Hem Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet

Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet

Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet eller IVF är inte så lätt som man kan tro. Självklart är barnen hett efterlängtade. Men själva barnlöshetshistorien kan ibland sätta käppar i hjulet för föräldraskapsglädjen. Lina skrev häromdagen om att bli förälder när starten är svår. Två av er läsare påminde mig i kommentarerna om den speciella situation som uppstår när ett barn kommer efter lång längtan och många försök. Eller efter att ett eller flera storasyskon dött, i magen eller som nyfödda.

Läs mer om att bli förälder när starten är svår här. 

Upprepade missfall eller plötslig spädbarnsdöd i magen

Jag tycker att vi talar för lite med varandra om när vägen till föräldraskapet inte går på räls. De flesta av oss berättar inte om att vi försöker få barn förrän tolv veckor gått av graviditeten. Vi vet att det finns en missfallsrisk dessförinnan, men jag upplever att många inte förstår att den är så stor som en av tio graviditeter, sannolikt eftersom att de flesta i omgivningen som fått tidiga missfall inte berättat om sin graviditet.

Efter vecka tolv känner sig många säkra på att missfallsrisken är över, och för dem som mister sitt väntade barn därefter, blir ensamheten desto större när man inte känner till att vännerna också fått missfall, fast före vecka 12 då. Löper graviditeten ännu längre, och barnet hade kunnat överleva om det fötts, talar vi inte längre om missfall, utan om plötslig spädbarnsdöd i magen. Det är en stor sorg för varje föräldrapar som drabbas.

Många som drabbas av upprepade missfall, eller plötslig spädbarnsdöd i magen, eller ofrivillig lång väntan på barn, söker sig till varandra. Ofta på internetforum, eller i föreningar. Många upplever att deras tidigare vänner, som får barn efter barn utan synbara problem, inte förstår deras situation, eller inte orkar lyssna. Det kan nog vara sant i många fall. Jag är övertygad om att den här vänta-på-barn-länge-gemenskapen räddar många från år av smärtsam ensamhet.

Från infertilitet till föräldraskap

Det jag nu tänkte skriva om är vägen därifrån. Från svårt-att-få-barn-identiteten. För när väl graviditeten är ett faktum, åtminstone efter rutinultraljudet, tycker jag det är dags att försöka ta sig ur den gemenskap som så länge gett trygghet och tillhörighet. För barnets skull och för din skull.

Du har rätt att må dåligt när du får upprepade missfall, eller är ofrivilligt barnlös, eller mister barn, födda eller ofödda. Men du har också rätt att må bra. Och dina barn har rätt att få en förälder som mår bra.

Det här är en svår uppgift. Det är en svår uppgift att börja tro på att graviditeten ska sluta lyckligt, och att du ska bli en av dem som du så länge varit avundsjuk på.

Våga sträva efter att må bra

Mitt första råd till dig som väntar barn efter en svår barnlängtan är: våga sträva efter att må bra!

De allra flesta med lång och svår barnlängtan som jag pratat med vittnar om att man inte vågar tänka att det ska gå bra. Och om man vågar tänka det, så vågar man absolut inte tänka på att det skulle kunna finnas jobbiga saker i föräldraskapet till en frisk, levande bebis. Det är som ett magiskt tänkande. Om jag tänker att det kan vara jobbigt med en kolikbebis så kanske jag får missfall som ett straff.

Lägg ned allt magiskt tänkande

Mitt andra råd är: lägg ned allt magiskt tänkande! Du kan inte orsaka ditt väntade barns död eller sjukdom genom att tänka på framtiden, varken med negativa eller positiva tankar.

Är det här svårt? Det är det mer eller mindre för alla. Be om hjälp! Har du en bra MVC-barnmorska, be henne. Eller be om remiss till MVC-psykologen. Kanske har du en terapeut sedan tidigare? Prata med dem, be dem om hjälp att våga tro på att du också ska få en liten frisk bebis.

Försök också våga träffa andra gravida i “frisk-gravida” sammanhang. Anmäl dig till en mammayogakurs, eller profylaxkurs, eller en vattengympagrupp. Prova att prata om ditt väntande barn med de här andra mammorna, och se om ni kan hitta beröringspunkter. Det är så lätt att fastna i en identitet som handlar om den svåra dåtiden. Du har lika stor rätt till en identitet som handlar om en ljus framtid. Och det är en bättre identitet för den är lättare att må bra i.

Ta emot barnet tillsammans!

När ditt barn föds: dyk ned i bebistiden tillsammans med barnets andra förälder. Om ni har den minsta möjlighet ekonomiskt: se till att ni får minst två månader tillsammans då ni är lediga på heltid. Svår barnlängtan tär på alla förhållanden, och om en av er är hemma med bebisen medan den andra jobbar är risken mycket stor att ni inte finner varandra i glädje och gemenskap igen. Om ni däremot kan finna varandra i glädjen över ert nyfödda barn har ni en bra utgångspunkt för att reparera relationen. Är det svårt att reparera relationen: be BVC-psykologen om hjälp, eller familjerådgivningen i kommunen, eller en privat parterapeut om ni har ekonomisk möjlighet.

Skippa skuldkänslorna

Det är vanligt bland föräldrar som haft en lång och svår barnlängtan att känna skuld över att man tycker bebistiden är jobbig. Gör inte det! Det är jobbigt att få en nyfödd. Det är särskilt svårt när tiden före inte varit uppbyggande och stärkande, utan tärande och sorglig. Det finns alltså ingen anledning att känna skuld över att det är tufft när bebisen skriker, eller när mjölkstockningen återkommer för fjärde gången, eller första för all del. Läs gärna Linas inlägg om när starten i föräldraskapet är svår.

Dina och din partners reserver är uttömda. Gör vad ni kan för att fylla på dem igen.

Kom ihåg: du har rätt att må dåligt, men du har också rätt att må bra!

Läs mer om vad en nyfödd behöver här. 

27 kommentarer till “Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet”

  1. Hej!

    Vi kämpade med ofrivillig barnlöshet i många år. Tillslut med hjälp av många ivf försök fick vi vår dotter. Jag hade jätte svårt i början , jag var trött och försökte hela tiden spela världens lyckligaste, för det borde jag ju va eller hur. Tillslut sökte jag hjälp och det var det bästa jag gjort. Med hjälp av min psykolog rann skuldkänslorna av mig och jag kunde känna glädje men oxå sorg och frustration, allt det där som ingår lixom.
    Nu väntar jag mitt andra ivf barn och känner mig bättre förbered men fortfarande vaksam, har tex fått frågan 100 gånger ”skedde det naturligt denna gången?” , vet inte varför den frågan väcker så mycket känslor inom mig. Eller det vet jag om jag tänker efter. Inget förutom fostret i min mage har varit naturligt med vägen till min graviditet. Och så får det va, det är vårt sätt att bli gravida och vi har haft ni jäkla tur som lyckats.
    Tack för ett fint inlägg. Ska skicka den till ont anande frågvisa vänner

  2. Så viktigt inlägg. Jag hade behövt läsa det. Efter nästan 8 års barnlöshet med många missfall adopterade vi ett barn på 4 år. Ett år senare fick vi tvillingar via IVF. Man kan ju förstå så här i efterhand att var förutbestämt att bli tufft. Så mycket skuldkänslor jag har haft för att jag inte orkade med alla de här efterlängtade barnen. Om jag hade haft vett att släppa kontakt med de andra tidigare barnlösa som inte tyckte att jag skulle klaga när jag nu fått barn. Om jag istället hade klarat att ta kontakt med andra nyblivna flerbarnsföräldrar så hade jag ju förstått att vår situation var allt annat än enkel, trots vår välsignelse med tre fantastiska ungar.

    1. Kära du! Det låter verkligen jättetufft! Hoppas ni har hittat lite mer upp på banan nu… Mycket klokt råd också att byta umgänge från de barnlösa till andra småbarnsföräldrar. Men svårt förstås…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *