När barn far illa – del 1

Barnens_karta_900x400Sverige lagstiftade, som första land i världen, mot barnaga 1979. Idag är det enligt Rädda barnen 33 länder som totalförbjuder aga. En långsam men positiv utveckling mot ett bättre samhälle där även barn, som vilka medborgare som helst, har rätt till trygghet, respekt och integritet. Men 2009 hände något sorgligt. Nya Zeeland, som väl ändå kan anses vara ett modernt land, folkomröstade om huruvida lagen mot barnaga (som stiftats så sent som 2007) skulle upphävas. Family first hette den organisation som drev fram folkomröstningen, och ett huvudargument som fördes fram i deras mediakampanj var att man med aga inte avsåg ”allvarligt våld”, t ex aldrig våld med tillhyggen. Organisationens chef Bob McCroskie likställde barnaga med utegångsförbud och menade att det var en uppfostringsmetod som staten skulle hålla sig utanför och istället fokusera på ”verklig misshandel”. Det är lätt att häpna när man hör argument som så tydligt försöker avfärda, förminska och förlöjliga de övergrepp man egentligen talar om.

Folkomröstningen fick mycket uppmärksamhet i svenska medier, och de flesta som uttalade sig ställde sig oförstående till hur ett land relativt likt vårt eget kunde se positivt på barnaga. Det, tycker jag, är ett strålande exempel på hur normerande en lagstiftning kan vara. I Sverige har det varit förbjudet att misshandla barn sedan flera decennier vilket haft den sekundära effekten att barnmisshandel uppfattas som oacceptabelt hos det stora flertalet. Ett annat exempel på normerande lagstiftning är rökförbudet i offentliga utrymmen, som innan det infördes framkallade ett massivt motstånd med huvudargumentet att staten inte skulle lägga sig medborgarnas hälsa, men som nu – bara 8 år senare ter sig helt självklart. Tyvärr har barnmisshandeln inte försvunnit som fenomen bara för att den allmänna uppfattningen fördömer olika typer av våld mot barn.

Internationellt används den utomordentligt tydliga termen child maltreatment som ett samlande begrepp för psykologisk, fysisk och emotionell misshandel, sexuella övergrepp, samt neglect (att barnets grundläggande behov inte tillgodoses). Ibland innefattas även att barnet behöver bevittna våld mot andra i familjen i definitionen av child maltreatment. Jag har tyvärr inte hittat ett motsvarande begrepp på svenska. Inom socialtjänsten talar man om omsorgssvikt. Inom sjukvården används ofta termen barnmisshandel i betydelsen fysisk, psykologisk och emotionell misshandel. Jag kommer här att använda begreppet barnmisshandel/neglect som en översättning av child maltreatment.

Barnmisshandel/neglect är, tvärt emot vad man kan önska, ett uttalat problem även i höginkomstländer som vårt. Under ett år uppskattas 4-16% av barnen bli fysiskt misshandlade och 10% utsättas för psykologisk misshandel eller neglect. Under hela barndomen utsätts 5-10% av alla flickor och upp till 5% av alla pojkar för grova sexuella övergrepp, siffror som tredubblas om man inkluderar alla former av sexuella övergrepp. I de allra flesta fallen (>80%) är det en förälder eller annan omsorgsgivare som utsätter barnet för den behandlingen. Undantaget är sexuella övergrepp då det oftare är en person som står familjen nära som ligger bakom. Dessa siffror presenterades 2009 i en artikelserie i Lancet (medicinsk, vetenskaplig tidskrift med mycket hög standard och därmed trovärdighet) och talar bara för höginkomstländer (här finns hela artikeln att läsa för den intresserade). Ur ett globalt perspektiv är problemet enligt WHO ännu större. Ofta finns dock ett starkt motstånd mot att erkänna detta. När jag för många år sedan hade tillbringat ett par dagar på en avdelning för svårt brännskadade barn på ett tanzaniskt sjukhus (för övrigt något av det mest hjärtslitande jag sett, och en bidragande orsak till att jag valde att bli barnläkare) frågade jag klinikchefen om de såg mycket effekter av barnmisshandel på sjukhuset. Barnmisshandel finns inte här, sa han bestämt och avslutade sålunda diskussionen. Jag har alltid undrat varför han valde att se det så. Hur han trodde att det hjälpte barnen och familjerna han mötte och behandlade.

Forskningen har visat, bortom alla tvivel, att barnmisshandel/neglect – som förekommer överallt – har stora negativa hälsoeffekter för barnen som utsätts, i många fall livslångt. På vilka sätt återkommer jag till i ett senare inlägg. Jag och Cecilia har valt att lyfta frågan i vår blogg eftersom den i allra högsta grad är relevant för hur barn har det och hur de mår. Hur de växer och utvecklas, vilka chanser de får, och hur de kommer att må när de blir vuxna. Det är lätt att ibland glömma bort att såväl fysiskt, psykologiskt, emotionellt och sexuellt våld samt olika typer av neglect finns i alla länder, i alla samhällsklasser. Händer här och nu. Det försöker jag påminna mig om ofta.

Alla kan drivas till att känna impulser att använda våld, även mot sina barn. Jag tror inte på att skuldbelägga tankar eller känslor. Tanken och känslan är fri och skadar ingen, det är vad man gör av det som räknas. Det är min övertygelse att människan inte är en slav under sin historia och sina impulser; att en fri vilja och en förändringspotential är vad som definierar oss. Vi kan inte lösa allt på egen hand men vi kan ta ansvar för att söka hjälp då vi märker att våra egna isar inte bär.

I och med detta inlägg startar vår serie makt inom familjen.

2 reaktioner på ”När barn far illa – del 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *