En sten är en sten är en sten

Under nattjoursveckor tappar jag liksom taget om vardagen en aning. Läser inga bloggar, äter min matlåda ensam, fokuserar på barn efter barn efter barn i en lång, lång rad. Sover på dagarna och hojar genom sjukhuskulverten på min sparkcykel missinassen då alla andra sover. I periferin hör jag upprörda röster prata om upplopp i Stockholms förorter men inte förrän det börjar lukta brandrök på barnakuten genom de öppna fönsterrutorna kopplar jag vad som händer. Här, nu.

Det har skrivits mycket klokt och nyanserat om våldet, bränderna, segregationen och om vanmakten så det lämnar jag därhän. Jag ville mest berätta att jag är ledsen över det som händer, över människorna som får sina hem, butiker bilar och gator förstörda, över alla unga män som triggar varandra över våldströskeln. Men framförallt är jag ledsen över den främlingsfientliga minoritet som nu börjar höja sina röster. Personer som inte alls reflekterade över ungdomarnas etniska bakgrund när det gällde göteborgskravallerna 2001, men som gör det nu för att det passar deras agenda. Jag tänker att vi väl kommit längre än så i vår förmåga till analys! Att vi kan bättre än så! Eller hur?

3 reaktioner på ”En sten är en sten är en sten

  1. Den sorgen delar jag, och den får mig att hålla mig borta från de sociala mediernas diskussioner om våldet. Trots att jag inte har nattjour. Ibland är hoppet om samhällets utveckling för skört för att klara både fysiska och verbala stenar.
    Tack för arbetet du och andra medmänniskor världen över gör för sjuka barn mitt i natten. Det ger hopp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *