Måste barn verkligen växa?

Ett av våra mest uppskattade inlägg på bloggen är ett där vi förklarar hur en tillväxtkurva fungerar och varför vi inom barnsjukvården och barnhälsovården är så förtjusta i dem. I korthet berättar vi att ett barn behöver mat, kärlek och frihet från sjukdom för att växa i lagom takt.

Dålig tillväxt kan alltså vara tecken på matbrist, kärleksbrist eller någon sjukdom. Hur man skiljer dålig tillväxt från litenhet framgår också i det tidigare inlägget om tillväxtkurvor.

Vi fick den här följdfrågan från en läsare:

Jag har läst med stor behållning, och särskilt fastnat för inlägget ”därför älskar vi tillväxtkurvor”. (Tänk att aldrig någon annan lyckats förklara vad som är så bra med tillväxtkurvor!) Men det går verkligen inte ihop med hur man hanterar tilväxtdata på bvc tycker jag.
Om tillväxtkurvor ffa är viktiga för att så gott som alla allvarliga sjukdomar ger utslag i avvikande tillväxt, då tycker jag de flesta bvc reagerar bakvänt på avvikande tillväxt. Om ett barn ligger under sin kurva på ett oroande sätt borde bvc:s reaktion väl vara att undersöka vidare (kanske med prover eller annat?) om det finns någon bakomliggande sjukdom? I stället känner jag (och de flesta med mig tror jag) att bvc hanterar tillväxtkurvan som om det är ett självändamål i sig att följa kurvan.
För små barn resulterar detta oftast i att man uppmanas att sluta amma eller tilläggsmata (med den risken det innebär att förstöra amningen), eller för lite äldre barn att man uppmanas att försöka få dem att äta mer (den som har ett barn som är litet i maten vet hur mycket vånda denna uppmaning kan innebära, och hur ångestladdade matsituationerna kan bli när man ska sitta och truga ett ovilligt barn).
Detta verkar som sagt för mig helt bakvänt! Om barnet har en avvikande tillväxt på grund av sjukdom så försvinner ju inte sjukdomen för att man pressar barnet att äta mer? Eller tänker jag fel? Är det en farlighet i sig att inte följa sin viktkurva? (Själv har jag inte ens vågat vända mig till bvc med oro för min sons dåliga viktuppgång, för jag är nästan helt säker på att de skulle pressa mig att sluta amma, vilket jag inte vill.)
Jag ser två frågor här:
1. Är det farligt i sig att inte följa sin viktkurva?
2. Borde inte det första man gör vid dålig tillväxt vara att utreda för diverse sjukdomar?
Låt mig försöka svara.
Är det farligt i sig att inte följa sin viktkurva?
Barn behöver näring och energi för att växa. Växer gör barn i vikt, i längd och i omfång. Vi brukar mäta huvudomfånget, för det styrs av hjärnans tillväxt (och kan påverkas av annat för all del, men det får bli ett eget inlägg) och hjärnan är vi väldigt måna om att den ska ha det bra.
För att ett barn ska växa på längden måste barnet först öka i vikt. Vikt driver längd säger vi. Om ett barn slutar öka i vikt, eller ökar på tok för långsamt, kommer barnet efter några månader också att sluta växa i längd, eller växa alldeles för långsamt i längd.
Längdtappet hämtas som regel inte igen. (gäller inte tillväxthämmade nyfödda, de kan hämta igen sitt längdminus) Om barnet fått i sig dåligt med näring, eller på grund av kärleks- och omsorgsbrist inte orkat ta till sig näringen, eller varit sjuk så kommer vikten att kunna återgå till en tidigare kurva. Men längdtillväxten brukar följa en lägre kurva sedan. Det innebär alltså att barnet blir kortare som vuxen än vad det skulle blivit annars.
Hjärnan behöver näring för att växa och utvecklas optimalt. Ett otillräckligt näringsintag, som först syns i dålig viktuppgång, och sedan i dålig längdtillväxt, kommer att ha svårt att täcka hjärnans behov av näring. Barnets hjärna sätts på svältkost under de första viktiga åren, i uttalade fall ser vi att huvudomfånget inte orkar växa i samma takt som det borde och att hjärnan alltså blir påtagligt mindre än den skulle ha blivit annars.
Barn som inte får tillräckligt med näring blir kortare, får mindre hjärnor och utvecklas sämre än barn som får tillräckligt med näring.
Borde man inte utreda för sjukdom det första man gör?
Nja, där bör en bedömning göras av varje enskilt barn och varje enskild familj. När jag ser ett barn med dålig tillväxt så frågar jag noga om hur det fungerar med mat, hur familjen mår, om barnet har några andra besvär med något. Jag tittar på barnet, på kurvan och undersöker barnet.
Ofta får jag ledtrådar här till vad som är problemet. Om föräldrarna säger att barnet är otroligt litet i maten och att det enda de får i är gurka och chips och det med vansinnigt trugande så ligger det nära till hands att börja i den änden. Om föräldrarna säger att barnet äter med enorm aptit men ändå inte går upp i vikt så är det ju helt andra utredningar som krävs.
Att optimera näringsintaget och se om tillväxten blir bra då är bra av två orsaker. Dels kan ju den dåliga tillväxten bero på ett dåligt näringsintag och då börjar ju barnet växa bra om maten ökas. Om den dåliga tillväxten å andra sidan beror på en kronisk sjukdom så kommer den ju inte att förbättras av att barnet äter mer. Det blir en anledning att gå till steg två med provtagning.
Att provta alla barn med dålig tillväxt ”blint” för alla sjukdomar som kan tänkas ge dålig tillväxt och hoppas på napp blir som att leta efter en nål i en höstack, med hjälp av en grep.
Kärleken missas ofta
Om vi är tjatiga i barnsjukvården när det gäller mat och matintag, och ganska alerta ändå på provtagning för vanliga åkommor som ger dålig tillväxt (glutenintolerans t ex) så saknar vi på många ställen bra rutiner för att upptäcka och ta hand om den tredje orsaken till dålig tillväxt: kärleks/omsorgsbrist.
Vi vet att det är en vanlig orsak till dålig tillväxt, vi vet att det spelar stor roll, ändå frågar vi sällan, pratar inte ofta om det. Det är synd, för de som drabbas är barnen. Barnen som kunde bli hjälpta om vi ännu oftare kunde slussa ångestfyllda föräldrar till samtalsterapi, eller stötta upp trötta föräldrar med lite hemstöd. Barnen som med föräldrar som orkar själva skulle kunna växa och utvecklas optimalt.
Förtroende för BVC
Frågeställaren har inte förtroende för att BVC ska hjälpa henne på ett sätt som känns respektfullt och bra för henne. Att föräldrarna har förtroende för läkare och sjuksköterska eller barnmorska eller dietist är helt avgörande för att barnet ska kunna få en bra vård. Om det inte går att upparbeta en förtroendefull relation med BVC-sköterskan: byt. Fråga vänner om rekommendationer till BVC-sköterskor du gillar. Om det är viktigt för dig med en amningskunnig BVC-sköterska kan du alltid fråga i Amningshjälpens grupper på Facebook. Det finns BVC-sköterskor som är alldeles alldeles fantastiska, läs mitt inlägg om världens bästa BVC-sköterska så vet du vad du ska leta efter.
bukett
Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

19 reaktioner på ”Måste barn verkligen växa?

  1. Som vanligt lyckas du förklara på ett sättarn ingen annan verkar kunna sätta fingret på. Tack!
    Men det gör mig också lite orolig, jag har en numera 4-åring som började få problem med sina kurvor vid 6-månader. Då hette det att vi var på lång utlandsresa, sen var det den aktiva åldern, sen brist på aptit, ett långt år med sjukdomar, sen etmoidit på det. Inte förrän strax innan hon fyllde tre upptäcktes det att hon var grovt förstoppad högt upp i tarmarna. Läkare, BVC har bara avfärdat det som att hon inte gillar mat, vilket ju inte stämmer ett dugg nu. Men det som gör mig lite ledsen är att du nu säger att hon inte kommer växa ikapp, något som också är en typisk sak de säger. Att det är okej att dippa från sina kurvor, att de tar igen det de ”tappat”, inte bara på vikten. Eller att de skjuter iväg sen. Tur att hon börjat växa nu i alla fall!

  2. Hej! På mitt bvc säger de att det är normalt att barn slutar gå upp i vikt när de fyller två år. Vårt barn har stått still sedan 22 månader, är nu 30 månader. Följer dock längdkurvan. På Bvc säger de att det är normalt och inget att oroa sig för. När jag läser ditt inlägg blir jag ändå oroad.

  3. Jag menar bara att det är förvirrande att du å ena sidan skriver att barn ej bör stå still i vikt medan bvc anser att det är normalt. Vårt bvc har inga läkare.

    1. Alla BVC har kontakt med läkare. Jag förstår att det är förvirrande, men kan nog inte reda upp i din förvirring eftersom jag inte har möjlighet att träffa er och undersöka tillväxtkurvorna.

      1. Hejsan! Där vi bor får man inte träffa ngn läkare. Det finns ytterst få läkare att tillgå och ingen barnläkare alls. Vi har haft ett läkarbesök med en inhyrd person från en sådan där jour som bad om ursäkt för att han egentligen var under utbildning till specialist inom kirurgi och därför inte kunde ngt om barn. Skt fick visa honom hur man lyfter en bebis. Annars fåpr man glatt pallra sig ganska långt (50 mil) till närmaste unisjukhus. Men då ska man också ha en remiss. Om BVC inte ens vill träffa en i första läget så sitter nog remissen långt borta.
        MVH ”Det finns en värld utanför Sthlm”

        1. Bästa ”det finns en värld utanför Sthlm”!

          Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mer än så. Det låter långt att ha femtio mil till närmaste sjukhus. Hur du löser det för dig och ditt barn måste vara upp till dig. Jag kan inte göra mer än att upprepa att om du inte har förtroende för den bedömning du får på hemmaplan så får du försöka få en annan bedömning av en läkare (erfarna allmänläkare i glesbygd är ofta mycket barnkunniga, men annars barnläkare) som kan undersöka barnet och tillväxtkurvan. Nej, jag kan inte göra det. Det skulle vara att bedriva sjukvård, och för det MÅSTE jag undersöka barnet och journalföra och jag har ingen privatmottagning.

          Varma hälsningar
          Cecilia

  4. Bvc har för övrigt inte heller gett något specifikt råd utan bara per telefon sagt att de inte behöver träffa vårt barn pga att det är normalt att barn slutar gå upp i vikt. Ditt inlägg låter inte riktigt så. Det är lite svårt att förhålla sig till olika information. Kanske handlar det om ett tidsperspektiv? Man kan stanna under ett år? Eller ålder? Du kanske menar bebisar?

    1. Nej, det är inte normalt att barn stannar i vikt, däremot kan det vara acceptabelt med tillfälliga avplaningar som sedan hämtas upp, och för det behövs en individuell bedömning av tillväxtkurvorna. Om du inte helt litar på BVC:s bedömning så byt BVC eller sök läkare via vårdcentral.

  5. Åh! Tack för utförligt svar, det var jag som skrev frågan och nu har fröken nyfiken här fått lite mer kött på benen. Är så roligt och intressant med mer kunskap, och jag tycker ofta man får veta ”gör si, gör så” eller ”så här ska barn göra/vara”, men otroligt sällan får man – som här – ett fördjupande svar som verkligen försöker förklara varför!

    Men precis som signaturen ”haren” så blir jag också lite oroad för mitt barns vikt när jag läser. Jag bor i utlandet och här kan man inte bara byta bvc, men ska försöka få en tid hos familjeläkaren. Är det förresten barnläkare man träffar via bvc i Sverige eller hur funkar det? *mer nyfiken*. Här är det alltså familjeläkare (specialister i allmänmedicin), och då händer det ju också att man funderar lite på om man skulle fått en annan bedömning om man gått till en barnläkare.

    1. Oftast är det allmänläkare i Sverige men ibland barnläkare. Familjekärare utomlands kan säkert remittera till barnläkare.

  6. Hej jag förstår att man kan byta bvc osv om man bor på en ort (stockholm göteborg eller malmö tex) där det finns flera val. Nu är det inte så överallt i Sverige att det går att välja något annat pga att nästan inget alls finns från början. Ska man byta och få en resväg på 40mil och behöva ansöka om att få byta landsting pga missnöje osv. Det är förstås bra med valfrihet men om inga alternativ finns hjälper det ju inte. Skulle du inte generellt kunna utveckla vad som är tillfälligt? Det är lite svårt att förstå när man ska ana att barnet borde gått upp i vikt. Efter två dagar, en månad ett halvår? Vilka perspektiv talar vi om?

  7. Tack för ett bra inlägg! I vårt fall har vårt barn tappat en kurva på vikten men fortsatt följa samma längd- och huvudkurva som tidigare. Detta var för fem månader sen. Han är nio månader och superpigg. Förstår att du inte kan kommentera enskilda barn, men hur ser ni generellt på när bara en kurva avviker såhär? Göd honom med extra olja i maten säger bvc. Jag känner mig hetsad och att detta börjar ta bort min glädje i att vara förälder. Allt blir bara vikt vikt vikt.

    1. Nej vi kan inte kommentera enskilda barn och enskilda kurvor men du kan nog hitta svar i inlägget och det tidigare inlägget om tillväxtkurvor. Värna glädjen i föräldraskapet!

  8. Tack för bra läsning. Jag undrar, var läggs de barn som helt enkelt är små. Jag har varit smal i hela mitt liv och under skoltiden blev jag inkallad till skolsyster höst och vår och fick frågan om jag hade anorexia. Jag äter som en häst. Min lille kille vägde 2100 när han föddes (samma som jag) och har följt kurvan fast legat ett bra snäpp under den. Detta har varit helt otroligt jobbigt på Bvc då de verkligen tvingat oss att mata honom, vilket gör att han ett tag absolut inte ville äta. Är det verkligen möjligt att det finns så få av oss underviktiga att Bvc inte vet vad de ska göra?

  9. Hej!

    Vår dotter föddes ”normalviktig” och höll sig på sin kurva tills hon var ca 6 månader då hon planade av. Hon är nu 1,5 år och ligger 2,5 kurvor lägre i vikt och 2 lägre i längd än den hon började på. Vi har ända sedan avplaningen blev tydlig försökt få hjälp och råd av både bvc och barnläkare, men alla med samma svar: ”nu följer hon sin ”nya” kurva”, ”en del barn är små”, ”barn i Sverige svälter inte”, ”hon äter inte eftersom hon får mat för ofta och inte hinner bli hungrig”, ”ge henne mat oftare”, ”får hon leka med maten?”, ”hon är proportionerlig”, ”var nöjd med det lilla hon går upp” och det bästa av allt ”det här borde ni ha gjort någonting åt för flera månader sen”… som om vi inte har kämpat?!? Tilläggas bör att hon är mycket liten i maten, även om hon visar intresse för att smaka och vara med i köket så är det inte många teskedar hon får i sig under en dag så jag kompletteringsammar fortfarande morgon och kväll. De har tagit prover för hormonrubbningar och matallergier som inte visade någonting onormalt och hon är pigg och frisk i övrigt. Just att hon är så pigg och glad är något som bvc och de barnläkare vi hittills har träffat verkar ha sett sig blinda på med argument att är man hungrig och inte får i sig tillräckligt så blir man slö och mer irriterad/gnällig, och eftersom hon inte är det så är allt ok.

    Nu har vi äntligen, efter mycket om och men fått tid på Sachsska och även om de gav ett mycket mer betryggande intryck och det känns bra att det nu kommer att vara ett team som ska observera henne och hjälpa oss så blev vi ändå besvikna när även läkaren där sa att ”en del barn är små, och hon ökar i varjefall i vikt på sin nya kurva”. Nu undrar jag (jag är arg på mig själv att jag inte frågade direkt, men jag ska göra det på nästa träff) kan man bara byta kurva så där och ska det verlkligen vara ok? Jag förstår att en del barn är små, vare sig min man eller jag skulle platsa i basketlaget och hon får jättegärna vara liten om det beror på generna, men jag tycker inte att det är ok att vara liten pga att hon knappt äter mer än det hon gör av med i energi. Det kan ändå inte vara ”normalt” att först gå upp fint och sen bara plana av för att under 1 år bara gå upp 100g i månaden? Idag väger hon 8,5kg mot knappt 7,5 för ett år sedan. Längden har ju också tappat i proportion med detta, och likaså huvudet har börjat tappa en del dock inte lika mycket. Ett annat orosmoment är om hon skulle bli sjuk, hon har ju inga resurser att ta av.

    På BVC där vi går pratas det mycket om övervikt hos barn och det verkar vara mycket fokus på det överlag i det man hör och läser, men undervikt talas det inte om, och det bortförklaras med så mycket tills det, eftersom man tydligen inte kan hoppa tillbaka på kurvan efter så pass lång tid, är för sent. Jag vet att det finns barn med mycket svårare ät- och tillväxtproblem än mitt, men även om mitt barn inte är i den kategorin av barn som ligger sämst till betyder det inte att det inte är något som inte stämmer, att bvc och barnläkare borde ha reagerat tidigare och att det inte ska behöva ta nästan ett år av ifrågasättande, irritation och rent tjat för att man ska bli hörd och äntligen få hjälp.

    Det blev längre än jag hade tänkt mig från början, behövde skriva av mig lite och efter att ha läst lite av de tidigare inläggen så verkade det här vara en bra plats att dela med mig av mina erfarenheter och frågeställningar.

    mvh
    Christina

    1. Det låter som att du och din dotter har mycket kompetent hjälp som har utmärkt förmåga att tolka tillväxtkurvor. Ställ dina frågor till ditt barns vårdteam och fortsätt vara en så aktiv och engagerad förälder. Det bådar gott för ditt barns framtid!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *