Vad ska jag göra när doktorn inte lyssnar?

Vi fick en mejlfråga. Jag vill inte citera brevet, för det kändes inte som om brevskrivaren ville det, men hela brevet handlade i alla fall om detta: vad ska jag göra när doktorn inte lyssnar? När doktorn inte vill lyssna på vad jag har att säga om mitt barn, utan bara utgår från sina egna föreställningar.

Vissa läkare är gudabenådade lyssnare, många är det inte. Visst vill vi alla helst, särskilt om vi har ett kroniskt sjukt barn, gå till någon som får oss att känna oss trygga, bekräftade och lyssnade på. Som undrar ”vad är viktigast för dig just idag?”

Men om nu doktorn i fråga inte gör det. Vad ska man som förälder göra då?

Prata med någon nära!

Det första tycker jag är: prata med någon nära, vän eller anhörig. Är ni två föräldrar: gå båda till doktorn och prata med varandra. Är du ensam: be en vän följa med och tala med vännen efteråt. Försök sedan bena upp vad problemet är.

Lyssnar inte doktorn på vad som är viktigt för dig?

Alla har vi som läkare vår egen agenda, men vi är nog olika bra på att stämma av vilken förälderns agenda är och anpassa oss efter det. Om det är problemet med din doktor: försök att vara tydlig, jättetydlig.

Skriv gärna ner dina frågor på ett papper, visa pappret och be om svar. Var gärna två vid besöket, stötta varandra. Om doktorn tycker att du är jobbig är det faktiskt doktorns problem, inte ditt.

Kan inte doktorn förklara för dig?

Kan inte doktorn förklara för dig vad doktorn tror ditt barn har för sjukdom, eller varför det är viktigt att göra vissa utredningar, eller varför doktorn väljer en viss behandling? Det kan bero på minst två saker, det ena är bristande pedagogisk förmåga, det andra att doktorn inte vet själv.

Försök ta reda på vilket. Om doktorn verkar veta vad hen gör men inte är så bra på att förklara, be om skriftlig info, eller fråga sköterskan på mottagningen. De kan ofta vara fantastiska pedagoger. Eller se om vi beskrivit det hela på barnakuten.nu Om doktorn verkligen inte verkar ha koll kan det vara läge att försöka byta.

Och fråga, fråga, fråga. Även om du träffar en läkare som blir irriterad, så känn dig aldrig dum för att du frågar. Det är din rättighet som förälder att få veta vad som ska göras med ditt barn, varför och vilka alternativ som finns.

Kan inte doktorn trösta dig?

Alla föräldrar till sjuka barn är i perioder oroliga och ledsna. Vissa doktorer tröstar och ger hopp, och är ett fint själsligt stöd under hela sjukdomsperioden. Sådana doktorer blir högt älskade. Andra har inte förmåga eller intresse att trösta och ta hand om dina känslor, se i så fall till att få kontakt med en kurator eller sjuksköterska eller psykolog som kan vara det stödet. Ta också hjälp av dina vänner. Många föräldrar har hjälp av andra föräldrar med samma eller liknande diagnoser som kan träffas på forum eller i patientföreningar.

Är doktorn en slarvpelle?

Vissa av oss läkare är inte bäst i världen på att skriva begärda intyg snabbt, eller att skriva remisser vi utlovat, eller att boka in återbesök. Om din doktor är sådan: ring och tjata och påminn och tjata och var världens jobbigaste. Du kan lita på att doktorns arbetskamrater vet att den här doktorn är en slarvpelle och suckar åt doktorn när du ringer och tjatar och inte åt dig. Du är nämligen inte den enda som tjatar kan jag lova.

Byta doktor?

Om du vet att det finns en doktor på samma mottagning som du mycket hellre vill gå till med ditt barn: byt! Finns det ingen doktor i närheten som är bättre går ju inte det. Då får du försöka hålla till godo med mina tips här ovanför. Har ni läsare några tips eller exempel på hur ni har kunnat samarbeta på ett bra sätt med era barns läkare?

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

3 reaktioner på ”Vad ska jag göra när doktorn inte lyssnar?

  1. Bra tips. För mig tycker jag också det hjälper att försöka ta reda på så mycket om den sjukdom/de problem barnet eller jag har innan besöket. Via nätet kan man ju få massor med information, men det gäller att man är bra på att sålla i det man får fram, och är man lite nervös eller hypokondriskt lagd kanske man ska låta bli att leta info på egen hand… 🙂
    Sen är det bra att försöka bena ut precis vad det är som man inte tycker om i bemötandet. T ex så har jag varit orolig för min sons viktuppgång (eller brist på samma) och drog mig för att gå till läkaren för jag var rädd att de bara skulle säga ”sluta amma”, och det kände jag att jag inte ville. Men när jag funderade igenom sakerna och pratade med min sambo så insåg jag att det mest handlade om att jag ville ha respekt och förståelse för att amningen betydde mycket för mig och min son, men att jag självklart skulle sluta om det var det som krävdes för att han skulle börja växa. Jag ville bara inte att man skulle föreslå det alltför ”lättvindigt” utan att det fanns fog för att tro att det var det som var problemet.

  2. Lite OT, men har ni sett det här om amning?
    http://www.healio.com/ophthalmology/retina-vitreous/news/online/%7B6e13761c-beeb-401f-8714-f2d145a2dc70%7D/study-shows-inverse-relationship-between-duration-of-breastfeeding-amd-risk

    Har nog mestdels haft tur när det gäller läkare. VC har en äldre något excentrisk man som envisas med att peta spädbarn på näsan med fingret, för att han tycker det är så kul. Lite tröttsamt. Men nu är nog minstingen för stor för hans kontroller iaf. Annars får han gärna försöka nu när hon fått en massa sylvassa tänder he he..

  3. En kompis råkade ut för detta att en läkare på vc inte tog bekymmer med hennes barn på allvar och inte ville skriva remiss för vidare undersökning. En förstående ssk hjälpte ändå till så att de fick remiss. Undersökningen visade att min kompis hade rätt i sina misstankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *