barnakuten.nu

Att bli en bra mamma när ens egen barndom var förfärlig

Det här fantastiskt kloka och personligt skrivna inlägget om vilka extra utmaningar man får i sitt föräldraskap vid psykisk sjukdom är ett gästblogginlägg av en mamma som önskar anonymitet. Vilket hon självklart får. Läs inlägget! Det är oerhört givande och gripande. /Cecilia

1992

Jag är 10 år. Mina föräldrar är dyngfulla och slåss. De har slagit sönder vardagsrumsbordet. Jag ringer 90 000 och polisen kommer och hämtar pappa och han får sova i fyllecell. Egentligen borde de hämtat mamma också.

1996

Jag har släpat alla mina möbler och ställt dem framför dörren till mitt rum. Mamma står utanför och skriker att hon ska slå ihjäl mig. Jag gråter.

1999

Jag är sjutton år och står precis på kanten av perrongen där tunnelbanan snart ska komma ut ur tunneln. Jag spänner kroppen och laddar för att hoppa. Det blir bara en knyck med knäna och sen har tåget passerat. Jag hatar mig själv för att jag inte ens kan ta livet av mig.

2005

Jag går på högskolan och pressen blir för mycket. Jag tappar kontrollen och livsviljan och blir inlagd på psyket med sår från rakblad över hela kroppen. Efteråt blir jag till slut inskriven på ett program i mellanvårdspsykiatrin och får äntligen behandling som hjälper.

Våren 2010

Jag sitter på en föreläsning som mödravården ordnat. Barnmorskan lugnar de blivande föräldrarna i salen. Hon säger att det inte är så svårt att bli förälder sim man kan tro. Våra erfarenheter av att ha blivit omhändertagna av våra egna föräldrar kommer att vägleda oss i att ta hand om våra barn.

Jag känner mig dömd att bli världens sämsta mamma. Jag läser bok efter bok. Alla böcker säger samma sak. Hur relationen med mina föräldrar såg ur och min anknytning till min mamma fungerade är det som tydligast påverkar min egen förmåga att ge mina barn en trygg anknytning.

Hösten 2010

Dottern är världens finaste. Jag älskar henne vanvettigt mycket. Däremot hanterar jag inte oron. Jag är livrädd. Livrädd för plötslig spädbarnsdöd. Livrädd för att tappa henne. Livrädd för sjukdomar.

Sömnen blir sämre och sämre. Till slut passerar det gränsen. BVC-­sköterskan märker det och skickar mig direkt till psykakuten. Jag får antidepressiva och glädjen återvänder. Jag undrar om jag skadat min dotter för livet genom att få en förlossningsdepression.

2013

Det är utvecklingssamtal på förskolan. Jag bryr mig inte så mycket om hon lärt sig olika färdigheter eller hur den pedagogiska planen ser ut. Jag undrar mest om de tycker att hon verkar må bra. Förskoleläraren ser lite förvånad ut och svarar att tryggare unge får man leta efter.

Att få barn efter en uppväxt med föräldrar som inte var tillräckligt bra är skrämmande. Det man får läsa är inte heller uppmuntrande. Ju sämre ens egna föräldrar lyckades med uppgiften desto sämre förutsättningar får jag att lyckas själv är budskapet i bok efter bok.

Så var det inte för mig. Tvärtom upptäckte jag att erfarenheten av psykisk ohälsa ofta var en tillgång för mig. Till och med när förlossningsdepressionen var som djupast klarade jag av att läsa och möta min dotter bättre än de flesta.

När jag tänker på det är det inte så konstigt. Jag växte upp med föräldrar som ena stunden var snälla och omtänksamma för att nästa stund bli skrämmande och farliga. För att hantera det behövde jag bli riktigt bra på att läsa av deras sinnestillstånd snabbt.   Förmågan att läsa av känslor är väldigt värdefull med ett litet barn och det som en gång var ett överlevnadsverktyg blev senare en fantastisk tillgång som förälder.

Min uppväxt gav mig en personlighetsstörning, emotionellt instabil personlighetsstörning (tidigare kallat borderline). Under stora delar av mitt liv som vuxen har jag arbetat med att reparera dessa skador. Det gör att jag relativt nyligen behövt öva upp färdigheter jag borde lärt mig som barn. Genom terapin har jag fått ett språk och en teoretisk förståelse för känslor som de flesta inte har. Även det är ett verktyg som gjort mig bättre som mamma.

Slutligen är det nog få som är så självmedvetna i sitt föräldraskap som den som växte upp men föräldrar som inte var bra nog. Det har fått mig att läsa mer, lyssna mer och anstränga mig hårdare.

Jag säger inte att det är lätt, men med tillräcklig ansträngning tror jag att de flesta som vuxit upp i en otrygg miljö kan vända erfarenheten till en fördel. Man kan bli en bättre mamma av av svårigheterna, vad än föräldraskapsböckerna säger. Men det händer inte av sig självt, utan som förälder med erfarenhet av svåra psykiska problem tror jag livet är så orättvist att man måste jobba hårdare för att bli bra nog. Och att man måste be om hjälp – gång efter gång.

Gravid

Att bli förälder innebär att man behöver konfronteras med sin barndom igen och det kan göra ordentligt ont. Man river i gamla sår och får på vissa sätt en ny förståelse för det man inte fick, men också för det man fick som var bra. Ibland kan även fina minnen göra ont.

För mig kunde känslorna skifta snabbt. Ena stunden var jag arg eller ledsen över minnen av en barndom där jag mådde oerhört dåligt. Andra stunder ifrågasatte jag mig själv. Jag mindes fina stunder och undrade om jag inte dömt mina föräldrar orimligt hårt.

Samtidigt finns en bild av att man ska vara lycklig som blivande mamma. Som psykiskt skör tror jag ofta att den lyckan är svåruppnåelig. En graviditet är för omtumlande och berör för mycket känsligt för att vara enkelt lycklig. För mig blev det därför tvärtom ­ 9 månader av kris.

På ett sätt tror jag att en graviditetskris kan vara nyttig. Graviditeten var sista chansen att göra upp med mina problem innan det kom en alldeles ny liten människa som är beroende av att jag håller ihop.

Men lagom mycket kris är bäst. Jag kraschade alldeles under ytan och om det är något jag ångrar idag så är det att jag tackade nej till antidepressiva. Jag oroade mig för mycket för att medicinen skulle kunna skada barnet. Dessutom hade jag någon slags idé om att jag var duktig som härdade ut.

Idag vet jag bättre. Obehandlad depression hos mamman innebär väsentligt högre risker än de flesta mediciner som används vid psykiska sjukdomar. De vanligaste, ssri och snri, är betydligt bättre för barnet än depression/ångest. Att behandla depressionen redan under graviditeten är också viktigt för att inte krascha när barnet väl är fött. Här tror jag även Cecilia och Lina kan intyga att svåra depressioner hos gravida ska behandlas! (Ja, det kan vi! Alla depressioner hos gravida skall behandlas med läkemedel och/eller KBT oavsett svårighetsgrad. De svåraste kan även behöva ECT-behandling. Och alla gravida med depression behöver extra stöd när barnet är fött/Cecilia) 

Första tiden

Första tiden var tuff för mig. Jag kunde inte tro på att det skulle gå bra. Ångesten för mig hängdes upp på oro för dotterns hälsa. Jag var panikslagen för plötslig spädbarnsdöd och första veckorna klarade jag inte av att sova när hon sov. Jag satt vaken och såg henne andas. Jag följde varje råd jag fick som var någorlunda trovärdigt och försökte göra allt, allt rätt enligt boken. Och jag grät. Grät över min svaghet. Över min oförmåga att försvara henne mot allt som var farligt. Över att jag fött ett barn som var beroende av någon så svag som jag. Över att det var så jobbigt att älska henne så mycket att det gjorde så ont.

Tack och lov hade jag bett om hjälp ordentligt redan under graviditeten. När dottern föddes på senvåren sjukskrevs jag direkt i 4 veckor av en läkare på förlossningen, med hänvisning till min psykiska skörhet. Pappan kunde därför vara med mig oavbrutet i tre månader efter förlossningen genom kombination av sjukskrivning, pappadagar, sparade pengar och semester. För den som är riktigt psykiskt skör tror jag att det är livsviktigt att ha stöd och inte lämnas ensam med det tumult av känslor som kommer när man fått sitt första barn. För känslorna och reaktionerna kommer – frågan är bara i vilken form.

För just mig hängdes reaktionen upp på oro för dotterns hälsa. Den kan få andra uttryck. Det kan vara svårt att ta till sig barnet och knyta an, just för att man inte klarar av att ta in känslorna. Det betyder inte att man inte älskar sitt barn, utan att man inte vågar känna känslor av kärlek av rädsla för den smärta som kärlek kan föra med sig. För mig inträffade den känslan av tomhet precis efter förlossningen och bara de korta timmarna gav mig panik och fruktansvärda känslor av skam – här hade jag fött ett barn jag inte ens älskade. För mig gick det över efter ett par timmar, för andra tar det veckor eller månader. Det är en vanlig reaktion, men en reaktion som få vågar prata om. Det är ett sätt som rädsla, depression och ångest yttrar sig, inte faktisk brist på kärlek. Däremot är det, precis som överdriven oro, en stark anledning att söka vård omedelbart.

Den första tiden är också en tid av sömnbrist, vilket är en farlig kombination med psykisk skörhet. Här måste den andra föräldern eller någon annan närstående finnas närvarande och se till att man får sova, för utan sömn blir kraschen ett faktum. Även nedstämdhet på grund av sömnbrist är därför en viktig anledning att söka vård direkt för den som är skör. Min erfarenhet är att psykiatrin, psykakuten, vårdcentralsläkare och i princip alla andra läkare har full förståelse för att sömn är livsviktigt och att de är generösa att sjukskriva den med en historia av svår psykisk sjukdom.

Anknytning

Den första tiden är viktig. Under det första året grundläggs anknytningen och anknytning har stor betydelse för hur barnets psykiska hälsa blir senare i livet. För oss med trasslig barndom är mycket av det som finns att läsa kluvet att ta till sig på rätt sätt. 3 barn av 4 fårsamma anknytningsmönster till sin mamma som mamman hade till sin mamma. För många av oss med en trasslig barndom är det alltså väldigt viktigt att våra barn ska tillhöra de där 25 procenten som får ett annat anknytningsmönster.

Anknytningsmönstret är möjligt att påverka. Ju mer man kan om anknytning och små barns behov desto lättare är det att förstå vad som främjar en positiv anknytning. I grunden handlar det om att svara på barnets signaler, vara där och ge kärlek. Men att veta hur det ska göras kan vara svårt när man översköljs av råd från alla håll och dessutom inte har den erfarenhet som kommer av att ha haft föräldrar som gjort rätt.

Därför tror jag att den som haft det svårt behöver ha ett mer teoretiskt föräldraskap än genomsnittsföräldern. Jag tror att man behöver läsa på mer om barns utveckling, anknytningsteori med mera.  Man måste kunna mer.

Utöver kunskapen tror jag också att ett bra föräldraskap för den som varit svårt psykiskt sjuk bygger på att bestämma sig för en föräldraskapsfilosofi som går ut på att svara på barnets känslor och behov. Jesper Juul och Lars H Gustafsson är två kloka personer som skrivit många bra böcker om en föräldraskapsfilosofi som gynnar barnens anknytning och psykiska utveckling.

 Validering, invalidering och egna gränser

Många saker som förekommer i familjer där barnen inte mår bra är lätta att se att de aldrig ska göras. Våld, kränkningar med mera är lätta att se att de inte får förekomma.

Annat är svårare. Något av det svåraste är skillnaden mellan validering och invalidering i kombination med att sätta rätt gränser.

Att validera barns känslor innebär att bekräfta dem. Att visa att känslan får finnas och att känslan i sig inte är fel. Att man som förälder inte dömer barnet för känslan.

Att invalidera en känsla är att på något sätt ogiltigförklara den. Att visa att känslan är fel eller att barnet känner fel. Hos personer som utvecklat emotionellt instabil personlighetsstörning har invalidering alltid varit en del av hur föräldrarna agerat mot barnet. Barnets känslor har systematiskt påpekats vara felaktiga, överdrivna eller på andra sätt oönskade.

Validering betyder inte att barnet alltid ska få som det vill eller att barnets behov alltid ska tillmötesgås. Det betyder däremot att känslan ska få respekt. Ett exempel är ett barn som börjar gråta och säga att hon är hungrig på tunnelbanan. En validerande reaktion kan vara  att ge barnet något att äta. En annan validerande reaktion kan vara att säga ”Ojdå, jag visste inte att du skulle bli hungrig nu. Jag har inget du kan äta, men så snart vi kommit hem ska jag laga middag!”. En invaliderande reaktion skulle kunna vara ”Sluta bråka! Du åt faktiskt nyss, så du kan inte vara hungrig nu.” I båda de senare fallen så får inte barnet det hen vill, men det senare exemplet tar ifrån barnet rätten att definiera sina egna känslor.

En utmaning med invalidering är att det är ett relativt väl socialt accepterat sätt att agera mot barn, samtidigt som det kan orsaka stor skada. För den som är uppväxt i en familj där invalidering varit norm kan det därför vara väldigt svårt att både upptäcka invaliderande reaktioner och att lära sig att reagera annorlunda.

Petra Krantz Lindgren har mycket klokt att säga kring hur man undviker att vara invaliderande mot barn.

Att handskas med konflikt

Små, nyfödda barn behöver föräldrar som svarar och försöker uppfylla barnets behov både direkt och om möjligt fullständigt. När barnet blir äldre än alldeles nyfödd börjar det alltmer uppstå en situation där barnets behov inte alltid vare sig kan eller ska uppfyllas. Konflikter blir ett faktum.

Att komma igenom den första åldern där barnet prövar sin självständighet och egna vilja, men innan barnet har ett utvecklat språk och förståelse för vad som är möjligt och omöjligt, är komplicerat för alla. Men konflikt är ofta alldeles extra komplicerat för den som haft större problem psykiskt. Emotionellt instabil personlighetsstörning har som grundmoment att känslor just tenderar att bli dramatiska och svartvita. Och om det är något som inte fungerar i relationen med barn så är det föräldrar som agerar dramatiskt och svartvitt i konflikter! Här måste man som förälder hitta ett sätt att behålla lugn, även om det är extremt svårt. Att det brister ibland är okej (inom rimliga ramar så klart), men inte som system.

Även här tror jag att man som vuxen har mycket nytta av att läsa på och förstå barns utveckling. Barn i 2-­3-­årsåldern kan t.ex. inte vara manipulativa, eftersom de ännu inte utvecklat de mentala förmågor som krävs för det. De är betyder att det som kan kännas som djävulskap, avsiktlig provokation med mera aldrig är ett barn som med flit försöker bråka och ställa till det!

De år av terapi man gått igenom om man haft emotionellt instabil personlighetsstörning har fokuserat på att utveckla förmågor för att hantera den vardag man levt i. Situationen med ett litet barn med mycket vilja är helt ny och ställer nya krav på nya förmågor. Saker som terapin aldrig behandlat. Sannolikheten att det väcker en ny omgång sorg över ens föräldrars bristande förmåga är stor. Sannolikheten för att man behöver stöd av en psykolog är också stor. Det betyder inte att man är på väg att krascha, utan att man hittat ett nytt hörn av ens psyke som behöver hjälp att läka och att man är ytterligare en liten bit närmare hel.

Att reglera känslor

Den som mått riktigt dåligt har nog nästan undantagsvis haft svårigheter att reglera känslor på ett sätt som gör dem lagom. Att känslor blir för stora och tappar proportion är en del av sjukdomen. Det som för en frisk människa är en mindre motgång blir för den med bristande känsloreglering en katastrof, eftersom förmågan att sätta händelsen i ett större sammanhang inte fungerar som det ska.

Små barn har inte heller utvecklat en fungerande känsloreglering. För omgivningen kan det verka som en obetydlig motgång att favoritbyxorna är smutsiga och att barnet därför måste ha ett annat par byxor till förskolan. För ett litet barn kan det däremot uppfattas som en katastrof som resulterar i ett totalt sammanbrott.

Här är förälderns roll att gradvis guida barnet till att lära sig vad en lagom känsloreaktion är.

Barnets känsla behöver valideras, men samtidigt ska man hjälpa barnet att hitta en lagom relation till händelsen. För två och ett halvt­åringen som ligger på golvet och gråter behöver föräldern både klara av att visa empati, men samtidigt hantera händelsen med ett lugn som visar att det inte är någon fara. Den vuxna ska helst alltså klara av att inte dras med i dramatiken, i alla fall inte en majoritet av gångerna.

Att klara av ett barn med bristande känsloreglering när man själv har bristande känsloreglering är svårt. Riktigt svårt. För mig hjälper det att aktivt tänka på situationen som att barnet har bristande känsloreglering och att jag ska guida barnet till att lära sig att reglera sina känslor. Det placerar mig lite lätt utanför situationen och gör att jag själv inte blir provocerad (för det mesta).  Men att jag klarar det bygger på att min känsloreglering numer för det mesta är riktigt okej. Är den inte det måste man ha hjälp att lära sig reglera sina egna känslor, för annars är det svårt att lära barnet.

Den livsviktiga förutsägbarheten

Att växa upp utan förutsägbarhet i föräldrarnas förmåga att vara föräldrar är något som är helt obegripligt för den som inte upplevt det. Förutsägbarhet handlar om att föräldrarna konsekvent ska klara av att tillgodose barnets behov tillräckligt bra och reagera på ett någorlunda förutsägbart sätt. Förutsägbarhet ur det här perspektivet innebär INTE att man ska reagera likadant varje gång eller att man inte får bli arg eller göra fel ibland. Det betyder inte att det ska vara lagad mat på bordet varje dag. Däremot betyder det att det ska finnas tillräcklig mat att äta, så barnet inte behöver gå utan mat. Mackor till middag ibland är okej. Ilska och höjd röst förekommer nog i alla familjer, men föräldrarna får inte slåss. Eller slå sönder saker.

Barnet måste kort och gott kunna lita på att föräldrarna är där, är föräldrar och kommer göra ett tillräckligt bra jobb som föräldrar.

När en psykisk svacka blir tillräckligt djup kommer inte det här fungera. Jag har lovat mig själv att det aldrig, aldrig får hända mig och hittills har jag fått en livsglädje av min dotter som gjort att jag klarat mig. Varje år som går gör mig numer mer och mer hel, så nu tror jag aldrig att det kommer bli en fråga.

Men att alltid hålla sig i psykiskt någorlunda gott skick kommer inte av sig självt för någon med min bakgrund. Det är något jag alltid måste jobba på. Jag äter mediciner, bara för att skydda mot återfall. Jag går i terapi varje gång jag möter nya motgångar och svårigheter. Jag extrakontakt med BVC, trots att dottern snarare utmärker sig som ovanligt trygg. Jag är alltid spiknykter med mina barn. Och så vidare.

 Att vara bra nog

Den som haft svår psykisk sjukdom kommer behöva kämpa hårdare för att vara en tillräckligt bra förälder. Men det gäller att kämpa lagom hårt. Inte jaga det omöjliga och försöka uppnå det ouppnåeliga. Klarar man av förutsägbarheten och valideringen, samt håller sig själv tillräckligt psykisk frisk för att orka räcker det nog alldeles utmärkt för det mesta. Att jaga sig själv i jakten mot perfektion hjälper inte barnet eller någon annan.

Att ge råd är alltid svårt, men om jag skulle ge några råd till den som sitter där hos mödravården och lyssnar på samma föreläsning som jag lyssnade på så skulle det vara:

•          Det går alldeles utmärkt att vara en tillräckligt bra förälder, även med en historia av svår psykisk sjukdom.

•          Föräldraskap för den som haft det svårt kräver mer teoretiska kunskaper än för den som kan lita på sin intuition och erfarenhet av att vara barn med föräldrar som är bra nog.

•          Läs på om anknytning, validering av känslor och känsloreglering.

•          Se till att få stöd hos psykolog när nya faser kommer, som kräver förmågor du inte riktigt har.

•          Sök hjälp vid minsta problem och motgång.

Har du egna erfarenheter? Egna tips och råd? Vad tänker du? Kommentera gärna här nedanför: 

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

23 reaktioner på ”Att bli en bra mamma när ens egen barndom var förfärlig

  1. Ammar och gråter. Läser din text och gråter lite till. Det är en sådan enorm igenkänningsfaktor. Jag är så tacksam för att du delade med dig av din visdom. Tack för konkreta tips och. Klokskap. Tror precis som du att det är skönt att vara extra påläst, har själv alltid haft svårt att lyssna innåt, vågar inte lita på att min inre röst guidar mig rätt. Har själv en psykisk ohälsa, emotionell beteendestörning, eller som min behandlare säger, en skörhet. Har ofta reflekterat över att föräldraskapet, precis som mycket annat i samhället, bygger på att en är frisk och stabil. Tycker det ofta är svårt att få förestående för hur min skörhet påverkar mitt föräldraskap. Detta trots att min familj och speciellt min partner är mycket stöttande.
    Tack för att du skrev denna text!

  2. Känner också igen mig otroligt mycket! Framförallt i oron som saknar proportion. Jag blev också sjukskriven när vår unge var 3 månader efter att jag kämpat och kämpat för att man ska klara sig själv och att jag inte orkade med skammen att inte klara av situationen. Vår unge föddes också med kraniosynostos (en relativt ovanlig diagnos som kräver korrigering av kosmetiska skäl) och opererades 2 gånger innan hon fyllt 10 månader. Hon har också legat inlagd på sjukhus för dubbel infektion med salmonella och rota-virus som vi fick som bonus på barnakuten. Det har varit ett av de värsta bästa året i mitt liv. Jag har aldrig fått en diagnos men har alltid varit skör. Jag har fått mycket hjälp av vården både på BVC (ledsenmammagrupp), psykiatrin och bup. Tyvärr har den ”andra” delen av vården inte kunnat hjälpa till och stötta när vår unges hälsotillstånd påverkats. Glappet mellan dessa vårdformer är stor. När jag inte längre klarade att sondmata vår unge själv hemma (dygnet runt 1 ml/min) och inte hade sovit på 2 veckor blev barnakutens svar att min sambo skulle ta över. Efter mycket skrik och gråt blev vi tillslut inlagda i 24 tim. Nu är ungen frisk och jag är för tillfället stabil. Dock lever jag varje dag med oron, skulden och skammen över att jag kanske inte räckt till för mitt barn. Att jag kanske ”förstört” henne på något sätt. Tackar igen för fantastiskt inlägg och önskar att man kunde prata mer om det här! Vi är många som är sköra som blir föräldrar. Eller som blir sköra som föräldrar.

    1. Artikelförfattaren hälsar att hon läser alla kommentarer och blir rörd och glad av att ha kunnat stötta lite. Hon kommer dock inte svara på dem av rädsla för att råka avslöja vem hon är.

  3. Åh, vilken fin och nyanserad text. Beskrivningar om hur svårt det kan vara men också hur bra det kan gå med rätt stöd. Jag tycker att dina råd är viktiga för alla föräldrar oavsett om de har en psykisk sjukdom själva eller att deras föräldrar haft det. Det är viktigt att vara lyhörd, att sova ordentligt och att våga be om hjälp. Det kan vara svår att vara förälder i bland och dina råd är väldigt bra. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!

  4. Hej!

    Är så tacksam över detta inlägg. Är livrädd för att ens tänka tanken att jag skulle kunna bli mamma efter det jag varit med om. Det här ger mig hopp att det kanske går, trots allt. Tack för att du delar med dig!

  5. Tack, det här var precis vad jag behövde läsa. Växte upp med alkoholism och just det där med förutsägbarhet är något som aldrig funnits. Nu är min dotter inte ett år än och jag funderar mycket på hur jag ska uppfostra henne, jag har inga mallar för hur en normal barndom ser ut. Det här hjälpte mycket, tack!

  6. Du är inte ensam – vi måste vara många som haft uppväxter som lämnat spår. Mycket klokt och välskrivet. Vi kan klara det vi behöver om vi får rätt stöd och hjälp – det är väl just det som gör mig osäker då hjälpen man behöver inte alltid finns att få. Kram.

  7. Oj, vilket viktigt och givande inlägg. Tack för att du så modigt delar med dig! Tyvärr hög igenkänningsfaktor där. Jag tycker att vi borde bli bättre på att inse att alla nyblivna mammor inte svävar runt på små rosa fluffmoln. För många nyblivna mammor mår väldigt, väldigt dåligt den första tiden. Minns det första halvåret med det första barnet som ett stort mörker då jag bara grät. Har fortfarande väldigt dåligt samvete över att min ledsnad kan ha skadat det barnet känslomässigt, hen är känsligare än de övriga.

  8. Tack för att du delar med dig. Jag känner igen mycket. Speciellt det där med sin egen känsloreglering när ens egna föräldrar inte är några bra förebilder. Finns det någon bra hjälp till självhjälp på nätet eller böcker mm? (har inte råd att betala terapi.) Tacksam för svar om någon har tips?.. 🙂

    1. Men om du letar och står i skulle du kunna hitta en bra terapeut inom den offentliga vården. Kostar lite olika beroende på landsting men 50-100 kr/gång upp till 1100 kr och sedan gratis är rätt normalt. Finns via MVC, BVC, vårdcentralen, psykiatrin.

      1. Ärligt talat lite rädd för att söka offentligt faktiskt. Dessutom undrar jag om jag får det, är ju utåt sett ”välfungerande” även om jag mår dåligt av just det här. Men tack för svaret iaf.

        1. Du är verkligen inte ensam att vara rädd för att söka psykologisk hjälp. Eller att ifrågasätta din rätt att få hjälp. Men du kommer aldrig få hjälp om du inte ber om den.

  9. Tack för en fantastisk text och att du ville dela med dig. Känner att även vi med en trygg uppväxt har mycket att lära av din klokhet och fina råd!

    Tack och stor kram
    Ulrika

  10. Detta var en helt fantastisk text! Jag har läst mycket i ämnet men inget som beskriver och sammanfattar så bra.
    Jag är uppväxt i en till synes bra familj men just detta med validering har gått fel. Jag var svårt deprimerad med min första son och mår fortfarande fruktansvärt dåligt bara av att tänka på de tiden. Med min andra son könse jag mig konstig direkt efter förlossningen och mådde dåligt i två månader innan det vände och sen dess har jag mått så bra som jag aldrig mått. Nu har min mamma dött och tankarna på min uppväxt börjar mala igen.
    Det jag har kvar är att känna mig tillräcklig. Min mammas sorg i livet blev att höra att hon inte räckte till trots att hon gjorde allt hon kunde. Hur ska jag veta att jag räcker fast jag gör allt jag kan?

  11. Så mycket klokskap, vilja, engagemang, insiktsfullhet och målmedvetenhet så jag blir alldeles varm inombords och känner att det är klart det kommer att gå bra för dig och din familj på livets berg-och-dalbana.

  12. Här blir jag styrkt , trygg och glad. Då jag varit i kontakt med vården om min ønskan att stå starkt som mamma med mitt nya barn har jag inte fått någon hjälp. All hjälp er riktad mot dig som person. Mina frågor vad kan jag gøra o tänka på som ångsdrabbad/skør/deppressiv dabbar ut. Her borde vi skapa ett nettverk o hjelpa varandra! Hurra for din historia! Hurra for styrkan din!

  13. Åh! Jag önskar ALLA som som gått igenom ens hälften så mycket som skribenten kunde sträcka sina ryggar lite till. Det är NI som är STARKAST! DUGLIGAST! MEST TILLRÄCKLIGA! Inte vi andra som med vår grundtrygghet glider runt i livet på ett bananskal (nå väl, vi har ju alla våra demoner och svackor i livet iof).

  14. Så otroligt givande läsning. Skönt att få bekräftelse på att det finns fler än en själv med tuff och otrygg uppväxt. För min del önskar jag att någon hade fångat upp mig redan på förlossningen, då jag nu i efterhand har kommit till insikt om hur dåligt jag mådde redan då och lång tid därefter. Anknytningen till det underbara lilla barnet blev lidande och rädslan över att något skulle hända hen, att jag inte skulle klara att vara mamma osv. Jag var då gift med barnets far, men fick tyvärr ´varken stöd eller hjälp därifrån, snarare tvärtom. Så visst känns det orättvist ibland. Men idag är jag starkare än någonsin, trots några rejäla djupdykningar, har en fantastiskt fin relation med min son och faktiskt lärt mig att inte bara klara av livet som ensam förälder mitt i allt, utan njuter dessutom av livet!

  15. hej, vilken bra text. KÄnner igen mig oerhört mycket. växte upp med en mamma som inte kunde visa några känslor. Hade haft en trasig bakgrund själv sas det.

    När jag själv fick barn, bestämde jag mig för att bryta mönstret. Mina barn skulle minsann bli älskade och omhuldade så till den milda grad! Den vägen gick bra. Den gjorde också att jag själv var tvungen att skärpa mig. Jag var tvungen att bearbeta mig själv för att visa äkta kärlek till mina barn. Ibland har jag dåligt samvete, för min första unge fick sin dos av en orolig kärlekstörstande mor som inte riktigt kunde hantera detta nyfödda barn. Men sen hon blivit större har vi pratat om det och jag har förklarat för henne hur det var att växa upp med en mamma som inte kunde älska en. Det är verkligen brutalt att låta barn växa upp utan kärlek. För de har liksom inte bett om att bli kärlekslösa. I morrn fyller min mellanson år och blir nio. I nio år har jag älskat honom varje dag. I nio är har jag sagt till honom varje dag att han är den bästa människan på jorden. Det är för övrigt något jag har sagt till alla mina tre. Jag tror de fattar vid det här laget att deras mamma vill dem väl. Att de får vara barn med alla slags känslor, för det är helt tillåtet.

  16. Väldigt fint skrivet, tack!
    Jag har haft svårt att njuta tillsammans med min dotter i perioder. Har känt mig stressad och osäker. Märkt att hon mått bäst och fortsatt gör det när vi är mycket tillsammans. Hon vill helst vara tillsammans med mig hela tiden. Och att vi gör hennes saker. Det händer att jag blir stressad och sur eftersom jag alltid känner en stress över mat, hygien, städning och andra måsten som behöver göras. Först när jag lägger detta helt åt sidan kan jag njuta tillsammans med min dotter.

  17. Åh, så jäkla bra! Både för de som vill ha barn och för oss som faktiskt inte vill eller orkar det, pga anledningar.

    Tack. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *