När mamma är sjuk i huvudet på riktigt

Att ”mamma är sjuk i huvet” känns ju som något vi alla kommer att få höra av våra tonåringar i ett eller annat bråk. Att vara sjuk i själen är alltså så skambelagt att det används som skällsord.

Synd, eftersom väldigt många av oss mammor är det. Många av oss har eller har haft depressioner eller ångest. Några får det ännu jobbigare med psykoser efter förlossning eller depressioner blandat med manier. En del av oss har med oss adhd eller autism från barndomen. Alla dessa sjukdomar eller tillstånd eller funktionsvarianter skapar extra utmaningar i föräldraskapet.

Jag är övertygad om att det bästa sättet att bli en tillräckligt bra mamma när man har extra svårt att bli det, alltid eller ibland, är att våga prata om det. Inte med vem som helst, men med sina nära, och sina hjälpare i vården. Sin barnmorska, sin bvc-sköterska och oss läkare. De nära vännerna och de i familjen som står dig nära. Berätta om dina svårigheter och be om hjälp!

Och skammen: släpp den! Skam är bra att ha när du har gjort fel. För att hindra dig att göra fel igen. Men sjukdom är inte ditt fel, funktionsvarianter som adhd eller autism är inte ditt fel (inte din mammas heller för den delen). OK? Du har inte gjort fel, du har ingen anledning att skämmas! Däremot kan det vara privat, och det är helt riktigt om det känns viktigt för dig. Privat men inte skamligt.

Mama lägger ut sina artiklar på nätet först när nästa nummer kommer. Förståeligt, de vill ju sälja tidningar. Eftersom jag inte är betald av Mama för att sälja tidningar utan bara tycker att de gör en bra tidning så tipsar jag om gamla artiklar, som de redan lagt ut. I våras skrev de om fyra mammor med psykisk sjukdom, läs det tycker jag, oavsett om du känner igen dig själv eller vill förstå andra bättre! Här kan du läsa om Hanna med adhd, Kitty med förlossningsdepression, Sofia som har borderline och Veronica som har bipolär sjukdom.

6 reaktioner på ”När mamma är sjuk i huvudet på riktigt

  1. Det är jättebra att ni uppmärksammar psykisk ohälsa och neuropsykutriska funktionsvariantee, att prata öppet och minska skammen är viktigt för att hjälpa de som är drabbade. Jag önskar verkligen att utmattningssyndrom oftare nämndes i sådana här sammanhang, inte för att man alltid kan nämna alla diagnoser utan för att det oftast inte nämns och det är svårt nog att få vården att se utmattningssyndrom hos en småbarnsförälder. Skammen som kommer av att drabbas av en sjukdom som oftast inte nämns och som vården har svårt att se är nämligen enorm.

  2. Jag antar att rätt många också har svårt att inse att de mår dåligt, på riktigt.
    Min mor mådde ganska dåligt under större delen av min uppväxt, och vi fick först en vettig relation för drygt två år sedan när jag flyttade hemifrån och hon Insåg att hon inte mådde bra. När jag bodde hemma ”bråkade” vi jämt, och allt var mitt fel. Alltid. Allt ifrån att hon tappat ett glas i marken till att grannarna spelade för hög musik. Jag försökte när jag blev äldre (16 – 19 år) få henne att förstå att hon inte mådde bra, men hon lyssnade inte, utan hävdade mest att allt var fel på mig och tyckte att jag var jättedum som hävdade att hon skulle må dåligt.
    Jag klandrar henne inte för att hon mådde dåligt, men jag hade önskat att det gått ut mindre över mig (..eftersom jag själv mådde väldigt dåligt av detta, och så utvecklade ätstörningar och depression). Jag tror inte att jag klandrade henne pga måendet som liten heller, men det är ju rätt uppenbart att om någon står och skriker åt en att man är misslyckad, så tycker man att personen ifråga gör fel. Det tog ju också rätt många år innan jag insåg att hon nog faktiskt inte alls mådde bra, men mest tycker jag att det är så synd att det krävdes att jag skulle flytta hemifrån, för att hon skulle komma till insikt med detta.
    Numera har hon fått hjälp, som faktiskt har fungerat, och vi har en okej relation i dagsläget (de gångerna om året då vi ses, jag flyttade drygt 70 mil). Jag får hjälp för ätstörningar och depression på mitt håll. Det känns bara så… Tragiskt att hon mådde dåligt i minst 15 år utan att söka hjälp, och att det påverkade mig såpass att jag också drog på mig psykiska sjukdomar (ätstörningarna startade redan som åttaåring). Det är ingens fel, det är bara sorgligt.

    1. Tack för att du delar med dig med din historia som är ett så tydligt exempel på hur viktigt det är att få hjälp när man är sjuk, och på hur föräldrars och barns psykiska mående hänger ihop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *