Varför separerar vi mor och bebis när bebisen inte andas?

Häromdagen skrev jag om vikten av att börja andas och när jag som läkare behöver hjälpa barnet att andas. Vi har fått flera kommentarer kring om det verkligen är en bra idé att klippa navelsträngen hos barn som inte andas.

Det är roligt att se att ni som kommenterar diskuterar samma sak som mina överläkare på neo diskuterar. Man kan formulera det som att ni identifierat den kliniska forskningsfronten. Andningshjälp till nyfödda hos mamman med intakt navelsträng tillämpas mig veterligen ännu inte i Sverige. Men utvecklingen går mot mindre och mindre separation mellan mor och barn.

Sen avnavling av nyfödda som inte behöver hjälp att börja andas bör vara rutin på Sveriges förlossningsavdelningar sedan några år tillbaka. Då kom fina studier som visade på stora hälsofördelar för barnet.

För barn som behöver hjälp att börja andas är det mycket möjligt att fördelarna med sen avnavling kan överväga nackdelarna med dröjsmål till
andningshjälp. Men det vet vi inte säkert ännu. Och än så länge är rutinen att avnavling sker relativt snabbt, eventuellt efter att navelsträngen mjölkats, och vi springer iväg med barnet.

Förändringar i rutiner för akuta situationer bör genomföras ordnat och koordinerat så att alla på samma arbetsplats gör lika. Det är en förutsättning för ett säkert och effektivt akut omhändertagande.

Många av er har upplevt det vid förlossningen: plötsligt fylldes rummet av massor av människor som alla arbetade koordinerat utan att prata med varandra särskilt mycket.

Välfungerande och väl förankrade rutiner är en förutsättning för det. Rutinerna ändras i takt med att nya forskningsresultat kommer. Ibland går det snabbt, ibland tar det mer tid.

Men att som enskild läkare eller barnmorska agera freestyle utifrån nya forskningsrön som ännu inte införts i klinisk rutin minskar patientsäkerheten, det vill säga bebisens chans till överlevnad utan hjärnskador.

Dela med dig!
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

15 reaktioner på ”Varför separerar vi mor och bebis när bebisen inte andas?

    1. Att man drar längs navelsträngen när man håller om den och ”mjölkar” på så sätt ur blodet i navelsträngen till barnet.

  1. Går det inte ha en andningsmask liggande på varje förlossningsrum så att barn som inte andas kan ventileras medetsamma, med navelsträngen intakt?

    1. Vi vill ventilera bebisarna med kontrollerade lufttryck (säkerhetsaspekt för att minska risken för att trycka hål på lungan). Då behövs en maskin med slangar ifrån och mätare som ger detta. Vi behöver även tillgång till syrsättningsmätare, värmemadrass och strålvärmare, ett plant underlag som barnet får plats på (för att hålla fri luftväg), arbetsutrymme för två personer. Dessutom sug och utrustning för att intubera barnet (lägga en plasttub ner i luftrören) vid behov. Allt detta behöver testas före varje användning. Kanske fungerar de bord du länkat till i tidigare kommentarer som marknadsförs för användning vid mammas förlossningssäng. Det vet jag faktiskt inte. Sammanfattningsvis: en andningsblåsa är inte allt man behöver för att hjälpa barn att andas när de inte gör det själva.

    2. Som läkare inom förlossningsvården vill jag gärna lyfta frågan att även den nyförlösta mamman kan vara föremål för medicinska insatser. En kvinna som blöder som en kran från en bristning eller uppifrån livmodern, måste snabbt kunna hjälpas, och vi hjälper då varken mor eller barn genom att samtidigt utföra andningshjälp eller full neonatal återupplivning på barnet mellan moderns ben.
      Dessutom har jag lärt mig att navelsträngen börjar snörpas ihop vid kontakt med syre, så i mer än några minuter kan man knappast lita på att barnet kan syresättas utanför livmodern även med intakt navelsträng (och detta kräver ju även, som tidigare påpekat, dessutom att barnet har en bra hjärtfrekvens och att moderkakan fortfarande fungerar bra).
      Separation av mor och barn är inte önskvärt när det inte behövs, men när endera part mår dåligt tycker då jag att det är försvarbart att få arbeta med sin patient under bäst tänkbara förhållanden, för att så snabbt som möjligt få kontroll på situationen.

      1. Tack för den viktiga kommentaren. Nä, OM det ska provas neonatal återupplivning med intakt navelsträng ska det nog vara på sidan av mamma, utrymmet mellan benen är ert 🙂

      2. Malin:
        Kan inte tänka mig att någon förespråkar att barnet ska ligga mellan mammans ben om hon blöder som en kran eller av annan anledning är föremål för medicinska insatser.

        Det stämmer att navelsträngen ”snörps ihop” (fysiologisk klampning), dock sällan så tidigt som efter några minuter. Men några minuter är faktiskt väldigt mycket värt eftersom barnet då oftast hunnit ta emot det mesta av sitt blod, vilket inte minst är viktigt för att lungorna ska kunna vecklas ut och ta upp syre. Och syretransporterande röda blodkroppar är det naturligtvis också viktigt att det finns tillräckligt av.

        Om man bedömer att det är väldigt bråttom att få iväg barnet är det viktigt att först mjölka navelsträngen några drag, samtidigt som barnet hålls i lägre nivå än moderkakan (för att gravitationen ska hjälpa till). Men om man anser att det inte ens finns tid till det kan navelsträngen klampas/klippas nära moderkakan, så att det blir så mycket blodfylld navelsträng som möjligt att mjölka mot barnet när man kommit till barnbordet.

        Om inte ”moderkakan fungerar” ? Menade du kanske livmodern?
        Om det inte finns livmodersammandragningar (som vid planerat kejsarsnitt) som pressar ut blod från moderkakan till barnet kan man göra så som jag nyss beskrev.
        Eller så här : http://www.conradsimon.org/SecherKarlberg1962.html

        Menade du att det krävs att barnet har en bra hjärtfrekvens för att man ska kunna vänta med avnavling?
        Läs gärna ”Cardiac asystole at birth: Is hypovolemic shock the cause?” av Judith Mercer, Debra Erickson-Owens och Rebecca Skovgaard, forskare vid University of Rochester, Highland Hospital, USA: http://www.cordclamping.info/publications/Cardiac%20asystole%20at%20birth%20article%20-%202009.pdf

        Den studie som Mats Målqvist, forskare vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa , Uppsala Universitet, pratar om här kommer förhoppningsvis bevisa att neonatal livräddning med intakt navelsträng är överlägsen Klipp & Spring-metoden:
        http://savinglivesatbirth.net/summaries/261

  2. Hej Cecilia! Ville bara tacka för en mycket välskriven och vetenskapligt baserad blogg. Jag uppskattar den både som nybliven tvåbarnsmamma och läkarstudent. Jag hoppas att jag själv en dag kommer att kunna förklara på samma lättbegripliga sätt. En eloge till dig! Mvh Maja

  3. Intressant frågeställning! Jag är inte helt övertygad om att sen avnavling bara skulle medföra positiva känslor för mamman i dessa fall. Jag födde själv en pojke i vecka 26 i början av sommaren och var på förhand beredd att barnmorskan kommer att klippa navelsträngen (inte den fumliga pappan) och att de sedan för iväg bebisen till ett annat rum. Fick i efterhand veta att gossen hade slutat andas och att de jobbade med honom i fem minuter innan de fick igång andningen igen. JAG skulle inte ha velat uppleva detta bredvid mig, utan för min del var det bättre att få träffa honom en stund senare då han var ”stabil” och intuberad. Fick också ett ”bra” avslut på förlossningen (så när som på den bortförda bebisen) då det aldrig blev någon panik i rummet, där var inte så många personer och förlossningen kunde slutföras utan att all koncentration låg på alla läkare som kämpade för att få pojken att andas.

    Så för min del var detta den minst traumatiska lösningen, att på förhand få veta att de kommer att föra bort honom för att stabilisera honom. Jag har idag mest positiva minnen av förlossningen och de nästföljande dygnen.

    Tack för en suverän blogg!

  4. Som förälder till ett barn som inte andades vid en ganska traumatisk födsel var detta ett mycket intressant inlägg! Jag läser både lekmanna- och medicinska aspekter och förstår att det är en djupt komplicerad fråga. Medan förlossningsvården å ena sidan (väl?) vill ha en lugn förlossningsmiljö (maskiner och slangar i samma rum är knappast lugnande) finns det säkert många gamla vi-har-alltid-gjort-såhär i att separera barn och mamma direkt.

    Personligen hade jag i stunden inga problem med att barnet försvann som en raket ur min syn – det är ju så man gör! – men min man var kluven. Skulle han stanna hos mig eller springa med läkarna ut med bäbin.

    Tack för ett lika klokt som vanligt inlägg här i bästa bloggen!

    1. För mig var det en chock att barnmorskan och min man försvann ut ur rummet med mitt nyfödda barn, kvar låg jag på min brits och skakade och höll undersköterskan i handen. Jag vet dock inte hur det skulle ha varit bättre på något annat sätt? Jag förstod inte vad som hände, min man som bättre förstod allvaret under förlossningens sista skeden var tacksam att andningshjälpen kom till direkt.

  5. Hej och tack för en bra blogg.
    Min dotter ville tyvärr inte andas (apgar 3, efter 1 min) när hon kom ut och fick därför snabb avnavling, hon behövde däremot aldrig lämna rummet. Vi bor i Danmark och här hade dom ett värmebord med syre och annat, vid huvudändan av sängen.

    Skönt att hon aldrig behövde lämna rummet måste jag säga, men intressant det här med att sen avnavling kan vara fördelaktigt. Nu även fast dom kunde hjälpa vid sängen så hade det inte nog varit svårt att nå om dom inte klippt navelsträngen… Nu gick det bra och hon var bara efter ca 8 minuter kunde komma till mig. Jag var väldigt nöjd med hur allt sköttes och att jag hela tiden kunde ha henne i mitt synfält.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *