Om förlossningsupplevelser och behovet av upprättelse

Sjuka barn? Tröttnat på Netflix skränande! Testa SF kids play!

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om att kvinnor som av olika skäl inte vill eller vågar föda vaginalt borde beviljas kejsarsnitt efter saklig medicinsk information, utan att först behöva bevisa tillräckligt ömmande skäl. Responsen från er var helt överväldigande. Flera av er delade med er av era personliga erfarenheter av förlossningsrädsla, vårdbesvikelser och långtgående konsekvenser av bemötandet ni fått av sjukvården. Tack säger jag, för att ni gör bloggen så levande!

Två saker slår mig när jag läser era kommentarer. För det första tänker jag att det är väldigt modigt och ansvarsfullt att känna var de egna gränserna går och våga stå för det, trots att omgivningen ifrågasätter på ett ofta ganska dömande sätt. Känner du, trots neutral och balanserad information om de faktiska för- och nackdelarna med olika förlossningssätt, en stark och obeveklig rädsla  för att ditt eller ditt barns liv och hälsa ska äventyras vid en vaginal förlossning är det helt adekvat, tycker jag, att vilja föda med snitt. Lika adekvat som att våga ändra sitt beslut om man under tiden graviditeten fortskrider känner en växande tilltro till den egna kroppens förmåga att föda vaginalt, samt till sjukvårdens förmåga att hantera eventuella komplikationer.

För det andra slår det mig hur viktigt det är att rädslor och funderingar tas på allvar, och om det inte fungerat åtminstone få upprättelse i ett senare skede. När jag för länge sedan jobbade på en stor förlossningsavdelning och läste massor av förlossningsbrev minns jag att jag reagerade på att många föräldrar uttryckte besvikelse över tidigare förlossningsupplevelser. Trots att både mor och barn klarat sig helt utan komplikationer och förlossningen ur ett medicinskt perspektiv gått galant var det helt andra minnen föräldrarna gick hem med sedan. Upplevelser av att inte ha blivit lyssnad på eller tagen på allvar, av att ha blivit avfärdad eller överkörd. Alla dessa sårade känslor verkade ha lagt sig som ett lock över en utifrån sett optimal födsel.

Så himla synd, tänker jag, att behöva gå hem med en sådan besvikelse och sorg, som sedan får färga hela förlossningsupplevelsen. Vad mycket svårare det kan vara då att må bra den första tiden och känna glädje över sin nya bebis. Och, som det visade sig i breven, till och med göra det svårt att se fram emot nästa förlossning. Missförstånd och svårigheter i den mellanmänskliga kontakten kommer alltid att finnas, i vårdsituationer som i övriga livet. Skillnaden i hur stora konsekvenser det får verkar ligga i om man får möjlighet att bearbeta det efteråt. Att få en förklaring, bekräftelse och ibland också en ursäkt kan vara det som gör det möjligt att avsluta och gå vidare. Kan du bara känna besvikelse och sorg när du tänker på när ditt barn föddes tycker jag att du ska be om en genomgång av förlossningsförloppet med ansvarig personal. Det spelar ingen roll om ”allt gick bra”. Du har tolkningsföreträde för din upplevelse och kan du och din bebis må bättre snabbare är det klart att ni ska få hjälp med det. Istället för att bära runt på ett obearbetat trauma år efter år.

I min bok Praktika för blivande föräldrar - gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund kan du läsa mer om vad barn behöver och vad du med gott samvete kan strunta i. Trots sin titel funkar boken inte bara för blivande föräldrar, utan även för dig som varit förälder ett tag. Boken innehåller massor av kunskap om barnets immunsystem, infektioner, allergier och vaccinationer bland mycket annat. Ett perfekt komplement till barnakuten.nu! Finns även som ljudbok!

Köp Praktika för blivande föräldrar hos Adlibris här!

Lyssna på Praktika för blivande föräldrar hos Storytel här!

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

5 reaktioner på ”Om förlossningsupplevelser och behovet av upprättelse

  1. Jag födde mitt barn hemma. Det var den bästa och finaste upplevelse jag haft. Jag hade två högutbildade och erfarna (sammanlagt 25 år och 6000 förlösta barn mellan dem) barnmorskor med mig under hela värkarbetet, och ytterligare en under krystiningsfasen. Jag bestämde vad som gjordes, hur jag födde och var jag födde. Inte ett beslut togs utan mig, ingen pratade över mitt huvud. Efter födseln stannade de hemma hos mig i fyra timmar och städade och hjälpte mig med amning och dushning och lagade ett mål mat till mig. Efter födseln kom de tillbaka varje dag i en vecka och stannade två timmar, eller så länge det behövdes, och hjälpte med allt från amning till bad till matlagning. Nämn en enda förlossningsavdelning på svenska sjukhus där en kvinna får en sådan service, och ett sådant bemötande. Sanningen är att det inte finns någon.

    I de flesta landsting i Sverige måste hemmaföderskor själva bekosta sin förlossningsvård (alltså betala för den två gånger eftersom de redan skattat för den en gång), trots att det bevisats i otaliga studier att en hemmaförlossning är lika säkert för barnet och säkrare för mamman vid en normal graviditet. Mycket av landstingens retorik formas av okunskap och skrämselpropaganda. Detta tycker jag är förkastligt.

    Jag tycker att det är en viktig fråga du lyfter, men tycker som tidigare kommentatorer att det är ännu viktigare att fokusera på hur dåliga upplevelser kan skapas helt och hållet. Kan inte du, som är så vis och som läser på så noga innan du skriver, skriva ett inlägg om hemmafödslar? Det skulle jag bli jätteglad av att se!

  2. En viktig och intressant fråga tycker jag. Dock tycker jag att fokus ligger fel i blogginlägget, dvs på vad man ska göra i efterhand istället för att förhindra att det blir så här från början. Att så många som fött barn har en negativ upplevelse och till och med förlossningsrädsla inför kommande förlossning är inget annat än ett stort misslyckande för förlossningsvården. Ett misslyckande som till stor del beror på att förlossningsvården inte bedrivs på ett evidensbaserat sätt. Vad som tydligt visas i studier är vikten av en närvarande barnmorska och kontinuerligt stöd under förlossningen – något som i stort sett är omöjligt att få i Sverige idag. Istället läggs resurser på medicinsk teknik för att kunna minska barnmorskenärvaron – såsom kontinuerlig CTG-övervakning utan medicinsk indikation, med övervakning från ”kontrollrum” där flera kvinnors kurvor kan studeras samtidigt. En följd av onödig rutinövervakning är att man upptäcker små avvikelser som egentligen är normala och ofarliga, men som hanteras med medicinska interventioner (som i sin tur kan ge onödiga komplikationer). Det finns också en stor överanvändning av syntocinondropp, för att snabba på förlossningar som anses gå för långsamt (trots att den naturliga mänskliga variationen är stor för vad som är normalt).
    Tittar man exempelvis på forskningsstudien Birthplace från England så ser man att bäst resultat för förstföderskor nås i små barnmorskeledda enheter (fristående eller på sjukhus), för omföderskor hemförlossning eller barnmorskeledd enhet, och att det är onödigt för lågriskkvinnor att föda på obstetrisk avdelning. Trots det finns i princip bara obstetriska avdelningar som alternativ i Sverige för samtliga kvinnor.

    Vad jag känner är bara – ska vi acceptera att kvinnor får den här förlossningsupplevelsen helt i onödan, trots att det finns bättre sätt att organisera förlossningsvården (både ekonomiskt och medicinskt)? Och fokusera på vad man kan göra för att trösta/lindra i efterhand?

    Mer om skadliga rutiner i förlossningsvården finns här: http://www.dagensmedicin.se/debatt/overdiagnostik-och-skadliga-rutiner-i-forlossningsvarden/

    1. Jag tror att alla som jobbar inom förlossningsvården önskar att resurserna fanns för en barnmorska att bara ha en patient i aktivt förlossningsarbete samtidigt, visst är det förresten det som är huvudpoängen med det aktuella barnmorskeupproret? Då frågan om resursfördelning är politisk hoppas jag att alla som känner sig engagerade i frågan själva vågar sig in i politiken för att försöka åstadkomma en förändring. Kanske du är en av dem?

      Att arbeta för en långsiktig förbättring av villkoren för förlossningsvården tycker inte jag utesluter att ta hand om den skada som redan är skedd. För den förälder som mår dåligt över sin förlossningsupplevelse tror jag det hjälper föga om allas fokus bara hamnar på primärprevention (dvs hur kan vi göra i framtiden för att fler ska känna sig trygga och sedda när de föder barn). Vår bloggs huvudsakliga område är inte obstetrik, utan barns (och deras familjers) hälsa och mående, därför försöker vi främst fokusera på vad man kan göra här och nu utifrån punkten man redan står på.

    2. Fast det där tror jag är en stor del av problemet, just att fokus flyttas till barnet så fort man har fött, och så finns det liksom inget fokus kvar på felen i förlossningsvården. Det skulle behövas en opinion för att motivera politikerna till förändring. Men ett problem är att det är så få som vet att deras negativa upplevelse beror på dålig vård, och inte på att de är dåliga på att föda barn eller att det är fel på deras kroppar. Jag har hört så många kvinnor säga att de verkligen inte är gjorda för att föda barn. Men lyssnar man på deras berättelser hör man att det till stor del handlar om dåligt stöd och biverkningar av exvis värkstimulerande dropp (som att ligga i flera timmar med värkar utan värkpaus). Bristningar, kejsarsnitt och sugklocka är andra komplikationer som ofta orsakas av dålig vård, och som ofta leder till en negativ upplevelse.

      Det är jättebra att prata igenom sin förlossning i efterhand, och gärna med den personal som varit med. Men hur ofta tror du att de berättar att man utsattes för onödiga biverkningar på grund av deras rutiner?

      Jag tror att det skulle vara hälsosamt om fler var (rättmätigt) förbannade över den vård de fått, istället för rädda, ledsna och besvikna.

  3. Jag blev mamma efter flera års ofrivillig barnlöshet och ett antal IVF-försök. Därmed hade jag haft en hel del kontakt med sjukvården (privat IVF-klinik) innan det äntligen blev dags för den ”normala” kontakten med barnmorskor och förlossning. Det kändes tydligt att inställningen till mig som Kund/privatpatient och gravid var väldigt olika.

    Tankarna som slår mig när jag läser det du skriver är att just som gravid blir man, i högre grad än annars inom vården, klappad på huvudet och fråntagen sin egen oro och sina egna känslor. Är man ledsen och har ont är det inte ovanligt att man får höra ”Men det är ju för bäbisens skull!” (Sherlock! Jag som trodde att det var för att ni var elaka mot mig.) Man blir påprackad barnmorskornas tyckande – som inte alltid är grundat på vetenskap utan lika gärna kan vara någonting som någon bara tror. (Ett exempel: en vän som efter förlossningen fick Brie-ost levererat till BB av sin man, hon hade längtat så efter just detta under hela graviditeten. Varav en av barnmorskorna påstod att Brie-ost inte var bra även när man hade ett nyfött barn eftersom det inte var bra under graviditeten… Vännen avstod brieosten och gick sedan länge med ångest över alla saker hon skulle kunna råkat äta som skulle varit dåligt för barnet…). Man blir default betraktad som någon som är lite för orolig och får hela tiden höra att allt är normalt och naturligt. Det är som att man plötsligt inte är en vuxen människa som i sin vardag har förmåga att ta hand om sig själv, ett hem, ett kvalificerat arbete osv. Som att man inte, när man får korrekt information, ska kunna ta ett moget och klokt beslut. Exempelvis vad gäller förlossningsmetod.
    Jag tror att det är just detta som i mångt och mycket kan förstöra förlossningsupplevelser.

    Jag har numera två barn, 4 och 6 år gamla. Jag jobbar på att lära dem att ta kloka beslut efter att ha fått information och fakta. Skriker någon att penicillinet smakar dåligt har jag gett valet Antingen dricker du medicinen trots att den smakar illa eller så fortsätter du att ha så ont som du har nu. Du är nog stor att välja själv. Om min 6-åriga dotter kan göra ett klokt val i den situationen bör jag som vuxen kvinna också vara betrodd om att kunna göra kloka val även om jag råkar vara gravid. Och när jag inte blir betrodd känner jag mig förnedrad, förminskad, nedvärderad. Sådana känslor är ingenting som i slutändan ger positiva förlossningsupplevelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *