This post is also available in: English
Jag frågade för några veckor sedan en kurator på grannbarnsjukhuset om vad hon tycker jag borde skriva om. “Skriv om att föräldralediga behöver träffa andra vuxna” sade hon. Det är så många som inte gör det, och då mår de aldrig bra. Så här kommer ett inlägg om att träffa andra föräldralediga. Och om vad man kan göra som föräldraledig.
Jag har skrivit om vad bebisar behöver. De behöver mat, kärlek och lite hjälp med hygienen. För att kunna ge en bebis, eller ett barn, eller vem som helst, kärlek, måste föräldern få sina egna grundläggande behov uppfyllda och må bra.
Läs om vad bebisar behöver här
Ett grundläggande behov för oss alla är vänner, jämnåriga vänner. Vi vuxna behöver vuxna vänner och barn från åtminstone något års ålder behöver barnvänner. Ett spädbarn behöver inte jämnåriga vänner, däremot kommer spädbarnet att behöva det senare, så det kan vara smart att lära känna trevliga föräldrar till jämnåriga spädbarn, eftersom barnen såsmåningom kommer att bli jämnåriga och förhoppningsvis börja gilla varandra.
Hur ska man hitta vänner som föräldraledig?
Vi får alla barn vid olika tidpunkter i livet. Om du får barn vid ungefär samma tidpunkt som många av dina tidigare vänner så har du en stor fördel: ni kommer att vara föräldralediga samtidigt. Ta gärna initiativ till att träffa dina vänner som väntar barn redan under graviditeten och planera att fortsätta träffas när ni blivit föräldralediga.
Gamla vänner
Oftast fungerar det bra att fortsätta vara vän med sina gamla vänner även när man fått barn. Föräldraledigheten kan bli en tid där man fick möjlighet att umgås tätt och ofta, och lära känna varandra på djupet. Min vän Mija är tätt förknippad med min graviditet och föräldraledighet med Isak, tack Mija! Och mina två vänner Anna var mina stora glädjeämnen under föräldraledigheten med Edvin. Jag saknar alla våra fikor, men vet att det blir fint när vi träffas nästa gång!
Nya vänner
Om du är först, eller sist, i bekantskapskretsen med att skaffa barn, finns det kanske ingen vän som är föräldraledig samtidigt som du. Ingen gammal vän alltså. Men massor av potentiella nya vänner. Det gäller bara att hitta dem som man gillar. Jag har aldrig varit en sådan person som trivs med att umgås med alla andra som råkar vara i samma situation som jag utan det ska klicka personlighetsmässigt också. Så jag har fått leta lite. Andra vänner till mig (jag är lite avundsjuk) trivs med mycket fler, och har blivit vän med hela föräldragruppen både på MVC och BVC.
Gå alltså på föräldragrupp på MVC och BVC. Byt telefonnummer och bli facebookvän med de du gillar. Gå gärna föräldraförberedande kurser, typ profylaxkurs, mammavattengympa och gör likadant där. När du är föräldraledig: besök öppna förskolan. Gå på babyrytmik i lokala kyrkan. Flera studieförbund i Stockholm har börjat ha kurser för föräldralediga (med bebis). Friskis & Svettis och SATS och många andra gymkedjor har mammagympagrupper.
Kolla om ditt lokala bibliotek ordnar någonting för föräldralediga och deras barn. Babysång och ramsor är vanligt. Stockholms stadsbibliotek hade när jag var föräldraledig med Edvin bokcirkel för föräldralediga, supertrevligt även om jag inte orkade läsa så mycket som jag hade velat. Min vän Bodil, bibliotekarie på Linnéstadens bibliotek i Göteborg, har ordnat fantastiska träffar “bebis+fika” med inbjudna föreläsare. Hoppas hon fortsätter i höst.
Ge gärna fler tips i kommentarsfältet nedanför!
Internetforum då?
Till internetforum är jag kluven. Å ena sidan kan man där finna goda vänner, och träffar man dem sedan irl är allt gott. Å andra sidan så är det nog ofta så att många av dem som skriver flitigast på internetforum inte alltid mår så himla bra, och frågan är om det verkligen är deras synpunkter och tankar man behöver ta till sig som föräldraledig. Det kan också ta väldigt mycket tid från det riktiga livet, tid som man hade kunnat ägna åt att bjuda hem en vän och äta bullar med i stället.
Ett bra ställe att börja på kan vara Rulla Vagn, som är en internetcommunity där man kan starta föräldragrupper och hitta andra.
Att vara lyhörd för varandras barn och synsätt
Ibland kan första barnet vara någonting som för isär vänner. Ofta när jag hör om det handlar det om att vännerna har olika idéer om hur man ska uppfostra barn, och hamnar in konflikt om det. Här är mitt råd: var lyhörd och ödmjuk inför varandra. Kom ihåg att ni är i varsin stor livskris och att man i en livskris inför det stora nya att bli förälder, med sömnbrist och mjölkstockningar eller ersättningspulver över hela köket, inte alltid är sitt bästa jag.
Barn är också olika. Om man har ett barn som är bra på att äta är det lätt att tänka att det är man själv som förälder som har helt rätt sätt att mata barnet. Var gärna stolt inför dig själv och barnets andra förälder, men håll tyst inför andra föräldrar. Om man har ett barn som inte gillar att äta, eller inte är så bra på att suga, är det hemskt att höra självgoda vänner prata om hur fantastiskt det blir bara man gör som de gör. Samma med sömn, och skrik.
Att däremot bjuda på sin egen osäkerhet, eller sina egna misslyckanden, brukar föra vänner närmare varandra. Och om din vän frågar dig till råds, säg gärna vad som funkat för dig, men lägg alltid till att det funkar för dig och din bebis, men du inte vet om det funkar för den andra familjen.
Viktigt ämne!
Jag har en 2,5-åring och en nyfödd och en del ångest över hur det blev med det sociala förra gången. Jag trivdes inte med mammagruppen så efter några träffar lade jag ner det, och hade mest telefonkontakt med min bästa vän som hade en jämngammal bebis men 100 mil bort. Vi fortsatte träffa våra gamla vänner (som vi bara känt ett par år pga flytt till ny stad) och ingen av dem hade eller har ännu barn. Så nu har vi liksom ganska få bekanta/vänner med barn i samma ålder som vårt första barn och jag märker vilken brist det är nu när vi haft stora killen hemma fr föris hela sommaren för att komma in i nya familjelivet med bebis (pappan har varit hemma med oss och kommer vara totalt 2,5 första månaderna) – han behöver kompisar! Har mkt ångest och dåligt samvete över att det blivit såhär och försöker hitta fler folk att ha lekträff med men det är svårt och tar mkt energi. Ska absolut försöka träffa fler föräldralediga denna omgång men kan inte skaka känslan av att ha hamnat ”efter” och vara utanför.
Ååå vad klockrent! En annan blir sugen att gå tillbaka till jobbet nu efter en ljuvlig föräldraledighet, har varit ute och promenerat och vandrat sommar och höst med bebis i bärdon och sedermera vagn, men med en som ännu inte kryper men likafullt är vaken alltmer och behöver stimulans i kombination med gbg-väder och covid när ALLT STÄNGER NER… jag börjar faktiskt lessna, kommer på mig själv med att räkna minuterna ”yes 7 minuter har gått sen frukost, bara 1 timma och 25 minuter tills det är dags för förmiddagssov”. Önskar inget hellre än att jag kunde få hänga med lite vuxna och bebisar utan att det bröt mot rekommendationerna. Och just det – bebben åker helst inte bil utan skrikfest och det avråds från kollektivtrafik, så jag orkar inte alltid ta mig till min föräldralediga kompis. Och barnets far jobbar för fullt därhemma så kan inte bjuda över en nära vän med bebis heller. Var bara tvungen att spy lite galla över situationen, tack nu känns det bättre.
När jag var mammaledig kände jag mig jätteensam, var duktig på att promenera (har nog upptäckt varenda gata i närområdet) men jag träffade inte så många andra mammor. Hängde på babycaféet som kyrkan ordnade men jag skyndade mig hem varje gång för min dotter skulle ha ersättning och jag skämdes så mycket för det och ville inte visa för de andra ammande supermammorna att jag gav min dotter ersättning. Idag 2,5 år senare och en aning visare skulle jag ha gjort det. Saknar verkligen vänner med barn i samma ålder. Sen körde jag inte bil vid det tillfället eller var inte så säker på bilkörning så jag var ganska fast. Jag vet bara att om jag blir gravid igen blir det helt annorlunda.
Mitt BVC var vid den tiden ganska rörigt och det blev liksom inte till med någon föräldrargrupp. Min tid som föräldrarledig var jag ganska ledsen för jag kände mig så himla ensam hela tiden, men jag hade det toppen med min dotter, men jag saknade ett socialt vuxenliv.
Åh, jag vill gärna tipsa om en grej när det gäller mamma- och pappagrupper på bvc och öppna förskolan. VÅGA PRATA OM DET JOBBIGA! Jag känner många som tycker att bebis-sammanhangen har varit jobbiga då de känt att man bara jämför bebisarnas framsteg etc. Jag tror man lätt bryter såna mönster genom att själv prata om hur sur man är när ens partner kommer hem på kvällen, eller hur less man blir på bebisen ibland, etc. Andra hakar på och man får igenkänning, pepp och möjlighet för andra att spy ur sig. Det har i alla fall jag haft behov av när jag varit föräldraledig.
Jättebra tips tycker jag!
Ett viktigt inlägg – tack! Var själv bland de första i min bekantskapskrets att få barn – 22 år gammal. Många vände ryggen till när kroglivet inte lockade mig längre.. nu är jag äldre, mer erfaren och har fantastiska människor omkring mig. Några nya vänner från bebistiden, andra från jobbet och några tappra som varit med mig sedan “pre-bebis”. 😉
Man får inte glömma bort att vara ensam vuxen utan bebis ibland!
Jag kom förresten på en viktig grej jag tycker att ni borde ta upp i bloggen, streptokocker i rumpan på barn. Vi sökte på vc med sonens skinnflådda, illröda och fruktansvärt onda lilla rumpa och läkarens första bedömning var “det kanske är springmask?”. Nej, så jag direkt. Det visste jag. Tvingade till mig en helt vanlig sårodling, fick antibiotika utskrivet även om läkaren tyckte att det var lite onödigt. Några dagar senare var sonen nästan bra i rumpan igen och odlingen visare växt av Strep A + riklig växt av e-coli.
Verkar som att många läkare inte tänker på streptokocker när man söker för röda rumpor? Eller vad tror ni?
Ja, det är ett bra ämne! Tack!
Åh vilken bra blogg-post! Under min graviditet (beräknad till imorgon!) har jag oroat mig jättemycket över hur det skall bli under föräldraledigheten vad gäller sociala kontaktet osv. Rädd för att inte ha ngt att tala om med min partner förutom bajs och amning (vilket hen försäkrar kommer vara det mest intressanta hen kan tänka sig, men ändå…). Rädd för att bli ensam. Ingen av de jag umgås med ofta har barn eller är i närheten av att skaffa några och de vänner jag har med barn bor dessvärre utomlands. Jag är inte heller så bra på att skaffa nya vänner, inte direkt blyg, men känner mig lätt som ett UFO i många sammanhang, och är säkert också “kräsen” med vilka jag gillar. Den här bloggposten gav mig hopp och inspiration kring hur och vad jag kan prova när väl vardagen sätter in! Tack!
Varsågod! Härligt att du känner hopp och inspiration!