Hur mår den som bränner sin egen gata?

Igår publicerade DN en artikel om vilka människorna är som ligger bakom upploppen, våldet och bränderna i Stockholms ytterförorter. Unga män med trasiga bakgrunder. De flesta tidigare dömda för andra brott. Familjer som inte håller, barn utan trygghet.

En annan 17-årig pojke har också omhändertagits av socialen. Under en period på fyra år fick socialtjänsten inte mindre än 26 anmälningar om att pojken for illa i sitt hem. Han har senare också vårdats för narkotikamissbruk.”

Det här citatet ur artikeln får det att knyta sig i magen. Tjugosex orosanmälningar under fyra år! Jag frågar mig i vilken misär ett barn måste leva för att få hjälp till en bättre verklighet? I hur många år?

Jag kan inte på något sätt säga att jag förstår eller accepterar de våldsamma handlingarna. Att bränna ned sina föräldrars och grannars bilar, företagslokaler och butiker, eller krossa rutor i sin redan tungt ekonomiskt belastade stadsdel är inte bara hänsynslöst, utan även direkt kontraproduktivt. Att kasta sten på brandmän och poliser är inte bara att utsätta människor för livsfara, utan även ett sätt att tysta sin egen röst.

Men, det jag tycker att detta illustrerar på ett förtvivlat tydligt sätt är att många barn som far väldigt illa under sin uppväxt kommer inte, av en nådens obegripliga försyn, kunna växa upp till hela vuxna som kan delta i samhället på ett uppbyggligt och empatiskt sätt. Barnet som lider så uppenbart att folk i hans närhet känner sig tvingade att vid 26 olika tillfällen under fyra, långa år, kontakta socialtjänsten för hans skull har inte förutsättningarna för sig att själv kunna vända sitt helvete. Det går inte bara över.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

8 reaktioner på ”Hur mår den som bränner sin egen gata?

  1. Jag blir lite påmind om en kille som gick i min klass i mellanstadiet. Jag var allvarligt mobbad; den här killen var en av de som slog mig mest. Min klasslärare visste om det men gjorde ingenting för att hantera situationen.

    När mina föräldrar väl insåg vad som pågick tog de förstås kontakt med skolledningen. De fick svaret att mobbning inte förekom på den skolan, och om det ändå gjorde det så var det något som jag själv orsakade, och dessutom skulle man inte lösa problemet genom att flytta mig från mina plågoandar utan sådana problem skulle hanteras i klassen. (Hur man skulle göra det samtidigt som man hävdade att problemet inte existerade, och min klasslärare aldrig lyfte ett finger när jag grät och sade att jag var rädd för att gå ut på rasten för att de slog mig, förklarades aldrig). Mina föräldrar gav sig inte och det slutade med att jag kom bort från klassen – något som räddade mitt liv, då jag vid 11 års ålder hade i detalj planerat ut hur jag skulle kunna ta livet av mig.

    Hur som helst, det är inte min egen historia jag tänker på, utan som sagt den killen som slog mig mest. Han var förstås inte särskilt trevlig mot någon annan heller; han var den sortens ledargestalt som andra barn följer efter för att slippa bli utsatta för hans beteende mot övriga barn. Och i och med att skolan vägrade se problemet, så såg de inte heller att min mobbare *också* hade problem. Allvarliga sådana.

    Vi spolar fram femton år i tiden. Jag är då lokalpolitiker med fokus på skolfrågor. Vid ett möte i nämnden fick jag höra ett namn jag kände igen – min mobbare. Han hade aldrig gått ut gymnasiet, han hade varit inblandad i diverse olika bråk och smågäng och gått vidare in i drogberoende och kriminalitet. Han hade dött av en överdos vid 24 års ålder. Hans föräldrar var båda alkoholister och hade varit det redan när vi gick i mellanstadiet.

    Genom att svika den mobbade hade skolledningen också svikit mobbaren. Jag undrar hur många kontakter som tagits med skolan genom året av andra föräldrar vars barn utsatts för våld från den här killen. Jag undrar hur den rektorn och den klassläraren kunde leva med sig själva. Och jag sörjer alla de chanser min mobbare aldrig fick. *Jag* kom ju därifrån, jag lever ett bra liv idag. Han lever inte alls.

    1. Vad det gör ont i hjärtat! Vad starkt av dig att kunna se den före detta mobbaren som ett utsatt barn när du själv blivit vuxen. Även om det naturligtvis inte rättfärdigar det han gjorde mot dig det allra minsta.

      1. Jag tänkte på det just för att du nu har förmågan att se ett utsatt barn i den ungdom som kastar sten. Vad han har blivit utsatt för rättfärdar ju inte heller vad han gör, men man kan se orsakerna bakom och vilja förändra världen så att ingen behöver växa upp och bli en person som ser våld som en naturlig utväg.

  2. Fint och insiktsfullt skrivet av både Dr Cecilia och Apoidea. Tänk om fler politiker kunde inse och resonera såhär, var resurser behövs och hur extremt viktigt det är att sätta in dessa tidigt. Som med allt, så mycket bättre att förebygga än att reparera…

  3. ”En annan 17-årig pojke har också omhändertagits av socialen. Under en period på fyra år fick socialtjänsten inte mindre än 26 anmälningar om att pojken for illa i sitt hem. ”

    Det är för sorgligt hur stora hål det sociala skyddsnätet har ibland. Rent spontant kommer jag att tänka på ett annat och ännu värre fall. Det engelska ”Baby P” där socialen också varit inkopplade ett flertal gånger och ändå ingenting hände.

    Det man rent konkret skulle kunna göra är att göra det lättare att adoptera bort barn inom Sverige. Det bör finnas gränser för hur många chanser en klart olämplig förälder ska få. I första hand bör man satsa på bättre stöd och hjälp till familjer som fungerar dåligt. I andra hand temporära stödfamiljer mm. Men om det inte hjälper och föräldrarna inte kan ge barnet vad det behöver är det väl bättre för barnet att få en stabil familj det får stanna hos resten av uppväxten. Självfallet med bibehållen kontakt med den eller de släktingar som barnet själv vill och mår bra av att ha kontakt med. Dvs så kallad ”öppen adoption”. Tror betydligt fler lämpliga familjer skulle kunna tänka sig att ställa upp som adoptivföräldrar till ett adoptivbarn de vet att de får behålla än att ställa upp som fosterfamilj för ett sargat barn som kan ryckas ifrån dem närsomhelst.

    Utöver det tycker jag det är dags för en allmän diskussion ang vad vi alla som privatpersoner kan göra om vi ser ett barn som far illa eller bara inte verkar få sina basbehov tillgodosedda.

  4. Intressant ämne som det finns mycket att säga om. Även om jag ofta kan finna att en del människor vill överflytta det ansvar de själva har för att ordna upp sin egen situation, till andra instanser såsom skola, så finns det även barn i vårt land som blir offer för en föräldrafokuserad(i mitt tycke) lagstiftning.

    Jag arbetar på socialtjänsten sedan flertal år tillbaka, och har fått bevittna hårresande exempel på fall där barnens bästa har åtsidosatts till förmån för föräldrarnas ”rättigheter”. Vi har väl alla tagit del av massmedias försök (nu var det väl ett tag sedan sist) att skrämma upp allmänheten med att ”soc bara tar barn”. Verkligheten är snarare sådan att det ska till riktiga extremer innan barn omhändertas. Och här kan jag tycka att man ibland låter det gå alldeles för långt. Att arbeta med ”hemma hos-lösningar” in i absurdum, då föräldrarna har rätt till sina barn.

    Jag arbetar främst med ungdomar dock, och ser således mer av resultatet. Ofta har jag fått höra historier om hur det känns att som barn svikas av samhället, ”att ingen gjorde något”. Förvånande nog får jag även ofta höra lovord om de fosterfamiljer som har ryckt in, och i många fall fortfarande är delaktiga i ungdomarnas liv, även när de når vuxen ålder.

    Så, lagstiftningen kanske bör ses över. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt med goda förebilder. Självklart har man alltid fullt ansvar för sina egna handlingar. Men, låt oss för den sakens skull inte svika våra unga.

    Som vanligt, väldigt bra inlägg Cecilia och Lina!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *