Lärarens tips till skolbarnsföräldrar

Idag i skolstartstider blir det ett gästblogginlägg av min fantastiskt kloka vän Åsa som är lärare i grundskolan. Jag hoppas Åsa vill fortsätta bidra till bloggen med ett lärarperspektiv på barns utveckling och behov och vad du som förälder kan göra för att hjälpa ditt barn till en bra skoltid. Idag kommenterar Åsa ett debattinlägg från Aftonbladet där en psykolog lyfter fram föräldrars engagemang i barnets skolprestationer som en viktig framgångsfaktor för barnet i skolan.

Vilket ansvar har föräldrar för barnens skolframgångar? 

I aftonbladet den 19/8 skriver psykologen Alf B Svensson ett inlägg om föräldrarna som den ”viktigaste outnyttjade” resursen i skolan. Som lärare ser jag ett mönster: barn med föräldrar som i det trixiga vardagspusslet ändå lyckas med de kriterier som Svensson lyfter som framgångsfaktorer, har bättre förutsättningar att lyckas i skolan. Det finns inget fel i att stötta sitt barn, men det kan lätt bli en börda för föräldrar att tro att de måste ta fullt ansvar för sitt barns skolframgångar. Vi har nationella styrdokument som skollag och läroplan och vi har en skolvärld full av kompetenta och utbildade pedagoger, där de flesta gör allt som står i deras makt för att ditt barn, just ditt barn, ska nå målen i skolan.

Lärarens nyanserade tips till föräldrar

Jag skulle vilja kommentera och nyansera Svenssons punktlista till föräldrar så här:

  • Prata och läs gärna och mycket med dina barn. Prata framförallt om hur de har det med vänner, hur de mår och hur de har löst olika konflikter som uppstått. Kan du stötta ditt barn känslomässigt, du som har en känslomässig relation till ditt barn, kan du hjälpa ditt barn att sätta ord på sina känslor och innersta funderingar, kan du ge dit barn redskap att hantera människor det möter, så hjälper du skolan allra bäst. Då kan vi ägna oss åt det vi kan allra bäst, nämligen undervisning.

 

  • Ställ krav på ditt barn och ha höga förväntningar. Älska ditt barn oavsett hur det går i skolan, och låt det veta att det finns många bitar som måste finnas på plats för att man ska kunna bli en hel människa. Många barn har redan prestationsångest, och du kan komma att  behöva nyansera den, av naturliga skäl, prestationsfokuserade skolan. Lärarna kommer att fokusera nog på kunskapskrav. Varje dag.

 

  • Ja, uppmuntra alla framsteg, både de kunskapsmässiga och de som utvecklar människan.

 

  • Det är fint med människor som har en positiv syn på inlärning och studier. De kan få höga betyg, välja utbildning och tjäna mer. Det är roligt att kunna saker. Väldigt roligt ibland. Så klart vill alla föräldrar att deras barn ska lyckas i skolan. Men fråga dig vad ”lyckas” innebär för dig. För ditt barn? Kan det för vissa barn räcka med att nå lägsta kunskapskravet om de får behålla lusten till lärandet? Istället för att tala om för ditt barn ”hur viktigt det är att de lyckas i skolan”(Svensson), fråga ditt barn ”Vart vill du nå? Hur kommer vi dit? Jag vill att det ska gå bra för dig, hur kan jag hjälpa dig med det?”

 

  • Struktur på dagen är viktigt för många, framförallt för barn. Sätt gränser för mobil och dator, och framförallt, planera in något annat som barnen gärna gör på den tiden så att inte ett tomrum uppstår i leken när datorn stängs av. Vad njöt du av som barn? Vad vill du att ditt barn ska få uppleva för lekar?

 

  • Läxor? Ja, hjälp ditt barn med dem. Tveka inte att prata med skolan om du upplever läxorna som meningslösa ur inlärningssynpunkt, eller bara som en källa till konflikter. Det finns många skolor som diskuterar poängen med läxor. Ta den diskussionen med ditt barns skola, utan att låta det gå ut över ditt barns ansvar att göra de läxor som det faktiskt fått.

 

Du är skolans bästa medarbetare. Du är nyckeln till ditt barn, för du känner ditt barn bäst. Men det är svårt nog att vara förälder, du ska inte behöva arbeta som lärare också.

Vad tycker ni? Håller ni med eller har ni andra perspektiv? Skulle ni vilja läsa fler lärargästblogginlägg och om vad?

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

15 reaktioner på ”Lärarens tips till skolbarnsföräldrar

  1. Tack för ett inlägg med många kloka råd! Jag har sagt många gånger till min 6-åring att ”jag skulle tycka lika mycket om dig även om du gjorde allting fel i skolan”. Jag känner mig alltid lite bovaktig då, eftersom hennes lärare då och då ber om hjälp att ”peppa” henne. Men jag ser ju att hon slappnar av och blir gladare (när den första förvåningen lagt sig över att jag inte tycker skolprestation är viktigare än allt annat.)

  2. Bra uttryckt! Det är svårt ibland, som prestationsinriktade människor, att inte lämna det vidare, åtminstone inte bara det. Genom åren har jag (vi) insett att våra tonåringar behöver mer uppmuntran till avslappning, och mer coachning i relationer och mindre uppmuntran till prestation.
    Hoppas på att göra mer ”rätt” den här gången, med vår sladdis.

  3. Bra saker att ta med sig när det blir dags för barnen att börja skolan! Det enda som jag reagerar på är att man ska planera så att tomrum inte uppstår. Varför denna rädsla för tomrummet? Alla behöver det, barn och vuxna. Jag tror att struktur och regler är viktiga för barn, men inte att en detaljplanerad tillvaro är det.

    1. Åsa får svara själv om hon vill men om jag känner henne rätt så är oplanerad fritid viktigt för henne. Jag tolkar henne som att det inte bara är viktigt att minimera ”skärmtid” utan också att planera för att ge barnen möjlighet till andra aktiviteter. Som fri lek, eller kojbygge, eller målning, eller…

    2. fri lek, eller kojbygge, eller målning, eller… en oplanerad eftermiddag. Jag håller med dig om att det inte är viktigt med en tillvaro full med planerade aktiviteter. Med tomrum menar jag istället en känsla av brist på alternativa lekar. Frågan om svårigheten med att släppa datorspel kommer ofta upp på utvecklingssamtal. Många barn berättar om hur svårt det är att komma på lekar som skulle kunna väga upp lusten att sitta vid datorn. Det kan de behöva hjälp med,

      1. Jo, jag håller med. Det var nog bara formuleringen jag reagerade på – för jag tror på tomrummet. Vet själv hur det är när mina 5,5-åringar blir ifråntagna iPaden och inte vet vad de ska göra istället. Stor frustration. Men får det gå en stund så hittar de oftast på något till slut. Och det är väl det, den egna initiativförmågan och kreativiteten, som i värsta fall kan bli lidande om det står en förälder redo med en ny aktivitet varje gång den förra tar slut.

  4. Jag är själv lärare i svenska och engelska men har betydligt äldre barn i skolan, har arbetat i åk 8, åk 9 och på gymnasiet. Jag håller inte med om att man i ”min” åldersgrupp ska vara ”good enough” i kraven, utan det är tvärtom viktigt ur resultatsynpunkt att föräldrarna tidigt uttrycker höga förväntningar, är tydliga med att studier är viktiga plus att högskolestudier är något som förväntas, inte något man hoppas på. Jag inser att om man har barn som är extremt prestationsinriktade så tonar man ned det, men de flesta barnen har inga förväntningar hemifrån om ATT de ska prestera över huvud taget. Skolan är livsviktig och föräldrarna, barnet och skolan är tre delar som alla måste arbeta mot samma mål, som benen på en trebent pall, där det faller om en av faktorerna inte fungerar. Det finns många internationella studier som entydigt visar att föräldrarnas förväntningar och engagemang ökar barnens resultat, det är ju faktiskt viktigt att vi alla har samma mål, dvs betyg och resultat. Jag är själv tydlig med mina barn (den äldre iaf) att det är viktigt med skolan och det är viktigt att nå målen.

  5. Våra erfarenheter av föräldrars förväntningar på sina barn skiljer sig åt, vilket skulle kunna bero på vilken åldersgrupp vi undervisar, kanske också vilket område. Det är viktigt med höga förväntningar på barnen både från lärare och föräldrar, det visar många studier, och det är min otvetydiga erfarenhet i yrket. Läroplanen betonar dessutom vikten av samarbetet med hemmet. Men som pedagoger måste vi vara uppmärksamma på att inte lägga över undervisningsansvar på föräldrarna. Det är trots allt vårt jobb att få eleverna att klara kunskapskraven, (i samarbete med hemmet). Det man säger till sina egna barn är till syvende och sist en fråga om vilka värden man vill förmedla.

  6. Anna, visst är resultat och bra betyg otroligt viktiga för att öka valfriheten senare i livet. MEN har man ett barn där kampen handlar om att guida/få sitt barn att sätta sin fot i skolan. Sitta PÅ stolen och inte UNDER bordet. Få barnet att inse att man blir ensam om man sparkar eller slår på de andra kamraterna i klassen, DÅ kanske det handlar om att klara godkänt och att dessutom vara en mäkta stolt förälder (och lärare!). Och det är mer än good enough, för det hade faktiskt kunnat gått åt pipsvängen!

    Att då gå till skolan och veta att man kommer att misslyckas och vet att när man kommer hem har man inte ens börjat uppnå något på mamma och pappas stolthets-/förväntansstege. VEM vill sätta sin fot i skolan då? Man får ju ändå inget positivt av det.

    Jag tror dock som du säger att det är viktigt att skola, föräldrar och elev strävar mot samma mål. ”Det är viktigt att nå målen” avslutar du med. Men vad är målen, vad jag vet finns det mål för E C och A (om jag inte minns fel). Frågan är bara om målet är att få A i alla ämnen eller om det faktiskt är ett E som är ett tillräckligt tufft och svårt mål???

    1. Målen är olika för varje elev. Det övergripande målet för alla elever ska vara att de utvecklas. Det jag försöker få mina elever att sträva efter är att de ska ”tävla” emot sig själva – inte andra. Om man ska jämföra sig med någon borde denna någon vara en själv. Att lära sig något leder till att man blir bättre och kunnigare inom ett område och om eleven själv upplever att ansträngningarna ger resultat (genom att jämföra sin nuvarande kunskapsnivå med sin tidigare nivå) så ger det en positiv känsla hos barnet och möjliggör vidare progression inom ämnet. Om läraren uppmuntrar jämförelse mellan elever är det risk för att de som ligger dåligt till tappar lusten att lära och att de som ligger bra till inte anstränger sig tillräckligt eftersom de ändå ”är bäst i klassen”. Om man som pedagog istället ser varje elevs framsteg som ett mål i sig sprider man en positiv anda till eleverna som i sin tur gör att eleverna värdesätter lärandet och utvecklingen.

  7. ”Sätt gränser för mobil och dator, och framförallt, planera in något annat som barnen gärna gör på den tiden så att inte ett tomrum uppstår i leken när datorn stängs av.”

    Mycket klokt där. Skulle rekommendera alla med mindre barn iaf som har förmånen att kunna byta miljö under sommaren att plocka bort tv/dator/ipad/mobilspel osv åtminstone några veckor för lite ”digital avgiftning”. Vi har börjat göra så nu på landet och det är nästan skrämmande vilken avkopplande effekt det blir på både stora och små. Första två dagarna är det en viss abstinens. Sedan går barnen ner i varv. Leker mer med varandra syskonen emellan. Hittar på egna lekar i större utsträckning. Blir mer harmoniska och fantasin flödar. De är visserligen såpass små ännu att det är mest tv och inte så mycket spel ännu även hemma i ”stan”som gäller iaf men ändå är effekten så stor av att få hitta på egna projekt utan att hela tiden bli ”matade” med saker utifrån. Visst kräver det lite mer engagemang som förälder att vara med och pyssla/prata/baka/fiska/hoppa/leka emellanåt.

    Men i slutänden är det betydligt lugnare att umgås med barn som gått ner i varv och det känns viktigt att de får göra klart. Leka klart. Fundera klart. Hinna verbalisera sina små tankar och funderingar på ett sätt som ofta inte ”hinns med” i en stressad vardag med jobb och förskoledagar. Vad är era tankar som läkare, stressar vi upp tillvaron för många småbarn med aktiviteter på schema, tv och ipad och annat hela tiden? Är ”dötid” för spontana lekar en bristvara?

  8. @ Åsa: Har hört lärarvikarier i vissa områden där barn spelar/tittar på tv väldigt mycket tala om att det är svårare att undervisa barn som hela tiden är vana att bli ”matade” med ljud och ljuseffekter. Vad är era tankar om det? Börjar det bli en klassfråga hur mycket barn får spela/titta på tv?

    @ Åsa som kommenterade högst upp: ”jag skulle tycka lika mycket om dig även om du gjorde allting fel i skolan”. Vilket fint sätt att uttrycka sig på, snor gärna den idén för framtida bruk om jag får! Fast förstår inte varför du skulle känna dig bovaktig. Minns istället en fransk familj jag bodde hos. Sonen i familjen hade lite svårt för vissa läsämnen och brukade komma hem med ”uppmuntrande” lärarkommentarer i stil med ”du är en skam för din klass” i stor röd stil över hela historiaprovet mm. Han hade dock turen att ha en ovanlig mamma som istället för att slå honom (tydligen något som hände hans klasskompisar ganska ofta) talade om att hon älskade honom oavsett provresultaten och gjorde allt för att hjälpa honom istället. Idag är han vuxen och har själv sagt att hans mammas inställning och peppning gjorde hela skillnaden för att han orkade ta sig igenom skolan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *