En termins väntan för att träffa skolpsykolog: skäms!

DN skriver idag om en rapport om den svenska skolhälsovården från OECD. Jag har inte hunnit läsa rapporten, men slutsatserna som redovisas i artikeln får mig att skämmas.

Jag skäms inte som läkare, inte som mamma, men som medborgare. En skolpsykolog ska i genomsnitt ta hand om 2000 elever, väntetiden för att få träffa psykolog är i kommunala skolor 0 veckor och i privata 22. Tjugotvå veckor: det är en termin. En termin av psykiskt illamående är mer än sju evigheter.

OECD anser att det bör vara skolhälsovården som har ansvar för att upptäcka psykisk ohälsa hos barn och ungdomar och inleda utredning och behandling. Klokt klokt! Det är så vanligt med psykiskt illamående hos tonåringar så att det är helt rimligt att alla i åldersgruppen regelbundet får träffa psykolog eller läkare och berätta hur de mår.

Det är svårt för många (de flesta) att söka vård för psykisk ohälsa. Det är svårt att förstå att det man upplever faller utanför den normala variationen i mående. Att söka psykiatrisk vård för första gången drar sig de allra flesta för länge.

Ungdomar söker ofta vård mycket
senare än barn och vuxna även för kroppsliga symtom. Ungdomar med psykiska problem behöver därför upptäckas utan att de själva behöver söka vård. Skolpsykologer och skolläkare är alldeles utmärkt kompetenta för den här uppgiften.

Men det går förstås inte om en psykolog tar hand om 2000 elever, och en skolläkare om 10000.

4 reaktioner på ”En termins väntan för att träffa skolpsykolog: skäms!

  1. Och sen när man söker vård så kan vi som jobbar i psykiatrin ofta bara ge den i utspädd form… Vi får inte ha köer så alla får dela på de få psykologer som finns.

  2. Påpekande i sammanhanget:
    Skolpsykologerna tillhör inte skolhälsovårdens verksamhetsgren.
    Elevhälsans (där skolhälsovård och bland annat psykologer ingår) roll är främst att jobba förebyggande och via den regleringen i Skollagen kan den få till stånd förändringar i skolan som gynnar hälsa, istället för att invänta och identifiera ohälsa. Viktig skillnad och viktigt uppdrag.
    Enligt de bestämmelser som finns nu, iaf i Stockholm, är första linjens psykiatri inte skolan, utan vårdcentralerna. Frågan är hur många barn/ungdomspsykologer det finns på vårdcentraler? Ytterst få om inte noll.

  3. Jag är själv psykolog och känner flera skolpsykologer. Visst ska dessa jobba förebyggande, men som Fredrik säger är det svårt att remittera barn och ungdomar till primärvården. Där finns nästan inga psykologer med kompetens att behandla barn och ungdomar. I mina landsting tar BUP därför även emot unga med lättare psykisk ohälsa, trots att detta inte ingår i uppdraget. Internt suckar man över detta eftersom resurserna är knappa även på BUP. Det blir inte sällan remissbollande mellan BUPpsykologer och skolpsykologer. Detta känns så onödigt! Hade resurserna funnits i primärvården hade samarbetet funkat smidigare!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *