Försök inte laga det som inte är trasigt – om oombedda råd och förmaningar

Något jag tänkt mycket på under flera år är hur föräldrar, och oftast då mammor eftersom de fortfarande hålls ytterst ansvariga för barn och hem, får utstå kritik och tillrättavisningar från alla möjliga och omöjliga håll. Inte bara där föräldern ifråga uttryckt att det faktiskt finns ett problem och kanske bett om råd, utan helt oombedda kommentarer.

Det kan vara farfar som påpekar att mamman skämmer bort sin bebis genom att amma hela tiden eller lyfta upp barnet så fort det piper till. Föräldragruppskompis som oroat menar på att det ju inte kan vara nyttigt för ert barn att lära sig att somna i er famn eller mellan er i sängen. Tant på bussen som kommenterar att du nog klätt på ditt barn för varmt. Självutnämnda experter på barnuppfostran som höjer ett varningens finger mot de föräldrar som ännu inte styrt upp sitt barns sovmönster efter vederbörandes standardiserade metod. Svärmor som muttrar över att ditt barn inte vill äta upp allt på tallriken, hur ska det gå i framtiden – redan så van att bestämma! Bloggare som utan någon grund vill påstå att bebisar mår bäst av att bara ammas i hemmiljö, absolut inte i allmänna utrymmen. Anonym förskolepersonal som i ett öppet brev i tidningen skuldbelägger föräldrar som lämnar sina ettåringar på dagis och dessutom passar på att anklaga föräldralediga som lämnar sina stora barn på dagis för förskolans växande barngrupper och bristande resurser. Forumfolk som hackar hejvilt på föräldrar som klär sina barn i könsstereotypa/könsneutrala kläder (javisst, båda lägren finns), som inte kokar egen barnmat eller köper leksaker i andrahand. Bekant som beklagar att du inte ammat ditt barn för nu kommer det säkert att utveckla förkylningsastma. Jamen ni hör ju!

Jag skulle önska att alla bara backar några steg. Ser att det faktiskt går att göra på en himla massa olika sätt. Även om bebisen helst vill flytta in i amnings-bh:n, om 3-åringen vill sova mellan föräldrarna, om 1-åringen vill äta på natten, om 7-åringen hellre leker med lego än spelar fotboll på tisdagar, eller om 2-åringen vägrar åka bakvänt i vagnen så gör det väl ingen skada så länge familjen känner att den orkar och mår bra? Att sova hela nätter är jätteviktigt för vissa. För andra är det inte något större problem att vakna några gånger per natt, eller att dela säng med en pyjamasklädd propeller. Och så vidare.

Jag tycker att man generellt ska vara försiktig med förmaningar och råd. I synnerhet om det inte aktivt efterfrågas. Familjer gör vanligen så gott de kan, och de flesta får det att fungera hyfsat på sätt som passar dem. Låt det vara så så länge ingen mår dåligt av det. If it aint broken – don’t fix it är en bra devis. Att ge illa underbyggda råd, framförallt från myndigheter och sjukvård, kan dessutom ge mycket tragiska konsekvenser. Minns den fruktansvärda ökningen av plötslig spädbarnsdöd efter rekommendationen på 90-talet om att bebisar skulle sova bäst på mage. Eller att fyra gånger så många småbarn insjuknade i glutenintolerans efter att man på 80-talet ändrade riktlinjerna för glutenintroduktion. I båda fallen ändrade man rekommendationerna så snart misstaget uppdagades men inget kan göras ogjort.

Vad tycker ni? Ges det för mycket ”välvilliga” råd till föräldrar? Eller är det bara ett tecken på omtanke som bör ses för vad det är?

46 reaktioner på ”Försök inte laga det som inte är trasigt – om oombedda råd och förmaningar

        1. Haha WordPress-appen i min telefon gör märkliga saker med kommentarerna. Ursäkta Molly för att jag robbade ditt beröm!

  1. Oj vad jag håller med! Man blev inte precis mer säker som nybliven förälder av att hela tiden höra av svärmor ”men ska han äta nu igen, ojojoj…på min tid…osv”. Eller från syrrans kille och sambons kusin ”det är faktiskt en kille han ska inte ha rosa…..tänk om han blir bög….har xxx(sonens pappa) tillåtit att du klär barnet sådär”. SUCK! Det värsta är att jag tom sveptes med i alla ”välmenande” råd och själv började hacka på andra inom många områden (till exempel att man var dum i huvudet om man valde att inte amma eller att mamman borde vara hemma med sina barn och inte gå på fest osv.) tills jag en dag insåg att vad fasen håller jag på med?! Jag bad om ursäkt till berörda och har sedan dess haft inställningen att alla gör olika och alla gör det man tror är bäst för just sitt barn, det är väl bättre att stötta istället för att stjälpa!

    Varför lägger många så mycket vikt vid hur andra gör och varför måste man tala om och gadda ihop sig när man tycker annorlunda? Är det som för mig, osäkerhet, eller är det rent översitteri? Mammamaffian borde tagga ner och jag är glad att inte längre vara medlem.

  2. I grund och botten är det oftast omtanke som ligger bakom alla dessa kommentarer (hoppas jag i alla fall). Man får försöka slå dövörat till och göra som man själv tycker verkar fungera bäst. Min svärfar blev plötsligt expert på småbarn när han äntligen blev farfar, trots att han inte ens var hemma (arbetade på annan ort) när hans barn var små 😉 Ibland blir jag irriterad, men oftast säger jag bara jaja, det blir bra och så fortsätter jag att göra som jag vill.
    Om jag märker att en vän verkar vara lite bekymrad över något brukar jag tala om hur vi har gjort och säga att så gjorde vi och det funkade för oss. Det är menat som ett tips på något man kan testa, inte som en pekpinne att såhär ska du göra, och jag hoppas verkligen att det uppfattas så också.

  3. Jag håller helt med om att man ska vänta med råd tills det verkligen efterfrågas. BVC här är fenomenalt bra på att komma med oombedda råd, och i början var det jättejobbigt tyckte jag. Nu är jag förberedd på hur det är och bättre på att sålla och bara ta till mig det jag själv tycker är bra. För det är ju verkligen så att det finns tusentals sätt att göra rätt på, och inte bara ett!

  4. Jag tror oftast det är ren välmening, oftast slutar jag lyssna när de oombedda råden kommer. Jag brukar inte själv ge en massa oombedda råd. Inte ens när jag tycker andra är knäppa, jag förutsätter att de tycker jag är lika knäpp.
    Men råd när folk tycker något är jobbigt/krångligt kan jag komma med, ”såhär har vi gjort, har du funderat på det? Eller som den gjorde…” Man brukar märka när det är välkommet med råd.

    1. När man berättar om något som är ett problem så vill man väl gärna ha input på en lösning, det är ju ett sätt att be om ett råd. Du verkar ha koll på när råd är välkomna och inte tycker jag, härligt!

  5. Det är skillnad på att ge råd och att erbjuda sig att lyssna på en förälder som verkar göra ogenomtänkta saker. Ibland gör man saker bara för att någon annan också gör det, för att man inte övervägt alternativ eller liknande. Då kan det vara smart att få tänka tillsammans med någon annan. Det är den ena aspekten. Den andra är att jag tycker det är ungförtryck att inte ingripa när det är uppenbart att ett barn far illa av en behandling. Att sova mellan sina föräldrar är inte att behandla sitt barn illa, men när man grälar över huvudet på det i sängen kan det vara smart att ändra på något.
    Men i allmänhet tycker jag att man kan svälja kritik över hur någon bara inte gör som man själv gjorde eller tycker och istället säga: ”Vilken fantastisk insats du gör som förälder! jag beundrar ditt tålamod och är imponerad av all kärleksfull tid du har tillsammans med ditt barn. Tack.”

  6. Åh vad jag håller med! Är just nu stressad över bvc som tycker att jag ska supergöda min bebis som inte väger så mycket. Han är pigg och glad och mår bra och jag känner att deras råd är att gå för fort fram i detta läge. Men det är svårt att stå på sig och lyssna till sin mammaintuition inför auktoriteter.

  7. Jag har turen att ha en bvc-sköterska som är avslappnad och positivt inställd till att alla barn inte är exakt likadana. Men jag håller verkligen med, det är riktigt påfrestande med oombedda råd, även om jag förstår att de sägs i alla välmening så blir det en extra belastning att förklara, avböja, och slå dövörat till om och om igen, särskilt när man har en ledsen bebis med magont och därför är slut själv.

  8. Precis min upplevelse! Framför allt med första barnet, men även nummer två. BVC som propsade på att hon skulle ha napp, för det var så bra, som blev jätteoroliga och absolut skulle kontakta dietist för att vi inte äter kött. Andra-barns-föräldrar som visste precis hur man skulle göra med allt (med deras barn ja, det som fungerar för dig och ditt barn, kanske inte fungerar för mig och mitt barn) Våra mammor som absolut tyckte vi skulle ha en vagga för hur skulle vi annars få barnet att sova. Samt kommentarer från desamma om att ”nu är hon väl för mycket påklädd” eller ”för lite påklädd”, eller ”varför skriker hon?”. Ja, jag vet inte alltid varför hon skriker, men hon är väl hungrig, trött, har kissat eller är bekymrad över något annat. Jag förstår inte alltid själv vad mitt barn menar, men jag gör mitt bästa för att ta reda på det! Min egen upplevelse är att det ffa är andra mammor som kommer med alla dessa kommentarer, något jag själv försöker tänka på och ska minnas när mina egna döttrar någon gång blir föräldrar, om de nu kommer vilja ha barn.
    Ett sista tack till min pappa för att du ENBART har gett oss beröm och glada tillrop över hur duktiga och engagerade vi är som föräldrar.

  9. Så är det, inom de flesta ämnen. Glad är jag för att det nämns samtidigt så tycker jag inte att jag ser ngn större bättring dock.
    Absolut har jag omedvetet tagit till mig av kommentarer som tex ang amning (kunde aldrig amma sonen( och sovplats ( sonen sov i eget rum från ca 8 veckors ålder) passade oss bäst så alla, även sonen, fick bra sömn. (Särskilt ett råd om PSD och att en risk var om barnet sov i eget rum, men förstod inte det då jag inte kunde se skillnad på att sova i egen säng i vårt sovrum och i egen säng med en gipsskiva i mellan och monitor m kamera. Det ältade jag länge att jag var dålig som utsatt han för)
    MEN de tuffaste pekpinnar, råd, direktiv, förmaningar ( kärt barn…) fick vi på sjukhuset, 3 barnmorskor per dygn i 7 dygn sa hela tiden olika saker om hur vi skulle göra för att vår son skulle amma och tillmatas.
    För första gångs föräldrar är detta helvetet själv. Det är svårt att vara selektiv i det läget när man har ett barn som inte äter och tappar i vikt samt jobbar med gulsoten men aldrig var under de 10% av vikt förlust så det var aldrig något riktigt problem… Att inte göra vad alla dom säger, fast det är olika saker så man vänder å vrider på sig själv å barnet flera ggr om dygnet för att göra dem till lags, tills man äntligen får åka hem..
    I två månader skrev jag upp exakt vad och när han åt och hur mycket han kräktes. Jag hade press från sjukhuset att han skulle äta en viss mängd ersättning och mat var tredje timma, annat gick inte för sig.
    Och allt handlade om att jag inte ammade, att jag valde att ge sonen ersättning, i flaska, för då åt han och då gick han upp i vikt, vilket var poängen.
    Jag i frågasatte de olika direktiven, svaret jag fick var att dom ger olika råd utifrån sin egna åsikt å tankar. Ja men det hjälpte inte oss utan stjälpte.

  10. Tack för ett bra inlägg! Igenkänningsfaktorn är hög! Barn är ju ett ämne som berör och engagerar många vilket gör att det ofta blir livliga diskussioner kring vad som är rätt och fel. Råd i all välmening ok men dessa hätska pekpinnar kring än det ena och än det andra inte ok.
    Jag anser att jag är den bästa mamman för mina barn och försöker utifrån detta också tänka att grannen, kompisar, bekanta mm också är de bästa föräldrarna för sina barn (det finns såklart undantag men det är inte dessa jag pratar om nu). Har man den utgångspunkten tror jag att man kan vara mer ödmjuk inför att det finns flera rätt och att det som funkat för mig och min familj inte funkar för andra.
    I diskussioner med andra föräldrar brukar jag ställa frågan om de själva anser att det är ett ”problem” att t.ex. 3-åringen sover emellan dem. Om svaret är nej så brukar jag säga att varför då göra en förändring?

  11. Just amning/mat och sovande verkar många ha starka åsikter om. Oftast är görs det i all välmening, men ibland är det påfrestande. Ibland är det mycket påfrestande. Som när svärmor återigen berättar att hon inte är så känslig för barnskrik (läs: jag skämmer bort mitt barn) eller när systern ”skämtar” om hur mycket jag ammar (läs: skyll dig själv för att du inte har egentid och är trött).

  12. Där slog ni verkligen huvudet på spiken! Jag anser att stärka föräldrar är en av mina allra viktigaste arbetsuppgifter. Och det gör man inte genom att komma med en massa onödiga pekpinnar utan genom att få dem att lita och tro på sig själva, lyfta fram allt de gör bra och berätta att det är de som är experterna på sitt barn. Blir trött på alla välmenande släktingar och bekanta som påpekar både det ena och det andra. Jag ber alltid föräldrarna att inte lyssna och våga säga ifrån. Däremot är det min skyldighet som BVC-sköterska att informera och ge råd när något är/kan vara skadligt på riktigt, så som att röka inomhus, ge välling (inte ersättning) till en nyfödd eller vikten av att inte lämna barnet ensamt på skötbordet…

  13. Så bra skrivet! Jag försöker alltid lyfta fram att det som passar varje familj bäst är det som är bäst. Amning i all ära, men en vän som fick barn nästan samtidigt som mig kunde inte amma, och det blev en jättepress. Om omvärlden skulle malt på om hur viktigt det är med amning hade hon brutit ihop totalt, det var jobbigt nog som det var att det inte fungerade.
    Min son kom till världen fem veckor för tidigt, vilket gjorde starten ännu mer förvirrande och osäker än vad den annars skule blivit. Vi hade inte hunnit gå föräldrakursen på MVC och var inte mentalt riktigt framme vid föräldraskapet. Tiden på BB/Neonatal var tidvis mycket förvirrande, mycket pga att de två avdelningarna i vissa lägen tyckte olika. Som förälder vill man bara att sjukvården ska berätta vad som är rätt för ens barn, att då få höra två sanningar var hemskt. Vem skulle man lita på? I längden blev det neonatalavdelningen som fick mitt förtroende, men slitningarna däremellan var hemska. Det jag minns mest av allt från detta var en underbar kommentar från en läkare. Det var dags för oss att få åka hem, även om gulsoten inte riktigt ville ge med sig. Valet stod mellan att åka hem och komma tillbaka dagligen för kontroller, eller att stanna kvar några dagar till. Läkaren sade då till mig att beslutet låg i mina händer, och att oavsett vad jag beslutade så var det rätt beslut, för jag var nu mitt barns mamma och jag skulle känna vad som var rätt för mitt barn. Jag blev tårögd, för det var första gången någon påpekade att jag var den som visste vad som var bäst för just oss. Den kommentaren bevarar jag djupt i mitt hjärta och den har jag haft med mig i många situationer sedan dess. Det är mitt barn, och jag och min man är de som vet bäst vad som passar oss. Ingen annan!

  14. Det blir ännu festligare (…) när man får tvillingar. Förutom alla andra mer eller mindre oombedda råd som jag tror de allra flesta föräldrar fått, så vimlar helt plötsligt världen av tvillingexperter. De allra flesta har ingen större erfarenhet av just tvillingar, men det hindrar dem inte från att vara experter i alla fall. Vi fick höra av en läkare (!) att det var väldigt viktigt att vi tog reda på om det var enäggs eller tvåäggs, för det är mycket jobbigare med enäggs. Eh, jaha? Och om det nu är enäggs, vad tusan skulle jag göra åt det i efterhand?

    De allra flesta tvillingexperter har vi lyckats ta med en klackspark. Som den lilla tanten på ICA som slog ihop händerna, utbrast ”Oh, tvillingar!” för att sedan direkt konstatera att det kunde det ju inte vara för den ena var vaken och den andra sov….

    Som tvillingmamma lutar jag mig i tvillingfrågor dels mot min grannfamilj som har lite äldre tvillingar och dels mot vad jag och min man tror/tycker/tänker i frågan. Hittills har vi lyckats manövrera de två små liven rätt så väl med den navigationskursen (samt fnittrat över alla råd från tvillingexperterna..;))

  15. Bra ämne att ta upp!

    Jag har fått många ”obedda råd” och när jag försökt att följa dem har jag märkt att det bara blivit fel. Bäst funkar mitt föräldraskap när jag går efter min egen intuition, och frågar efter råd om jag behöver det.

  16. Är jag den enda som inte irriterar mig på de oombedda råden (förutsatt att de inte är oförskämt formulerade)? Jag upplever att folk kommer med dem av omtanke och jag väljer själv om jag vill följa dem eller inte. Ibland har de varit till hjälp, ibland inte.

    Men kanske har jag sluppit den jobbigaste typen av kommentarer. Och jag har aldrig blivit tjatad på.

  17. Jag undrar över vilken evidens som finns för rådet att inte låta sina barn åka framåtvända i barnvagnen. Detta råd hör man ofta, men jag har inte hittat var man har visat att detta är negativt. Det skulle uppskattas om ni ville kolla upp det i er trevliga blogg!

  18. Åh va glad jag är att jag har hittat hit! 🙂 Har träffat dig doktor Cecilia och kände mig och min lille pojke så fint behandlade. Tack för det och sedan tack för orden Lina. Knappt att jag vågar åka buss för jag har blivit påhoppad.

  19. Fantastisk skrivet! Helt i linje med min åsikt om hela livet, det behöver inte bara vara i uppfostran man tillämpar den här tanken men det är ju klart att det kanske oftast är där vi har åsikter om varandras tillkortakommanden.

    I livet finns väldigt få rätt och fel, det som fungerar för mig kanske inte fungerar för dig men det sista vi kan ta ifrån varandra är den upplevda känslan och om den är bra, varför laga den?

    Tack 🙂

    1. Jag tror också att små barn åker bäst bakåtvända, alltså vända mot föräldern. Däremot tror jag inte det är farligt att åka framåtvänt och skulle därför aldrig kommentera någon som har vänt sitt barn framåt.

  20. Håller med varenda litet ord! Otroligt bra skrivet. Det är ett konstigt fenomen att alla känner att de helt plötsligt har rätt att ge ‘råd’ och ännu konstigare att jag som aldrig låtit någon annans åsikter styra mit liv, blir osäker på mig själv och faktiskt lyssnar!

  21. Tack! Bra skrivet!

    Jag tycker att det är ett konstigt fenomen att folk känner att de har ‘rätt’ att helt plötsligt ge ‘råd’ och ännu konstigare att jag som aldrig låtit någon annans åsikter styra mitt liv, faktiskt lyssnat! Det tog mig ca11 månader att ta mig ur stressen och pressen jag kände från alla runtomkring och bara lita på att jag vet bäst för mitt barn!

  22. Åh, sååå bra!!! Jag önskar att debatten hade löpt i den här riktningen när våra var små. Våra tjejer följde inte den tidens manualer och fy vad jag skämdes ibland, när ”folk” påpekade att barn skulle sova vid en viss tid i sin säng och äta allt som ställdes fram till dem. I vardagen fungerade allt utmärkt, när vi fick tänka själva och lyssna på våra barn. NU! skäms jag INTE EN SEKUND över våra fantastiska döttrar som har vuxit upp till utmärkta mammor själva! Jag önskar dem styrkan att tänka själva tillsammans med sina män!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *