Omtumlande – om första dagen med bebis

Under det senaste halvåret har jag träffat väldigt många alldeles nyblivna familjer. Ni som fått barn kanske kommer ihåg barnläkarundersökningen på BB, där man ska sitta uppradad med sitt avklädda barn inlindat i en filt för att få sina fem minuter med barnläkaren och -förhoppningsvis – en bildlig OK-stämpel i barnets rumpa.

Ganska många veckor har den där barnläkaren på mitt stora sjukhus varit jag. Jag brukar inleda löpande band-undersökningen med att fråga hur det känns – och vet ni vilket det vanligaste svaret är från förstagångsföräldrar?

Underbart? Nej. Fantastiskt? Nej. Inte alls, de där lyckliga orden och känslorna verkar bara dominera hos ett fåtal, och då främst hos dem som fått barn för andra, eller tredje gången.

Det i särklass vanligaste svaret är ”omtumlande”. Och föräldrarna ser just så ut, rufsiga, trötta, osäkra, och omtumlade. Mamman rätt ofta också märkt av en smärtsam förlossning och ibland smärtsam amningsstart.

Vad svarar jag då? ”Det är inte så konstigt” brukar jag säga. Att bli förälder är den näst största omställningen i livet.” Här brukar föräldrarna titta lite undrande på mig. Vad kan vara större än att bli förälder.

”Ja, den näst största efter att bli född”

Hur var det för er att bli föräldrar första gången?

>

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

24 reaktioner på ”Omtumlande – om första dagen med bebis

  1. Omtumlande var det absolut! Jag fick även nån slags existentiell kris, typ ”vad är det för mening att sätta barn till världen när vi alla kommer dö ändå”. Jag och sambon hade före förlossningen pratat om att första tiden med bebis nog är väldigt intensiv och svårfattlig, så jag kunde nog ändå ta det ganska mycket med ro.

  2. Det kändes självklart. Det som var svårast och jobbigast var att det tog så lång tid för mig att känna mig återställd efter förlossningen.

  3. Det var minst sagt omtumlande. Och chockerande, skrämmande, förfärligt och underbart på samma gång. Mitt första barn föddes i vecka 28+3, sitt första levnadsdygn blev han opererad två gånger, hamnade i respirator och vi fick ställa in oss på att leva på en barnintensivavdelning, många långa mil hemifrån. Andra barnet är fött i fullgången tid och vi hade ett jättefint första dygn, där jag kände mig helt trygg och glad. Det mest chockerande då var att se min femåring för första gången efter förlossningen, helt plötsligt var han ett så stort barn, han som hade varit min lilla bebis bara några timmar tidigare!

  4. Vad jag har längtat tycker verkligen jätte mycket om denna blogg! Så kul att du/ni är tillbaka 🙂

    Jag fick mitt första barn för snart ett år sedan, och direkt efter förlossningen var jag bara helt slut och ville mest äta och återhämta mig fanns inget utrymme riktigt för känslor. jag var mest rädd att jag skulle tappa honom då jag var så darrig.
    men sedan vi sovit första natten så tror jag att det måste skett något i kroppen för jag kände mig hög livet och hade det där lyckoruset. Det var väldigt intensivt men väldigt häftigt att få känna sig så extremt lycklig. Jag som oroat mig för förlossnings depression, är så glad att jag fick omvänd effekt. Jag önskar att alla kunde få känna så efter sin förlossning!

  5. Ja det var verkligen omtumlande och jag minns speciellt den där känslan av att vi var en mer än när vi kom.
    Är det här en del av oss, får vi ta med henne hem.
    Svårt att ta in att vi hade skapat denna lilla person
    Ja det var mysko men härlig känsla.

    Nu när det gått snart två och ett halvt år så är känslan ibland likadan även om vi vant oss med den härliga personen som kom till oss.

    Minns inte vem som gjorde undersökningen men det var skönt att få det där ok innan vi åkte hem 🙂

  6. Ofattbart skulle jag säga och alldeles underbart. Med första barnet så upplevde jag otroliga känslor av lättnad och obeskrivlig glädje. Äntligen hade vi blivit föräldrar, äntligen var vi en familj! Med andra var det mer omtumlande, då den förlossningen gick i raketfart och vi knappt hann in till förlossningen. Det kändes nästan inte som att jag fött barn, helt plötsligt så var hon bara där, liten och alldeles perfekt. 🙂

  7. Jag hade den mest omtumlande delen innan födelsen av första barnet. Jag flyttade från Sverige till Norge i slutet av graviditeten så det var lite panik att få ett besked på om jag skulle få planerat snitt eller inte. Efter ett läkarbesök så blev det så vilket var en totalkatastrof för mig där och då för jag kände mig inte ”värdig” då jag inte kunde föda mina barn. Sen misstänkte de även tillväxtsproblem med honom så sista veckorna var jag på 1 ul/veckan men då han var beräknad på bara ul så var det svårt att veta.

    När han väl kom ut så fick jag inte träffa varken honom eller maken på närmare 8 tim pga mänskliga faktorn men det var hemskt. Sen hade vi några mysiga dagar men med ett barn som var trött och gult och inte villig att äta. När vi skulle på utskrivningsbesöket till läkaren fick han andningsuppehåll pga att han inte ätit ordentligt men tre dygn på prematuren ordnade upp i det.

    13 mån senare kom lillasyster även hon planerat snitt och det var verkligen en underbar upplevelse.

    Så kul att du/ni är tillbaka.

  8. Omtumlande var ordet. Jag hade en hemsk upplevelse som slutade i katastrofsnitt men det värsta var att inte få träffa barnet på flera timmar för att barn inte fick komma till uppvaket trots att båda mådde bra….

      1. Ja. Jag hade ett fruktansvärt dygn och upplevde förlossningen som ett riktigt övergrepp (jag har fåtthjälp med detta efteråt men kommer aldrig mer kunna gå igenom en förlossning psykiskt). Men själva snittet var så befriande och jag upplevde det som räddningen och inte alls hemskt. Men det var verkligen fruktansvärt att sedan inte få möta barnet. Fick heller inget välkomnande eller grattis. Och den där fika brickan som man längtade efter? Sköterskorna på natten ifrågasatte att jag frågade efter lite vatten: klockan var ju tre på natten, då behöver man inte dricka… Jag jobbar själv i vården och har stor tilltro till den men vården jag fick på bb och förlossningen var under all kritik.

  9. Vad kul att ni börjat skriva igen!

    Jag hör nog till den lilla skaran som hade svarat att det var fantastiskt! Fick mitt första barn för ca 1år sedan och jag fick ett sånt glädjerus direkt sonen var född. Energin sprudlade! Och sa till sambon bara någon timme efter förlossningen att det här vill jag göra om! Men visst livet blir sig aldrig likt igen men vad gör det, det har bara blivit till det bättre!

  10. Tack för alla tips föra året. Det var en jobbig år för oss men det gick bra. Kunskap underlättar tycker att hantera alla svårigheter i livet, speciellt när man får barn som är tydligt fött. Min son nu är 14 månader Och allt är normalt. Han ökar mest i längden men inte i vikten. Det är ok säger Dr. Han är går runt och klättrar där han har möjlighet.
    Tusen tack för all tips.

  11. Minns inte så mycket av den där läkarkollen faktiskt, utom att läkaren kommenterade en fördjupning som satt nånstans vid svanskotan (något som skulle växt igen, och bara gjort det nästan färdigt, så att det efterlämnade en fördjupning, som jag minns det).

    Det jag minns mest av alla möten med bm och läkare, hörselscreening, PKU-prov, osv i dagarna efter var mest att vi var så tacksamma både jag och min man för den fantastiska förlossningsupplevelse vi fått, så vi tackade alla vi kunde komma åt.

    Roligt att du/ni är tillbaka!

  12. Själva känslan av att just ha fått sitt barn tyckte jag var helt fantastisk. Sen allt runtom… extremt omtumlande. Dödsångest under förlossningen, 5timmars krystande… men såfort bebis kom var hon värd allt. Blev överfull av lycka&kärlek i mammahjärtat direkt. Sen rejält klumpig läkarundersökning (först student som sa ”ja! Allt låter bra i bröst och hjärta” varpå läkaren lyssnar och säger ”jaså? Då får du lyssna igen.” Då lyssnar studenten igen medan mitt hjärta typ stannat och säger ett ”oooooj… jaaa… nu hör jag..” och ser tagen ut. Jag får stå i ångest under resten av undersökningen innan läkarn vill berätta att de hör blåsljud.), akuttid på hjärtspecialist (trodde bebis skulle dö varje dag under de sex veckorna som vi fick vänta på återbesök) och dessutom hade bebis gulsot så fick ligga i solsäng fem dygn… inte roligaste starten, men samtidigt är jag sorgligt medveten om att det vi var med om är en drömstart jömförelsevis med andras. Så ytterst ödmjuk och tacksam såhär i efterhand att allt gick så bra tillslut.

    Glad att du är tillbaka!

    1. Det där beteendet hos (vissa) studenter känner jag igen. Det brukar leda till en liten föreläsning i bemötande och vikten av varsamma formuleringar i väntan på nästa bebis… Och det låter inte som en drömstart i mina öron. Alla har rätt till sin egen sorg över spruckna drömmar, även om det är god ton att inte köra sin egen besvikelse ner i halsen på dem som haft det ännu tuffare förstås.

  13. Först och främst, roligt att ni är igång igen! Vi fick vår första i februari -13 och hade mycket nytta av era kloka tankar kring det mesta under den tid som gått sen elsa föddes.

    jag har en fundering, hur ofta är det ni hittar något vid denna första undersökning (där detinte tidigare finns några indikationer likt förlossnings-, graviditetskomplikationer)? Dvs hur stor ~procent får ok-stämpel och hur stor del föranleder fortsatta extra utredningar av något slag (höfter, hjärta etc..)

    Ha det gott!
    /oskar

  14. Något som jag inte hade räknat med när jag blev gravid var att jag upplevde att graviditet och förlossning innebar att vara nära döden. Trots att både jag och mitt barn var, och är, friska blev det uppenbart hur hårfin gränsen är mellan livets början och livets slut.
    Vi kände båda, när vi blev föräldrar, att vi hade lurat döden.

  15. Kul att du är tillbaka!

    Chockartat är nog det bästa ordet för att beskriva hur jag kände. Barnen kom 10 v för tidigt och jag var inte alls beredd.

    Jag skulle önska att MVC pratade mer om risken att föda för tidigt. Trots att jag väntade tvillingar var det aldrig något som nämndes på MVC. När jag ville börja prata förlossningsbrev i v. 28 så tyckte barnmorskan att det kunde vänta eftersom det var så lång tid kvar till förlossningen. Det blev mitt sista besök på MVC, för jag hann föda innan jag skulle dit igen två veckor senare.

    I väntan på förändrade rutiner på MVC så skulle jag gärna vilja att ni skrev mer om prematurer, att föda för tidigt och hur det är att ligga på Neo. Har vänner som har fått vara på Neo med sina fullgångna barn och för dem var nog chocken ännu större. 6,5% av alla barn föds före fullgången tid men det pratas det ytterst lite om.

  16. Vad härligt att du är tillbaka, bloggen är superbra!

    Min tös är ett år nu och det jag minns från den första tiden är minst sagt blandat. Förlossningen kändes hur bra som helst, jag var i kontroll och kände mig stark. Direkt efteråt var jag redo att skaffa nr 2! Känslan av att vara stark och att vara rätt ute höll i sig så återbesök etc var inga problem. Sedan, i samband med babyblues blev det oerhört mycket känslor, både bra och dåliga. Starka kärlekskänslor och känslan att höra ihop med mitt barn (att fysiskt sakna henne när hon låg i vaggan bredvid mig), men också någon form av framtids/klimatkris. ”Vad är jag för slags mamma som föder ett barn till en värld dömd att gå under”. Dessa känslor var jag helt oförberedd på.

    En och en halv vecka efter förlossningen fick jag en svår infektion – en bit av moderkakan var kvar i livmodern – och hade hög feber i fem dygn. Vi hamnade på gyn, inte BB, och fick inget stöd i föräldraskapet (”fråga oss inget om barnet, vi kan iiiiiinget om barn här”). Det tillsammans med att jag inte trodde att jag skulle överleva satte sina spår och det tog ett bra tag för mig att återhämta mig och återfå den styrkan och självförtroendet jag känt under förlossningen och direkt efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *