Etikettarkiv: sömnmetoder

barnakuten.nu

Den svårfångade känslan för att natta barn

Att natta barn är verkligen en svår konst. Det är definitivt ett av de ämnen som vi fått flest frågor om, och där vetenskapen (som vi annars kan utgå ifrån i svaren) inte ger oss någon hjälp. Googlar man på sömnmetoder så hittar man också massor av frågor, massor av svar, och en del sidor där föräldrar funnit ljuset, sömnMETODEN med stort M som fungerar för dem.

Att natta barn är också viktigt. Om nu vetenskapen inte kan hjälpa oss med hur man ska natta, så kan den definitivt hjälpa oss med att det är viktigt med regelbundna sömnvanor för barnen. Regelbundna sömnvanor och sisådär 10-13 timmars nattsömn för förskole- och skolbarn är associerat till framgång i det mesta i olika studier.

Barn har olika lätt och olika sätt att somna

Precis som vuxna. Vissa somnar lätt på bussen och i klassrummet. Vissa är mer prinsessan på ärten-lika och behöver sitt eget sovrum, favorittäcket och favoritnallen för att det överhuvudtaget ska gå att börja varva ner. Jag är övertygad om att de här skillnaderna till stor del är medfödda, man ser dem hos mycket små barn.

Vissa vill vara nära, andra inte

Vissa barn kan bara somna nära sina föräldar. I fysisk kontakt med dem. Jag tycker inte det är så konstigt. Föräldrarna är barnets skydd i världen och det är klart det kan skapa stor ångest att somna, gå in i ett helt hjälplöst tillstånd, utan att ha föräldern där. Jag brukar tänka på den egenskapen som en sannolik överlevnadsfördel på savannen. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel.

Den här närhetstörsten brukar ofta sitta i åtminstone ett par år, ofta längre. Och återkomma vid utvecklingssprång, sjukdom, oro eller stora förändringar. Nästan alla familjer med svårt sjuka barn som jag kommmit lite närmare har berättat att barnen, i tio-tolv eller fjortonårsåldern, har återgått till att sova i föräldrarnas säng i samband med svår sjukdom. För att något halvår eller år efter tillfrisknandet åter börja sova i eget rum.

Andra barn somnar bäst i egen säng, eller i vagn. Vilket kanske inte var en överlevnadsfördel på savannen, men definitivt är en fördel i ett säkert hem, där bebisen får piggare och därmed ofta gladare föräldrar.

Känslan av att det är dags att somna

Efter år av träning tycker jag mig ha blivit bra på att natta. Mina barn är av närhetstypen. Så det är nattning mellan dem i sängen (närhetstörstande som de är delar de på en 120-säng) som gäller. För mig har det blivit oerhört tydligt att om jag ljudlöst kan förmedla känslan av att ”nu är det lugnt, härligt och trött här, nu somnar jag snart” så somnar de snabbt. Om jag å andra sidan förmedlar känslan ”hoppas ni somnar snabbt i kväll så jag kan gå upp och får gå ifrån er så snabbt som möjligt” så sprider sig en oro i sängen som aldrig leder till sömn.

Jag tror inte på tankeläsning, men jag tror definitivt på känsloläsning, eller känsloöverföring, mellan både människor och djur. Och min mest effektiva nattningsmetod är att jobba på mina egna känslor av lugn och ro och glädje och kärlek.

Läs mer om barn och sömn: Pappa Åberg och femminutersmetoden

Hur ska jag få sova när jag har en bebis hemma?

Vad är era erfarenheter av nattning? Vad är era bästa tips?

Pappa Åberg och femminutersmetoden

Vi har fått hur många frågor som helst om sömnmetoder i allmänhet och femminutersmetoden i synnerhet. Jag har läst på en del om sömnmetoder och vilket vetenskapligt stöd som finns och inte finns i sommar. Men först när jag läste Godnatt Alfons Åberg för Edvin en kväll så kände jag att jag kunde skriva om ämnet.

Har ni läst boken? Pappa nattar Alfons som inte vill sova. Alfons ropar på pappa en miljon gånger, han vill kissa, dricka vatten, har hällt ut vattnet i sängen, vill ha nalle, är rädd för ett lejon i garderoben etc etc. Pappan blir tröttare och tröttare och det märks.

Pliktskyldigt och med mer och mer släpande steg hjälper han Alfons med det han ber om och säger varje gång åt sonen att det är dags att sova.

Till slut somnar pappan på vardagsrumsgolvet av utmattning. Då stoppar lille Alfons om honom och går och lägger sig och somnar.

Det är en fin och kärleksfull bok med hög igenkänningsfaktor för mig i alla fall.

Men tänk om Pappa Åberg hade använt femminutersmetoden…

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons blir rädd och ropar högre. Pappa svarar inte. Alfons springer upp och letar efter pappa. Pappa svarar inte utan lyfter tillbaka Alfons i sängen.

Alfons ropar på pappa. Pappa svarar inte. Alfons ropar på pappa. Pappa tittar på klockan medan han läser tidningen. Alfons skriker efter pappa. Efter fem minuter kommer pappa in och säger ”sov nu Alfons”. ”Men det är ett lejon i garderoben” skriker Alfons.

Pappa går ut. Alfons gråter. Pappa tittar på klockan och läser tidningen. Alfons gråter och skriker…

Nä, jag står inte ut längre. Det är ju tortyr bara att skriva om det.

Kanske ”effektivt” men till vilket pris?

Det finns enstaka studier som visat att femminutersliknande metoder (alltså att inte svara på barnens skrik på ett visst antal minuter och efter denna tid gå in och visa att man finns men inte trösta barnet) ger färre uppvaknanden och längre nattsovtid. Och några som inte visar någon effekt.

Men att inte svara på barnets signaler är för mig big no-no i umgänge med barn. Missförstå mig inte. Jag menar inte att föräldrar alltid måste ha förmåga att svara superpedagogiskt på första signal. Ibland orkar vi ju inte alls med. Då kanske barnet får ropa ganska många gånger innan vi kommer. Att svara på barnets signaler betyder inte alltid heller att göra vad barnet ber om. Men att försöka förstå vad barnet vill, visa barnet att du lyssnat och sedan berätta tydligt hur ni ska göra. Ibland är det vad barnet ber om, ibland inte.

Men det är för mig skillnad på att inte alltid orka och att ha en princip där man som förälder inte ska lyssna på barnet. Då sätter man inte barnets behov först. Att sätta barnets behov först är vårt jobb som föräldrar. Det är så vi bygger trygghet, kärlek och närhet.