Kategoriarkiv: Gästblogginlägg

Orolig för ditt barn? Vad kan du göra som förälder om du oroar dig?

Idag bidrar psykologen Johan Lundin Kleberg med ett gästblogginlägg om föräldraoro. I våras delade ni med er av era orosmoln, för att barnen inte skulle få kompisar, eller bli sjuka, eller dö. Vi märker ju också på
barnsjukhuset att oron är stor hos många föräldrar. Därför är jag väldigt glad över att Johan ville bidra med dagens inlägg.

Oro – vanligt hos föräldrar och icke-föräldrar

De flesta människor oroar sig – för framtiden, för miljön eller för någon annan Många märker att oron blir en vanligare och starkare känsla när de för barn. Och visst är föräldraskapet en nästan outtömlig källa till rädsla och oro för mer eller mindre sannolika faror. Tänk om barnet blir ensamt? Har en förfärlig, oupptäckt sjukdom? Om du märker att oron över dina barn eller ditt föräldraskap tar för stor plats i ditt liv finns det saker du kan göra för att låta oron ta lagom stor plats.

Oro är tankar om framtiden som inte leder vidare

När man oroar sig tänker man nästan alltid tyst för sig själv. Det är snabba och inte helt medvetna tankar. Orostankarna går att formulera i ord. Om du försöker uppmärksamma vilka tankar som rör sig genom huvudet när du känner dig orolig kommer du kanske märka att de väldigt ofta kan formuleras med en mening som börjar ”tänk om…”

”tänk om mitt barn har cancer”

”tänk om jag kommer att skada henne genom att arbeta så mycket”

”tänk om han kommer att bli ensam i skolan”

Du märker kanske att oro nästan alltid om något som kommer att hända – eller rättare sagt, om sådant som skulle kunna hända om det vill sig riktigt illa. Men orostankarna brukar vara som suddiga fotografier. Det är svårt att veta precis vad de föreställer. Vad är det som skulle kunna gå så illa? När kommer det att hända?

Oro är ett sätt att låta bli att lösa problem

Det här är något av det underligaste med oro: det leder inte framåt. Man oroar sig ju över saker som verkligen betyder något, och det är ju lätt att tänka sig att man tar itu med saker genom att tänka igenom dem. Väldigt många av oss har också en känsla av att faktiskt göra något av våra svårigheter när vi oroar oss. Tänk vad som skulle hända om jag inte oroade mig för mitt barns hälsa? Tänk om jag skulle missa en underlig prick på huden? Glömma bort en läkartid? Oron känns på samma gång oundgänglig och ångestfylld, både livsviktig och outhärdlig. Väldigt ofta leder oro faktiskt till passivitet. Ju mer man oroar sig, desto mer outhärdligt känns det man oroar sig för. I stället för att möta det låter man bli att göra något alls utom att – just det: oroa sig.

Vad ska jag göra i stället?

Om du känner igen dig så här långt kan du försöka utmana dina tankar om oro. Du kan pröva att tänka på något tillfälle i ditt liv när du har oroat dig riktigt mycket. Kunde du ha gjort saken bättre genom att oroa dig lite till? Ledde oron till att du förändrade något i ditt sätt att handskas med livet?

Oro får de svåra känslorna att leva vidare

Oron får inte bara problem att verka olösliga, den kan också få känslor som rädsla, sorg och ångest att dröja kvar. När vi blir rädda reagerar hjärnan och kroppen på ett sätt som förbereder för försvar: vaksamheten ökar, vi svettas, hjärtat slår först långsammare och sedan allt snabbare. De här och flera andra reaktioner sätts igång i några av hjärnans äldsta delar. Det normala är att de så småningom ebbar ut, bland annat för att andra delar av hjärnan kan styra dem. Men oro verkar kunna ställa till det hela. När man oroar sig blir rädslan och ångesten mindre intensiv, men den ebbar inte heller ut som den skulle ha gjort annars.

I psykologiska experiment märker man det genom att människor som oroar sig över något de varit med om fortsätter visa samma kroppsliga tecken på rädsla och ångest under längre tid än andra. I det vardagslivet märks det genom att oro brukar gå hand i hand med olust, dåligt humör och sorg.

Kartlägg din oro

Om du tycker att din oro har tagit för mycket plats finns det några saker du kan göra. Det första är att lära känna din oro. Vad handlar de egentligen om, de där tankarna som går genom huvudet? Uppmärksamma dem, och skriv gärna ner dem. Sedan kan du försöka ifrågasätta dem. Hur troligt är det, det du är rädd för att dina barn skulle kunna råka ut för? Finns det andra sätt att se på saken. Tryck inte undan eller förneka, utan försök att undersöka saken med kloka argument.

Lös problemen

Det andra rådet är att ge dig själv tid för att lösa problem du oroar dig för. Bestäm en tid – kanske en timme på söndagkvällen – då du verkligen ägnar dig åt att komma på lösningar. Det kan vara klokt att vara väldigt konkret, kanske skriva ner vad du ska göra och hur. Be om hjälp av någon annan om du tycker att det hjälper, och om du har möjlighet.

Har du en orosplikt?

Det tredje rådet, så – tänk igenom dina egna föreställningar om oro. Har du tankar om att du behöver oroa dig? För din skull – eller för någon annan? Tänker du att oron gör nytta? Att den är en slags plikt? Sådana föreställningar är ofta invanda, nästan automatiska och kan vara svåra att få tag i. Men att utmana dem kan vara ett sätt att släppa taget om oron.

När du behöver hjälp av andra med din oro

Om oron blir så stark och svår att kontrollera att den hindrar dig från att leva ditt liv är det en bra ide att söka upp en psykolog eller läkare för råd och hjälp. Stark oro kan vara en del av ett psykiatriskt tillstånd, till exempel generaliserat ångestsyndrom/generaliserad orosstörning eller depression. Psykologen eller läkaren kan hjälpa till med bedömning, diagnos och behandling. Vårdcentralen eller företagshälsovården är bra att vända sig till i första hand.

Mer om förlossningsdepression kan du läsa här. 

Vad har ni för erfarenheter av oro? Har ni några egna tips? Har ni några frågor till Johan? Vill ni ha fler psykologgästblogginlägg? Om vad?

Alla våra inlägg om föräldraskap kan du hitta här. 

Passa på! Praktika för blivande föräldrar för 99 kronor i april!
I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Är damm och plast giftigt? Är ftalater och bromerade flamskyddsmedel farliga?

Är damm giftigt? Är mjukplast farligt för barn? Gästblogginlägg av Agnes Wold om hälsoeffekter av bromerade flamskyddsmedel, ftalater och om cocktaileffekten verkligen finns.

Bromerade flamskyddsmedel

Bromerade flamskyddsmedel, som finns i möbler och elektroniska produkter, är fettlösliga. De hamnar i vårt kroppsfett och kommer ut i bröstmjölken hos ammande kvinnor. Halterna ökade kraftigt mellan 1970 och 1998, vilket ledde till att de vanligaste flamskyddsmedlen förbjöds av EU 2004. Sedan dess har nivåerna i svensk bröstmjölk sjunkit till 1/10 av när de låg som högst (källa: Institutionen för miljömedicin, Karolinska institutet). I USA innehåller bröstmjölken 10 gånger mer bromerade flamskyddsmedel än i Europa, vilket förmodligen beror på att man där fortsätter att tillåta dessa ämnen. Jag tycker att det är utmärkt att EU har gripit tag i denna fråga. Leve EU!

När det gäller de effekter bromerade flamskyddsmedel är det mest neurologiska effekter man oroar sig för. Man har visat effekter på råttungar efter exponering av mamman för höga halter av flamskyddsmedel, men dessa nivåer är mestadels mycket högre än de halter som människor skulle exponeras för. Hos människor har man inte sett något samband mellan exponering för flamskyddsmedel opch autism

Läs en vetenskaplig artikel om bromerade flamskyddsmedels effekter på autism här. 

Ftalater

Ftalater är mjukgörare som finns i PVC-plast. Vi får i oss dem framför allt via maten (som kommit i kontakt med olika plaster), men även genom direkt kontakt med plastmaterial, till exempel inom sjukvården. Ftalater bryts ned relativt snabbt och utsöndras från kroppen. Ftalater har i försök på råttor inverkat negativt på manlig reproduktionsförmåga. Några effekter på människor har hittills inte belagts. Bröstmjölkens nivå av ftalater visade inte något samband med risken för att pojkens testiklar inte vandrar ner i pungen.

Läs den vetenskapliga artikeln om ftalater i bröstmjölk och testiklar som inte vandrar ned i pungen här. 

Ftalater och nedsatt fertilitet

I en svensk studie har man undersökt om män som jobbar i plastindustri och exponeras för ftalater har nedsatt fertilitet. Man undersökte 227 par; inget samband kunde ses mellan mannens exponering för ftalater i arbetet och hur lång tid det tog innan kvinnan blev gravid.

Läs den vetenskapliga artikeln om ftalater i arbetet och fertilitet här. 

Ftalater i sjukvården av nyfödda

Eftersom barn kan få i sig ftalater genom att gnaga på plastleksaker, har EU förbjudit användning av ftalater i barnleksaker och produkter för vård av barn. I USA är de fortfarande tillåtna. De barn som idag riskerar att få i sig höga nivåer ftalater är främst barn som ligger mycket på sjukhus med plastslangar, till exempel de som får dialys. En liten studie har dock inte funnit några negativa hälsoeffekter hos sådana barn.

Läs den vetenskapliga artikeln om uppföljningen av barn som utsatts för ftalater som nyfödda här. 

Det är dock verkligt svår forskning att göra eftersom barn som ligger på sjukhus med många plastslangar på grund av dialys eller blodförgiftning, eller för att de är för tidigt födda, har stor risk för att få långtidskomplikationer av sin sjukdom. För att göra sådana studier bra skulle man behöva lotta barn på intensivvårdsavdelningar till olika typer av slangar och följa upp dem i vuxenlivet. Så fort man tror sig veta att den ena slangen är bättre eller sämre blir det inte etiskt rimligt att göra en lottning.

Finns det en cocktaileffekt?

Till ”cocktaileffekten”. Visst kan fem kemikalier ge en sammanlagd effekt som är större än summan av effekterna, men den kan också bli mindre. Exempelvis om en kemikalie påskyndar nedbrytningen av en annan. Det är väl känt vad gäller läkemedel. Det är dessutom mycket enkelt att testa just en kombination av de kemikalier man tror samverkar, det är bara att ge denna ”cocktail” till råttor eller möss, i stället för enskilda kemikalier. Om några toxikologiska forskare seriöst trodde att det fanns en ordentlig ”cocktail”-effekt, kan man nog utgå från att den hade visats vid det här laget.

Naturskyddsföreningen skräms

Naturskyddsföreningen, som driver en kampanj mot hushållsdammet, skräms verkligen med skrivningar som:

”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som en reservoar för många miljögifter”.

Men om man läser deras egen broschyr så framgår det att: ”Våra beräkningar visar att exponeringen för enskilda kemikalier via damm i samtliga fall understiger respektive TDI-värde”. TDI betyder ”tolererat dagligt intag”, det vill säga den mängd man, så vitt man känner till med dagens kunskap, kan utsättas för varje dag hela livet, utan skadliga hälsoeffekter. Då har man även tagit med dammprover från Filippinerna och Tjeckien som innehöll väldigt mycket högre halter av bromerade flamskyddsmedel och ftalater än de svenska dammproverna. Enligt broschyrens figur tycks det inte finnas något bromerat flamskyddsmedel i de svenska prover man undersökt.

Varför så fokuserade på dammet?

En sak som jag tycker är mycket egendomligt, är att Naturskyddsföreningen är så intresserade av just dammet under våra sängar. Varför talar man inte om exponering för miljögifter via bröstmjölk, som ju är det som huvudsakligen diskuteras i vetenskapliga sammanhang?

Jag blev illa till mods när jag läste på Underbaraclaras blogg att:

”I höstas undrade Naturskyddsföreningen om jag ville vara med i en undersökning. Den gick ut på att jag och andra kända bloggmammor skickade in damm från våra barnrum som Naturskyddsföreningen sedan skulle skicka på analys i ett laboratorium. Syftet var att visa hur många olika farliga kemikalier och gifter som återfinns i ett genomsnittligt barnrum.” ”Självklart ville jag skicka in mitt damm – även om det kändes ruskigt läskigt att få resultatet. Hur mycket gifter har Bertil egentligen i sin barnkammare? Den plats på jorden som ska vara hans tryggaste. Och vilken skuld har jag i det?”

Jag tycker att Naturskyddsföreningen på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. Jag är övertygad om att naturen har sett till att man skall vara extra orolig när man just fått barn, för att man skall vara på sin vakt. Därför är det extra viktigt att all information till just småbarnsföräldrar är extra saklig och inte skräms i onödan. Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att just skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt någonting mer väsentligt?

Du kan läsa mer om vad damm är, hur det bildas och vad det innehåller här. 

Mer om ftalater i damm kan du läsa här. 

/Agnes Wold

Vad är Agnes Wold professor i?

Vi har fått ganska många frågor om vad Agnes är professor i. Hon har dubbla grundutbildningar i kemi och medicin, är specialistläkare och överläkare i klinisk bakteriologi och disputerade 1989. Sedan 2008 är hon professor i Klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet. Hon är dessutom hedersdoktor vid Chalmers tekniska högskola.

Agnes forskning rör sig om allergiutveckling hos barn, och som bakteriolog tittar hon och hennes forskargrupp mycket på tarmfloran och dess samverkan med immunsystemet.

Passa på! Praktika för blivande föräldrar för 99 kronor i april!
I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Barns lojalitet och föräldrars – om vikten att inte prata illa om den andra föräldern

Barn är av naturen lojala. Barnens lojalitet är oftast väldigt stark och väldigt viktig för dem. Kanske har det att göra med hur barn ofta ser världen i svart eller vitt, ont  eller gott. Små barn vill vara lojala mot alla de tycker om och litar på, och  de försvarar och skyddar dem de är lojala emot. Föräldern eller föräldrarna  är de ojämförligt viktigaste och mest älskade personerna.

Kärlek och lojalitet hör nära samman, och kärleken och lojaliteten till föräldern är det        viktigaste för barnet. Det kan vara förklaringen till att barn skyddar sina föräldrar och        hjälper dem att dölja missbruk eller vanvård. Det kan tyckas konstigt att barn skyddar sina föräldrar även om de själva far illa. Så stark är i dock i allmänhet barnets kärlek och lojalitet gentemot föräldern.

Att prata illa om den andra föräldern

Om det finns två föräldrar behöver barnet få älska och vara lojal med båda sina        föräldrar. Detta oavsett hur föräldrarnas relation till varandra ser ut. Eftersom barnet har ett stort behov av att få vara lojal med båda blir det förvirrande och utomordentligt svårt för barnet att ta ställning till föräldrarnas konflikter. Här finns ett stort, men svårt, vuxenansvar att ta. Barn tål att se att vuxna blir ovänner ibland, särskilt om man hjälper dem att förklara det efteråt. Däremot mår de inte bra av att höra hur föräldrarna talar illa om varandra. För ett barn som älskar båda föräldrarna blir det känslomässigt svårt för barnet att förhålla sig till negativa kommentarer om sin mamma eller pappa. Även om man är arg, sviken, bedragen eller utnyttjad av barnets andra förälder så får man inte föra över de känslorna till sitt barn. Sök hjälp genom familjerådgivningen om  det inte går!

Mer om barn och skilsmässa kan du läsa här. 

Barn vill ofta ha sina  föräldrars godkännande för att våga lita på och tycka om andra.  Om du som förälder visar att du tycker om och litar på tex farmor är det lätt för barnet att också göra det. Om du däremot suckar eller pratar illa om någon vuxen i barnets närhet kommer barnet att ha svårt för att tycka om den personen. Lojaliteten med  dig som förälder står i vägen. Barns lojalitet är så stark att det känns som ett lojalitetsbrott att tycka om någon som föräldern ogillar.

Barnets lojalitet viktigare än vuxnas känslor

För att barnet ska få må så bra som möjligt behöver barnet få tycka om och älska personer i sin närhet som de träffar ofta. De behöver också ha en bra relation till dem. Det kan gälla tex styvföräldrar eller mor- och farföräldrar. Som förälder kan det vara väldigt svårt att hamna i ett läge där ens barn älskar någon som man själv har svårt att tycka om. Här finns återigen ett stort och svårt vuxenansvar. Oavsett vad jag tycker om min svåger eller om barnets styvpappa eller vem det nu kan vara, så har jag ett ansvar för att tillåta mitt barn att älska personen om den finns i barnets närhet och vardag.

Här behöver barnets behov av lojalitet få vara viktigare än den vuxnes känslor, hur svårt det än är. Som förälder i det här läget får man försöka bita sig i tungan hellre än att säga något dumt om den barnet behöver få tycka om. På samma sätt gäller det som tex extramamma eller farfar att inte säga något illa om barnets förälder så att barnet hör. Klarar de vuxna inte av att träffas utan att bli otrevliga mot varandra kanske  man inte ska ses när barnet är med. Klarar man inte av att säga något snällt får man försöka göra sitt allra bästa för att att vara tyst. Sedan får man hitta något annat sätt att pysa ur sig den uppdämda ilskan och förtreten när barnet inte är med.

Hjälp barnet att tycka om sina pedagoger

På samma sätt fungerar det med barnets pedagoger i skolan och i förskolan. För att barnet ska må bra i skolan eller förskolan behövs bra relationer. Barnet behöver få tycka om och lita på sina pedagoger. En professionell pedagog pratar bara gott om barnets förälder. Då slipper barnet hamna i en lojalitetskonflikt mellan pedagogen och föräldern. Vill man som förälder hjälpa sitt barn att trivas så bra som möjligt i skola eller förskolan är det bästa tipset att prata gott om verksamheten och om barnets pedagoger så att barnet hör. Tvivlar du på barnets skola eller förskola eller upplever att det inte fungerar bra så ta det direkt med pedagogerna eller med rektor. Barnet mår bäst av att inte behöva lyssna på dessa samtal.

Mer om att samarbeta med barnets pedagoger kan du läsa här. 

Att vara lojal mot sitt barn

Barnets lojalitet gentemot föräldern är alltså ovillkorlig och stark. Men hur är det med oss föräldrar? Är vi lika lojala mot våra barn? Oftast vill vi väl vara det.  Hör jag någon säga något kränkande till mitt barn behöver jag säga ifrån tydligt, gärna så  att barnet hör. På så sätt hjälper man också sitt barn att bli medveten om hur man kan bemöta kränkningar på ett bra sätt. Om jag som förälder märker att mitt barn far illa på något sätt är det ju mitt ansvar att hjälpa barnet så mycket jag bara kan. Ibland innebär det att jag måste ta hjälp av skolan, BVC, BUP eller av någon annan.

Att vara lojal mot sitt barn innebär också att jag måste tänka på vad jag säger om mitt        barn, och till vem och när. Är det ok att upprepa något gulligt som barnet har sagt om jag riskerar att genera barnet med att berätta det? Att berätta för morfar vem fyraåringen är kär i? Vilka bilder av mitt barn lägger jag ut på  internet? Hur mycket skriver jag på Facebook när mitt barn går igenom jobbiga perioder eller trotsar? När och för vem beklagar jag mig om jag upplever problem i min och barnets relation? Svaren kan säkert vara olika i olika familjer, men det är värt att tänka efter en gång före. Det är väl det minsta man kan begära egentligen, med tanke på den enorma tillit och lojalitet man som förälder har fått att förvalta?

Mer om barn och sociala medier kan du läsa här. 

Detta inlägg är skrivet av en  gästbloggare: Emma som är grundskollärare och skickade in det här fantastiskt kloka och insiktsfulla gästblogginlägget till oss. Tack Emma! Vi hoppas på fortsatt samarbete! Om ni andra läsare blir inspirerade att gästblogga: välkomna att mejla cecilia.chrapkowska at gmail.com

Passa på! Praktika för blivande föräldrar för 99 kronor i april!
I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var förfärlig

Det här fantastiskt kloka och personligt skrivna inlägget om vilka extra utmaningar man får i sitt föräldraskap vid psykisk sjukdom är ett gästblogginlägg av en mamma som önskar anonymitet. Vilket hon självklart får. Läs inlägget! Det är oerhört givande och gripande. /Cecilia

1992

Jag är 10 år. Mina föräldrar är dyngfulla och slåss. De har slagit sönder vardagsrumsbordet. Jag ringer 90 000 och polisen kommer och hämtar pappa och han får sova i fyllecell. Egentligen borde de hämtat mamma också.

1996

Jag har släpat alla mina möbler och ställt dem framför dörren till mitt rum. Mamma står utanför och skriker att hon ska slå ihjäl mig. Jag gråter.

1999

Jag är sjutton år och står precis på kanten av perrongen där tunnelbanan snart ska komma ut ur tunneln. Jag spänner kroppen och laddar för att hoppa. Det blir bara en knyck med knäna och sen har tåget passerat. Jag hatar mig själv för att jag inte ens kan ta livet av mig.

2005

Jag går på högskolan och pressen blir för mycket. Jag tappar kontrollen och livsviljan och blir inlagd på psyket med sår från rakblad över hela kroppen. Efteråt blir jag till slut inskriven på ett program i mellanvårdspsykiatrin och får äntligen behandling som hjälper.

Våren 2010

Jag sitter på en föreläsning som mödravården ordnat. Barnmorskan lugnar de blivande föräldrarna i salen. Hon säger att det inte är så svårt att bli förälder sim man kan tro. Våra erfarenheter av att ha blivit omhändertagna av våra egna föräldrar kommer att vägleda oss i att ta hand om våra barn.

Jag känner mig dömd att bli världens sämsta mamma. Jag läser bok efter bok. Alla böcker säger samma sak. Hur relationen med mina föräldrar såg ur och min anknytning till min mamma fungerade är det som tydligast påverkar min egen förmåga att ge mina barn en trygg anknytning.

Hösten 2010

Dottern är världens finaste. Jag älskar henne vanvettigt mycket. Däremot hanterar jag inte oron. Jag är livrädd. Livrädd för plötslig spädbarnsdöd. Livrädd för att tappa henne. Livrädd för sjukdomar.

Sömnen blir sämre och sämre. Till slut passerar det gränsen. BVC-­sköterskan märker det och skickar mig direkt till psykakuten. Jag får antidepressiva och glädjen återvänder. Jag undrar om jag skadat min dotter för livet genom att få en förlossningsdepression.

2013

Det är utvecklingssamtal på förskolan. Jag bryr mig inte så mycket om hon lärt sig olika färdigheter eller hur den pedagogiska planen ser ut. Jag undrar mest om de tycker att hon verkar må bra. Förskoleläraren ser lite förvånad ut och svarar att tryggare unge får man leta efter.

Att få barn efter en uppväxt med föräldrar som inte var tillräckligt bra är skrämmande. Det man får läsa är inte heller uppmuntrande. Ju sämre ens egna föräldrar lyckades med uppgiften desto sämre förutsättningar får jag att lyckas själv är budskapet i bok efter bok.

Så var det inte för mig. Tvärtom upptäckte jag att erfarenheten av psykisk ohälsa ofta var en tillgång för mig. Till och med när förlossningsdepressionen var som djupast klarade jag av att läsa och möta min dotter bättre än de flesta.

När jag tänker på det är det inte så konstigt. Jag växte upp med föräldrar som ena stunden var snälla och omtänksamma för att nästa stund bli skrämmande och farliga. För att hantera det behövde jag bli riktigt bra på att läsa av deras sinnestillstånd snabbt.   Förmågan att läsa av känslor är väldigt värdefull med ett litet barn och det som en gång var ett överlevnadsverktyg blev senare en fantastisk tillgång som förälder.

Min uppväxt gav mig en personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare kallat borderline). Under stora delar av mitt liv som vuxen har jag arbetat med att reparera dessa skador. Det gör att jag relativt nyligen behövt öva upp färdigheter jag borde lärt mig som barn. Genom terapin har jag fått ett språk och en teoretisk förståelse för känslor som de flesta inte har. Även det är ett verktyg som gjort mig bättre som mamma.

Slutligen är det nog få som är så självmedvetna i sitt föräldraskap som den som växte upp men föräldrar som inte var bra nog. Det har fått mig att läsa mer, lyssna mer och anstränga mig hårdare.

Jag säger inte att det är lätt, men med tillräcklig ansträngning tror jag att de flesta som vuxit upp i en otrygg miljö kan vända erfarenheten till en fördel. Man kan bli en bättre mamma av av svårigheterna, vad än föräldraskapsböckerna säger. Men det händer inte av sig självt, utan som förälder med erfarenhet av svåra psykiska problem tror jag livet är så orättvist att man måste jobba hårdare för att bli bra nog. Och att man måste be om hjälp – gång efter gång.

Gravid

Att bli förälder innebär att man behöver konfronteras med sin barndom igen och det kan göra ordentligt ont. Man river i gamla sår och får på vissa sätt en ny förståelse för det man inte fick, men också för det man fick som var bra. Ibland kan även fina minnen göra ont.

För mig kunde känslorna skifta snabbt. Ena stunden var jag arg eller ledsen över minnen av en barndom där jag mådde oerhört dåligt. Andra stunder ifrågasatte jag mig själv. Jag mindes fina stunder och undrade om jag inte dömt mina föräldrar orimligt hårt.

Samtidigt finns en bild av att man ska vara lycklig som blivande mamma. Som psykiskt skör tror jag ofta att den lyckan är svåruppnåelig. En graviditet är för omtumlande och berör för mycket känsligt för att vara enkelt lycklig. För mig blev det därför tvärtom ­ 9 månader av kris.

På ett sätt tror jag att en graviditetskris kan vara nyttig. Graviditeten var sista chansen att göra upp med mina problem innan det kom en alldeles ny liten människa som är beroende av att jag håller ihop.

Men lagom mycket kris är bäst. Jag kraschade alldeles under ytan och om det är något jag ångrar idag så är det att jag tackade nej till antidepressiva. Jag oroade mig för mycket för att medicinen skulle kunna skada barnet. Dessutom hade jag någon slags idé om att jag var duktig som härdade ut.

Idag vet jag bättre. Obehandlad depression hos mamman innebär väsentligt högre risker än de flesta mediciner som används vid psykiska sjukdomar. De vanligaste, ssri och snri, är betydligt bättre för barnet än depression/ångest. Att behandla depressionen redan under graviditeten är också viktigt för att inte krascha när barnet väl är fött. Här tror jag även Cecilia och Lina kan intyga att svåra depressioner hos gravida ska behandlas! (Ja, det kan vi! Alla depressioner hos gravida skall behandlas med läkemedel och/eller KBT oavsett svårighetsgrad. De svåraste kan även behöva ECT-behandling. Och alla gravida med depression behöver extra stöd när barnet är fött/Cecilia) 

Första tiden

Första tiden var tuff för mig. Jag kunde inte tro på att det skulle gå bra. Ångesten för mig hängdes upp på oro för dotterns hälsa. Jag var panikslagen för plötslig spädbarnsdöd och första veckorna klarade jag inte av att sova när hon sov. Jag satt vaken och såg henne andas. Jag följde varje råd jag fick som var någorlunda trovärdigt och försökte göra allt, allt rätt enligt boken. Och jag grät. Grät över min svaghet. Över min oförmåga att försvara henne mot allt som var farligt. Över att jag fött ett barn som var beroende av någon så svag som jag. Över att det var så jobbigt att älska henne så mycket att det gjorde så ont.

Tack och lov hade jag bett om hjälp ordentligt redan under graviditeten. När dottern föddes på senvåren sjukskrevs jag direkt i 4 veckor av en läkare på förlossningen, med hänvisning till min psykiska skörhet. Pappan kunde därför vara med mig oavbrutet i tre månader efter förlossningen genom kombination av sjukskrivning, pappadagar, sparade pengar och semester. För den som är riktigt psykiskt skör tror jag att det är livsviktigt att ha stöd och inte lämnas ensam med det tumult av känslor som kommer när man fått sitt första barn. För känslorna och reaktionerna kommer – frågan är bara i vilken form.

För just mig hängdes reaktionen upp på oro för dotterns hälsa. Den kan få andra uttryck. Det kan vara svårt att ta till sig barnet och knyta an, just för att man inte klarar av att ta in känslorna. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn, utan att man inte vågar känna känslor av kärlek av rädsla för den smärta som kärlek kan föra med sig. För mig inträffade den känslan av tomhet precis efter förlossningen och bara de korta timmarna gav mig panik och fruktansvärda känslor av skam – här hade jag fött ett barn jag inte ens älskade. För mig gick det över efter ett par timmar, för andra tar det veckor eller månader. Det är en vanlig reaktion, men en reaktion som få vågar prata om. Det är ett sätt som rädsla, depression och ångest yttrar sig, inte faktisk brist på kärlek. Däremot är det, precis som överdriven oro, en stark anledning att söka vård omedelbart.

Den första tiden är också en tid av sömnbrist, vilket är en farlig kombination med psykisk skörhet. Här måste den andra föräldern eller någon annan närstående finnas närvarande och se till att man får sova, för utan sömn blir kraschen ett faktum. Även nedstämdhet på grund av sömnbrist är därför en viktig anledning att söka vård direkt för den som är skör. Min erfarenhet är att psykiatrin, psykakuten, vårdcentralsläkare och i princip alla andra läkare har full förståelse för att sömn är livsviktigt och att de är generösa att sjukskriva den med en historia av svår psykisk sjukdom.

Anknytning

Den första tiden är viktig. Under det första året grundläggs anknytningen och anknytning har stor betydelse för hur barnets psykiska hälsa blir senare i livet. För oss med trasslig barndom är mycket av det som finns att läsa kluvet att ta till sig på rätt sätt. 3 barn av 4 fårsamma anknytningsmönster till sin mamma som mamman hade till sin mamma. För många av oss med en trasslig barndom är det alltså väldigt viktigt att våra barn ska tillhöra de där 25 procenten som får ett annat anknytningsmönster.

Anknytningsmönstret är möjligt att påverka. Ju mer man kan om anknytning och små barns behov desto lättare är det att förstå vad som främjar en positiv anknytning. I grunden handlar det om att svara på barnets signaler, vara där och ge kärlek. Men att veta hur det ska göras kan vara svårt när man översköljs av råd från alla håll och dessutom inte har den erfarenhet som kommer av att ha haft föräldrar som gjort rätt.

Därför tror jag att den som haft det svårt behöver ha ett mer teoretiskt föräldraskap än genomsnittsföräldern. Jag tror att man behöver läsa på mer om barns utveckling, anknytningsteori med mera.  Man måste kunna mer.

Utöver kunskapen tror jag också att ett bra föräldraskap för den som varit svårt psykiskt sjuk bygger på att bestämma sig för en föräldraskapsfilosofi som går ut på att svara på barnets känslor och behov. Jesper Juul och Lars H Gustafsson är två kloka personer som skrivit många bra böcker om en föräldraskapsfilosofi som gynnar barnens anknytning och psykiska utveckling.

 Validering, invalidering och egna gränser

Många saker som förekommer i familjer där barnen inte mår bra är lätta att se att de aldrig ska göras. Våld, kränkningar med mera är lätta att se att de inte får förekomma.

Annat är svårare. Något av det svåraste är skillnaden mellan validering och invalidering i kombination med att sätta rätt gränser.

Att validera barns känslor innebär att bekräfta dem. Att visa att känslan får finnas och att känslan i sig inte är fel. Att man som förälder inte dömer barnet för känslan.

Att invalidera en känsla är att på något sätt ogiltigförklara den. Att visa att känslan är fel eller att barnet känner fel. Hos personer som utvecklat emotionellt instabil personlighetsstörning har invalidering alltid varit en del av hur föräldrarna agerat mot barnet. Barnets känslor har systematiskt påpekats vara felaktiga, överdrivna eller på andra sätt oönskade.

Validering betyder inte att barnet alltid ska få som det vill eller att barnets behov alltid ska tillmötesgås. Det betyder däremot att känslan ska få respekt. Ett exempel är ett barn som börjar gråta och säga att hon är hungrig på tunnelbanan. En validerande reaktion kan vara  att ge barnet något att äta. En annan validerande reaktion kan vara att säga ”Ojdå, jag visste inte att du skulle bli hungrig nu. Jag har inget du kan äta, men så snart vi kommit hem ska jag laga middag!”. En invaliderande reaktion skulle kunna vara ”Sluta bråka! Du åt faktiskt nyss, så du kan inte vara hungrig nu.” I båda de senare fallen så får inte barnet det hen vill, men det senare exemplet tar ifrån barnet rätten att definiera sina egna känslor.

En utmaning med invalidering är att det är ett relativt väl socialt accepterat sätt att agera mot barn, samtidigt som det kan orsaka stor skada. För den som är uppväxt i en familj där invalidering varit norm kan det därför vara väldigt svårt att både upptäcka invaliderande reaktioner och att lära sig att reagera annorlunda.

Petra Krantz Lindgren har mycket klokt att säga kring hur man undviker att vara invaliderande mot barn.

Att handskas med konflikt

Små, nyfödda barn behöver föräldrar som svarar och försöker uppfylla barnets behov både direkt och om möjligt fullständigt. När barnet blir äldre än alldeles nyfödd börjar det alltmer uppstå en situation där barnets behov inte alltid vare sig kan eller ska uppfyllas. Konflikter blir ett faktum.

Att komma igenom den första åldern där barnet prövar sin självständighet och egna vilja, men innan barnet har ett utvecklat språk och förståelse för vad som är möjligt och omöjligt, är komplicerat för alla. Men konflikt är ofta alldeles extra komplicerat för den som haft större problem psykiskt. Emotionellt instabil personlighetsstörning har som grundmoment att känslor just tenderar att bli dramatiska och svartvita. Och om det är något som inte fungerar i relationen med barn så är det föräldrar som agerar dramatiskt och svartvitt i konflikter! Här måste man som förälder hitta ett sätt att behålla lugn, även om det är extremt svårt. Att det brister ibland är okej (inom rimliga ramar så klart), men inte som system.

Även här tror jag att man som vuxen har mycket nytta av att läsa på och förstå barns utveckling. Barn i 2-­3-­årsåldern kan t.ex. inte vara manipulativa, eftersom de ännu inte utvecklat de mentala förmågor som krävs för det. De är betyder att det som kan kännas som djävulskap, avsiktlig provokation med mera aldrig är ett barn som med flit försöker bråka och ställa till det!

De år av terapi man gått igenom om man haft emotionellt instabil personlighetsstörning har fokuserat på att utveckla förmågor för att hantera den vardag man levt i. Situationen med ett litet barn med mycket vilja är helt ny och ställer nya krav på nya förmågor. Saker som terapin aldrig behandlat. Sannolikheten att det väcker en ny omgång sorg över ens föräldrars bristande förmåga är stor. Sannolikheten för att man behöver stöd av en psykolog är också stor. Det betyder inte att man är på väg att krascha, utan att man hittat ett nytt hörn av ens psyke som behöver hjälp att läka och att man är ytterligare en liten bit närmare hel.

Att reglera känslor

Den som mått riktigt dåligt har nog nästan undantagsvis haft svårigheter att reglera känslor på ett sätt som gör dem lagom. Att känslor blir för stora och tappar proportion är en del av sjukdomen. Det som för en frisk människa är en mindre motgång blir för den med bristande känsloreglering en katastrof, eftersom förmågan att sätta händelsen i ett större sammanhang inte fungerar som det ska.

Små barn har inte heller utvecklat en fungerande känsloreglering. För omgivningen kan det verka som en obetydlig motgång att favoritbyxorna är smutsiga och att barnet därför måste ha ett annat par byxor till förskolan. För ett litet barn kan det däremot uppfattas som en katastrof som resulterar i ett totalt sammanbrott.

Här är förälderns roll att gradvis guida barnet till att lära sig vad en lagom känsloreaktion är.

Barnets känsla behöver valideras, men samtidigt ska man hjälpa barnet att hitta en lagom relation till händelsen. För två och ett halvt­åringen som ligger på golvet och gråter behöver föräldern både klara av att visa empati, men samtidigt hantera händelsen med ett lugn som visar att det inte är någon fara. Den vuxna ska helst alltså klara av att inte dras med i dramatiken, i alla fall inte en majoritet av gångerna.

Att klara av ett barn med bristande känsloreglering när man själv har bristande känsloreglering är svårt. Riktigt svårt. För mig hjälper det att aktivt tänka på situationen som att barnet har bristande känsloreglering och att jag ska guida barnet till att lära sig att reglera sina känslor. Det placerar mig lite lätt utanför situationen och gör att jag själv inte blir provocerad (för det mesta).  Men att jag klarar det bygger på att min känsloreglering numer för det mesta är riktigt okej. Är den inte det måste man ha hjälp att lära sig reglera sina egna känslor, för annars är det svårt att lära barnet.

Den livsviktiga förutsägbarheten

Att växa upp utan förutsägbarhet i föräldrarnas förmåga att vara föräldrar är något som är helt obegripligt för den som inte upplevt det. Förutsägbarhet handlar om att föräldrarna konsekvent ska klara av att tillgodose barnets behov tillräckligt bra och reagera på ett någorlunda förutsägbart sätt. Förutsägbarhet ur det här perspektivet innebär INTE att man ska reagera likadant varje gång eller att man inte får bli arg eller göra fel ibland. Det betyder inte att det ska vara lagad mat på bordet varje dag. Däremot betyder det att det ska finnas tillräcklig mat att äta, så barnet inte behöver gå utan mat. Mackor till middag ibland är okej. Ilska och höjd röst förekommer nog i alla familjer, men föräldrarna får inte slåss. Eller slå sönder saker.

Barnet måste kort och gott kunna lita på att föräldrarna är där, är föräldrar och kommer göra ett tillräckligt bra jobb som föräldrar.

När en psykisk svacka blir tillräckligt djup kommer inte det här fungera. Jag har lovat mig själv att det aldrig, aldrig får hända mig och hittills har jag fått en livsglädje av min dotter som gjort att jag klarat mig. Varje år som går gör mig numer mer och mer hel, så nu tror jag aldrig att det kommer bli en fråga.

Men att alltid hålla sig i psykiskt någorlunda gott skick kommer inte av sig självt för någon med min bakgrund. Det är något jag alltid måste jobba på. Jag äter mediciner, bara för att skydda mot återfall. Jag går i terapi varje gång jag möter nya motgångar och svårigheter. Jag extrakontakt med BVC, trots att dottern snarare utmärker sig som ovanligt trygg. Jag är alltid spiknykter med mina barn. Och så vidare.

 Att vara bra nog

Den som haft svår psykisk sjukdom kommer behöva kämpa hårdare för att vara en tillräckligt bra förälder. Men det gäller att kämpa lagom hårt. Inte jaga det omöjliga och försöka uppnå det ouppnåeliga. Klarar man av förutsägbarheten och valideringen, samt håller sig själv tillräckligt psykisk frisk för att orka räcker det nog alldeles utmärkt för det mesta. Att jaga sig själv i jakten mot perfektion hjälper inte barnet eller någon annan.

Att ge råd är alltid svårt, men om jag skulle ge några råd till den som sitter där hos mödravården och lyssnar på samma föreläsning som jag lyssnade på så skulle det vara:

•          Det går alldeles utmärkt att vara en tillräckligt bra förälder, även med en historia av svår psykisk sjukdom.

•          Föräldraskap för den som haft det svårt kräver mer teoretiska kunskaper än för den som kan lita på sin intuition och erfarenhet av att vara barn med föräldrar som är bra nog.

•          Läs på om anknytning, validering av känslor och känsloreglering.

•          Se till att få stöd hos psykolog när nya faser kommer, som kräver förmågor du inte riktigt har.

•          Sök hjälp vid minsta problem och motgång.

Har du egna erfarenheter? Egna tips och råd? Vad tänker du? Kommentera gärna här nedanför: 

Passa på! Praktika för blivande föräldrar för 99 kronor i april!
I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Barn på begravning

Det tredje, avslutande inlägget om barn, döden, sorg och begravningar handlar om barn och begravningar. Läs gärna det första inlägget om att prata med barn om döden och det andra, om barn i sorg också. Gästförfattare är prästen Katarina Tingström.

Att prata med barn om döden

Barn i sorg – hur barn sörjer och hur du som vuxen kan hjälpa 

Att ta med barn på begravning

Det fanns en tid i Sverige när barn inte fick följa med på begravningar. Man trodde att det var skadligt för barnen. Istället för att de fick vara med och se vad som hände, utelämnade man barnen åt deras egna fantasier om vad en begravning är. Dessa fantasier var ofta värre än verkligheten och det finns vuxna som än idag undviker begravningar på grund av detta.

Begravningen hjälper oss att förstå och gå vidare

Begravningen är en rit, oberoende om den är religiös eller borgerlig, som ska hjälpa de efterlevande att bearbeta och hantera det som hänt. Riter har vi för att de ska hjälpa oss att förstå det som händer. Det gör riten genom att den fokuserar och definierar händelsen.

Vid en begravning samlas vi kring kistan eller urnan och har fokus på den avlidne. Den avlidne kommer inte att komma tillbaka till oss och vi får samlas för att ta ett avsked.

Vi som samlats har alla berörts av dödsfallet och det har påverkat våra liv. Det nya som samtidigt sker vid avskedet, är att livet som kommer efter begravningen är utan den avlidne. Och vi är alla överens om att det är så. Så vi får definiera om livet som nu är ett liv utan den avlidne. Riten hjälper oss att kunna gå vidare.

Efter en begravning av en äldre man kommer en liten flicka fram till mig. Hon ställer sig med armarna i kors och tittar upp på mig. Så säger hon: ”Hörru prästen. Det var min morfar som dog och för att för att kunna bli glad igen måste man vara ledsen först.”

När jag lyssnar på henne förstår jag att det har suttit en klok vuxen bredvid henne i kyrkan och förklarat varför de andra gästerna varit ledsna. För att möjliggöra att man ska kunna känna glädje i livet igen när morfar har dött, måste man säga hejdå och vara ledsen först. Tårarna måste ut för att det ska finnas plats för glädje igen. Det hjälper oss begravningen att förstå.

Ska barn få följa med på begravningen?

En av de vanligaste frågorna som jag får, är om barn ska få följa med på begravningen av en anhörig. Mitt svar är att jag tycker det men att man behöver förbereda barnet innan och hjälpa det när man är där.

Jag har förståelse för att man som förälder ställer sig frågan och särskilt om man själv inte har så stor erfarenhet av begravningar. Man kanske själv tycker att det känns obehagligt att gå på begravningen och då vill man skydda sitt barn från att känna samma obehag.

Barn tar inte skada av att se en kista eller en urna eller att se andra människor ledsna, så länge det finns någon vuxen där som kan förklara för barnet vad som händer. Det kan därför vara klokt att engagera någon annan vuxen som kan sitta med på begravningen, om man själv känner på sig att man kommer att vara så ledsen att man inte kan ta hand om sitt barn samtidigt. Jag vet tillfällen då föräldrar frågat någon ur personalen från förskolan eller någon ur bekantskapskretsen om att följa med och sitta med barnet. Det har gått alldeles utmärkt.

Begravningen kommer efteråt att vara en del av familjens historia och även om barnet inte kommer ihåg att det varit med, är det viktigt för barnet att vara en del av historien om begravningen när den berättas. Så senare i livet, när frågorna kommer om t ex morfars död och begravning, kan man som förälder berätta att barnet också var med, att det var framme vid kistan och sa hejdå till morfar och skickade med ett gosedjur. Barnet blir inkluderat i historien och inte exkluderat och utanför.

Att förbereda ett barn för en begravning

Berätta för barnet vad som hänt och att familjen ska gå på begravningen. Förklara hur det kommer att se ut, om det är i en kyrka eller någon annanstans, att det kommer att finnas en kista i rummet och vem som ligger i den. Beskriv hur en kista ser ut.

Berätta om varför man vill ha en begravning och varför det är viktigt att man går dit. Det kan vara bra att förbereda barnet på att många kommer att vara ledsna och varför de är det. Ibland blir barnet själv ledset och då kan man berätta att det inte är farligt att man är ledsen vid en begravning utan att det är ett bra tillfälle att vara ledsen under.

Om man inte vet hur begravningen kommer att gå till kan man kontakta begravningsbyrån eller den som genomför begravningen innan och be dem berätta så att man kan förbereda barnet. Man kan också åka till platsen för begravningen några dagar innan och titta hur det ser ut tillsammans med barnet.

Man kan uppmuntra barn att rita teckningar innan begravningen som man sen kan lämna på/vid kistan.

Det kan vara bra att ta med lite sysselsättning för barnet som man kan använda under akten. En bok att titta i, en ask russin att tugga på eller något annat som kan fånga barnets uppmärksamhet när det blir tråkigt. Glöm inte gosedjuret, en jättebra kompis att ha med på begravningar.

En bra bok att läsa innan är ”Alla döda små djur” av Ulf Nilsson, som är en bok om tre barn som ska göra världens bästa begravningar.

Köp Alla döda små djur hos Adlibris här.

Begravningsdagen

Barn märker snabbt om föräldrarna är stressade eller oroliga och när det märker att något är på gång, kan deras reaktioner bli trots och motstånd. Ibland när barnet kommer till begravningen kan det ge uttryck för att det inte vill vara där utan vill gå hem. Många gånger handlar det inte om själva begravningen utan mer om barnets omsorg om föräldern. Barnet har märkt att föräldern är stressad och orolig och vill hålla familjen från den obehagliga situationen och därför tycker barnet att det är bäst att åka hem. För ett barn är det normala reaktioner på en för barnet onormal situation, eftersom det inte har några tidigare erfarenheter av begravningar. Då kan man påminna barnet och sig själv om varför det är bra att man stannar och säger hejdå.

Klappa kistan! 

Man kan be om att få komma lite tidigare till begravningen och gå in och titta på kistan och hur det ser ut i rummet, innan de andra kommer. Jag brukar möta barnfamiljer utanför kyrkan och sen går vi tillsammans fram till kistan och jag förklarar och berättar vad de ser och vad som kommer att hända. De får klappa på kistan och jag visar att det inte är något farligt med kistan i rummet. Har man ritat teckningar som man tagit med, kan barnet få lämna de vid/på kistan.

Genom att man sitter tillsammans med sitt barn och förklarar och berättar vad som händer under begravningen, får barnet det stöd som det behöver för att kunna vara med. Och genom att barnet är med och ser vad som händer, blir barnet inte utelämnad åt sina egna fantasier om vad en begravning är.

 Efter begravningen

Efter begravningen är det viktigt att berömma barnet för att det var med och fråga om det var något som var konstigt eller som barnet undrar över. Man kan använda sig själv som exempel och berätta att man var ledsen men glad över att man fick vara med och säga hejdå till den som har avlidit.

Stegen upp till himlen

Ibland kan det komma tankar hos barnet som man själv inte tänkt på. En gång var en liten tjej arg på mig och det berättade hon för mig efter begravningen. Hon kände sig lurad för hon trodde att begravningen var det tillfället när hon skulle få se lillebror fara upp till himlen, men det hade inte blivit någon himmelsfärd i kyrkan. Nu var hon riktigt sur. Vi löste det genom att hon på minnesstunden fick rita en teckning åt mig, en bild där lillebror tog sig upp till himlen. Jag glömmer inte vad hon ritade; en lång, lång stege som gick ända upp till himlen och hennes lillebror som klättrade på stegen. Nere på marken stod tre figurer; mamma, pappa och storasyster. När hon fått rita och förklarat för mig hur det går till, var hon nöjd och kunde leka med de andra barnen som var där.

Leka begravning!

Att få rita teckningar eller leka begravning efteråt, är också bra sätt för barnet att bearbeta sin upplevelse av begravningen.

Passa på! Praktika för blivande föräldrar för 99 kronor i april!
I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!