Om att lyssna och lita på en förälder

Jag har fått massor av reaktioner på mitt inlägg om att låta friska syskon till sjuka barn gå till förskolan, både här och på facebook och via andra kanaler. Många säger ”Äntligen! Äntligen någon som säger att det är ok att göra så här” ”Vi hade inte överlevt vabbdagar utan förskola för det friska syskonet”.

Många har också varit kritiska, framför allt vid magsjuka, och fört fram att det är besvärligt med magsjukor som går runt på förskolor och att det är bra om man kan förhindra det genom att hålla barnen hemma. Alla dessa kommentarer välkomnar jag! Det är ju andra sidan av myntet. Jag är imponerad över med vilken fin respektfull ton alla sådana kommentarer är skrivna, trots att ni inte gillar mitt val! Fina läsare! Fortsätt så!

Sedan är det några kommentarer som får mig att vilja reflektera lite längre. Det är kommentatorer som försöker övertala mig om att jag visst kan ta hand om barnen på ett bra sätt när ett är sjukt och ett är friskt. ”Usch skriv inte så! Du nedvärderar dig själv som förälder med den texten.” skriver en läsare i ett långt inlägg som så småningom fortsätter ”Det är inte så avancerat och jag lovar att alla föräldrar fixar det!”

En annan skriver i all välmening ”Det är inte enkelt, men tänk inte att du måste hålla båda barnen glada hela tiden. Jag tror du gör ett utmärkt jobb! Det är nog bara Luther som sitter på axeln och skakar på huvudet. Kram!”

Till er vill jag skriva:

Kära läsare!

Jag vet vad jag har för behov. Jag vet vad mina barn har för behov. Jag vet var mina gränser som förälder går. Jag vet vad jag klarar utmärkt, bra, ok, och när jag inte räcker till. Är jag osäker pratar jag gärna med min man, eller nära vänner som känner mig och min familj och ber om råd.

Även om jag tror att ni som skrivit sådana kommentarer har gjort det för att ”peppa” så har ni faktiskt inte lyssnat. Ni har inte lyssnat på vad jag säger. Jag säger att jag inte räcker till för att ta hand om ett sjukt och ett friskt barn samtidigt på ett tillräckligt bra sätt.

Det är inte peppande att någon som inte lyssnat säger att man visst är bra. Jag vet att jag är en bra mamma. Jag vet att en av anledningarna till det är att jag känner till mina begränsningar och ber om hjälp, och får hjälp med att ta hand om mina barn.

I mitt jobb träffar jag ofta föräldrar som inte riktigt orkar, eller inte orkar alls, men som skäms så vansinnigt för det att de inte ber om hjälp. Det jag ser hos de familjerna är som regel att föräldrarna inte orkar ge sitt barn den kärlek som behövs. Det är ett stort och vanligt problem bland svenska barnfamiljer: tro mig!

Jag skulle önska att alla ni läsare tänker efter en och två och tre gånger nästa gång ni funderar på att ifrågasätta en förälders bedömning av vad hon eller han klarar eller inte klarar. Vilken hjälp föräldern behöver och inte. Fundera på att kommentera stödjande. ”Vad klok du är som inser att du behöver hjälp med att hämta på dagis när du har amningsproblem. Kram!” till exempel. I stället för ”du klarar det! Det var jättejobbigt för mig också, men jag klarade det”. Skulle du kunna stå för en sådan kommentar? Om du behöver goda exempel kan du leta i kommentarsfältet till det här inlägget på samma tema.

Varma hälsningar

Cecilia

20 reaktioner på ”Om att lyssna och lita på en förälder

  1. Jag har hört så fruktansvärt många såna kommentarer om att man ska lida hemma med alla barnen 24/7 365 dagar om året, bita ihop, glömma att man är en egen individ, det är bra för barnen att vara hemma och ha tråkigt om man inte räcker till osv. Känns som 1700-tals propaganda snack och det gör mig så trött. Var familj har sina behov och sina rutiner, vill man dö mammamartyrdöden så gör det då, men vill man ha familj, jobb och kanske träna några ggr i veckan så måste man väl kunna få göra det med.

      1. Verkligen inte! Då visar jag hellre mina söner att mamma också är en människa med behov och drömmar och intressen än att lära honom att kvinnor ska behöva göra avkall på allt för att ta hand om familjen 😉
        Kram

  2. Du är bäst! Bra skrivet!!! Att våga hålla käft och lyssna! Det är nog inte svårare än så och det är inte alls ett svaghetstecken att be om hjälp, tvärtom!

    Trevlig helg!

  3. Tack för en fin blogg och ett strålande inlägg. Kommentarer av typen ”jag vet vad som är bäst för dig” eller ”tänk inte så där” är dem som jag reagerar starkast emot, både på skärm och öga mot öga. En slags förklätt översitteri. Förmodligen tror den som säger det att den gör mottagaren en tjänst, men i mig väcks nåt helt annat.
    Angående syskon på förskolan så skulle det väl vara strålande i sjukdomstider med en rutin att barnen (särskilt de med sjuka syskon) får tvätta händerna direkt när de kommer på morgonen. Det skulle kunna lära ”liteskitrensarmagenföräldrar” lite om att begränsa smittspridning också. 🙂

    1. Du är så bra Cecilia!
      På mitt barns förskola tvättar dom alltid händerna när dom kommer in (lämnar nästan alltid ute) vilket känns super. Även om en del bacillusker säkert sitter i kläderna? Iaf; vi har samma rutin hemma (tvätta så fort vi klätt av oss ytterkläderna) och som den handhygien-besatta jag är brukar jag sprita hennes händer när jag hämtar från förskolan 🙂 Blir helt galen när nära släktingar etc inte verkar förstå viktiges av god handhygien i dessa tider…

      1. Tack! Tvätta händerna när vi kommer hem från förskolan är min idé också. Observera idé. Jag kommer inte alltid ihåg, och när barnen är på dåligt humör prioriterar jag mellanmål 😉

  4. Många kloka saker skrivs i denna blogg; tycker att dina medicinska inlägg är föredömligt pragmatiska och får stort förtroende för din barnläkarexpertis. Dock reagerar jag på den uppfostrande tonen vad gäller föräldraskapet. Där är du, gilla det eller inte, jämställd med oss andra, och råd som ges av andra är lika mycket värda som dina ”föräldraråd”.
    Samma sak med sjuka barn på förskolan. Åsikter får man såklart ha, och dina läkaråsikter väger tungt, men där är vi hänvisade till en annan yrkesgrupp; pedagogernas på förskolan. Vill de inte ha syskon till sjuka barn på förskolan så har de all rätt att tycka så.

    1. Jag försökte vara tydlig med att jag respekterar dem som inte vill ha syskon till sjuka barn på förskolan av smittskäl, pedagoger eller andra föräldrar. Ledsen om jag misslyckades med det.

      Tråkigt att du inte gillar min ”uppfostrarton” och mina ”föräldraråd”. Du får gärna exemplifiera vad det är du inte gillar. Kanske har jag varit hård i tonen någon gång? Eller moraliserande? Då vill jag gärna veta det!

      1. Hej igen!
        Jag gillar dina föräldraråd -dom är kloka och bra och i det stora hela håller jag med dig. Jag gillar däremot inte ditt sätt att förminska de välmenande råd du har fått från andra, där syftet varit att uppmuntra dig och andra.

    1. Förlåt, jag förstår inte. Bara detta eller andra också och vilka i så fall?

      Angående detta inlägg kan jag hålla med om att det inte är så snällt mot kommentatorerna att lyfta upp deras kommentarer och kritisera i ett eget inlägg. Jag gjorde det eftersom jag ser i mitt jobb och privat att det är så vanligt förekommande att inte lyssna på föräldrars egen upplevelse av sin situation och vilken hjälp och vilket stöd de behöver. Och att det inte hjälper att inte lyssna.

      1. Bra att du stöttar föräldrar. Det jag såg i detta inlägg var en läkare som talade om hur man är en bra förälder och av det blir det per automatik inga sanningar. Däremot som en förälder till en annan: fortsätt gärna ge råd, du som alla andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *