Barn på begravning

This post is also available in: English

Det tredje, avslutande inlägget om barn, döden, sorg och begravningar handlar om barn och begravningar. Läs gärna det första inlägget om att prata med barn om döden och det andra, om barn i sorg också. Gästförfattare är prästen Katarina Tingström.

Att prata med barn om döden

Barn i sorg – hur barn sörjer och hur du som vuxen kan hjälpa 

Att ta med barn på begravning

Det fanns en tid i Sverige när barn inte fick följa med på begravningar. Man trodde att det var skadligt för barnen. Istället för att de fick vara med och se vad som hände, utelämnade man barnen åt deras egna fantasier om vad en begravning är. Dessa fantasier var ofta värre än verkligheten och det finns vuxna som än idag undviker begravningar på grund av detta.

Begravningen hjälper oss att förstå och gå vidare

Begravningen är en rit, oberoende om den är religiös eller borgerlig, som ska hjälpa de efterlevande att bearbeta och hantera det som hänt. Riter har vi för att de ska hjälpa oss att förstå det som händer. Det gör riten genom att den fokuserar och definierar händelsen.

Vid en begravning samlas vi kring kistan eller urnan och har fokus på den avlidne. Den avlidne kommer inte att komma tillbaka till oss och vi får samlas för att ta ett avsked.

Vi som samlats har alla berörts av dödsfallet och det har påverkat våra liv. Det nya som samtidigt sker vid avskedet, är att livet som kommer efter begravningen är utan den avlidne. Och vi är alla överens om att det är så. Så vi får definiera om livet som nu är ett liv utan den avlidne. Riten hjälper oss att kunna gå vidare.

Efter en begravning av en äldre man kommer en liten flicka fram till mig. Hon ställer sig med armarna i kors och tittar upp på mig. Så säger hon: ”Hörru prästen. Det var min morfar som dog och för att för att kunna bli glad igen måste man vara ledsen först.”

När jag lyssnar på henne förstår jag att det har suttit en klok vuxen bredvid henne i kyrkan och förklarat varför de andra gästerna varit ledsna. För att möjliggöra att man ska kunna känna glädje i livet igen när morfar har dött, måste man säga hejdå och vara ledsen först. Tårarna måste ut för att det ska finnas plats för glädje igen. Det hjälper oss begravningen att förstå.

Ska barn få följa med på begravningen?

En av de vanligaste frågorna som jag får, är om barn ska få följa med på begravningen av en anhörig. Mitt svar är att jag tycker det men att man behöver förbereda barnet innan och hjälpa det när man är där.

Jag har förståelse för att man som förälder ställer sig frågan och särskilt om man själv inte har så stor erfarenhet av begravningar. Man kanske själv tycker att det känns obehagligt att gå på begravningen och då vill man skydda sitt barn från att känna samma obehag.

Barn tar inte skada av att se en kista eller en urna eller att se andra människor ledsna, så länge det finns någon vuxen där som kan förklara för barnet vad som händer. Det kan därför vara klokt att engagera någon annan vuxen som kan sitta med på begravningen, om man själv känner på sig att man kommer att vara så ledsen att man inte kan ta hand om sitt barn samtidigt. Jag vet tillfällen då föräldrar frågat någon ur personalen från förskolan eller någon ur bekantskapskretsen om att följa med och sitta med barnet. Det har gått alldeles utmärkt.

Begravningen kommer efteråt att vara en del av familjens historia och även om barnet inte kommer ihåg att det varit med, är det viktigt för barnet att vara en del av historien om begravningen när den berättas. Så senare i livet, när frågorna kommer om t ex morfars död och begravning, kan man som förälder berätta att barnet också var med, att det var framme vid kistan och sa hejdå till morfar och skickade med ett gosedjur. Barnet blir inkluderat i historien och inte exkluderat och utanför.

Att förbereda ett barn för en begravning

Berätta för barnet vad som hänt och att familjen ska gå på begravningen. Förklara hur det kommer att se ut, om det är i en kyrka eller någon annanstans, att det kommer att finnas en kista i rummet och vem som ligger i den. Beskriv hur en kista ser ut.

Berätta om varför man vill ha en begravning och varför det är viktigt att man går dit. Det kan vara bra att förbereda barnet på att många kommer att vara ledsna och varför de är det. Ibland blir barnet själv ledset och då kan man berätta att det inte är farligt att man är ledsen vid en begravning utan att det är ett bra tillfälle att vara ledsen under.

Om man inte vet hur begravningen kommer att gå till kan man kontakta begravningsbyrån eller den som genomför begravningen innan och be dem berätta så att man kan förbereda barnet. Man kan också åka till platsen för begravningen några dagar innan och titta hur det ser ut tillsammans med barnet.

Man kan uppmuntra barn att rita teckningar innan begravningen som man sen kan lämna på/vid kistan.

Det kan vara bra att ta med lite sysselsättning för barnet som man kan använda under akten. En bok att titta i, en ask russin att tugga på eller något annat som kan fånga barnets uppmärksamhet när det blir tråkigt. Glöm inte gosedjuret, en jättebra kompis att ha med på begravningar.

En bra bok att läsa innan är ”Alla döda små djur” av Ulf Nilsson, som är en bok om tre barn som ska göra världens bästa begravningar.

Alla döda små djur som ljudbok hos Nextory

Köp Alla döda små djur hos Bokus

Begravningsdagen

Barn märker snabbt om föräldrarna är stressade eller oroliga och när det märker att något är på gång, kan deras reaktioner bli trots och motstånd. Ibland när barnet kommer till begravningen kan det ge uttryck för att det inte vill vara där utan vill gå hem. Många gånger handlar det inte om själva begravningen utan mer om barnets omsorg om föräldern. Barnet har märkt att föräldern är stressad och orolig och vill hålla familjen från den obehagliga situationen och därför tycker barnet att det är bäst att åka hem. För ett barn är det normala reaktioner på en för barnet onormal situation, eftersom det inte har några tidigare erfarenheter av begravningar. Då kan man påminna barnet och sig själv om varför det är bra att man stannar och säger hejdå.

Klappa kistan! 

Man kan be om att få komma lite tidigare till begravningen och gå in och titta på kistan och hur det ser ut i rummet, innan de andra kommer. Jag brukar möta barnfamiljer utanför kyrkan och sen går vi tillsammans fram till kistan och jag förklarar och berättar vad de ser och vad som kommer att hända. De får klappa på kistan och jag visar att det inte är något farligt med kistan i rummet. Har man ritat teckningar som man tagit med, kan barnet få lämna de vid/på kistan.

Genom att man sitter tillsammans med sitt barn och förklarar och berättar vad som händer under begravningen, får barnet det stöd som det behöver för att kunna vara med. Och genom att barnet är med och ser vad som händer, blir barnet inte utelämnad åt sina egna fantasier om vad en begravning är.

 Efter begravningen

Efter begravningen är det viktigt att berömma barnet för att det var med och fråga om det var något som var konstigt eller som barnet undrar över. Man kan använda sig själv som exempel och berätta att man var ledsen men glad över att man fick vara med och säga hejdå till den som har avlidit.

Stegen upp till himlen

Ibland kan det komma tankar hos barnet som man själv inte tänkt på. En gång var en liten tjej arg på mig och det berättade hon för mig efter begravningen. Hon kände sig lurad för hon trodde att begravningen var det tillfället när hon skulle få se lillebror fara upp till himlen, men det hade inte blivit någon himmelsfärd i kyrkan. Nu var hon riktigt sur. Vi löste det genom att hon på minnesstunden fick rita en teckning åt mig, en bild där lillebror tog sig upp till himlen. Jag glömmer inte vad hon ritade; en lång, lång stege som gick ända upp till himlen och hennes lillebror som klättrade på stegen. Nere på marken stod tre figurer; mamma, pappa och storasyster. När hon fått rita och förklarat för mig hur det går till, var hon nöjd och kunde leka med de andra barnen som var där.

Leka begravning!

Att få rita teckningar eller leka begravning efteråt, är också bra sätt för barnet att bearbeta sin upplevelse av begravningen.