalängslig småbarnsförälder i vardande, som inte lämnar mycket åt slumpen. Exponering tror jag är svaret som ska bota din bävan. Lycka till!

    2. Måste bara säga att dina farhågor är fullkomligt befogade. Aldrig förr har jag stått ut med så mycket snack om cupcakes, jogging, köksrenoveringar… Om man är för kräsen får man inte träffa något folk alls. Tråkigast var det faktiskt att vara föräldraledig efter första året då papporna tar över, för de är ännu sämre på att umgås än mammorna enligt min erfarenhet. Jag hade gärna haft någon att prata om ryska presidentvalet, Jonathan Franzéns senaste bok och skorplavar med men jag tycker nog egentligen det är lika intressant att lära känna någon ny person i min omgivning utan kallpratet. Jag tror det värsta är att folk inte vill ta sig tid att lära känna varandra ordentligt, då börjar man umgås efter nån slags trevlughetsmall som är ungefär lika personlig som postkodslotteriets utskick.

    3. Det är precis det jag bävar för. Vill någon diskutera sf-litteratur och hänge sig åt Tim Minchin-videor på youtube med mig, eller är det barnvagnsmodeller och cupcakes som är det nya svarta nu? (nya ljusblå/rosa?)

      1. Det är absolut nödvändigt att hålla kontakten med vänner som inte har barn om man inte bara vill prata om hur barnet sover och om hur man blir av med bäbishullet. Jag har behov av att prata med folk som också har bäbisar och förstår men också andra. Tack och lov så kan jag faktiskt prata med mannen om mer ‘allvarliga’ saker så han fyller faktiskt en stor lucka där. Då vi båda är hemma måste jag inte ge honom oändliga utläggningar om bajsblöjor osv för han har sett och hört allt han också.

    4. Jag förstår verkligen de här farhågorna som Dr Henka mfl luftar, och visst, delvis har de kanske blivit bekräftade efter att ha umgåtts i diverse föräldragrupper.

      Men jag vill lägga till en aspekt som för mig ändå har varit värdefull – nämligen att komma ur den där lilla akademikerankdammen som man annars oftast rör sig i. De flesta av mina nära vänner som jag känner sen innan jag fick barn har liknande bakgrund, liknande åsikter, liknande utbildning(snivå) etc som jag. När jag räknade igenom min vänkrets hittade jag inte en enda vän som inte kunde räknas som akademiker, och få som inte kunde kvala in under vit medelklass. När man får barn blir man plötsligt ihopföst med ett gäng andra vuxna där det enda man har gemensamt är att man har fått barn ungefär samtidigt. Visst, det kan vara frustrerande för att man inte har något gemensamt. Men det är också berikande. Jag pysslar inte med cupcakebakande eller scrapbookande, och det är lätt att sitta i sitt lilla hörn och se ner på folk som har i ens eget tycke ointressanta eller larviga intressen, men jag har lärt känna folk som jag till ytan sett inte har något gemensamt med, och som ändå har blivit mina vänner för att de är empatiska, vänliga, glada, hjälpsamma och roliga människor. Och mina fördomar har fått sig en liten törn (yay!)

      1. Styrkekramar! Mina farhågor har inget (alt endast litet) med utbildningsnivå att göra. Min umgängeskrets innehåller diverse, däri ligger inte problemet. Mina farhågor handlar om frånvaron av humor, frånvaron av samtalsämnen som rör annat än ungarna, och hela den här auran av hur man ”bör” bete sig som småbarnsförälder. Det är som att den präktiga ansvarsfulla föräldrarollen spiller över i umgänget med andra vuxna, vilket tenderar göra samtalen platta, humorlösa och ointressanta (löst baserat på iakttagelser på småbarnsföräldrar i min omgivning).

        1. Jag tror att osäkerhet och rädsla för att göra fel inte ökar humorn hos många. Lyckligtvis finns även de småbarnsföräldrar som gör humorn till en överlevnadsstrategi, hoppas du hittar några sådana som föräldraledig. Annars kan du alltid ringa Lina! Hon har humorn kvar, det garanterar jag.

        2. Jo det finns nog en osäkerhet kring hur man ‘bör’ vara som förälder i en sån grupp, som gör att man kanske inte vågar sticka ut och samtalen blir ytliga. Men det där borde ju ofta släppa efter ett tag när man lärt känna varann mer. Om man står ut så länge 🙂

  8. Åh, jag vill gärna tipsa om en grej när det gäller mamma- och pappagrupper på bvc och öppna förskolan. VÅGA PRATA OM DET JOBBIGA! Jag känner många som tycker att bebis-sammanhangen har varit jobbiga då de känt att man bara jämför bebisarnas framsteg etc. Jag tror man lätt bryter såna mönster genom att själv prata om hur sur man är när ens partner kommer hem på kvällen, eller hur less man blir på bebisen ibland, etc. Andra hakar på och man får igenkänning, pepp och möjlighet för andra att spy ur sig. Det har i alla fall jag haft behov av när jag varit föräldraledig.

    1. Ja! Väldigt bra tips! Att berätta om när man själv gjort fel brukar ju också vara en riktig isbrytare, då känner sig ju andra föräldrar lite ”duktiga” medan man själv släpper på duktighetsgarden lite. Jag glömmer aldrig när min vän Olle erkände hur han hade glömt ta med sig blöjor till BVC. Det har jag också. Och på BVC där vi går finns inga blöjor så barnen fick inkontinensskydd istället… Hahaha! Världens värsta föräldrar! Ring soc direkt! Det känns ju betydligt lättare att släppa in en sån vän i t ex ett kök där resterna av frukosten står kvar på bordet…

      Jag tycker att det har varit ganska svårt att bevara min integritet under den här perioden. Eftersom relationerna med barnens lekkompisars föräldrar och andra vuxna runt småbarnen ofta är ganska långsiktiga tycker jag att det är bra om man ser till att det är uthärdligt för en själv. Man behöver vara lite mer hårdhudad. Detta gäller inte minst ens egna svärföräldrar och föräldrar som man ju lätt får umgås mer med än man kanske skulle göra om det inte vore för att man är helt beroende av deras hjälp för att överleva.

      1. Helt ärligt: det är ju pinsamt att BVC inte har blöjor! Det klart att föräldrar som glömt det inte ska känna sig dåliga. BVC är till för att stötta och hjälpa föräldrar. Dom har säkert bara inte tänkt på att dom kan ha blöjor ”hemma”. Prata med dom om att ta hem!

  9. Jag har tur som har vänner, som stått ut trots tvillingarna, jättegoa grannar som var mammalediga samtidigt och en mammagrupp som var bra. Det är dock så att som tvillingmamma finns det inte alltid någon annan tvillingmamma i närheten att umgås med. Försökte umgås med någon jag fick kontakt med via BVC men vi klickade inte, och så kan det vara. För mig har en halvlokal Facebook grupp för tvilling (och trilling) föräldrar varit min livlina. När jag inte vetat hur jag skulle hantera vad det än var och svaren från enlingföräldrarna inte förslog, eller bara behövde stöd i allt kaoset. Det finns alldeles för många onlineforum där man inte får det stödet, men i rätt grupp och med rätt folk, för att inte tala om rätt admin, så finns det en poäng. Jag har varit iväg på tvillingträffar med mina killar några gånger och träffat en hel del av medlemmarna den vägen, men jag hade aldrig mött dem om jag inte gått med online först.

  10. När jag var mammaledig kände jag mig jätteensam, var duktig på att promenera (har nog upptäckt varenda gata i närområdet) men jag träffade inte så många andra mammor. Hängde på babycaféet som kyrkan ordnade men jag skyndade mig hem varje gång för min dotter skulle ha ersättning och jag skämdes så mycket för det och ville inte visa för de andra ammande supermammorna att jag gav min dotter ersättning. Idag 2,5 år senare och en aning visare skulle jag ha gjort det. Saknar verkligen vänner med barn i samma ålder. Sen körde jag inte bil vid det tillfället eller var inte så säker på bilkörning så jag var ganska fast. Jag vet bara att om jag blir gravid igen blir det helt annorlunda.
    Mitt BVC var vid den tiden ganska rörigt och det blev liksom inte till med någon föräldrargrupp. Min tid som föräldrarledig var jag ganska ledsen för jag kände mig så himla ensam hela tiden, men jag hade det toppen med min dotter, men jag saknade ett socialt vuxenliv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *