This post is also available in: English
Fakta och råd om ångest av amning – eller D-MER som det också kallas. Direkt av barnläkare. D-MER betyder dysphorical milk ejection reflex . En läsare beskriver känslan mycket bra.
Hej
Vilken bra blogg ni har, kan bara hålla med om ovanstående kommentarer. Jag har nog inte läst alla era inlägg ännu, men ger förslag utifrån mig själv, och om ni redan skrivit om det så hittar jag nog dit snart.
När jag började amma, redan första dagen, fylldes mitt bröst med ångestkänslor. Så fort han släppte bröstet släppte ångesten. Har gillat att amma, har inte haft ont mer än i början, men han har ätit väldigt ofta. Max 2 timmar emellan, som mest var 45 min. Han har aldrig somnat vid mitt bröst, vilket jag tolkar med att han inte ätit sig mätt utan mer nöjd för stunden. Har ju självklart provat allt då. (Har slutat amma nu) Var inte beredd på att sitta i soffan låst så mycket. Varför blir det så här? Han hade kolik med, känns som det kom från detta? Har mått bra annars, inte varit helt slut osv. Men just när han tar bröstet händer något.
Så frågan är, vart kommer ångesten ifrån och är detta vanligt?
Jag känner verkligen igen din historia från många som har haft problem med amningen, att man får ångest av amning, eller D-MER. Men du är nog den första som beskrivit det så tydligt. “Så fort han släppte bröstet släppte ångesten”. Och jag tänker på min egen privata amningserfarenhet, där jag också känt att känslor kopplats på och av omedelbart vid amningsstart och amningsslut. Fast i mitt fall var det lugna, varma, kärleksfulla, bedövande starka känslor i stället.
Och ja, jag gillade att amma. Jag har alltid tänkt att det måste ha varit oxytocinet, det snabba amningshormonet, som jag upplevde så. Och kanske är det så, kanske reagerar några av oss (många?) med starka känslor på hormonduschen som amningen sätter igång. Och vem har sagt att alla måste reagera lika?
Ångest av amning – den onda cirkeln
För mig går det mycket väl ihop med min professionella erfarenhet av mamma-barn-par med amningsproblem. Att mamman tycker amningen är ångestfylld, barnet känner av mammans oro, blir orolig, tar inte bröstet, då rinner inte mjölken till. Då finns det inte mjölk. Att mamman inte släpper mjölken till barnet när hon är mitt i en ångestattack tror jag vi är många som arbetat med ammande kvinnor som kan skriva under på. Barnet blir inte mätt, mamman känner sig misslyckad, och får ännu mera ångest. Den onda amningscirkeln i full fart.
Och å andra sidan vi som tycker amningen är det skönaste knarket. Klart vi vill amma ofta och länge. Klart det spelar mindre roll att det gör ont ibland om kroppen fylls av lyckorus och lugn. Den goda amningscirkeln rullar så.
Hur viktig är amningen för dig med D-MER?
Jag brukar fråga kvinnor som känner ångest under amningen hur viktig amningen är för dem. Om den är viktig söker jag upp mina bästa amningsrådgivare och ber om tät uppföljning på amningsmottagningen, och förlängd BB-tid, för mammor som känner ångest under amning men fortfarande tycker amningen är viktig behöver mycket stöd och omvårdnad. Och jag brukar berätta för pappan att amningsstart är ett heltidsjobb och att mamman behöver matas med godis, smoothies, kaffe och annat hon brukar gilla. Och rekommenderar mycket hud- mot hud-tid i sängen mellan mamma och barn.
Om mamman å andra sidan inte tycker amningen är så viktig brukar jag föreslå amningspaus. Det är ofta helt rätt vid D-MER. Prova flaska några mål och se hur det känns. Känns det mycket bättre, jamen fortsätt då. Om man sedan vill prova att lägga till bröstet igen, om man ändå saknar amningen, så finns inga hinder. Kanske blir man en hobbyammare. Som ger maten med flaska men ammar när mamma känner för det och bebisen vill, oavsett hur mycket eller lite mat det kommer. Eller så blir man en heltidsflaskmatare.
Tack fina läsare för den här spännande frågan. Vad tänker du om mitt svar? Och vad har ni för egna erfarenheter? Ni som ammat eller som haft partners som gjort det? Var det starka känslor, och av vilken sort?
Läs mer:
Läs mer om förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder
Läs mer om hur en bebis immunförsvar fungerar
Läs mer om du känner dig som en dålig mamma
Läs om komma igång att amma ett nyfött barn
Läs om flaskmatning till nyfödda
Läs om smakportioner til barn här
Intressant att när jag läser alla berättelser här så får jag en klump av gråt i halsen, fast jag inte har egen erfarenhet av krångel. Känner inte direkt något lyckorus heller men rent fysiskt har det redan från början (sedan mjölken rann till) känts skönt att få brösten tömda. Kanske blir jag bara rörd av hur vi (ni) mammor kämpar för våra små. Men det är något mer, känner mig även gråtfärdig när jag tänker på att sluta amma mitt barn som nu är fyra månader och som jag tänkte amma i minst tre månader till.
Tack för fina ord från dig. Kämpar är precis vad man gör, och hoppas på att det ska bli bättre. Njut av din amning, och jag kan säga att trots all ångest, tårar och krångel kände jag mig ledsen av att behöva sluta amma, jag ville ju så gärna att det skulle funka normalt. Efter 4 1/2 månad orkade jag inte mer.
Så jag kan bara tänka mig hur tråkigt det måste kännas när det fungerar.
Önskar att jag fått råd av dig Cecilia, för då hade jag nog fortfarande hobbyammat trots ångesten. Ingen har sagt något om det….trodd inte det funkade så.
//Mamman som skrev frågan
All information under graviditeten och på BB är fokuserad på att amningen ska komma igång, men jag har hittills inte hört ett ord från “officiellt håll” så att säga om hur man avslutar amningen. Varken när det gäller fungerande eller krånglande amning. Under föräldrautbildningen är det kanske inte jättelätt att ta till sig sådan info men om man hade info om hobbyamning och delamning så skulle antagligen krånglet kännas lite mindre ödesmättat (kommer jag kunna amma mitt barn eller inte…). Och när amningen funkar så lever man ju inte i ett vakuum bara för det utan man tänker då och då framåt på att det ska funka när föräldraledigheten tar slut. Plus att man måste ta en del beslut om när man ska börja ge barnet mat/gröt/välling osv. Besluten tas utifrån hur man som mamma tror att amning fungerar men det pratas det inte direkt om utan alla fokus ligger på vad som ska introduceras.
Men du kan fortsätta amma längre om du (och barnet) vill!
Jo men sen blir det kanske krångligt om amningen inte slutat när jag ska börja jobba och lämna över till pappan i höst… Är svårt att tänka sig att ha mjölkproduktion igång och sitta på kontoret utan att det blir obehagligt, är det något jag ogillar och t o m drömmer mardrömmar om så är det när brösten blir för fulla. Men det kanske är sånt där som folk inte pratar om, att de fortfarande ammar hemma efter föräldraledigheten.
Mjölkproduktionen anpassar sig efter hur mkt du ammar. Jag vet jättemånga inklusive mig själv som kvälls-/natt/helgammat efter jobbstart.
Tack för att du svarar, ska läsa på mer om detta!
Något som jag tycker borde förbättras är att i det infomaterial som jag fick/sökte upp, där det visades mammor som ammade, var ju inte bebisen nyfödd! Har man en nyfödd och vill lära sig amma så behöver man ju kunna se hur en nyfödd ska ligga vid bröstet, inte en bebis på 4 månader? Vi hade jättekrångligt med att få till det i början, med såriga bröst och en bebis som vägrade amma om jag inte läg (=kände mig fången hemma i flera veckor) – jag hade behövt bilder som visade korrekt rent fysiskt exakt hur hon skulle ligga i min famn. När bebis är 4 månader kan man ju förhoppningsvis redan amma :)!
Superbra tänkt! Klart man ska visa en mamma med jättetuttar och en med minibröstvårtor som ammar en liten nyfödd.
Så starkt av dig att ta upp detta. All heder
Min mjölk rann aldrig till när min första föddes med akut kejsarsnitt 3v tidigt. Vi var inlagda en vecka för att det skulle komma igång, men det gjorde det inte. Kommentarer från några i personalen gjorde att jag kände mig totalt misslyckad som mamma så länge jag låg inlagd. Mycket förstående överläkare skrev till slut ut oss med många fina och uppmuntrande ord om flaskmatning (är honom tacksam än idag, 10 år senare).
När barn 2 så kom till världen 4 år senare fick vi inte heller igång amningen. Detta gjorde mig inget denna gång. Visste ju att flaska funkar bra 🙂
Vad jag vill ha sagt? Egentligen detta: jag tror att så länge mamman mår bra så mår bebisen och alla andra i familjen bra. Amning eller flaska ska inte behöva vara ett så stort och psykiskt tungt och laddat debattämne som det har varit länge och fortfarande är. Alla är vi olika, alla fungerar vi olika, och alla bör få möjlighet att hitta en bra lösning för sig och sin situation utan att behöva ta hänsyn till vad som anses vara rätt
Jag tror inte att alla i familjen mår bra automatiskt bara mamman mår bra. Däremot vet jag att mammans välmående (och pappans) är en nödvändig förutsättning för att barnen ska må bra. Men även mammor har rätt att må bra för sin egen skull. Faktiskt.
Så sant 🙂
Jag får fruktansvärd ångest inför kvällsamningen och bara “lite lagom” de andra amningen. Känslan är att jag vill skala av mig mitt eget skinn. Inte vara i min kropp. Fysiskt har amningen funkat från första stund. Trodde länge att jag var knäpp som inte njöt av amningen. Läste på en amerikansk sida att det handlar om dopamin och prolaktin (om det nu stämmer) Kändes då bättre mentalt. Har även mer och mer gått över till ersättning och jag har blivit en ny människa som äntligen kan njuta av min dotter. 4 månader tog det innan jag förstod och tyvärr ingen hjälp av BVC som var som frågetecken. Går nu hos psykolog för att bearbeta.
Bra att ni tar upp detta. Mer info behövs så att även vi som inte är på rosa fluffiga moln kan njuta av föräldraskapet.
Tack för att du delar med dig så andra kan fatta snabbare. Dessutom har vi många läsare som jobbar på BVC och med barnsjukvård som blir klokare av att få del av dina (och andras) erfarenheter.
Känslor, starka känslor väcks. Jag får tårar i ögonen. Har nyligen slutat amma min sjumånaders. Jag har så blandade känslor. Både av lycka över att det fungerade och ångest över att det aldrig tog slut. Första pojken åt konstant, dag som natt. Det var endast då han var nöjd och jag kunde känna mig så glad över att se underverket nöjd där i min famn men jag var också så fastlåst. När jag tre år senare skulle börja amma lillebror var det som om all ångest slog till på en gång. Han åt bra och hade inte kolik men kroppen mindes på något sätt allt från första ggn och månad tre höll jag på att bryta i hop. Jag kunde inte förstå hur jag skulle orka flera månader till. Tack vare en klok mamma som bad mig gå och sova så skulle hon ge honom ersättning en gång och en underbar barnmorska på bvc som sa; du vet väl att du kan sluta när som helst så släppte det värsta. Jag bestämde mig för att inte tänka så långt fram utan ta en amning i taget. Dessutom gav min man ersättning vid två tillfällen när jag kände att jag behövde extra vila.
Jag tror att sömnbristen gör att alla känslor blir extra tunga.
Tack för bloggen!!
Håller helt med om sömnen! Klok mamma du har!
Jag fick fruktansvärd ångest av att amma, inte så att jag blev ledsen och gråtig som vissa hade beskrivit utan snarare kände jag en impuls att slänga mig från balkongen för att det var så obehagligt. Jag önskar att det skulle pratas mer om hur väldigt olika människor reagerar på amning, att det inte bara handlar om att ” vissa gråter på tredje dagen då mjölken rinner till” som det sas på min föräldrautbildning utan att variationen är större än så.
Tack för att du delar med dig!
Hej!
Gud vad konstigt. Spännande att detta fenomen har ett namn. Jag älskar att amma, tycker det är hur mysigt och gosigt som helst. Ändå får jag nästan varje gång ett kort, mycket kort liksom sug av ångest strax efter amningsstart. Det känns väldigt kroppsligt – inte alls kopplat till någon ångestfylld tanke. Det går över på några sekunder, därefter kommer det vanliga gosiga knarkkänslorna. Har inte mått särskilt dåligt över detta utan har mest tyckt att det var jävligt underligt.
Fick däremot en rätt massiv post-weaning depression vad det nu heter på svenska. Det var också konstigt eftersom jag mådde så oförskämt bra under hela perioden post-partum, fram tills amningsstopp när barnet var 1.5 år. Finns det några kopplingar mellan detta? Fick ta SSRI för första gången i mitt liv och det funkade ju fint, kunde sluta efter några månader och har inte behövt gå tillbaka till dem. Kändes jättekonstigt att bli så påverkad av amningen.
Hej! Intressant. Ingen kan nog svara på om det säkert finns några kopplingar mellan upplevda positiva känslor vid amning och depression efter avvänjning eftersom detta område är extremt outforskat. Men spännande är det, och rimligt att det kan finnas samband tycker jag.
Vill börja med att tacka för en bra blogg!
Önskar som flera här innan mer och annorlunda information om amning. Vi hade en ganska strulig start då jag hade graviditetsdiabetes och då är det viktigt att bebisens blodsocker inte ska gå ned. Jag väcktes på bb vart 4de timme, försökte amma, en sköterska hämtade bebisen efter ca 30 min varpå jag satte mig vid amningspumpen till hon kom tillbaks och vi fortsatte amma liggandes och sovandes. Tiden efter bb väckte vi henne vart 4timme för att amma ett par veckor. Tyvärr fick vi inte till tekniken och bröstvårtorna blev såriga och variga. Ett tag gjorde det så ont att jag var rädd att jag skulle bryta hennes arm. Tror aldrig att jag varit så trött i mitt liv och helt oförberedd på att det skulle ta sån tid att amma och att det var så svårt att få till tekniken. Nu fungerar det bra, fast vi ammar sedan de varig bröstvårtorna bara på ett bröst, ammar fortfarande och hon fyller snart två. Undrar HUR slutar man amma någon som snart är två och älskar att amma? Tänkte sluts i sommar när vi har mycket tid för varandra och sjukstugeperioden är över.
Ja, om man nu verkligen vill sluta så bestämmer man sig bara och tar konflikten. Men amningsslut ska jag skriva lite längre om, lovar!
Hej, jag har haft en ganska bra amning, det har krånglat då och då och jag har fått såriga bröstvårtor men det har gått bra ändå. Ingen ångest heller. Men när hon blev 10 månader började jag fundera på att sluta eftersom jag bara kvälls och nattammade. Nu är hon 11 månader ich jag ammar nästan mer än innan. Det har liksom blivit åt fel håll. Hon vill så gärna amma och jag vill så gärna få henne näjd och inte neka henne. Men samtidigt vill jag sluta. Så det blir ångest på ett konstigt sätt. Som om jag känner mig dålig för att jag inte lyckas att sluta amma medan alla andra i min mammagrupp har slutat. Samtidigt så tänker jag att hon är ju faktiskt inte så gammal så det gör inget om jag ammar, till slut så slutar hon väl självmant. Men en liten del av mig vill sluta amma. Hon tar varken napp eller nappflaska och smakar bara på välling men är inte intresserad.
Kan du knte skriva om att sluta amma? Jag tycker det är riktigt jobbigt men försöker intala mig att det löser sig.
Det är så vanligt att barn vill amma mer kring ettårsdagen. Sluta amma är ett bra inlägg. Förresten är du inte dålig alls om du inte tvingar henne att sluta amma. Fundera på vad du själv vill, och bebisen, och strunt i mammagruppen. Jag ammade min nu 6-åring tills han var nästan två och jag vet många som ammar längre än så. Dina mammagruppskompisar är inte duktigare än du. Eller mindre duktiga heller. Inte deras barn heller. Sådeså.
Jag frågade om hjälp tidigt då jag upplevde amningen så smärtsam, och svaret jag fick var att min dotter hade ett fint tag och således tänkte jag att då är det väl den här smärtan som ska genomlidas. Det gjorde så ont att jag grät och kallsvettades nästan varje gång min dotter skulle ta tag, särskilt på ena bröstet. Frågade 3 olika personer som alla sa; hon har ju jättefint tag och suger bra.
Till slut insåg jag att det kan inte vara rätt, nu hade såren läkt men det gjorde fortfarande jätteont, fick även inflammation i ena bröstet. Då förstod jag att hon sög snett och faktiskt inte alls hade ett bra tag.
Hon är idag 8v gammal och det gör fortfarande ont ibland även om det är helt överkomligt och jag vet ungefär hur jag ska göra för att förhindra smärtan.
Men detta medför inte ångest direkt längre men mår däremot lätt illa vid amningen och det är absolut inte sådär fantastiskt mysigt som många beskriver och så önskar jag att det kunde ha fått vara…
Är det för sent att känna lyckorus vid amningen tro?
Nä, jag tror inte alls det är för sent. Det låter som att ni har kommit vidare fint efter strulig amningsstart.
Hej! Tack för ett bra inlägg. Jag var helt inställd på att amma och hade inte förstått att det kunde vara svårt. Infon jag fick innan var väldigt knapphändig. När bebisen var född visade det sig att bebisen inte kunde få tag om mina platta bröstvårtor. Fick amningsnappar på bb men väldigt lite info. Dålig amningshjälp och infektioner ledde till 4 månaders ångest när jag ammade med amningsnappar på natten och pumpade som en galning under dagen då jag verkligen verkligen ville att bebisen skulle få bröstmjölk. Mina bröstvårtor var blödande variga sår i slutet. Såhär i efterhand känner jag en oerhörd sorg över att det blev som det blev. Hoppas att det med ett ev. nästa barn kan bli en annan upplevelse men känner ångest bara jag tänker på amning. Jag tror att med längre tid på bb, mer info från början och fler och bättre träffar på amningsmottagningen kanske amningen hade fungerat bättre.
Jag tycker dina förslag låter mycket bra! Läs gärna Marit Olanders bok Amning i vardagen inför nästa gång också, den är kanon!
Jättebra skrivet, det behöver liksom inte vara svårare än så!! Vill mamman amma ska hon få stöd och hjälp för att optimera amningen, och det är där jag kan känna att det ofta brister i vården idag. Mamman förutsätts vilja amma men ges inte ens grundläggande info om hur en få en amning att funka. Jag trodde på riktigt (och jag är ssk!) att en nyfödd skulle vilja amma var 4:e timme. Så när mitt första barn ville amma varje timme trodde jag ju nått var fel! Tänk om jag fått gå amningskurs för blivande föräldrar, den borde alla som vill amma + partner ges möjlighet att gå!
Vi är helt överens om problemet med brist på bra amningsinfo!
Intressant vinkel med känslor och uppåtgående och nedåtgående spiral. För egen del delammade/delflaskade jag/vi våra tvillingar från dag 1. Mkt amning första halvåret, några flaskor. Ena tvillingen slutade självmant amma kring ettårsdagen men älskar fortf flaskan (efter frukost o innan läggdags) medan andra tvillingen ännu ammar några gånger per dag vid 17 månader. Jag har inte mått dåligt av att amma dem en och en men dubbelamning gav mig länge panik. “Sitt så, bulla upp, amningskudde så …” Det lät – hyfsat -enkelt när andra beskrev men jag fixade det inte, utan blev bara varmare och varmare, mer och mer stressad och klaustrofobisk. Skulle jag ha känt så när jag ammade barnen en och en har jag svårt att tro att amningen hade pågått särskilt länge.
Intressant!
Jag fick också en absolut vedervärdig ångest av att amma. Jag drabbades av sådan bottenlös sorg och hopplöshet så fort mjölken rann. Ville gärna få det att fungera trots att mitt barn hade svårt med tag men hatade de flesta tillfällena de 12v som vi höll på. Kände panik bara jag såg att tid för mat närmade sig. Ville till slut inte leva längre. Då slutade hon ta bröstet tvärt och efter plågsamma tio dagar var jag mig själv och all ångest var borta!! Ville mest dela att det kan bli helt helt fel och amningen i princip blir fara för ens liv. Det borde definitivt ges mer information om det.
Tack för att du delar med dig.
Exakt så har det varit för mig! När jag slutat amma mina barn har jag mått så EXTREMT mycket bättre och kunnat njuta av min bebis och mammlivet. Trots det har amningshetsen i samhället/BVC sett till att jag kämpade på i nästan ett halvår efter båda mina barn… så sorgligt! Får jag en trea ska jag definitivt inte amma alls! Nu när jag slutat amma för länge sedan får jag en stark obehagskänsla bara jag ser en amningsbild åka förbi på instagram etc… bra att ämnet lyfts!!
Tack för en jättebra blogg baserad på fakta!
Min bebis började amma direkt, men jag hade svårt att amma henne tillräckligt länge och ofta eftersom det gjorde så ont, vilket ledde till skrikig och ledsen liten tjej.
Fick rådet om tilläggsmatning vilket fungerade fantastiskt för oss! Mina bröst fick vila, bebisen blev mätt. Kunde sedan mestadels av tiden helamma, men fyllde på med ersättning om det behövdes. Detta gjorde amningen ångestbefriad.
Dock trivdes jag aldrig med att amma. Tyckte det var mysigt och så att ha henne så nära, men upplevde själva amningen rätt obehaglig, särskilt på natten. Detta fast det inte gjorde ont längre.
Jag mådde dock väldigt dåligt i övrigt och tror att jag hade förlossningsdepression (fick aldrig göra nåt test…). Detta sinnestillstånd höll i sig till att jag slutade amma efter 6 månader. Då plötsligt kändes det som att jag kom tillbaka till min kropp, “det är ju så här det känns att vara jag “. All nedstämdhet var som bortblåst!
Jag misstänker amningshormonerna, men det kan ju naturligtvis kanske berott på psykiska skäl kring amning. Om jag mår lika dåligt efter en andra förlossning så kommer jag sluta amma. För mig är det absolut inte värt att må så dåligt när det faktiskt finns nästintill fullgott alternativ!
Hade jag bett om hjälp så hade jag kanske fått reda på att amning även kan påverka ens sinnesstämning negativt, men det gjorde jag tyvärr inte. Jag fattade inte hur sjukt dåligt jag mådde förrän efteråt, när jag blev ok igen.
Amningen av första barnet inleddes med att en beskäftlig BB-sköterska skadeglatt svarade mig att att “det ska göra ont att amma” istället för att visa mig hur man ska göra om barnet tar för litet tag. Första tiden som nybliven mamma var bara smärta och sorg. Jag sov inte hade ont av en förlossningsskada/fraktur, låg mest och grät och ville dö. Min räddning blev att barnet las till bröstet på en gång och att amningen kom igång. Alla dessa nätter som jag låg vaken och bara ville dö var det amningen som fick mig att inse på ett instinktivt plan att bebisen faktiskt behövde just mig. Jag kunde inte med att beröva barnet amningen. Lovade mig själv att hålla ut åtminstone de månader helamningen varade. Av någon anledning hade jag satt 6månader som gräns, sen skulle jag kunna hoppa framför tåget. Sedan vid 6månader hade det svarta molnet lättat såpass att jag kunde hålla ut lite till. Små, små steg. Amningen gjorde att vi knöt ann. jag och bebisen. Fick mig att förstå värdet av hud mot hud. Fick mig att orka lite till genom den avslappning som gjorde att jag kunde sova några timmar ibland ändå trots smärtan där i början. Fick mig att överleva. Just i den situationen tror jag inte att jag hade orkat leva vidare utan amningen. Det blev så påtagligt att bebisen skulle drabbas om jag plötsligt försvann.
Jag har så länge jag kan minnas ofta drabbats av ett slags känsla av vemod, lite bitterljuvt, som nostalgi ungefär, straxt efter att jag ätit en större måltid. Har tänkt att det måste ha något med matsmältningshormonerna att göra. Upptäckte nu många år senare vid amning att exakt samma känsla infaller strax innan utdrivningsreflexen kommer igång. Det måste alltså vara oxytocinet, som ju också utsöndras efter födointag. Intressant! /Läkare, tvåbarnsmamma, amningsnörd
För mig var det jättelätt att amma. Aldrig minsta smärta, infektion eller liknande. Barnet gick upp i vikt otroligt fort. Läckande bröst i början men jag tyckte inte det var jobbigt. Barnet somnade alltid vid bröstet och skrek aldrig om han inte var hungrig. Jag hade inte insett hur mycket tid det skulle ta. Jag kände mig lite bunden men det gick ganska bra att amma offentligt trots vinterbebis.
MEN när barnet kom in i en kinkig fas fungerade amningen helt plötsligt inte alls längre. Han fick tänder tidigt och bet mig om och om igen. Jag spände mig. Han grät. Han ville bara ha det ena bröstet som var tomt och inte det andra som spände. Han skrek och skrek utan att äta. Jag kunde inte sitta ner och amma honom. Jag var tvungen att bära honom samtidigt. Jag fick ont i ryggen. Jag trivdes inte med att pumpa. Han var jättenöjd med flaska. Han sov bättre med ersättningen. Det kändes som en lättnad.
Jag hade gärna ammat längre nu i efterhand och jag ville delamma men mjölken tog slut fortare än jag trott. Jag kände även en frihet i att kunna röra mig ute lättare och dela matningarna med min sambo. Men jag saknar amningen som i början gav mig lugn och harmoni. Jag hade gärna fortsatt kämpa lite med facit i hand.
Tips ang det där med att bitas. Köpte på mig ett gäng enkla bitringar av gummi som jag alltid hade till hands och gav i första hand när det var nya tänder på gång. Säg nej, och ta bort ´direkt om de försöker bitas. Ge bitring istället och låt de bara äta tills de är mätta/inte “leka/myssnutta” med bröstet just de där första dagarna när nya tänder kliar. Sedan jag kom på det har jag knappt blivit biten alls, hoppas det kan fungera för någon annan med!
Jag har lidit av ångest och nedstämdhet och obehagskänslor under hela min amningsperiod. De första veckorna under hela amningarna (vilket ju är stor del av tiden i början) men helt isolerat till amningstillfällena vilket gjorde att jag inte trodde det var någon klassisk baby blues. Nu, fem månader senare, får jag samma känslor när mjölken rinner till. Det börjar med några sekunders kraftig ångest/nedstämdhet/obehagskänslor samtidigt som fysiskt illamående och följs av onda ilningar i brösten när mjölken rinner till. Som tur är det numer begränsat till dessa mycket korta “tillrinningar” och inte hela amningen som i början. Sökte information kring detta och frågade på BVC men ingen kände igen det. Amningen skulle göra en trött, lugn och lycklig sas det. Jag klurade ju ganska snabbt ut själv att det var amningshormonerna som fick min kropp att reagera så här men information såsom detta blogginlägg + kommentarer hade hjälpt mig enormt .
Amningen var ångest o inget funkade! Jobbade hårt i fyra dygn innan tösen var ute, hon tog ett litet tag om bröstet på förlossningen o då var alla på BB liksom nöjda med det. Själv tvivlade jag starkt på att hon hade fått nåt i sig på de små sugen! Mkt riktigt, intet hade hon fått i sig! O efter 24h sömn o ingen som tyckte jag behövde amma, så var hon tvärgul o jag hade öken i brösten! Dessutom passade vi inte ihop! Jag hade mjuka, otympliga bröst o hon har kort tungband! Ingen höjdare! Men där skulle jag sitta; spritt språngande naken, kuddar överallt, en baby som låg illa på magen (ingen upplyste om att man kunde lägga barnet till bröstet på olika sätt), pall under fötterna, rulle av tvättlappar under bröstet o amningsgummi på bröstet! Jätteavslappnat o naturligt! Eh, nej! Jag provade pump o fick ut några droppar o så kom flaskan in i bilden! Men vi fick böna o be om ersättning av några i personalen. När vi kom hem fortsatte jag delamma, ge flaska o senare pumpa+ersättning för att efter 4 veckor, sluta amma helt! Men det var laddade beslut! Men vi hade en nöjd, växande o nöjt sovande liten madam!
Fick jag nån hjälp? När jag ringde amningsmottagningen så fick jag efter att jag babblat ur mej alla tankar o varianter vi provat; Vad är det du vill ha hjälp med Maria?
Jag ger inte mkt för utmärkelsen Babyfriendly just på mitt sjukhus!
O nu ska vi ha nr 2…men nu sätter jag ner foten o är stark i mina beslut!
Hej,
Tack för världens bästa blogg till oss nya mammor!!
Jag undrar hur mycket man egentligen vet om varför amningen inte funkar. Jag fick aldrig igång min mjölk trots att jag pumpade oxh ammade dygnet runt, var tredje timme, i en månad. Dag 4 kändes det som att mjölken rann till. Jag vaknade flera gånger med en blöt pöl i sängen, men det kom aldrig mer än 15 ml som mest på båda brösten tillsammans när jag pumpade. Provade oxitycinspray, men det kom ju inte mer mjölk för det. De få droppar där var kom dock snabbare.
När jag var i kontakt med sjukvården, bl.a. amningsmottagningen och BVC, så sade alla hela tiden att jag skulle slappna av så kommer mjölken. Men jag kände mig aldrig stel eller stressad av detta. Framförallt inte den första veckan när jag trodde att allt fungerade som det skulle. Aldrig var det tal om att det kunde finnas några fysiska problem eller hormonella problem. Ungefär 2 veckor efter förlossningen kom det ut en stor klump med hinnor och blodkärl, ca 5 cm lång och en cm bred. Jag tror att det var en rest av moderkakan. När denna kom ut så slutade jag också att blöda ganska omgående. Min första tanke var att det var en orsak till utebliven mjölk, men jag verkade inte bli trodd på denna punkten heller utan fick svaret: slappna av och drick vatten.
Jag har hela tiden Undrat om dessa svar är standard och beror på att man egentligen inte vet varför det inte kommer mjölk ibland? Det bör ju rimligtvis finnas andra orsaker än en stressad mamma som gör att mjölken inte rinner till ordentligt. Och det är ju inte förrän man vet problemet som man kan hitta lösningen tänker jag. Jag ville så gärna amma min lilla grabb, men han blev ett flaskbarn, och han mår lika bra av det 🙂
Jag känner igen ‘snedreaktionen’ (?) på amningshormonerna. Eller, jag har tolkat det så – har absolut inte haft så jobbiga känslor som många här beskriver men känt ett vagt obehag, en olustkänsla, vid amning. En väldigt fysisk känsla, en sådan som sitter i kroppen och inte i huvudet, om någon förstår vad jag menar 🙂 Precis likadant med båda mina barn.
Första gången hade vi mycket strul med infektioner i bröstvårtorna de första fyra månaderna, mjölkstockningar och bröstböld. Otroligt smärtsamt, men jag tror själv verkligen inte att den där olustkänslan kom därifrån, utan att den varit mer ‘kemisk’. Andra gången gick det betydligt lättare, men jag kände förvånat igen den där känslan. Och ‘reklamen’ hävdar ju alltid att ocytocinet tvärtom ger välmående/lyckokänslor.
Va härligt att läsa om andras amningsupplevelser, att det är så vanligt med krångel(tråkigt nog) fast skönt att höra när amning ska vara så “lätt och naturligt”.
Tack Cecilia för du skrev om mitt inlägg!
Ingen har någonsin nämt D-MER, men har inte heller fått något förtroende för min BVC sköterska.
Jag tyckte också det blev lättare av att lugga ner och amma som någon skrev, fast jag blev också mer låst hemma. Sen började jag kolla på Mad Men, en serie på Netflix, varje avsnitt var 45 minuter, perfekt tid för amning och rapning och lite mys innan det var dags för något annat. Då kunde jag fokusera bort från ångesten lite fast den var i bakgrunden.
Känner mig ofta ledsen för att den första tiden blev så konstig känslomässigt, när man bara vill känna lycka och kärlek.
Tack igen…
//mamman som skrev frågan
Tack igen för frågan! Den har verkligen tilltalat många!
Jättebra och viktigt ämne!
Jag var helt inställd på att amma min bebis och fick tips av min oerhört kloka kompis att läsa på allt jag kunde om amning då det ofta krånglar till en början. Sagt och gjort, jag läste allt jag kunde komma åt om hur man får bebisen att ta rätt grepp, att det ofta är matning typ hela tiden i början och så vidare. Dock kunde jag inte någonsin föreställa mig att det även kunde krångla känslomässigt! Det var heller inget jag läst på om.
Bebis var en naturbegåvning och sög sig fast vid bröstet så fort han kom ut. Jag jobbade som en galning med att lära honom rätt grepp och första två veckorna hade vi amningsnapp pga sår, men kunde arbeta bort dem och bebis lärde sig rätt grepp fort. Trots att jag var påläst och trots att jag hade mjölk och en son som lärde sig ett bra grepp rätt fort, så gav amningen klaustofobiska känslor from samma stund vi kom hem fr bb. Jag kände mig fasthållen och inlåst. På bb hade jag bara njutit och myst. Hemma var det inte ett dugg trevligt. Jag mådde pyton och kände mig hemsk som tyckte så när amningen ju faktiskt funkade! Bebis ville amma var 40-60 min dagtid. Oftare på kvällen. Och nattetid blev det nog en 10 amningspass. Jag kände det som att jag kvävdes! Bebis började gå ner i vikt, trots att jag hade mjölk och kände att utdrivningsreflexen kom igång. Bvc hjälpte till med jättebra tips kring amningen från start! Och när plutt gick ner i vikt fick vi rådet att tillmata med ersättning. Även om det i början fick mig att känna som att jag svek min son så var det det bästa vi kunde göra! Han blev lugn mätt och nöjd. Och jag kunde slappna av mer och amningen blev inte så klaustrofobisk! Den blev till och med njutbar! Jag delammade fram till sonen var 5 mån och sedan tog mjölken slut. Han älskar dock sin flaska enormt och äter 2 per dygn ännu snart 1 år gammal 🙂
Ja, så klokt! Viktigt att möta människor där de är, den som verkligen vill kämpa för amningen ska få stöd i detta, den som egentligen helst vill ge upp ska få samma stöd för sin sak. Så självklart och ändå så svårt. Måste vara en knepig balansgång för sjukvårdspersonal, tänker jag, då detta med amning är rätt så polariserat och nyförlösta mammor ju ofta har känslorna lite “all over the place”.
Min amning var lite strulig i början, men jag fick verkligen jättebra hjälp från sjukhus och bb, och i början även från bvc. När pojken var 9 månader tyckte bvc verkligen att det var dags att sluta – “man kan få närhet på så många andra sätt”, men jag och lillpojken älskar fortfarande amningsstunderna, och nu är han snart två år. Märker dock att det inte riktigt är socialt accepterat att berätta att man ammar ett så “stort” barn, så det blir lite i hemlighet. Tråkigt att amning är så laddat, och att amningsnormen är så snäv.
Så bra att du skriver om det här! Jag och älskade skitungen som nu är ett år hade till en början det svårt att få till amningen. Såriga bröst och att hon föddes liten och späd gjorde att amningen blev både smärtsam och ångestfylld. Hade jag mjölk? Var den tillräcklig? Var den fet och bra? Går hon upp? Sigge föddes också med kraniosynostos och opererades vid 4,5 mån och nu vid 9 månader. Jag hade otroligt mycket oro och ångest över det med. Runt 3 månader ålder ville hon inte längre ta bröstet så ofta. Jag erbjöd och erbjöd och hon nekade. Jag kände mig avvisad och blev ännu oroligare förståss. Tillslut vågade jag knappt erbjuda bröstet och fick ångest direkt efter amning då jag började tänka på nästa och undrade hur det skulle gå om hon skulle ta bröstet eller inte. Min ångest kom alltså när hon släppte bröstet. Jag ville inte gå ut eller vistas i andra miljöer pm det skulle ammas. Jag slutade amma pga det här vid 6 mån. Ett bra beslut men jag ångrar det ändå fortfarande.. Önskar att jag hade hobby-ammat lite längre..
En del råkar ut för D-MER som är en fysisk reaktion på amning som kan ge just ångest och depression och som släpper direkt efter amningen:
http://en.wikipedia.org/wiki/Dysphoric_milk_ejection_reflex
Tack för att du nämner D-MER, något som ingen verkar känna till. Jag fick det själv och ville i princip dö vid varje amningstillfälle, men höll ut för att jag trodde att det var sådär jag trodde att det skulle kännas. Det var först efter ca åtta månader som jag fick höra om fenomenet.
Hej!
Jag har erfarenhet av vad jag tror själv är D-MER. Strax innan utdrivningsreflexen sätter igång sköljer en ångest över mig. Jag får klumpkänsla i halsen och bröstet. När väl mjölken rinner till försvinner det inom ca 20-30 sekunder. Jag har ingen ångest varken före eller efter. Jag har ammat två barn och det har fungerat väl. Detta händer även om jag inte ammar (men det har gått ett tag sedan sist och utrdivningsreflexen sätter igång, ex i duschen). Då vet jag redan innan mjölken rinner till att det är på gång eftersom jag får denna tydliga ångest. Jag hade aldrig hört talas om det och jag skämdes för jag hade hört så mycket om lyckokänslorna när man ammar. Som tur var går ju ångest över snabbt och jag har kunnat njuta av stunderna med mina bebisar ändå. Detta kanske inte är så vanligt men för mig var det väldigt tydligt utan att ha någon relation till övrig krångel vid bröstet. Jag kan tänka mig att om man dessutom har problem med amningen (sår, bebis som ej vill ta bröstet, mjölkstockning osv) så är det inte lätt att hålla isär vad som är vad. Jag önskar jag hade vetat att detta fenomen fanns så hade jag kanske inte varit så tyst om det.
Tack för en mycket välskriven och intressant blogg. Roligt att ni är tillbaka!