Liten bok om att prata med barn om övergrepp

Min kära och kloka socionomvän tipsade mig om Rädda Barnens handbok Stopp! Min kropp! som finns att läsa eller ladda ned gratis på Rädda Barnens hemsida. Ett tydligt, användbart och lättläst litet häfte som inte alls tar lång tid att läsa. Föredömligt, tycker jag! Detta är ofta något som upplevs jättesvårt att prata med barn om. Rädda Barnen visar att det inte behöver vara så himla komplicerat – att man bara genom att själv ta upp ämnet på olika sätt och i olika sammanhang, förmedlar till barnet att det är tillåtet att prata om.

Det ligger en enorm sprängkraft i hur man använder språket, och framförallt i det man väljer att inte tala om. Vi har tidigare skrivit att sättet man talar till och beskriver sina barn påverkar hur de upplever och värderar sig själva. Det sättet att tänka på sitt språk tycker jag är viktigt i alla avseenden. Till exempel är jag övertygad om att ett barn som hör sina föräldrar tala nedsättande om överviktiga, konstigt klädda eller hårt sminkade personer snabbt förstår att utseendet spelar stor roll för hur man värderas. Jag tror likaså att ett barn som hör sina vuxna tala om homosexuella på ett negativt sätt tidigt känner att de inte är lika mycket värda om de inte skulle passa in i heteronormen.

Det är nästan en reflex som vuxen att lugna och vifta bort saker som är jobbiga, för att inte skrämma i onödan och för att inge en känsla av trygghet till barnet som undrar. Paradoxalt nog blir det ofta mer skrämmande och obegripligt när känslan inte stämmer med vad som sägs. Om föräldrarna bråkat känns det obehagligt i rummet, men obehaget försvinner inte av att barnet får höra att inget har hänt, allt är bra, din upplevelse är fel. Att istället möta barnets blick, bekräfta känslan att ja det känns inte bra för vi är arga men inte på dig, kan vara så oerhört mycket mer befriande. Dessutom tror jag att barnet på så sätt lär sig lita på sin känsla, utvecklar en känslomässig kompetens.

Att tydligt sätta ord på hur man känner eller vad som sker kan se löjligt ut på papperet men i all sin enkelhet öppnar det faktiskt dörrar för vad som är möjligt att prata om. Ett barn som vet att det är okej att prata om svåra saker och upplevelser som skaver tror jag har lättare att berätta om det skulle bevittna eller utsättas för något som inte känns bra. Ett övergrepp blir inte svårare av att det kläs i ord, däremot kan det bli greppbart och det ansvar som barnet annars ensam bär kan lyftas bort och läggas där det hör hemma. Stopp! Min kropp! är så bra för att den inte bara riktar sig till familjer där barnet redan farit illa, utan till alla för att bygga en tillåtande kultur där det inte är farligt att prata och sätta ord på känslor, upplevelse och skeenden. Något av det viktigaste man kan göra som förälder tycker jag! Vad tycker ni?

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

4 reaktioner på ”Liten bok om att prata med barn om övergrepp

  1. Tack för detta! Så oerhört viktigt ämne, ATT prata med barnen. Vi kommet ibland in på det med vår treåring, att han ska säga nej om någon skulle göra saker han inte är bekväm med. Men hur gestalta ”bekväm” för en treåring? Svårt! Enklare när man pratar om att man inte får slåss och att man ska säga nej, stopp, jag vill inte etc. Ska ladda ned denna, och sprida så gott jag kan.

    Läste även vad u skrev om sen avnavlning – verkar inte finnas någon förståelse för sådana önskemål inom förlossningavården direkt? Jag blev rätt förberedd av bm (vi fick tvillingar, ks, i november) att ja, det kanske det blev men det berodde på läkarna etc.. Inget direkt patient- eller föräldrainflytande där, alltså.

  2. Jag gillade också deras lilla bok, som jag gärna rekommenderar vidare. Jag skulle vilja lägga till en sak när det gäller hemligheter. Jag har sagt till mina barn att om någon säger Du får inte säga det här till någon så ska de säga att de inte ska göra det men sedan ska de ändå berätta för oss. Tänk om de är med om något och förövaren säger: Du får inte säga det här till någon, det här är vår hemlighet. Mitt barn säger: Jag får inte ha några hemligheter utan måste berätta allt för mamma/pappa. Det kan utsätta mitt barn för fara tänker jag.
    Jag har för övrigt skrivit flera inlägg på min blogg om det här med respekt för barnets kropp. Bland annat uppmanar jag alla föräldrar och pedagoger att sluta kräva att barn ska kramas som förlåt i mitt inlägg Kram som förlåt.

  3. Jag hörde ett tipps som jag tycker är bra, om att prata med barn om hemligheter och vad och när man ska berätta. Hemligheter som man blir glad av (t.ex födelsedagspresenter) ska man inte berätta om utan låta vara just hemligt. Hemligheter som man inte blir glad av (kan ju vara övergrepp men annat också) ska man berätta för föräldrar eller annan vuxen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *