Föräldraoro

Sjuka barn? Tröttnat på Netflix skränande! Testa SF kids play!

Idag hade jag en väldigt trevlig lunch med Johanna Stenius, frilansjournalist som ska skriva en artikel om föräldraoro för Vi Föräldrar. Spännande och viktigt ämne tycker jag! Avundas inte Johanna som ska få ihop vårt minst sagt spretiga samtal till en text…

Johanna ställde en fråga som jag tänkte fråga er med:

Vad är det vanligast att oroa sig för som förälder?

Vad säger ni?

I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

42 reaktioner på ”Föräldraoro

  1. Oroar mig för att min pojke (9 år) ska bli mobbad och att han inte ska ha några kompisar. I nuläget är han inte mobbad och han har kompisar. Oroar mig även för trafiken och att han ska drunkna.
    Min mamma sköter oron över att han ska bli svårt sjuk.

  2. När jag fick mitt första barn var jag helt maniskt rädd för shaken baby syndrome. Fick för mig att bebisen kunde få skador av att jag körde över en trottoarkant med vagnen eller att någon gungade babysittern för häftigt eller bar honom oförsiktigt. Nu med andra barnet är jag lugnare, men får återfall ibland.

  3. Som jag brukar säga till andra föräldrar: ”när man föder ett barn föder man en livslång oro”. Jag väldigt 50/50 jag oroar mej mycket men är ändå ganska cool, jag försöker ofta att tänka att min oro kan hämma mitt barns fysiska och psykiska utveckling om jag försöker skydda från allt.
    Jag är undersköterska som pluggar till specialist undersköterska barn och man blir ju överöst med lärdom kring faror, skador, sjukdomar mm.
    Min främsta oro:
    Första levnads året:
    *plötslig spädbarnsdöd
    * huruvida barnet bajsat
    *hurvuda barnet ätit

    Oron nu från 1-2år:
    *är jag en bra förälder?
    *är det okey att visa barnet att man ibland här en dålig dag som innefattar mindre ork och tålamod.
    *tänk om något skulle hända mitt barn

    Vissa dagar funderar jag inte ens över detta och kan känna mej trygg och stark i min mammaroll, andra dagar grubblar jag lite och andra dagar mer.

    Jag tror att det är sunt att grubbla, undra och känna oro, det visar att man bryr sej och att man vill sitt barn det bästa men man måste hålla kontroll på son oro och ängslan.

    Ibland pratar jag och min sambo om framtiden, hur kommer hon va som tonåring, tänk om hon blir mobbad eller själv blir en mobbare, hur tacklar man vissa problem, hur möter man hennes ilska, hur mycket får man släppa kontrollen osv. Listan kan göras lång, jag hade själv en knepig uppväxt och det gör ju självklart att jag är extra känslig kring mina barns uppväxt men jag måste även inse att jag kan inte skydda mina barn från allt, dom måste få känna på känslan av motgång och själva komma fram till en lösning.

  4. Att barnen ska råka ut för en olycka och dö. Allt från att jag ska halka i trappan med bebis i famnen till att 19-åringen ska köra av vägen, eller 16-åringen cykla ikull och slå i huvudet, och jag som inte tjatat om hjälm, använder inte hjälm själv fast jag tänkt skaffa så många gånger… Så ungefär.

  5. Jag har en liten flicka på ett år och har under det här året varit mest orolig att jag själv skall drabbas av något allvarligt så att jag inte klarar av att ta hand om och skydda henne. Bor långt från släkt och vänner vilket säkerligen bidrar till denna rädsla. Tack för en intressant och lärorik blogg!

  6. Jag oroar mig inte så mycket till vardags ang. mat och när han ramlar och så, utan mer när han blir sjuk. Är rätt bra på att vara cool när jag tar hand om honom men sen bryter jag ihop för mig själv och önskar att jag kunde ta all sjukdom och smärta från honom. I natt efter jag bytt nedkräkta lakan så tog det många timmar av oroligt funderande innan jag kunde somna om. Han däremot somnade på studs och sov hur gott som helst resten av natten. Min oro tror jag hänger ihop med hans kraftiga matallergi som tog lång tid och många sjukhusnätter innan vi fick svar på varför han blev så dålig.

    Sen så klart så oroar jag mig över att han inte ska få några kompisar och bli mobbad i skolan men än är han så liten (1år och 5 mån) att jag egentligen inte ens ska tänka såna tankar. 😉

    Älskar din blogg btw. Har läst vartenda ord. 🙂

  7. Min oro för svåra dödliga sjukdomar och banala saker som bara är äckligt (löss/skabb/springmask) varvas med oro för utanförskap, ekonomiska kriser i familjen, naturkatastrofer och trafikolyckor. Jag känner själv att sedan jag blev ssk är jag tusen gånger mer oroad för allt, på gott och ont. kanske för att jag sett mer underliga saker nu, och hat mer kunskap? Ibland känner jag att ”äh, det är inte så farligt” medan jag ibland kan totalomvända och vara rädd för ALLT.

    …fast i grunden handlar det nog mest om att jag behöver jobba med mig själv, det är inte hela världen med lite springmask det vet jag – ändå får jag panik varje gång lappen sitter uppe på föris..

  8. Jag oroar mig nog mest för att något ska hända när jag inte är med. Att den som passar barnen tex inte ska klara av att lösa situationen om någon av dom sätter i halsen eller så…
    Jag är inte särskilt nojig över att dom ska slå sig lite, ramlar dom tar jag dom i famnen och säger att det går snart över, det är sånt som händer.
    Jag nojjar heller inte över att Matilde trilskas med maten trots att hon är 16 månader och väger 6,6 kg. Dels vägde hon bara 1 kg när hon föddes och dels har hon energi så det räcker för hela familjen, vilket jag tar som att hon får i sig det hon behöver.

  9. Att hon inte ska känna sig älskad och älskvärd samt att hon skulle bli mobbad eller en mobbare. Sen de vanliga om sjukdom, olycka och död – hon eller vi föräldrar.

  10. Jag har nog inte oroat mig så mycket alls, inte för vardagssaker iaf. Ramlar han, så ramlar han och det är ju så han lär sig att ibland ta det lugnt och sedan ta sig upp och försöka igen.
    Inte heller för maten, han äter om han är hungrig. Skulle han däremot inte orka leka så är det ju någonting som inte står helt rätt till.
    Det jag har börjat oroa mig mycket för är om hans och min relation till varandra påverkas och till vilken grad i så fall av att jag har mått så psykiskt dålig och varit så fokuserad på mig själv. Psykologer har kollat på dettta och vi har pratat om de, och de tycker att vi har fint samspel och band mellan oss, men trots deras lugnande ord är det mitt orosmoment. Allt annat tar jag med en nypa salt, om jag går och oroar mig för att han ska bli skadad i framtiden av andra människor så blir jag bara knäpp. Det enda jag kan göra mot det nu, är att försöka uppfostra honom så att han kan ta kloka beslut och inte umgås med de eller att han vågar säga ifrån.

    1. Klokt! Vad bra att du tar hjälp av psykologerna! Lita på dem! Och även om barnen tagit skada av att du mått psykiskt dåligt kan du ge dem trygghet och kärlek nu när du mår bra (för som jag förstår dig gör du det nu?). För att rusta dem inför framtida prövningar,

  11. Sjukdom. Jag lyckas hålla oron borta rätt bra i vardagen men så fort något inte är som det ”brukar” så vaknar den. Som imorse när min dotter kräktes. Då faller liksom allt och jag tycker att ingenting känns bra och jag lyckas inte njuta av den fantastiska lilla människa jag tillbringar dagarna med. Trots att hon varit pigg hela dagen ältar huvudet bara det där att det kan vara något fel. Och sedan oroar jag mig för att hon märker min oro och mår dåligt av den….

    1. Kan du stoppa oron? Bestämma dig för att du får oroa dig mellan klockan 20.30 och 21.00, helst tillsammans med barnets andra förälder om det finns någon?

  12. Jag ororar mig allra mest för att de inte ska ha kompisar. Att de inte är saknade när de har en ledig dag till exempel. Ingen som vill leka med dem. Bli utanför, ensam. Ingen som vill gå med dem till bamba, grupparbeta med dem i skolan. Vara en ingen som kvittar. Fruktansvärt tycker jag det är.

  13. Plötslig spädbarns död fast den tiden är över. När Selma sover en hel natt i sin säng hoppar jag alltid upp för att kolla att hon andas på morgonen. Dock inget som vi lider speciellt mycket av…

  14. Jag är rädd för flera saker: att barnet ska bli bortrövat, sexuellt utnyttjat eller på andra sätt skadas allvarligt av någon annan. Är inte alls lika känslig för om han slår sig lite osv. Då är det jag som behåller lugnet och maken som ”ballar ur” och blir stressad. 🙂 Men de där sakerna man hör om händer i media. Det är saker jag ryser av bara jag tänker på det.

  15. Är förvånad över att jag inte oroar mig så mycket ;-). Mest tänker jag nog på vad jobbigt det skulle vara om han blev retad/mobbad när han blir äldre. Barn kan vara så elaka och som förälder är det svårt att skydda om någon inte är snäll.

  16. Jag tror att folk oroar sej alldeles för mycket, egentligen. Undrar om det inte kan vara ett modernt fenomen? Visst finns det faror i världen, men jag tänker att jag inte alls hjälper mina barn att hantera dem genom att vara ängslig. Snarare vill jag tuffa till dem. Jag försöker rusta dem så bra jag kan, tex genom att se till att de kan sätta gränser för hur de vill bli behandlade.

    Vad gäller gifter bilar osv gör jag vad jag kan för att hålla dem borta från mina barn. Jag gör vad jag kan och har bestämt mej för att det duger.

  17. Föräldraoro för mig själv är som någon tidigare skrev, elaka människor som kan skada mina barn. En annan oro eller tanke som är med i tillvaron i olika skepnader är att man som förälder vill lyckas skapa god självkänsla hos sina barn så dem ha bästa möjliga förutsättningar i livet och alla beslut och situationer för inte tala om relationer dem kommer stå inför, rädd att man inte ska lyckas.

    Jag jobbar med föräldrar och upplever att det finns mkt Föräldraoro av olika art. Jag upplever att föräldrar har svårt att lita till sig själva ( kanske pga av det enorma informationsflödet om allt och lite till) och på så sätt blir oroligare än vad dem kanske är i andra sammanhang i livet. Då oroade för även väldigt små saker, tex ”hur stor är en smakportionm vågar jag ge lite mer eller ger jag honom/henne ont i magen? ”
    ” skadar jag mitt barn om jag bestämmer och gör honom/henne arg? ”

    Tycker det är jättebra att du tar upp just Föräldraoro för det är ett väldigt aktuellt och stort ämne,
    TACK!

  18. Intressant! Jag oroar mig inte för maten, vardagsinfektioner eller lättare skador. Däremot över allvarlig psykisk och fysisk sjukdom och naturligtvis död. Men även över att de ska bli mobbade eller utstötta.

    Tror du läkarmammor och pappor oroar sig för annat än familjer utan extrakunskaper? Jag har iaf flera gånger tackat min lyckliga stjärna att jag är läkare och slipper många orosmoment iom det. Samtidigt vet man ibland lite väl mycket om all skit som kan drabba dom små liven…

    1. Jag tror läkarmammor och -pappor har en annorlunda oro ibland, en mer specifik oro kanske, för vissa sjukdomar eller skador. Men mindre oro: nej. Många många läkare har också svårt att söka och ta emot hjälp för sin oro. Synd, för många av oss behöver det! (Inget sagt om just dig då, men generellt)

  19. Jag tänker inte på mig själv som en särskilt orolig förälder. Jag är ganska cool. Tänker att ungarna är ganska tåliga och klarar det mesta. Fast sen tänkte jag en vända till. Då kom jag på att jag visst oroar mig. Varje dag. Fast över mig själv. Om jag räcker till. Om jag grälar för mycket på fyraårigen. Om jag pratar för lite med nydfödingen. Om jag sabbar nåt viktigt i vår relation de dagar jag bara inte orkar… Så jag är nog en oroande förälder. Fast en cool sån.

  20. Mindre ju längre tid som går från graviditeten 🙂 men ett axplock

    Att de inte får i sig tillräckligt med näring
    Att jag är för grinig och inte ger dem tillräckligt mycket positiv uppmärksamhet
    Kemikalier som ger dem cancer etc
    Infektioner som antingen är farliga eller tär på vår ork och tålamod
    Att de ska få problem med folk som är elaka mot dem
    Att de är ledsna om jag inte är med
    Att jag missar något som de behöver
    Att de ska få det svårt i livet pga miljöförstöring
    Bilar
    Andra olyckor

  21. Oj! Jag har en dotter på 7 veckor (första barnet som du förstår…) och är orolig för så mkt. Idag började dagen dåligt då jag skulle försöka byta blöja utan att kladda ner os helt och råkar bonka i hennes lilla huvud i hyllan ovanför!! blev livrädd och startar storgråta. hon skrek till sedan tyst. fontanellen tänker jag! inget syns på huvudet och hon verkar som vanligt så misstänker det inte är ngn fara??
    sen efter promenaden idag sov hon gott i vagnen så tänkte hon kan fortsätta sova på altanen när vi kommer hem (bor radhus). Går in och hör hon gnyr (legat där ca 5 min) och går ut för att hämta henne. hör då att grannens hantverkare sågar i kakel el liknande och väsnas ordentligt. vi har ett plank emellan bara! var ju tyst när jag ställde henne där… har jag skadat hennes öron när hon blev utsatt för detta tro?
    detta är nga saker jag oroar mig för… massa vill säga…. körde jag ner för snabbt fr trottoaren nu, hur klarade hennes rygg ioh huvud det osv…

    normalt???

    tacksam för svar…

    mvh eva

    1. Jag tycker det låter jobbigt för dig att hela tiden oroa dig för att skada ditt barn. Kan du säga stopp till oron? Låta oron vänta till kvällen och ta upp dina orostankar med din partner eller en god vän? Om du inte kan det ska du veta att det finns bra hjälp att få mot oro som är stark och påverkar dig i vardagen. Be din BVC-sköterska om hjälp! Kram!

    2. HEj och tack för ditt svar!
      Ja det är jobbigt…jag var orolig även under graviditeten och jag är nog lite ängsligt lagd tyvärr… ska absolut kolla med bvc vad jag kan göra, för som du säger, det kommer ju komma mer saker att oroa sig för…

      Men vad tror du om mina incidenter igår, framför allt hörseln (för huvudet tror jag gick bra, hon är som vanligt). Kan hon ha hunnit skadats under den max 10min vistelse i vagn med mössa och suflett uppe då hantverkarna på andra sidan planket (säg 3 meter bort) borrar och sågar med arbetsmaskiner?

      försöker göra ”olika ljud från olika håll” för att se om hon hör…men jag vet inte om jag får svar. hon är ju bara 7 veckor så kanske svårt…och jag vet inte hur det var innan heller…nu har detta satt sig på hjärnan att hon var ute när de sågade…

      tack för återkoppling…

      trevlig helg!

  22. För mig är det att inte räcka till som förälder och för att någonting ska hända mina barn. Allt från sjukdomar till skador till mobbade i skolan. Usch bara tanken ger mig en klump i magen.

    1. Håller med ovanstående. Hua för att det skall hända dem något, min absolut värsta mardröm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *