Hem Ångest av amning? Det kallas D-MER

Ångest av amning? Det kallas D-MER

Mamma med ångest vid amning eller d-mer

This post is also available in: English

Fakta och råd om ångest av amning – eller D-MER som det också kallas. Direkt av barnläkare. D-MER betyder dysphorical milk ejection reflex . En läsare beskriver känslan mycket bra.

Hej
Vilken bra blogg ni har, kan bara hålla med om ovanstående kommentarer. Jag har nog inte läst alla era inlägg ännu, men ger förslag utifrån mig själv, och om ni redan skrivit om det så hittar jag nog dit snart.
När jag började amma, redan första dagen, fylldes mitt bröst med ångestkänslor. Så fort han släppte bröstet släppte ångesten. Har gillat att amma, har inte haft ont mer än i början, men han har ätit väldigt ofta. Max 2 timmar emellan, som mest var 45 min. Han har aldrig somnat vid mitt bröst, vilket jag tolkar med att han inte ätit sig mätt utan mer nöjd för stunden. Har ju självklart provat allt då. (Har slutat amma nu) Var inte beredd på att sitta i soffan låst så mycket. Varför blir det så här? Han hade kolik med, känns som det kom från detta? Har mått bra annars, inte varit helt slut osv. Men just när han tar bröstet händer något.
Så frågan är, vart kommer ångesten ifrån och är detta vanligt?

Jag känner verkligen igen din historia från många som har haft problem med amningen, att man får ångest av amning, eller D-MER. Men du är nog den första som beskrivit det så tydligt. “Så fort han släppte bröstet släppte ångesten”. Och jag tänker på min egen privata amningserfarenhet, där jag också känt att känslor kopplats på och av omedelbart vid amningsstart och amningsslut. Fast i mitt fall var det lugna, varma, kärleksfulla, bedövande starka känslor i stället.

Och ja, jag gillade att amma. Jag har alltid tänkt att det måste ha varit oxytocinet, det snabba amningshormonet, som jag upplevde så. Och kanske är det så, kanske reagerar några av oss (många?) med starka känslor på hormonduschen som amningen sätter igång. Och vem har sagt att alla måste reagera lika?

Ångest av amning – den onda cirkeln

För mig går det mycket väl ihop med min professionella erfarenhet av mamma-barn-par med amningsproblem. Att mamman tycker amningen är ångestfylld, barnet känner av mammans oro, blir orolig, tar inte bröstet, då rinner inte mjölken till. Då finns det inte mjölk. Att mamman inte släpper mjölken till barnet när hon är mitt i en ångestattack tror jag vi är många som arbetat med ammande kvinnor som kan skriva under på. Barnet blir inte mätt, mamman känner sig misslyckad, och får ännu mera ångest. Den onda amningscirkeln i full fart.

Och å andra sidan vi som tycker amningen är det skönaste knarket. Klart vi vill amma ofta och länge. Klart det spelar mindre roll att det gör ont ibland om kroppen fylls av lyckorus och lugn. Den goda amningscirkeln rullar så.

Hur viktig är amningen för dig med D-MER?

Jag brukar fråga kvinnor som känner ångest under amningen hur viktig amningen är för dem. Om den är viktig söker jag upp mina bästa amningsrådgivare och ber om tät uppföljning på amningsmottagningen, och förlängd BB-tid, för mammor som känner ångest under amning men fortfarande tycker amningen är viktig behöver mycket stöd och omvårdnad. Och jag brukar berätta för pappan att amningsstart är ett heltidsjobb och att mamman behöver matas med godis, smoothies, kaffe och annat hon brukar gilla. Och rekommenderar mycket hud- mot hud-tid i sängen mellan mamma och barn.

Om mamman å andra sidan inte tycker amningen är så viktig brukar jag föreslå amningspaus. Det är ofta helt rätt vid D-MER. Prova flaska några mål och se hur det känns. Känns det mycket bättre, jamen fortsätt då. Om man sedan vill prova att lägga till bröstet igen, om man ändå saknar amningen, så finns inga hinder. Kanske blir man en hobbyammare. Som ger maten med flaska men ammar när mamma känner för det och bebisen vill, oavsett hur mycket eller lite mat det kommer. Eller så blir man en heltidsflaskmatare.

Läs om att sluta amma här

Tack fina läsare för den här spännande frågan. Vad tänker du om mitt svar? Och vad har ni för egna erfarenheter? Ni som ammat eller som haft partners som gjort det? Var det starka känslor, och av vilken sort?

Läs mer:

Läs mer om förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder

Läs mer om hur en bebis immunförsvar fungerar

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

Läs om komma igång att amma ett nyfött barn

Läs om flaskmatning till nyfödda

Läs om smakportioner til barn här

Boktips: att flaskmata av Petra Jankov Picha

Boktips: Nödrop från Lyckobubblan av Johanna Stenius

55 kommentarer till “Ångest av amning? Det kallas D-MER”

  1. Amningen av första barnet inleddes med att en beskäftlig BB-sköterska skadeglatt svarade mig att att “det ska göra ont att amma” istället för att visa mig hur man ska göra om barnet tar för litet tag. Första tiden som nybliven mamma var bara smärta och sorg. Jag sov inte hade ont av en förlossningsskada/fraktur, låg mest och grät och ville dö. Min räddning blev att barnet las till bröstet på en gång och att amningen kom igång. Alla dessa nätter som jag låg vaken och bara ville dö var det amningen som fick mig att inse på ett instinktivt plan att bebisen faktiskt behövde just mig. Jag kunde inte med att beröva barnet amningen. Lovade mig själv att hålla ut åtminstone de månader helamningen varade. Av någon anledning hade jag satt 6månader som gräns, sen skulle jag kunna hoppa framför tåget. Sedan vid 6månader hade det svarta molnet lättat såpass att jag kunde hålla ut lite till. Små, små steg. Amningen gjorde att vi knöt ann. jag och bebisen. Fick mig att förstå värdet av hud mot hud. Fick mig att orka lite till genom den avslappning som gjorde att jag kunde sova några timmar ibland ändå trots smärtan där i början. Fick mig att överleva. Just i den situationen tror jag inte att jag hade orkat leva vidare utan amningen. Det blev så påtagligt att bebisen skulle drabbas om jag plötsligt försvann.

  2. Jag har så länge jag kan minnas ofta drabbats av ett slags känsla av vemod, lite bitterljuvt, som nostalgi ungefär, straxt efter att jag ätit en större måltid. Har tänkt att det måste ha något med matsmältningshormonerna att göra. Upptäckte nu många år senare vid amning att exakt samma känsla infaller strax innan utdrivningsreflexen kommer igång. Det måste alltså vara oxytocinet, som ju också utsöndras efter födointag. Intressant! /Läkare, tvåbarnsmamma, amningsnörd

  3. För mig var det jättelätt att amma. Aldrig minsta smärta, infektion eller liknande. Barnet gick upp i vikt otroligt fort. Läckande bröst i början men jag tyckte inte det var jobbigt. Barnet somnade alltid vid bröstet och skrek aldrig om han inte var hungrig. Jag hade inte insett hur mycket tid det skulle ta. Jag kände mig lite bunden men det gick ganska bra att amma offentligt trots vinterbebis.
    MEN när barnet kom in i en kinkig fas fungerade amningen helt plötsligt inte alls längre. Han fick tänder tidigt och bet mig om och om igen. Jag spände mig. Han grät. Han ville bara ha det ena bröstet som var tomt och inte det andra som spände. Han skrek och skrek utan att äta. Jag kunde inte sitta ner och amma honom. Jag var tvungen att bära honom samtidigt. Jag fick ont i ryggen. Jag trivdes inte med att pumpa. Han var jättenöjd med flaska. Han sov bättre med ersättningen. Det kändes som en lättnad.
    Jag hade gärna ammat längre nu i efterhand och jag ville delamma men mjölken tog slut fortare än jag trott. Jag kände även en frihet i att kunna röra mig ute lättare och dela matningarna med min sambo. Men jag saknar amningen som i början gav mig lugn och harmoni. Jag hade gärna fortsatt kämpa lite med facit i hand.

    1. Tips ang det där med att bitas. Köpte på mig ett gäng enkla bitringar av gummi som jag alltid hade till hands och gav i första hand när det var nya tänder på gång. Säg nej, och ta bort ´direkt om de försöker bitas. Ge bitring istället och låt de bara äta tills de är mätta/inte “leka/myssnutta” med bröstet just de där första dagarna när nya tänder kliar. Sedan jag kom på det har jag knappt blivit biten alls, hoppas det kan fungera för någon annan med!

  4. Intressant att när jag läser alla berättelser här så får jag en klump av gråt i halsen, fast jag inte har egen erfarenhet av krångel. Känner inte direkt något lyckorus heller men rent fysiskt har det redan från början (sedan mjölken rann till) känts skönt att få brösten tömda. Kanske blir jag bara rörd av hur vi (ni) mammor kämpar för våra små. Men det är något mer, känner mig även gråtfärdig när jag tänker på att sluta amma mitt barn som nu är fyra månader och som jag tänkte amma i minst tre månader till.

    1. Jo men sen blir det kanske krångligt om amningen inte slutat när jag ska börja jobba och lämna över till pappan i höst… Är svårt att tänka sig att ha mjölkproduktion igång och sitta på kontoret utan att det blir obehagligt, är det något jag ogillar och t o m drömmer mardrömmar om så är det när brösten blir för fulla. Men det kanske är sånt där som folk inte pratar om, att de fortfarande ammar hemma efter föräldraledigheten.

    2. Mjölkproduktionen anpassar sig efter hur mkt du ammar. Jag vet jättemånga inklusive mig själv som kvälls-/natt/helgammat efter jobbstart.

    3. Tack för fina ord från dig. Kämpar är precis vad man gör, och hoppas på att det ska bli bättre. Njut av din amning, och jag kan säga att trots all ångest, tårar och krångel kände jag mig ledsen av att behöva sluta amma, jag ville ju så gärna att det skulle funka normalt. Efter 4 1/2 månad orkade jag inte mer.
      Så jag kan bara tänka mig hur tråkigt det måste kännas när det fungerar.
      Önskar att jag fått råd av dig Cecilia, för då hade jag nog fortfarande hobbyammat trots ångesten. Ingen har sagt något om det….trodd inte det funkade så.
      //Mamman som skrev frågan

    4. All information under graviditeten och på BB är fokuserad på att amningen ska komma igång, men jag har hittills inte hört ett ord från “officiellt håll” så att säga om hur man avslutar amningen. Varken när det gäller fungerande eller krånglande amning. Under föräldrautbildningen är det kanske inte jättelätt att ta till sig sådan info men om man hade info om hobbyamning och delamning så skulle antagligen krånglet kännas lite mindre ödesmättat (kommer jag kunna amma mitt barn eller inte…). Och när amningen funkar så lever man ju inte i ett vakuum bara för det utan man tänker då och då framåt på att det ska funka när föräldraledigheten tar slut. Plus att man måste ta en del beslut om när man ska börja ge barnet mat/gröt/välling osv. Besluten tas utifrån hur man som mamma tror att amning fungerar men det pratas det inte direkt om utan alla fokus ligger på vad som ska introduceras.

  5. Jag har lidit av ångest och nedstämdhet och obehagskänslor under hela min amningsperiod. De första veckorna under hela amningarna (vilket ju är stor del av tiden i början) men helt isolerat till amningstillfällena vilket gjorde att jag inte trodde det var någon klassisk baby blues. Nu, fem månader senare, får jag samma känslor när mjölken rinner till. Det börjar med några sekunders kraftig ångest/nedstämdhet/obehagskänslor samtidigt som fysiskt illamående och följs av onda ilningar i brösten när mjölken rinner till. Som tur är det numer begränsat till dessa mycket korta “tillrinningar” och inte hela amningen som i början. Sökte information kring detta och frågade på BVC men ingen kände igen det. Amningen skulle göra en trött, lugn och lycklig sas det. Jag klurade ju ganska snabbt ut själv att det var amningshormonerna som fick min kropp att reagera så här men information såsom detta blogginlägg + kommentarer hade hjälpt mig enormt .

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *