Om att förutsätta att föräldrar är två och tillsammans

Igår läste jag ett väldigt bra inlägg på bloggen Livet. Det var skrivet av Sabina och beskriver hur hon, som ensamstående förälder, känner sig undanskuffad av MVC och BVC. Hon beskriver föräldragrupper där mycket fokus ligger på hur man ska hantera parförhållandet. Som ensamstående känner hon sig varken välkommen eller inkluderad.

Ur ett barnhälsoperspektiv är det här ett stort problem. Föräldragrupperna finns som en hjälp för oss föräldrar att träffa andra, må bättre, och få redskap till att bli bättre föräldrar för barnen. För ju fler vänner, bekanta och ju mer kunskap vi som föräldrar får, desto större möjligheter får vi att ta hand om våra barn på ett tillräckligt bra sätt.

Ensamföräldrar har en svårare situation än föräldrapar med två fungerande föräldrar. Är det några som är i behov av alla vänner och bekanta, allt stöd och alla tips de kan få, så är det just föräldrar som inte delar sitt föräldraskap med någon. Därför är det ett misslyckande för BVC om ensamföräldrar inte känner sig inkluderade och välkomna i föräldragrupper.

Sabina skriver såhär:

Därför behöver ensamstående föräldrar välkomnas till föräldragrupperna på BVC och inte bara till specialensamståendegrupper. Och därför behöver de allmänna föräldragrupperna på BVC ses över så att de passar alla föräldrar, och riktar sig till alla föräldrar, inte bara de som lever i parförhållanden. (Om man vill ha specialträffar som behandlar parrelationen kan man lägga dem utöver de ordinarie träffarna. Så blir inte ensamstående utanför , utan har chans att etablera sig i gruppen lika bra som de andra. ) Jag är  rädd för samhällen där vi från början antas höra ihop med vissa och inte med andra beroende på vilken livssituation vi befinner oss i.

Dessutom; det kan vara så att det är lättare för ensamstående att få lite praktisk hjälp från föräldrar som lever i ett parförhållande.Så om man nu vill möjliggöra för ensamstående att utöka sitt sociala nätverk och hitta möjliga underlättare och hjälpare i den praktiska vardagen så är det väldigt bra att blanda lite. Som en arbetskamrat till mig har konstaterat i ett helt annat sammanhang: Ibland finns lösningen på något inte i det ”egna” fältet utan någonannansstans.

Läs gärna hela inlägget här. Vad är era erfarenheter? Fungerar BVC bra för dig som ensamförälder? Hur tycker ni att vi klarar att inkludera och ge råd som fungerar för föräldrar i alla sorters familjer här på bloggen?

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

8 reaktioner på ”Om att förutsätta att föräldrar är två och tillsammans

  1. Nu vet jag inte hur mycket bvc ”styr upp” diskussionsämnena för föräldragrupper på andra ställen, här blev vi bara ihopparade med andra mammor och sen är det upp till oss vad vi pratar om. Naturligtvis ska man försöka se till att ingen känner sig utanför, men om man ska ordna specialträffar för alla samtalsämnen där någon kan riskera att känna sig utanför missar man lite poängen med det tror jag. Då får man ju också ha specialträffar där man diskuterar amning, för att någon flaskmatar. Vill man prata om sin förlossning så blir det också på en specialträff för någon har gjort kejsarsnitt…. Och så vidare…. I min värld tillhör det vanlig hyfs när man samtalar i grupp att se till att ingen känner sig utanför, men jag tänker att det är vi mammor och pappor som har ett gemensamt ansvar där, och inte BVC.

  2. Känner igen det där. Själv var jag först inte välkommen till föräldrautbildningen men fick komma på nåder. Gick bara en gång eftersom jag hela tiden blev utpekad på ett olustigt sätt. Bland annat utgjordes en tredjedel av tiden av olika övningar där man skulle slappna av och profylaxandas tillsammans med sin partner. Vi var en ganska stor grupp. Barnmorskans upplägg var att först prata om hur det är för paret att bli föräldrar, för att sen vända sig till mig och säga saker i stil med; men så är det ju inte för dig som inte har en partner.
    På BVC har jag fått förklara var pappan är på varenda läkarundersökning. När jag förklarar att jag är ensamstående lägger man huvudet på sned och säger oj då, det måste vara tufft osv. Jättebra att man på BVC vill inkludera papporna men man skall kanske ta reda på om det finns någon först. Jag är frivilligt ensamstående och helt bekväm med det. Det är BVC och sjukvården som gör mig obekväm.

  3. Jag tycker ”Annapanna” har en poäng! Alla kan inte alltid passa in i alla mallar, man får helt enkelt ta till sig det som passar en. Jag har aldrig gått någon föräldrautbildning alls eller varit med i någon föräldragrupp, eftersom vårt första barn föddes för tidigt och det erbjuds bara föräldragrupp till förstagångsföräldrar här. Istället letade jag upp andra i min sits och sedan andra föräldrar som fått barn ungefär samtidigt, men som inte var premisföräldrar. Visst ska BVC vara inkluderande, men man kan ju inte skräddarsy för varje tänkbart scenario..

  4. En annan grupp där många bär på erfarenheter av att inte bli välkomnade på lika villkor till BVC är adoptivföräldrar, som liksom enastående föräldrar kanske har extra stort behov av nätverken som BVC kan erbjuda. Men jag har, som engagerad bland adoptivfamiljer, fått rätt många exempel på dåligt bemötande och framför allt oförståelse. Det finns fina rekommendationer för hur barnhälsovården för adopterade barn ska se ut, men det är nog tyvärr sällsynt att det fungerar just så här: http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Barnhalsovard-vid-adoption/Barnhalsovard-efter-ankomsten/
    Ett problem är ju också att antalet adopterade barn per BVC kan vara rätt litet på små orter, så att man inte får någon övning i dessa rutiner. Men desto bättre att följa de framtagna förslag som finns. Vi har försökt kontakta alla BVC i vårt län för att lyfta den här frågan, och jag hoppas att det blir mer jämlikt på BVC i framtiden för alla typer av familjebildningar.

  5. Att säga att ”Alla kan inte alltid passa in i alla mallar, man får helt enkelt ta till sig det som passar en.” är kanske lätt för vissa men för den som inte tillhör normen kan de konstanta påminnelserna om att man uppfattas som avvikande vara rätt jobbiga. Jag är inte ensamstående själv men kan mycket väl tänka mig att det är många påminnelser hela tiden. Om föräldragrupperna är till för föräldrar i olika familjakonstellationer – vilket jag anser att de bör vara – är det bvc/mvc:s ansvar att omsätta den ansatsen till praktik också. Jag och min man kände oss udda för att vi delade föräldraledigheten så tidigt (halvtid var från 3 månaders ålder) och föräldragruppsträffarna ofta inföll på min mans föräldradagar men då var vi ändå två som kunde dela den upplevelsen med varandra.

    1. postdbt, jag vet många andra som sagt just samma sak; att det som kan verka som en bagatell för den som tillhör normen, kan vara jobbigt att höra för en som på något sätt avviker, just för att man får höra det precis hela tiden. För att man alltid blir påmind om att det finns något i ens föräldraskap som faller utanför standardramen. Och det är jätteviktigt för både bvc och mvc att tänka på tycker jag, ofta handlar det om små justeringar och formuleringar som kan ändras så att alla känner sig välkomna. Även för oss andra föräldrar är det värdefullt att läsa inlägg som t ex Sabinas och ditt för att kunna reflektera över hur vi uttrycker oss, och inte omedvetet säger sådant som gör att andra känner sig utanför.

  6. Det handlar ju inte om att ha specialträffar för att ingen ska känna sig utanför, utan helt enkelt om att inte ha en för snäv mall för hur familjer, föräldrar och föräldraskap ser ut. Då kan man diskutera amning, flaskning, förlossningar och parrelation i lagom dos. Det är de snäva mallarna som utgår från att alla är föräldrar på ett visst ”rätt” sätt och att allt annat är något udda som orsakar problem som detta.

    Jag är frivilligt ensamstående med en trettonmånaders och betraktar inte mitt föräldraskap som något konstigt eller udda. Jag går inte runt och känner mig som någon annan sorts mamma än de flesta andra. Det är egentligen ganska lite som skiljer sig. Därför blir jag lätt tagen på sängen när jag plötsligt påminns om att jag faktiskt ses som en speciell mamma av vissa, i vissa situationer. MVC-utbildningen hade ganska lite plats för mig och barnets mormor i sitt upplägg tex. Tack och lov är vi bra på att ta plats ändå. Bvc-gruppen gick bättre eftersom vår bvc-sköterska alltid haft en så naturlig inställning till vår familj. Och min MVC-sköterska var helt fantastisk!

    Värst är i nya kontakter när man hela tiden upplever att man behöver förklara sig och försvara sin familjebildning. Jag tycker inte att det är konstigare att jag planerar ett litet syskon än att någon annan familj gör det, så varför ska jag behöva förklara varför? Däremot är alla väldigt positiva när förklaringen väl har kommit och jag har därför alltid behandlats väl av läkare, sköterskor och myndigheter.

    Här på bloggen får jag mycket tips, kunskap och intressant läsning som rör barn. Allt läser jag inte direkt, vissa saker skummar jag kanske bara. Det kan ju handla om mycket äldre barn (som känns avlägset) mycket mindre som känns överspelat (nåja, får väl återkomma till nästa) eller specifikt (mitt barn visar inga tecken på allergi tex), eller något pappaspecifikt. Men jag tycker alltså att ni generellt är bra på att rikta er till föräldrar i allmänhet, så jag kan inte minnas att jag har läst ett inlägg och reagerat på att det inte skulle vara skrivet med mig som tänkbar läsare. Och det är bra, vi är ju så många som tar hand om barn vars familjer ser ut lite hur som helst, och hur underbart är inte det?

  7. Nu är jag inte ensamstående, men har ändå en del erfarenheter som jag gärna delar med mig av. Föräldrautbildningen på mvc innehöll en första träff för bara mammor, men var i övrigt helt riktad till par. I föräldragruppen på BVC avhandlade vi däremot strikt barnrelaterade ämnen och inget om parrelationer alls. So far so good. Det kallades ändå föräldragrupp, men i grunden var den riktad enkom till mammorna. Maken blev ett mycket exotiskt inslag när han var med en gång medan jag fortfaranden var hemma och när det var dags för sista träffen hade vi sedan en dryg månad bytt föräldraledig förälder, medan de andra mammorna skulle vara hemma två till fem månader till. Det säger sig självt att det inte blev särskilt inkluderande stämning… Maken hade heller inga i den geografiska närheten att umgås med under sin ledighet (men andra vänner runt om i stan), på öppna förskolan var det fullt med mamma-grupps-pakter och ett var inga andra pappor hemma med barn under 10 månader (dessutom vinter)… Det är väl nästan värt ett eget inlägg, men det finns verkligen mkt att slipa på med föräldragrupperna….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *