Min bebis vill bara vara nära och din vill det inte alls

Vi har alla olika förväntningar på föräldraskap och på bebisar. För vissa av oss är ordning, fasta tider och rutiner viktiga för att dagen ska gå ihop, andra trivs bäst utan klocka och där arbete och fritid flyter i varandra.

Våra preferenser styr säkerligen vad vi förväntar oss av våra barn. Vissa blivande föräldrar ser framför sig en tidlös rymd där barnets behov får styra dagens riktning, andra vet med sig att de behöver sin regelbundna sömn och mat för att kunna fungera som människor och föräldrar. En annan aspekt där vi människor skiljer oss åt, som blir viktig i föräldraskapet, är behovet och upplevelsen av kroppslig närhet.

När bebisen vi får har samma behov som föräldern blir det sällan problem. Förutsatt att inte någon annan i närheten ger en oombedd förmaning om att familjen gör fel. Jag har så många gånger varit med om föräldrar som försiktigt undrar om det skadar bebisen att de följer sin egen önskan och bär omkring på sin närhetstörstande bebis mest hela tiden. Det finns då alltid någon mormor, svärfar, kompis eller forumbekant som har talat om för dem att det blir problem om de fortsätter som de gör.

Självklart blir det inte det. Om både bebis och förälder vill vara nära: njut och gosa! 

Och ni som ser en närhetsbadande familj; om ni känner ett starkt behov av att kommentera: beröm! ”Åh vad härligt det där ser ut!” ”Vad trygg han måste bli hos dig som tar upp honom så fort han ber om det” är förslag på kommentarer som brukar mottas positivt.

Ibland får en närhetslängtande förälder en bebis med integritet och behov av kroppslig distans. Det kan skapa stor sorg och känsla av vanmakt. Det bästa du kan göra som förälder till en bebis med behov av ett eget fysiskt rum är att ge bebisen det. Lyhördhet i föräldraskapet och förmågan att sätta barnets behov först är en viktig nyckel för trygg anknytning.

Som vän eller familjemedlem gäller det att vara stöttande och väga sina ord på guldvåg. Ta inte upp samtalsämnet själv, kommentera inte hur din vän eller ditt vuxna barn hanterar sitt barns och sitt eget olika behov av närhet. Om din föräldravän tar upp ämnet själv: lyssna och bekräfta.

Inte så sällan får en förälder med stort behov av kroppslig integritet och ett eget fysiskt och psykiskt rum ett barn med samma behov. Då brukar samarbetet gå lätt. Men när en sådan förälder får ett närhetstörstande barn kan svåra känslor och situationer uppstå.

Känslor av ofrihet, instängdhet och att aldrig få ha sin kropp i fred ska man lyssna på. Kanske har du ett barn som behöver mer kroppslig närhet än vad du kan ge. Finns det någon annan förälder till barnet som kan stå för goset? Eller någon annan nära vuxen? Eller kan ni hitta sätt där du kan ge barnet närhet  utan att känna dig trängd? Ni kanske kan ligga bredvid varandra i sängen och du kan smeka barnet över ryggen?

Oavsett vilken typ av förälder och vilken typ av barn det gäller, så finns det, återigen, ingen anledning för andra att oombett kommentera hur kroppsligt nära familjemedlemmar kommer varandra. Det varierar väldigt. Det som fungerar i en familj gör det inte i en annan. Varje familj som hittat ett närhetssamarbete som fungerar mellan föräldrar och barn är att gratulera, oavsett hur samarbetet ser ut i just den familjen.

Mycket mer om bebisar och deras behov, och föräldrar och deras behov, kan du läsa i min och Agnes Wolds bok Praktika för blivande föräldrar.

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!
Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

19 reaktioner på ”Min bebis vill bara vara nära och din vill det inte alls

  1. Det här inlägget kändes så skönt att läsa! Jag har fått två tjejer som bara ville vara nära de första månaderna. De sov ovanpå mig i sängen på natten och spenderade i princip hela dagarna i bärsjal. Hjälp vad jag kände mig instängd, trängd och fastbunden med första barnet. Jag längtade så mkt efter att få vara själv om så bara för en liten liten stund….. Men när första barnet en dag inte längre ville vara i bärsjalen fick jag världens separationsångest. Snacka om att aldrig vara nöjd! Med andra barnet njöt jag av att ha henne nära för då visste jag att det skulle ta slut en dag. Om ngn berättat för mig att det inte skulle vara så för resten av mitt liv tror jag att det hade känts lättare även med första barnet.

    /Linda

  2. Åh, så skönt att läsa det här just nu! Har en 4-veckorsknodd och jag och min sambo har valt att bära och vara nära så mkt vi bara kan. Ngt knodden verkar uppskatta 🙂 Men konstigt nog blir vi ifrågasatta av många, familj, vänner, tom på gatan och i mödravården (innan han föddes)! Han ska bli bortskämd och han måste vänja sig och vi är överambitiösa och glömmer våra egna behov osv. Det är svårt att inte bli ledsen och osäker av kommentarerna, fast vårt beslut är medvetet och välgrundat. Förutom att vi som personer tycker det är mysigt med närhet ser jag det som en investering i framtiden. visst är det lite mer jobb och engagemang nu när han är så liten, men ett tryggt och nöjt barn kommer ge oss en smidigare och lugnare småbarnstid… Hoppas jag!

    1. Är det något man måste göra när man blir föräldrar är det ätt sätta sina egna behov på paus! Om alla bara kunde låta bli att lägga sig i vad andra gör… Oj vad jag har njutit av att bära och sitta med mitt andra barn. Trygg med att tiden går snabbt och egentid får msn sen. Ni gör rätt och stå på er! Jag hade behövt läsa detta för 4 år sen.

  3. Vi har haft turen att få testa på båda sorterna! Lillasyster, idag 4 veckor, kan inte tänka sig någon annan plats än famnen medan stora syster vid samma ålder blev störd när vi ville mysa och bära 🙂 Så skönt att få det bekräftat att alla är vi olika och unika med egna behov ifrån dag ett. Just nu myser vi för fullt med lillasyster, för som föregående kommenterare skrev att det varar ju inte för alltid. Även om vi skulle vilja 😉 <3

  4. Hej!
    Jag har sedan min dotter föddes alltid haft henne nära. Sov i samma säng och aldrig nekat henne närhet, tvärtom. Jag älskar det och tvärt om hoppas jag. 🙂 Däremot så skapar det lite problem för mig nu. Jag måste nämligen skiljas från min lilla dotter (som nu inte är pyttelite utan 14 månader. ) Jag måste nämligen jobba lite nu och min älskling gå på dagis. Allt har egentligen gått bra med inskolning och så men just lämningen är sååååå jobbigt. Hon gråter och klamrar sig fast vid mig och jag känner mig så usel att jag lämnar henne. Jag brukar ringa efter jag har gått och egentligen så fort jag är ute i bilen finner hon ro hos någon fröken och blir glad igen säger de. Men jag gråter själv en skvätt i bilen över att det nu är slut på mammaledigheten och jobbet kallar, och framför allt känns det som man sviker henne när man går. Skulle ni inte kunna skriva en inlägg hur man kommer till ro med att lämna det finaste man har på dagis. Kram

  5. Vad bra skrivet, just så där är det ju! Det är så konstigt att det ibland kan tyckas som om det finns två läger när det gäller det här, där båda sidor ständigt argumenterar för att deras sätt är det bästa för alla barn.

  6. Många bra tankar! Men en sak tycker jag är lite motsägelsefullt – om man får en bebis som inte vill vara nära så ska man sätta barnets känslor framför sina egna (om man känner tvärtom), men om man får en bebis som vill vara nära så ska man ta sina egna känslor på allvar istället för att sätta bebisens först? Förslagen om att låta även andra stå för närheten är ju bra, men oftast är det en och samma person som är föräldraledig på heltid åtminstone det första halvåret i ett barns liv. Då kan man ju inte förneka en närhetstörstande bebis närhet under hela dagarna bara för att man själv inte är bekväm med närhet? Eller, visst kan man, men det är knappast bra för barnet.

    1. Nja, det var inte riktigt så jag menade. Att lyssna på sina känslor tycker jag alltid man ska göra och det tycker jag nog att jag skriver också. Att sätta bebisens behov först tycker jag också en förälder alltid ska göra, men det finns olika sätt att ge bebisen vad den behöver. Om bebisen har ett närhetsbehov kan det finnas andra vuxna som har bättre förutsättningar att ge det på ett njutningsfullt eller bara icke-panikslaget sätt än den vuxen som inte klarar av närhet själv.

    2. Fast om bebisen vill ha mycket närhet medan en av föräldrarna inte är bekväm med det tror jag att det är bättre just att försöka hitta andra lösningar än påtvingad närhet för den föräldern. T ex att en annan förälder är hemma med barnet, eller att man är hemma tillsammans, eller att mormor eller farfar eller någon annan engagerad person blir en extra anknytningsperson som ger närhet.

  7. Du skriver så klokt o rakt och utan att trampa någon på tårna. Fantastiskt! Alltid givande att läsa inläggen och känslan av att jag gjort/ gör rätt bekräftas. Tack!

  8. Väl skrivet! Jag tror inte heller att det är bra att tvinga sig till närhet om man själv inte känner för det, det skulle kunna tänkas ge dubbla signaler till bebisen. Syskon är också en tillgång! Min 5-åring brukar vilja ha en gosstund med bebisen innan han ska somna 🙂

      1. Tack för fina ord och tips Cecilia! Har en liten pojk på 7,5 mån som alltid varit närhetstörstande. Inte konstigt för vi föräldrar är likadana vi med och tycker att det är jättemysigt att ha honom nära. Han har sovit med oss i sängen men tyvärr lärt sig att somna vid bröstet, eftersom det var i famnen och vid bröstet han tillbringade sina första ca 8 v. Han blev ledsen om man försökte lägga ner honom. Men han vaknar ändå flera gånger per natt, och börjar bli rätt rörlig, har vaknat av hans fötter som sparkar mig i ansiktet tex. Nu ska jag börja jobba, tidigare än beräknat och lite plötsligt, och vill helst inte vakna 6 gånger per natt el mer. Testar just nu att han ska somna i sin egen säng men han skriker sig bara hysterisk, även om vi inte lämnar rummet och tar upp honom. Har hållit på i nästan en vecka och ser ingen direkt bättring. Blir osäker på om vi ska fortsätta med detta. Känns som jag plågar honom. Han vill ju verkligen inte och förstår inte heller hur han ska somna själv. Har du några tips eller kloka ord?

        1. Om det känns som att du plågar honom och att han inte förstår hur han ska somna själv tycker jag att du ska lyssna på din egen känsla. Och testa något annat. Prata gärna med hans andra förälder om vad ni kan hitta på.

          Heja dig som provar nytt, lyssnar på ditt barn och utvärderar. Det är bra föräldraskap i ett nötskal.

  9. Hej! Tack för en fin och välbehövlig blogg, ni är ett så bra komplement till de officiella kanalernas mer generella råd. Detta inlägg inte minst.

    Jag undrar om ni har något bra lästips angående barn med integritet och behov av kroppslig distans. Min bebis på snart 11 månader är sin storasysters motsats vad gäller närhet. Storasyster har alltid älskat att vara nära och det har vi trivts utmärkt med hela familjen. Lillasyster däremot protesterar tydligt om man kommer innanför en närhetsgräns på omkring 20 cm, sett i backspegeln har detta vara ihållande sedan födseln. I övrigt är hon väldigt normal och glad och jag oroar mig inte för diagnoser eller dylikt. Jag vill gärna respektera hennes behov av integritet men har ofta svårt att veta hur jag ska trösta och dylikt på rätt sätt, hon tar tex bestämt bort mina händer vid försök till kramar eller att stryka henne över ryggen. Detta är inget stort problem och alla i familjen mår bra, men jag skulle verkligen uppskatta lite tips och råd hur man bäst möter henne i detta. Vet ni om det finns någon litteratur som tar upp denna personlighetstyp? Jag har sökt på nätet men inte hittat något.

    Vänligen,
    Bea

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *