Om att välja kejsarsnitt

Idag vill jag varmt rekommendera den här mycket fina artikeln i senaste numret av Läkartidningen om att gravida kvinnor själva bör få bestämma om de vill föda vaginalt eller med kejsarsnitt, utan att behöva motivera sitt val. Artikelförfattarna understryker att det är viktigt att kvinnorna får tydlig medicinsk information om de respektive förlossningssättens för- och nackdelar, för att kunna ta grundad ställning. Däremot kan – och ska – inte sjukvården värdera en kvinnas oro för att föda vaginalt och bestämma om oron är rimlig eller inte. Oerhört klokt resonemang tycker jag.

Med jämna mellanrum blossar det upp en ofta rätt hätsk debatt i media om just kejsarsnitt på humanitär indikation, som det kallas. Ofta präglas diskussionen av starka känslor och hårda ord. Kvinnor som föder med snitt anklagas – utan fog – för att vara en viktig orsak till de långa vårdköerna eller till landstingens sparkrav. Ibland med tillägget att man ju själv väljer att bli (eller förbli) gravid och därför får stå sitt kast (dvs föda vaginalt). Mycket mycket märkligt, tycker jag, att just gravida kvinnor som av olika skäl är rädda för en vaginal förlossning och därför vill föda med snitt, ska behöva försvara sitt vårdbehov för allmänheten.

Jag litar på att en vuxen kvinna som får adekvat, balanserad information och erbjuds stöd på t ex Auroramottagning om hon så önskar, själv kan bedöma huruvida hon vågar och vill föda vaginalt. Det är inte vår uppgift att döma och värdera hennes skäl.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

34 reaktioner på ”Om att välja kejsarsnitt

  1. En mycket bra artikel tycker jag som hoppas på ett syskon snart och fasar för att vården ska försöka övertala mig till en vaginalförlossning.

  2. Som 1-barnsmor med en traumatisk förlossning bakom mig (ej smärtrelaterad, snarare psykologiskt jobbig upplevelse med en barnmorska som fick mig skräckslagen. Slutade i akut ks då min son inte ville sjunka ner samtidigt som jag var helt panikslagen och till slut vägrade nån form av hjälp) känner jag spontan lycka av att läsa denna respektfulla artikel.

  3. Tack för de orden! Ligger på soffan och återhämtar mig från ett planerat snitt som gjordes i förra veckan. Jag har reagerat på att tex vårdguiden och 1177 informerar väldigt olika om vaginal förlossning respektive kejsarsnitt. De nämner bara fördelar med vaginal förlossning men räknar upp alla risker som ett snitt för med sig. Väldigt vinklat och skrämmande läsning när snitt är enda vägen att gå. Efter att ha gjort ett snitt vet jag ju att det även har sina fördelar. Minimal smärta, säkert för barnet, underlivet intakt, minimal blödning. En fantastisk upplevelse dessutom!

    1. Jag har tänkt på det också Jenny! Har läst på flera hemsidor och artiklar skrivna av läkare som känns väldigt vinklade. De räknar upp de problem som kan uppstå vid planerat kejsarsnitt, men inte hur vanlig det är att det uppstår. De blandar siffrorna som berör både akuta kejsarsnitt och planerade när de skriver att det är lika vanligt att barn dör vid förlossningar vid snitt som vaginalt. De väljer att utelämna att de flesta snitt som görs idag är akuta och det finns andra orsaker till att barnen dör som kan ha uppstått när man först försökte föda vaginalt.

      Jag tycker det är tråkigt att de beskriver alla som vill göra planerade snitt för rädda för att föda ”naturligt”. Det finns säkert många som läst på innan och fattar ett beslut efter vad de anser är bäst för dem och barnet, det är det jag försöker göra nu (är inte gravid än) men det verkar inte finnas så mycket att läsa utan information som är vinklad…

  4. Tusen tack för länken till denna artikel. Den får mig att känna mig mycket bättre kring frågan kring kejsarsnitt. Jag gick in i min första förlossning fast besluten om att föda vaginalt, kejsarsnitt fanns inte som alternativ.

    Det hela slutade dessvärre oerhört traumatisk med katastrofsnitt och jag trodde under flera timmar innan att både jag och min dotter skulle dö. Och då är jag ändå akutsjuksköterska med mångåring erfarenhet från kirurgi. När kejsarsnittet väl kom var det en befrielse. I efterförloppet har jag så många gånger fått höra att nästa gång går det så bra. Och bara några timmar efter uppvaket kom överläkaren och sa att nästa gång kan du naturligtvis föda vaginalt.

    Jag kommer inte att prova att föda vaginalt igen. Rädslan för att inte ”få” ett planerat snitt trumfar än så länge längtan efter syskon. Jag kan i min vildaste fantasi inte tänka mig att genomgå ytterligare en vaginalförlossning. Och vilken sorg att min dotter ska bli utan syskon för att mamma inte vågar av rädsla för att sjukvården inte ska ta mig på allvar. Artikeln du länkade till och den fina texten du själv skrev ger mig lite ryggrad. Tack!

  5. Hej!
    Tack för en bra blogg! Ville egentligen skriva fråga/kommentar till artikeln barn och sol, men hittar den inte på er sida (o hittar ingen direktmail heller?) så försöker här istället. Min fråga lyder: hur ska jag som har två barn med afrikansk pappa tänka när det gäller barn och sol/solskydd? Har deras hud i stor samma skyddsbehov som barn med skandinavisk hudtyp? Jag har hittills tagit det säkra före det osäkra och solskyddat dem så gott jag kan med mössor, solkräm och framför allt kläder. De blir aldrig brända, bara bruna(re), och deras hud reagerar oerhört snabbt har jag märkt. Om min dotter är ute i baddräkt några timmar en normalsolig sommardag så ser man skillnaden direkt mellan skyddad/oskyddat hud. Spontant så känns det ju som deras pigment i sig skyddar en hel del. Anledningen till att jag ändå är försiktig är att min man berättat om sin farfar som efter ett långt liv under ekvatorns sol fick hudförändringar. Vore intressant att höra hur ni ser på saken.

    1. Inlägget om barn och sol kommer imorgon. Var bara en felaktig knapptryckning som gjorde att det låg ute en minut igår (och postades till twitter). Ställ din fråga imorgon!

  6. Skönt att läsa en så respektfullt skriven artikel i ämnet! Jag tror att många kvinnor skulle ha lättare att ta till sig medicinska råd om det var just råd och inte rena övertalningsförsök som jag har fått känslan av att det är idag. Vet man att man blir lyssnad på och ens vilja respekterad så vågar man kanske välja vaginalförlossning även om man tycker det verkar skrämmande.

  7. Jag fick min första solstråle efter en lååångdragen värkarbete som slutade med akut snitt ca 12 timmar senare.
    4 år senare inför min andra solstråles ankomst bad jag om ett planerat snitt, och det fick jag , men efter att skuldbelagt argumenterat och räknat upp mina anledningar. Det var inte bara för att jag visste inte om det går överhuvudtaget att föda vaginalt coz det funkade ju inte första gången så varför utsätta oss alla för samma hemska upplevelse? Utan det var också av praktiska skäl, var skulle vi lämna vår 4-åringen om jag behövde åka in akut vid obestämd tidpunkt (vi är ensamma i Stockholm utan någon att lämna barnen hos)
    Det blev en välplanerad process, jag blev snittad mitt på dagen när min lille A. var trygg på dagis och vips var jag och lille brorsan hemma dagen därpå. Fick dock stå emot höjda ögonbryn från kollegorna (doktorn som godkände op och doktorn som snittade och skrev ut mig) och från en del ssk och usk.

    S.

  8. Fick en dotter med planerat snitt pga sätesbjudning för tre år sedan. Snittet var rekommenderat av läkarna på sjukhuset. Fick veta att det inte behöver bli ny sätesbjudning nästa gång. Är nu gravid igen i v 35. Nu bor jag i annan del av Sverige där man rekommenderar vaginal förlossning vid sätesbjudning. Har fått veta att man inte kan räkna med att bli lyssnad till om man vill ha snitt. Än så länge ligger barnet i säte och jag börjar bli rätt nervös. Har inget emot en vaginal förlossning men vill helst slippa en komplicerad sådan.

    1. Det skulle förvåna mig mycket om man rekommenderar vaginal förlossning vid sätesbjudning till en tidigare snittförlöst mamma. Be din MVC om att få remiss till förlossningsläkare för att prata förlossningssätt och ta ställning till vändningsförsök.

  9. Jag tycker ofta att kejsarsnitt framhålls som ett problem. Att det är ett problem att antalet ökar, till exempel. När medierna rapporterar om sånt låter det alltid som om en MASSA kvinnor väljer planerade snitt för att de är fega, bekväma eller rent av fåfänga.

    I artikeln du länkar till läser jag plötsligt att bara 2 procent snittas utan medicinsk indikation, vilket ju låter som en droppe i havet!

    Jag undrar dessutom varför man aldrig ser en jämförelse mellan statistiken för antalet snitt och siffror över antalet mödrar och barn som dör i samband med förlossningen. Om de flesta som snittas faktiskt gör det på
    medicinsk indikation borde det ju vara intressant!

  10. Mycket bra skrivet! Jag ville ha snitt, inte för att jag var rädd utan för att jag läst på och kommit fram till att det var det bästa förlossningssättet för mig. Blev nekad på KS Solna och fick gå på ett antal Aurorasamtal för att komma över min obefintliga rädsla. Till slut bad jag att få mitt bäcken röntgat trots att läkaren sa att det var mkt ovanligt med för trångt bäcken. Som en skänk från ovan var mitt bäcken mkt litet och jag fick mitt snitt.

    Funderar ibland på vad hela processen kostade Landstiget…

  11. Jag ville ha snitt med min första. Helt förskräckt, fylld av ångest och oro över att förlora barnet under graviditeten och över komplikationer vid förlossningen. Jag och hormoner kommer tydligen inte speciellt bra överens. Jag tjatade från v. 12 men fick ingen respons alls. Så hela graviditeten var fylld av stress och ångest, och oron över hur min stress skulle påverka bebisen i magen gjorde inte saken bättre 🙂 efter värkar i tre dygn och dropp för att få igång mig så fick dom tillslut ge upp och skicka mig på akutsnitt för hjärtat slog svagare på bebis. Ja så det hel blev ju kaos så jag bestämde sekunden jag plussade att det inte skulle hända igen. Men alltså processen från v.8 -v.33 när jag slutligen fick ett godkännande var ju helt uttömmande! Tack och lov var jag inte lika rädd och orolig för bebisen i magens väl och ve åtminstone. Men att man ska behöva prata med 114 personer som ska utvärdera ens rädslor eller vilja är ju riktigt jobbigt, jag kände mig ganska okompetent och frihetsberövad där ett tag. Nu har jag gjort två, så den oron kommer jag åtminstone inte behöva igen

  12. Vad glad jag blir av att läsa artikeln. Särskilt glad blir jag över att man reflekterar över att vårdpersonal kanske inte är helt objektiva i sin information, utan överdriver lite både med riskerna för KS och fördelarna för vaginal förlossning. Alla jag känner som varit igenom dylika diskussioner/samtal har upplevt att det varit just så.

    Håller helt med om att med saklig, objektiv information så är kvinnor kapabla att välja själva. En nära vän till mig gick igenom ett katastrofsnitt/uraktut snitt vid sin första förlossning, vilket både hon och hennes man upplevde som mycket traumatiskt. Under deras andra graviditet kämpade de stenhårt för att få ett planerat snitt. Det beviljades inte, och även andra förlossningen slutade med ett katastrofsnitt. Ingen av dem har alltså varit med vid deras barns födelse. Jag tycker rent ut sagt det är ovärdigt för ett välfärdsland. Hoppas på en ändring snart!

    Jag bor i Danmark och här tar man kvinnors rädsla på större allvar. Utgångspunkten är en vaginal förlossning, men om man verkligen vill ha kejsarsnitt så får man. Skulle trots detta inte tro att det är någon jättestor skillnad i snittfrekvensen mellan DK och SE.

  13. Läs gärna gynekolog Maria Gyhagens avhandling som presenterades i januari. Att planerade kejsarsnitt skulle öka samhällets kostnader känns inte som ett lika starkt argument längre, när det faktiskt är bevisat att vaginala förlossningar ger ökad risk för långvariga skador. Som också kostar i pengar och lidande. En fantastisk gynekolog som vågar ta upp detta

  14. Mycke bra artikel. Känns jobbigt att man ska behöva argumentera så mycke för ett planerat snitt. Fick mitt första barn i Januari, blev igångsatt men slutade med akutsnitt efter 2 dygn på förlossningen. En långdragen förlossning borde ju kosta mer än ett planerat snitt.

  15. Jag håller med, visst ska kvinnor kunna få göra kejsarsnitt även om det inte är medicinskt motiverat, men då hoppas jag att det samtidigt blir lag att hemförlossning erbjuds gratis till åtminstone icke-riskgrupper, det är minst lika viktigt tycker jag. Jag känner många som är livrädda för att föda på sjukhus som sannolikt är en del av de där som till sist akutsnittas för de kan helt enkelt inte slappna av med blippande apparater och annat.

  16. Tack för den här artikeln! Jag fick aldrig något planerat snitt efter min första förlossning (min dotter föddes med sugklocka, kortvarig syrebrist, tuff start i livet). Gick på Aurora-samtal där barnmorskan tipsade om att snusa på nyfödda och dricka hallonbladste för att få igång förlossningen och vägrade prata om kejsarsnitt. Det var i princip helt uteslutet för mig att välja den vägen, ”för det går nästan alltid bättre andra gången”.
    Och jag födde vaginalt, det gick väldigt bra, men jag var så rädd och nervös för att förlora mitt barn under hela graviditeten att jag aldrig riktigt kunde njuta.Ingen kan mäta den rädslan och oron! Och man vill kunna diskutera sina val på ett vetenskapligt sätt, att bli tagen på allvar. Den här artikeln kan säkert hjälpa många rädda gravida!

  17. Efter en helt fruktansvärd förlossning som slutade med akut kejsarsnitt under narkos, infektion i snittet, infektion i livmodern OCH njursten bodde vi på BB i två månader. Jag tänker aldrig riskera att hamna i samma situation igen och därför önskar jag planerat snitt vid nästa graviditet. Blir alltså extra glad och fick en tår i ögat av att du tar upp det här. Det finns ofta en bra anledning till varför kvinnor önskar planerat snitt och jag skulle vilja att dessa kvinnor blir lyssnade på. Tack för att du sprider bra info med detta inlägg!

      1. Tycker också att Läkartidningens artikel är bra. Vill bara som motvikt i diskussionen säga att vi också finns som haft en komplicerad första vaginal förlossning och som med stöd från kvinnosjukvården och omgivningen vågat föda igen och haft en eller till och med flera, helt normala vaginala förlossningar!

  18. Självklart ska man få välja snitt och självklart ska man få välja assisterad hemförlossning också 🙂 Jag har haft två helt okomplicerade vaginala förlossningar och skulle helst föda hemma med hjälp av barnmorska, men det erbjuds tyvärr bara i Stockholm…

    1. Begreppet humanitär indikation låter lite knäppt, jag håller med om det. Det är dock bra att ha ett ord på vad man menar när man pratar om / forskar på snitt av andra anledningar än rent medicinska (i betydelsen kroppsliga; själv tycker jag att en stark förlossningsrädsla absolut kan klassas som ett medicinskt bekymmer, men det är min personliga åsikt).

  19. Hej igen! Jag förstår att det är bra att ha ett ord.Jag är inte dum och forskar själv på KI inom medicin så jag förstår så klart vad man avser. Det alltid intressant att tänka över vad man (alltså inte du som person utan sjukvården/socialstyrelsen) egentligen säger.
    När man skiljer på A och B, menar man att B inte samma sak som A.
    Det man säger är alltså att planerade kejsarsnitt på moderns önskan (A) är baserade på humanitära skäl. Och det tycker jag är ngt positivt, att man faktiskt bryr sig om de humanitära värdena inom sjukvården. Och patientens val ska ju vägas in.

    Men sedan har vi de icke humanitära förlossningarna. De som har en medicinsk grund (B).

    Det vill säga, genom att välja ordet humanitär grund, samt även visa att det är ett egentligen ”sämre” beslut (mindre önskvärt), uttalar man ju en tydlig värdering här. När det gäller förlossningar är det humanitära lågt värderat, och skilt från med medicinska.

    Det är ju inte självklart att ,man måste skilja på dessa två. Man kunde tänka sig att man ansåg att alla beslut om förlossningarna inbegriper en humanitär grund. I en hel del andra länder kallar man planerade kejsarsnitt på moderns önskan för elektiva kejsarsnitt tex. Det öppnar för att ,man oavsett förlossningsbeslut både väger in medicinska och humanitära aspekter.

    Naturligtvis förstår de flesta av oss att i verkligheten är det precis så -. att man vare sig kan eller vill skilja dessa två grunder från varandra. Men terminologin är ändå vald på detta sätt, och säger ngt om att man har en tydlig hierarki som gäller: det ,medicinska är skilt från det humanitära och det är överordnat, För den enskilda patienten, föräldrarna säger det också ngt- oavsett avsikten så har man valt just dessa ord: vi anser att du ska lägga sina humanitära grundvalar åt sidan, de är av underordnad betydelse nu. Det är som att människan vore en bil på service. Och som många av oss vet är ju förlossningar väldigt psykologiska- och har i högsta grad med människor och deras sätt att vara, bete sig, känna osv osv i det oändliga. En förlossning går sällan så bra om kvinnan är i panik, det påverkar ju så klart det fysiologiska förloppet. Det naturliga vore snarare att alla beslut fattades med en humanitär grund i beaktande, liksom medicinsk. Om man nu tycker att man kan skilja dessa åt.

    1. Hej Frida! Jag har aldrig påstått att du är dum. Vi försöker skriva våra inlägg och våra kommentarer så att alla förstår hur vi menar, inte bara de av våra läsare som är läkare eller forskare. Poängen med ett kommentarsfält är ju att alla kan läsa diskussionen som förs där!

  20. Jag erkänner att jag har lite svårt att förstå rädslan många kvinnor känner inför förlossning, och hellre väljer snitt, men det är med ett stort MEN; det ger inte mig någon som helst rätt att döma de kvinnorna som är rädda och deras oro ska tas på allvar.

    Jag har ”bara” gått igenom en förlossning. Jag var inte alls orolig innan. Tvärt om var jag lite uppspelt 😉 Min förlossning var bokstavligt talat förjävlig. Jag blev igångsatt och man ökade på oxytocinet på tok för mycket vilket i sig orsakade problem, men framför allt så blev det problem med epiduralen.

    Den sattes in smidigt utan några som helst problem men efter en dryg halvtimme fick jag svårigheter att svälja. Jag hade blivit bedövad även över bröst och hals och kände snart ingenting. En mycket otrevlig upplevelse när man börjar känna problem runt halsen och känner svårigheter att andas. När barnmorskorna sedan inte tar en på allvar så är det ännu värre. När jag väl fick dem att lyssna hade jag sedan 7 personen inne i förlossningssalen som försökte ta reda på vad som hänt/gått fel. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som hände.

    När förlossningen väl var över vågade de inte ta ut nålen från epiduralen ur ryggen på mig eftersom det var natt och färre personal på plats. De var oroliga och osäkra på vad som skulle ske om de tog ut den. Dagen därpå fick jag veta att det var ren tur att mins lungor inte hade påverkats av epiduralen. Ibland har man tur. I oturen. Detta hade kunnat ske under ett planerat snitt likväl. Och detta är bara en del (dock det allvarligaste) av de ”fel” som begicks under min förlossning.

    Jag vet inte vad jag vill säga med detta.. Kanske att det finns inga säkra val. En förlossning sätter ju en otrolig press på kroppen och jag tycker att barnmorskor behöver bli mer lyhörda överlag när det gäller kvinnors oro, före och/ eller innan förlossning. Jag hade inte en utan TRE olika barnmorskor som avfärdade mina problem med epiduralen. Det var inte bara en person som inte lyssnade och DET är skrämmande. Man ska inte behöva tjafsa under sin förlossning!

    Däremot vägrar att jag låta min upplevelse påverka mig inför nästa. Jag kommer diskutera vad som hände innan med personalen men jag vägrar att bli rädd för i slutet av tunneln kommer ett nytt underbart litet liv. För mig fungerar det att fokusera på det.

  21. Jag födde min son för 10 månader. Efter vattenavgången atbetade jag med värkar i 38 timmar innan man provade sugklocka och det hjälpte inte. Jag var helt slut! Hade ”förvarnat” vårdcentralen och förlossningen att kvinnorna i min släkt haft svårt att föda vaginalt och alla blivit snittade. Enligt barnmorskorna var det inte av betydelse… Sonen visade tecken på att inte må bra. Jag blev sövd och utakut snitt utfördes. Då visade det sig att han kilat fast i bäckenet pga sugklockan och de hade problem att få ut honom även via magen. Väl ute piggade han på sig snabbt men fick va utan mat i fyra timmar och han fick suga på pappas finger under tiden. När jag väl fick komma upp till mitt barn fungerade inte amningen då sonen bara ville ha fingret… Jag kämpade i tre veckor med amning, pump och ersättning. Det var en fruktansvärd tid med mycket smärtor både fysiskt och psykisk. Jag VÄGRAR att prova igen, ”det kan ju gå”. Om det blir samma visa igen så skulle jag gå under, det förstör all glädje man ”bör” känna eftersom man mår så dåligt och är helt slutkörd! Det har tagit tid att ”tillfriskna” psykiskt efter allt som hänt…

  22. Hej. Är en förlossningsrädd mamma till fyra barn! Fick barn nr 1 när jag va 17 år och hade gått över 18 dagar. Tillslut började värkarna och jag va förväntansfull eftersom jag inte va så rädd då. Jag visste ju inte riktigt vad jag hade att vänta. Låg inne i mer än tre dygn med värkar. Jag fick feber och va så klart utmattad av smärtan. Bebisens hjärtljud blev dåliga och när jag hade öppnat mig 5 cm vill jag inte öppna mig mer. Trots många olika metoder för att få igång det så stod det still. Jag va ledsen o uppgiven och till slut togs ett beslut om snitt!! Vilken lycka! När min flicka hade kommit va hon inte helt kry och fick tillbringa en vecka på neonatalavdelningen. Jag o bebis hade fått någon slags infektion och mitt fostervatten va inte rent heller. Där började min rädsla för förlossningar! Ca 5 år efter skulle jag föda barn nr 2! Jag hade gått på aurorasamtal eftersom jag va rädd för att det skulle bli samma som med min flicka. Snitt va jag inte rädd för men den biten innan! Än i dag har jag ångest från den förlossningen som va för 12år sedan! Jag ville iaf ge det en chans, att få föda vaginalt. Fyra dagar över tiden gick vattnet och värkarna började så smått,snart skulle jag få träffa barn nr 2. Gick hemma i nästan tre dygn innan det kom igång på allvar. Fick Eda på förlossningen och det va underbart mot smärtan med verkade stanna upp allting. Bebisen fick dåliga hjärtljud och jag fick feber och det förbereddes för sugklocka som jag är så rädd för. Men istället hängde sig en doktor över min mage och tryckte allt va han hade för att barnet skulle komma ut! Obehagligt! Till slut kom min pojke ut 4400g 54cm lång! Han hade fått vatten i lungorna och fick vara på neonatalavdelningen ett par dagar han med. Visst va jag lika rädd för förlossningar men tyckte ändå att det gick att hantera. 14 månader senare var det dags att föda barn nr3. Livrädd var jag men försökte intala mig själv att nu hade jag fött ett barn vaginalt så det kommer kanske gå lättare denna gången så tätt in på!! Jag hade sååå fel:(. 10 dagar över tiden åkte jag in med värkar och va öppen 7 cm. 5 timmar senare va barn nr 3 fött efter att en bm hade hängt
    Över min mage och tryck ut min bebis. Han låg med nästan upp mot taket när han kom ut och det gör allt jobbigare. Han vägde 4960g och va 55 cm lång!! Nu va det bestämt!! Aldrig att jag ska ha fler barn. Detta va den värsta förlossningen. Fysiskt och psykiskt kändes det som att kroppen fått sig en rejäl chock! Men för ca 2 år sedan födde jag barn nr 4! Tog kontakt med min bm och berättade genast hur rädd är för förlossningen och fick då tid för aurorasamtal! Efter det samtalet fick jag prata med en förlossningsläkare som jag träffade ett antal gånger! Jag förklarade för henne hur jag kände att jag ville njuta av denna grav utan att ha ångest, sömnsvårigheter, gråtattacker och slippa ha dödsångest vid förlossningen! Ibland grät jag så jag hade svårt att få luft på våra möten.Jag berättade om min rädsla över att få ett stort kanske större barn igen! Jag ville ha ett snitt men det fick jag inte! Hon gjorde ett flertal tillväxtul och sa att hon trodde det skulle bli en bebis på ca 4200g och jag sa att det finns inte en chans att bebisen blir så liten det känner jag på mig!! Hon tyckte att jag skulle bli igångsatt dagen innan bf och jag kände det som att det spelar ingen roll vad jag känner eller vill här. Att bli igångsatt ville jag inte alls men jag fick ju lita på henne!! Dagen kom! Och jag födde en pojk nio timmar efter igångsättningen, fick krysta i närmare två timmar. Han låg också med näsan och tittade upp i taket när han kom ut! Allt gjorde så mycket ondare denna gången! Hade ingen kontroll alls och fick ligga i sängen och inte kunna röra mig fritt som jag velat. Har ej fått föda i upprätt ställning med någon som jag så gärna hade velat. Min fina pojk vägde 4900g o 55 cm lång och detta var en dag innan bf! Dagen efter frågade läkaren om hon verkligen vågade komma in i rummet när hon sett att bebisen va så stor och skrattade lite nervöst! Hon sa också att nu har du ju fyra barn så då kanske du ändå inte ska ha flera men skulle det bli så,så får vi sätta igång dig några veckor innan! Jag bara log och önskade att hon skulle lämna rummet så fort som möjligt! Jag är så ledsen över detta:( jag är så ledsen över att mina barn vill ha ett syskon till och även min sambo och till och med jag innerst inne men jag vågar inte. Jag mår så dåligt över mina förlossningar. Jag orkar inte heller prata med någon om det. Jag vill inte behöva höra på människor som försöker övertala mig till att vaginal förlossning är bäst. Jag är så trött på att höra att har det en gång passerat ett stort barn så kan det passera vad som helst i stort sett. Skulle jag få ett snitt så hade det blivit en till familjemedlem i min älskade familj men vågar inte chansa……..detta blev långt!! 😉 tack för en underbar artikel. Mvh Frida

  23. Tack för en bra artikel. Jag kom över den eftersom jag samlar information och berättelser från andra kvinnor runt om i landet om deras bemötande med den svenska förlossningsvården. Är i vecka 38 och i princip från vecka 12 fram till nu har jag gått igenom cirkusen med att beviljas ett kejsarsnitt trots att jag från början vetat vad jag vill och att ”no chans in hell” går jag genom en vaginal förlossning. Jag är också påläst och kan fördelarna och nackdelarna med både vaginal och ks. I alla lägen väljer jag ks, men det är jag det. Jag är inte rädd för smärta eller något sådant utan jag litar helt enkelt inte på vården och vägrar ge de makten över min kropp och själ. De kommentarerna jag läst här ger en ganska god indikation över sådant som jag skulle kalla rena övergrepp! Det fifflas så mycket med den naturliga förlossningsprocessen när det egentligen inte är nödvändigt, dessutom förvägras kvinnor föda i den ställning de själv vill. Och det finns massor med sådana här upplevelser. Visst finns det lyhörda barnmorskor och både form och bemötande beror så mycket på var i Sverige du bor. Majoriteten av förlossningar går dessutom bra. Men det är alltför många kvinnor som blir omyndigförklarade och kränkta i välfärdsstaten Sverige att det bara inte är värt att ens försöka. En förlossningen är den mest utsatta situation en kvinna kan befinna sig i och det saknas lyhördhet från personalen. Visst, underbemanning och stress bidrar till fler misstag och jag lägger skulden på våra folkvalda som med sina nedskärningar traumatiserar både kvinnor och de nyfödda.

    Självfallet blev jag nekad ks, och beslutet kom i förra veckan, i 37:e veckan. Nu vill de att jag ska komma tillbaka så att vi kan diskutera en plan för den vaginala förlossningen. Kommer att föda mitt barn med planerad kejsarsnitt i vårt grannland Norge, där tog det läkaren en halvtimma att bevilja mig ks. Uppenbarligen är det inte så att de flesta kvinnor och barn dör under ingreppet. Där fick jag också en objektiv bedömning, utan läkarens egna värderingar som inte har någonting med den medicinska bedömningen att göra. Jag fick också relevant information och för- och nackdelar utan några övertalningsförsök och pekpinnar om att jag minsann var en dålig mamma för att jag inte valde det som är det bästa för mig och mitt barn. För barnmorskorna och obstetriker i Sverige vet bättre än du själv vad som är bäst för dig och ditt barn, tro inget annat. Alla samtal jag haft på Auroramottagningen handlade om ren övertalning och fullskaliga kränkningar, från början till slut med det ”tunga” argumentet att ”du kan inte bara välja ett ks”. Frågan är intressant, för var står det att jag inte får välja vårdform? Det jag hittar är precis tvärtom, jag som patient har en långtgående medbestämmande rätt. Dessutom är både jag och barnet fullt friska och skulle klara av ett ks galant. Hur det skulle gå med en vaginal förlossning är som att spela på lotto. Det kan gå bra men det kan lika gärna gå käpprätt åt skogen om du får vaginafascister till barnmorskor. Uppenbarligen verkar allt peka på att just förlossningsvården är undantagen bestämmelsen och patientens medbestämmande rätt inom vården med tanke på vilka friheter personalen tar sig över våra kvinnokroppar.

Kommentarer inaktiverade.