När lillasyster och pappa bor på sjukhus

Sjuka barn? Tröttnat på Netflix skränande! Testa SF kids play!

Vi skriver ofta om barn som patienter i sjukvården, och det kommer vi förstås fortsätta att göra. Men barn är också anhöriga i sjukvården, både som syskon och som barn eller barnbarn eller gudbarn eller nära vänner.

Jag vet av erfarenhet att en tidsmässigt liten insats i att se ett barn och berätta för barnet om vad som händer mamma eller lillebror eller bästa vännen kan betyda väldigt mycket för barnets förståelse och minne av sjukdomstiden. Följande tre frågor brukar jag alltid ställa till barn som jag träffar (ofta syskon då för min del) som anhöriga på sjukhuset.

– Vet du varför din syster (/mamma/kompis/etc) måste bo på sjukhuset nu?

Och så pratar vi lite om det. Ibland vet de tillräckligt, ibland får jag chans att berätta. Ofta svarar jag någon mening och ser om de vill veta mer eller om det räcker med ”din syster är en så liten bebis att hon inte kan äta ännu, hon måste lära sig det” eller ”din bror har massor av bakterier i kroppen som gör att han är så trött och inte orkar äta och vi måste döda bakterierna med medicin som vi sprutar in i blodet genom plastslangen som du ser här”.

– Är det något du vill fråga mig?

Ofta frågar barnen när personen får komma hem, eller varför vi ger olika läkemedel, eller andra ganska konkreta saker. Först efter en längre tids kontakt, och en framväxande närmre relation, är min erfarenhet att vissa vågar fråga om prognos och död och framtida handikapp.

– Hur är det för dig att vara med på sjukhuset?

Ofta säger barnen ”bra”. Men ibland ”tråkigt”. Vågar de säga tråkigt kan det bli en bra början till att prata om syskonets behov med föräldrar och se till att barnen kommer i väg till lekterapin eller får träffa en syskonstödjare, eller att föräldrarna delar på sig och låter det friska syskonet vara hemma mycket mer. För mig är det viktigt att visa för barnen (genom frågan) att deras behov också räknas. Det skulle förvåna mig om lekterapin som finns på barnkliniken säger nej till besök från vuxnas barnanhöriga (även om jag inte tror det är så vanligt att de får frågan). Och gör de det, ta upp frågan med chefen så kanske det kan göras en överenskommelse mellan klinikerna.

Våga fråga!

Alla ni som jobbar i vården (vi vet ju att ni är många som läser bloggen). När ni ser ett barn på sjukhuset: huka er ner till barnets höjd, ta i hand och presentera er. Som ”lillebrors doktor Cecilia ” eller ”farfars sjuksköterska Kent”. Och fråga de tre frågorna, eller andra som ni tycker är bättre. Har ni några tips? Jag lovar att ni kommer att samla på er många teckningar med hjärtan och er själva, få se barnens favoritdockor och -nallar och göra stor skillnad för barnen. Och få det lite roligare på jobbet. Om ni vet att era patienter har barn eller syskon som ni aldrig ser, trots att patienten är svårt sjuk, eller ofta är på sjukhus, erbjud ett samtal med barnen.

Och många barn blir orimligt glada över en spruta utan spets, eller en liten medicinkopp, eller ett klistermärke eller glittersköldpadda ur lådan för presenter till barn som blivit stuckna.

I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

8 reaktioner på ”När lillasyster och pappa bor på sjukhus

  1. Fint inlägg, som alla era inlägg är!
    När vi åkte in till Barnakuten på Huddinge sjukhus pga att vår då treveckor gamle son hade svårt att andas fick vi så fint bemötande. Trots att vi hade kunnat stanna hemma om jag läst och lärt mig hur man använder näsdroppar genom er blogg så tog de sig tid att undersöka honom och de fick mig aldrig att känna mig dum. Storebror som är tre år fick också ett så fint bemötande, alla tog honom i hand och frågade vad han heter mm. Han blev modigare och modigare och sista personen som frågade fick också höra vad det var som var fel på lillebror. Numera när vi leker doktor hemma så har han en klar bild av att det är hen som bryr sig om och ”lagar” de som gått sönder 🙂

  2. Hej, vi låg med lillebror på neo-iva i Lund i två månader, och vi bodde på Ronald mcDonalds. Stora var då tre år. Personalen var fantastiska m syskon, syskonen uppmanades att lämna teckningar/göra fint vid lillens plats, och de fick en liten present av personalen. I väntrummet fanns det doktorsgrejer och en liten kuvös som man kunde leka med. Vi fick också mkt stöd och råd från psykologen där, om hur man kunde tänka m syskon. Det allra bästa tipset jag kan ge, fick jag av personalen där, och det var att ge storasyskonet en berättelse om vad som hände: vår var typ ”lillen hade otur i magen och hjärtat gick sönder litegrann. Hjärtat gör bl.a. att benen orkar springa och munnen orkar äta och prata. Nu ska doktorn laga hjärtat i ganska många dagar (hjärtat har ju sååå många uppgifter), och sen får lillskatt komma hem till oss, och vi får lära honom allt det där!” Den berättelsen har vi berättat många ggr, både under tiden och efteråt!

  3. Så fint skrivet! Små ord som betyder så mycket för våra barn. Tänk om fler tänkte ett steg längre och vågade fråga. Det gäller till alla, våga fråga hur både barn och vuxna mår. Många tycker det är obehagligt att fråga men det uppskattas mycket av den som får frågan. Även tack för en jättebra blogg!

  4. Så kloka ord som verkligen många i sjukvården behöver tänka på, speciellt inom specialiteter utanför barnsjukvården. Min man, barnens pappa, var svårt sjuk och låg inlagd 2 veckor i vintras. På en avdelning/klinik som mest är vana vid äldre människor med vuxna barn och barnbarn. Inte en gång på dessa fjorton dagar frågade någon i personalen mig, barnen eller min man hur det var med barnen, om han eller barnen saknade varandra eller behövde något speciellt med tanke på att han är pappa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *