När barn far illa – del 2

Jag har i ett tidigare inlägg visat på hur vanligt det är att barn utsätts för olika typer av våld eller omsorgssvikt under uppväxten, även i höginkomstländer som Sverige. Något som är lätt att glömma bort ibland, i synnerhet i områden där ytan är perfekt men där människor likväl går sönder inuti. För det är vad det handlar om. Människor som brister. Föräldrar som inte orkar, som inte har de resurser de behöver för att mäkta med föräldraskapet. Barnen som far illa och som sedan bär med sig detta under resten av livet. Om dessa barn ska det här inlägget handla om. Vad som händer med barn som av en förälder eller annan omsorgsgivare utsätts för fysiskt, psykologiskt, emotionellt eller sexuellt våld, alternativt inte får sina basala behov tillgodosedda (neglect). För detta finns ett engelskt, mycket tydligt begrepp; child maltreatment, som saknar bra motsvarighet på svenska. Ofta inkluderas även att barn tvingas bevittna våld mot andra familjemedlemmar i begreppet. Här kommer jag att använda barnmisshandel/neglect som översättning av child maltreatment.

Neglect

Först ett par ord om uttrycket neglect som på svenska skulle kunna översättas med försummelse eller omsorgssvikt. Det innebär att föräldern inte klarar att tillgodose barnets basala behov. Behov av mat, lämpliga kläder, hygien, sjukvård, läkemedel, utbildning, psykologisk eller fysisk stimulans. Behov av skydd och trygghet. Behov av kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse. Neglect är den vanligaste, och dödligaste, formen av illabehandling av barn, som trots det  inte alls uppmärksammas lika mycket som exv fysisk barnmisshandel.

Länge var den allmänna uppfattningen att barnmisshandel inte var ett stort problem. Barnaga var tillåtet i Sverige fram till 1979. Många länder vill än idag inte kännas vid att detta förekommer. 1962 publicerades en uppmärksammad amerikansk artikel där två barnläkare myntade begreppet the battered-child-syndrome (det slagna barnets syndrom) och visade på hur vanligt det var att kroppsskador hos barn var orsakade av misshandel, oftast utövad av föräldern, och hur dessa skador kunde se ut och kännas igen. Detta ledde till ett allmänt uppmärksammande av barnmisshandel/neglect som fenomen. Direkta följder blev t ex anmälningsplikt för personal inom sjukvården som misstänker att barn far illa, och att barn fick rätt till ett eget ombud i samband med juridiska processer. Man började helt enkelt inse, acceptera och reagera på att samhället har ett ansvar för alla barn då det finns anledning att tro att vårdgivarna inte kan leva upp till sin roll.

Men vad händer då med barn som utsätts för misshandel/neglect under uppväxten?

Dödsfall och självmord

Den allvarligaste konsekvensen är förstås att barnet dör. WHO uppskattar att 155 000 barn under 15 år dör varje år till följd av barnmisshandel/neglect (samt ett mycket stort mörkertal p g a underrapportering). I 95% av fallen är det en förälder eller styvförälder som är förövaren. Fullständigt ofattbara siffror om än jag tycker att det är omöjligt att väga siffror mot varandra i det här fallet. Ett barn föds in i ett så oerhört utlämnat underläge att det saknar motstycke i någon annan nutida social konstellation och om detta enda barn, istället för att älskas, skyddas och tas om hand av sin förälder istället tas av daga av är det en lika stor tragedi som om det händer 155 000 gånger varje år. Den andra sidan av myntet är barnen som överlever sin barndom men som mår så dåligt att de själva väljer att avsluta sitt liv. Det finns stark evidens för att barn som utsatts för barnmisshandel eller neglect har en kraftigt förhöjd risk att försöka begå självmord innan de nått 30-årsåldern.

Kroppsskada

Skador till följd av barnmisshandel/neglect kan vara frakturer, hjärnblödningar, mjukdelssvullnader, brännskador och blåmärken. Neglect kan visa sig som undernäring, extrem fetma, infekterade sår, underbehandlade sjukdomar som t ex astma, men även som att barnet har tillgång till, och missbrukar alkohol eller andra droger. Tittar man istället på långtidseffekter, d v s vad som inte direkt orsakas av misshandeln eller omsorgssvikten utan uppträder senare i livet, har flera stora studier sett att denna grupp löper högre risk att utveckla sjukdomar som fetma, hjärt- och kärlsjukdom, cancer, kronisk lungsjukdom och leversjukdom. Barn som utsatts för sexuellt våld utvecklar i högre grad ett sexuellt riskbeteende med högre risk för tonårsgraviditeter, könssjukdomar och aborter.

Inlärnings- och koncentrationssvårigheter

Flera studier har visat att barn som utsätts för misshandel/neglect presterar sämre i skolan och de behöver oftare specialundervisning än andra barn. Denna skillnad kvarstår även om man justerar resultaten för socioekonomiska faktorer.

Psykisk ohälsa

Beteendeproblem och psykisk ohälsa är mycket vanligare i denna grupp, framförallt om misshandeln/omsorgssvikten startat när barnet var mycket litet. Det tar sig ofta uttryck i depression, ångest, aggressivt eller utåtagerande beteende. Att som barn tvingas bevittna misshandel av någon annan i familjen (oftast modern eller annat syskon) har också visat sig leda till en påtagligt högre risk att utveckla beteendeproblem. Många utvecklar PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) vilket innebär ett långt lidande och ofta en stor funktionsinskränkning. Andra eventuella följder där man misstänker att det finns en koppling till barnmisshandel/neglect, men där den nuvarande forskningen inte kunnat påvisa något starkt och entydigt samband, är självdestruktivt beteende, ätstörningar och missbruk.

Sammanfattningsvis kan man säga att ett barn som växer upp med misshandel eller omsorgssvikt som en del av sin tillvaro får det svårare även som vuxna att må bra och fungera i samhället. Ofta utsätts ett och samma barn för flera former av illabehandling under barndomen. Vissa grupper av barn är mer utsatta än andra, bland dem finns handikappade barn och barn med kroniska sjukdomar – barn som redan har extra tunga bördor på sina axlar.

Misshandel av spädbarn och hur den kan minskas

De senaste åren har barnhälsovården i Sverige särskilt uppmärksammat föräldrar på faran i att skaka bebisar, en allvarlig form av barnmisshandel med hög dödlighet och stor risk för livslånga men för de som överlever. Såväl svenska som amerikanska erfarenheter har visat att tydlig föräldrainformation om shaken baby syndrome kan minska antalet fall av skakade barn med upp till hälften! Viktigt är då att inte bara rikta sig mot tänkta riskgrupper utan försöka nå alla blivande föräldrar då spädbarnmisshandel förekommer i alla miljöer och samhällsklasser.

Jag tror att det är avgörande att inte bara i allmänna ordalag fördöma och kritisera våld mot eller försummelse av barn, utan långt viktigare är att ge föräldrar strategier för att motstå impulsen att skaka eller på andra sätt göra illa sina barn. Andra livsviktiga frågor är hur vi tidigt kan hitta de föräldrar som mår dåligt (jättevanligt!) och familjer i kris för att erbjuda hjälp. Att isolera sig med sin förtvivlan och frustration är kanske den sämsta kombinationen någonsin, vilket är varför Cecilia och jag så gärna vill skriva om hur föräldrar och familjer mår själsligt. För att det i allra högsta grad spelar roll för hur barnen har det. Det finns ett klassiskt uttalande, jag minns inte av vem eller den exakta ordalydelsen (annars går det jättebra för mig att citera) som lyder ungefär så här:

”det finns inget sådant som ett spädbarn, bara spädbarn och någon annan”

Jag tycker jag att det på ett fint sätt belyser hur beroende barnet är av sin familj. Det kan inte ens överleva utan en omsorgsgivare. Ett barn ÄR i hög grad sin familj. Det ligger i barnets intresse att fokus ligger på att hela familjen ska må bra. Att alla, såväl vuxna som barn, har samma rätt till respekt, integritet, att bli lyssnade på och skyddade från kränkningar. Och vi, alla, behöver våga se att människor – såväl barn som vuxna – ibland mår dåligt och far väldigt illa. Och när vi ser det måste vi våga göra något för att hjälpa.

Alla kan drivas till att känna impulser att använda våld, även mot sina barn. Jag tror inte på att skuldbelägga tankar eller känslor. Tanken och känslan är fri och skadar ingen, det är vad man gör av det som räknas. Det är min övertygelse att människan inte är en slav under sin historia och sina impulser; att en fri vilja och en förändringspotential är vad som definierar oss. Vi kan inte lösa allt på egen hand men vi kan ta ansvar för att söka hjälp då vi märker att våra egna isar inte bär.

Detta är andra delen i vår serie makt inom familjen. Nästa del kommer att handla om vad makt har med barnmisshandel att göra, och om gränslandet däremellan.

För dig som vill fördjupa dig: Lancets artikelserie om child maltreatment i höginkomstländer, publicerad 2008. SOU 2001:72. Rikshandboken för barnhälsovård om shaken baby syndrome.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

2 reaktioner på ”När barn far illa – del 2

  1. Ett viktigt ämne! Har skapat många tanketrådar hos mig när jag läst det, bland annat har jag funderat lite runt begreppet ”neglect” som jag inte hört om tidigare – känns som om det kan spänna över väldigt mycket, och över många gråzoner. Hur ofta tvivlar man inte som förälder på om man verkligen klarar av att tillgodose sitt barns behov av kärlek och bekräftelse? Det är ju så abstrakt! Att man inte slår sitt barn kan man ju veta, men hur ska man i övrigt veta att man är ”good enough”? Kan rädslan för att inte räcka till vara något av det som skapat begreppet curlingförälder? Var går gränsen mellan neglect och sådant som vi anser vara ”normala” problem i en familj? Hur är det med olika uppfostringsmetoder som t ex 5mm, är det barnmisshandel eller bara ett sätt att fostra? Som sagt, mycket tankeväckande tema och jag väntar med spänning på nästa inlägg… Tack för att ni tar upp det här!

  2. ”There is no such thing as a baby there is a baby and someone” det var Winnicott som sa det 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *