Barn, föräldrar, telefoner och paddor

En av mina favoritbloggare, Apan satt i granen ställde den här frågan till läsarna av sin blogg:

Just nu vill jag nämligen bara ta reda på hur mycket ni låter era barn spela på era telefoner eller paddor. Jag är så sjukt less på allt tjat om spel. Jag är orolig att mina barn tappat förmågan att LEKA, STIMULERA sig själva och att fantisera. Från tidig morgon till sen kväll låter det ungefär såhär: ”Mamma får jag spela på din telefon?”.

Jag funderar på att ta bort alla spelappar eftersom barnens spelsug känns så sjukt fixerat. De kan inte sitta och vänta på bussen utan att gnälla över att ”Det är tråkigt att bara sitta, jag vill spela medan vi väntar.” I min värld är det nyttig att ha tråkigt. Ibland är allt bara väldigt tråkigt, that´s it och det fina i kråksången är att allt blir så himla mycket roligare när det är roligt sen. Hur resonerar ni kring det här med barn och spel? Kom gärna med konkreta tips och råd.

Jag tyckte att det var så bra uttryckt och en så viktig fråga att jag svarar här.

Vad behöver ett barn i förskoleåldern?

Vi börjar där och tänker lite på vad ett barn i förskoleåldern behöver. Det behöver mat som är bra för kroppen på regelbundna tider, kärlek (från föräldrar och gärna fler), sömn, jämnåriga vänner, rörelse, fantasilek och samtal (vuxna som pratar med barnet och gärna läser för eller sjunger med barnet). Allt det här behöver barnen varje dag och din uppgift som förälder är att skapa möjligheter för det.

Vad behöver du som vuxen?

Du behöver mat som är bra för kroppen på regelbundna tider, kärlek, sömn,  jämnåriga vänner, rörelse, själslig utveckling, samtal och ekonomisk självständighet. Som vuxen är du ansvarig för att ge dig möjligheterna till allt det här själv. Barnet har inte ansvar för dig, barnet är inte ens skyldig att ge dig kärlek!

Din uppgift som förälder är att skapa möjligheter för barnet att uppfylla sina behov

Du kan inte äta åt barnet, men du ska se till att barnet har bra mat när barnet behöver. Du kan inte sova åt barnet men du ska ge barnet en skön säng och lugn om natten. Du ska visa barnet kärlek. Du kan inte ge barnet vänner, men du ska ge barnet möjligheten att träffa andra barn under trevliga former. Du kan inte röra dig åt barnet, men du ska se till att barnet får tillgång till en miljö som stimulerar rörelse. Du kan inte leka åt barnet men du ska se till att barnet har möjlighet till fantasilek. Du ska prata med och läsa för barnet. Varje dag.

Men telefonen då, och paddan, du svarar ju inte på frågan!

Jag tror det är viktigt att fundera på vilka behov telefonen eller paddan kan uppfylla, och vilka behov de hindrar.

Börja med dig själv!

Vilka behov uppfyller telefonen för dig, och vilka hindrar de? Hur använder du själv telefonen/paddan? Ger du dig själv allt du behöver: mat, rörelse, vänner (irl!), samtal, kärlek varje dag? När de behoven är uppfyllda, när passar det dig att surfa/blogga/spela spel? Många av oss behöver nog tighta till våra egna regler kring när telefonen får åka fram och inte.

Fortsätt med barnen´

När du själv är nöjd med ditt skärmanvändande, fundera på om du ger barnen allt de behöver varje dag. (Går de i förskola får de ofta vänner, rörelse, fantasilek, till viss del samtal där). Det är du som förälder som måste ge barnen kärlek och samtal varje dag. Först när dina och barnets behov av dig själv är uppfyllda tycker jag att eget skärmspelande har sin plats.

När passar det dig att barnen spelar?

Fundera över era dagsrutiner. När passar det dig att barnen spelar? När orkar du inte ge dem vare sig din tid, din kärlek, stimulerande utevistelse eller annat? När du lagar middag kanske? Kan det passa att barnen får fri tillgång till din telefon då? Eller om de vaknar före dig på helgmorgnarna? Gör upp regler som underlättar vardagen (och helgen!) och förklara för barnen.

Beroendeframkallande spel

Vissa barnappar, (t ex Toca Bocas) är förhållandevis lätta att lägga ifrån sig. Vissa andra  barnspel (t ex trollet Hugo som åker dressin) har direktkoppling till belöningscentrum och triggar barnen att spela mer och mer. Ofta är det spel där man samlar pengar eller poäng för att ta sig till nästa nivå, och där det alltid hägrar en belöning bara man spelar lite till. Om det är svårt att lägga ifrån sig de här spelen, eller om barnen tjatar på ett sätt som känns osunt, prata med dem! Säg att det är ett jättelurigt spel som lurar hjärnan att det enda hjärnan vill är att spela. Att du ser att det inte är bra för barnet att spela det spelet. Jag brukar ge min stora son en till chans efter ett sånt samtal. ”Om jag ser att du klarar av att lägga ifrån dig spelet när klockan ringer efter 15 minuter varje gång får du ha det kvar. Då klarar du det. Om inte tar jag bort det från telefonen”. Och så gör jag förstås det om det behövs.

Vad tycker ni?

Vi är ju den första generationen föräldrar som ställs inför det här. Vi måste skapa våra egna förhållningssätt. Smartphones och paddor och datorer är ju helt fantastiska, men de kan inte uppfylla alla våra behov. Och de hindrar ofta mellanmänsklig direktkontakt. Låt oss ta makten över våra skärmar!

 

8 reaktioner på ”Barn, föräldrar, telefoner och paddor

  1. Ja. Än är det långt kvar till hon kan men klart detta oroar mig. Det blir ju ett mer och mer centralt beteende.
    Jag ser ju bara till mig själv och hur beroende jag är. Det har blivit mindre nu när jag fått barn men jag skulle ff behöva dra ner på användandet.
    I vanlig ordning, ett mkt bra inlägg.
    Luiza

  2. Vi är ganska teknikliberala i vår familj, både jag och min sambo jobbar inom IT, så vår ettårings stora iPadanvändande bekymrar oss inte särskilt. Att spela spel (av t.ex. Toca Boca) är bara en typ av lek som många andra tänker vi, men något jag tyckte var intressant i artikeln var detta med beroendeframkallande spel som triggar belöningscentrat. Mycket tänkvärt! Han spelar än så länge inte den typen av spel alls, och jag tänker se till att det förblir så så länge som möjligt.

  3. Mitt barn, två år i vår, spelar gärna på ”paddan” och tycker jättemycket om att se på barnprogram i den, men också talböcker med bilder. Vi har begränsat det till att den bara får tas fram efter kvällsmaten. Det är en typ av avgränsning som hon verkar förstå.

    Vi föräldrar tar inte fram paddan, det är alltid på hennes initiativ. Anledningen till att vi vill begränsa tiden är att hon är ganska passiv där. Och att hon kan sitta timmar i sträck! Däremot tror ingen av oss föräldrar att paddan är farlig. Hon lär sig mycket, och det kommer att vara viktigt att kunna hantera de här grejerna. Hon sitter aldrig ensam med paddan utan vi gör det tillsammans. Det finns ju till och med spel som är gjorda för att man ska vara fler än en.

    Intressanta tankar kring spel med belöningssystem. Det tar jag till mig!

  4. Jag håller med dig i sitt resonemang kring detta på det stora hela. Toppen info under rubriken ”Beroendeframkallande spel”

    Den enda jag reagerar på var under rubriken ”När passar det dig att barnet spelar”. De tider du föreslog var också tider då föräldern inte är aktiv med barnen. Jag personligen tycker inte att datorn/paddan/telefonen ska användas som en ”barnvakt” utan att det är viktig att vara med barnen när de spelar, för att stötta, förklara och så vidare. Bara en tanke jag hade 🙂

  5. Bra skrivet!
    Hemma hos oss sitter vår 6-åriga dotter framför en skärm både morgon och kväll. Medan hon klär sig och äter frukost på morgonen och medan jag lagar mat på kvällen. När vi äter brukar vi ha som regel att allt ska vara av. Hon äter snabbt och vill sen titta/spela igen. Vid läggdags läser vi och pratar en liten stund. Min upplevelse är att hon inte orkar så mycket annat i vardagen varken morgon eller kvällen. Orken och humöret tryter och då är det ett skönt och kravlöst sätt att slappna av (precis som för många vuxna?). På helgerna tröttnar hon efter ett par timmars tittande eller spelande på morgonen medan jag duchar och fixar, sen vill hon spela vanliga spel med mig eller pyssla med något. Jag oroar mig just nu mer för strålningen än själva tittandet/spelandet.

    1. Det låter ju som ni har ett välfungerande vardagsliv. Var stolt över det! Och att oroa sig för strålning ger ju ingenting, släpp det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *