This post is also available in: English
Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet eller IVF är inte så lätt som man kan tro. Självklart är barnen hett efterlängtade. Men själva barnlöshetshistorien kan ibland sätta käppar i hjulet för föräldraskapsglädjen. Lina skrev häromdagen om att bli förälder när starten är svår. Två av er läsare påminde mig i kommentarerna om den speciella situation som uppstår när ett barn kommer efter lång längtan och många försök. Eller efter att ett eller flera storasyskon dött, i magen eller som nyfödda.
Läs mer om att bli förälder när starten är svår här.
Upprepade missfall eller plötslig spädbarnsdöd i magen
Jag tycker att vi talar för lite med varandra om när vägen till föräldraskapet inte går på räls. De flesta av oss berättar inte om att vi försöker få barn förrän tolv veckor gått av graviditeten. Vi vet att det finns en missfallsrisk dessförinnan, men jag upplever att många inte förstår att den är så stor som en av tio graviditeter, sannolikt eftersom att de flesta i omgivningen som fått tidiga missfall inte berättat om sin graviditet.
Efter vecka tolv känner sig många säkra på att missfallsrisken är över, och för dem som mister sitt väntade barn därefter, blir ensamheten desto större när man inte känner till att vännerna också fått missfall, fast före vecka 12 då. Löper graviditeten ännu längre, och barnet hade kunnat överleva om det fötts, talar vi inte längre om missfall, utan om plötslig spädbarnsdöd i magen. Det är en stor sorg för varje föräldrapar som drabbas.
Många som drabbas av upprepade missfall, eller plötslig spädbarnsdöd i magen, eller ofrivillig lång väntan på barn, söker sig till varandra. Ofta på internetforum, eller i föreningar. Många upplever att deras tidigare vänner, som får barn efter barn utan synbara problem, inte förstår deras situation, eller inte orkar lyssna. Det kan nog vara sant i många fall. Jag är övertygad om att den här vänta-på-barn-länge-gemenskapen räddar många från år av smärtsam ensamhet.
Från infertilitet till föräldraskap
Det jag nu tänkte skriva om är vägen därifrån. Från svårt-att-få-barn-identiteten. För när väl graviditeten är ett faktum, åtminstone efter rutinultraljudet, tycker jag det är dags att försöka ta sig ur den gemenskap som så länge gett trygghet och tillhörighet. För barnets skull och för din skull.
Du har rätt att må dåligt när du får upprepade missfall, eller är ofrivilligt barnlös, eller mister barn, födda eller ofödda. Men du har också rätt att må bra. Och dina barn har rätt att få en förälder som mår bra.
Det här är en svår uppgift. Det är en svår uppgift att börja tro på att graviditeten ska sluta lyckligt, och att du ska bli en av dem som du så länge varit avundsjuk på.
Våga sträva efter att må bra
Mitt första råd till dig som väntar barn efter en svår barnlängtan är: våga sträva efter att må bra!
De allra flesta med lång och svår barnlängtan som jag pratat med vittnar om att man inte vågar tänka att det ska gå bra. Och om man vågar tänka det, så vågar man absolut inte tänka på att det skulle kunna finnas jobbiga saker i föräldraskapet till en frisk, levande bebis. Det är som ett magiskt tänkande. Om jag tänker att det kan vara jobbigt med en kolikbebis så kanske jag får missfall som ett straff.
Lägg ned allt magiskt tänkande
Mitt andra råd är: lägg ned allt magiskt tänkande! Du kan inte orsaka ditt väntade barns död eller sjukdom genom att tänka på framtiden, varken med negativa eller positiva tankar.
Är det här svårt? Det är det mer eller mindre för alla. Be om hjälp! Har du en bra MVC-barnmorska, be henne. Eller be om remiss till MVC-psykologen. Kanske har du en terapeut sedan tidigare? Prata med dem, be dem om hjälp att våga tro på att du också ska få en liten frisk bebis.
Försök också våga träffa andra gravida i “frisk-gravida” sammanhang. Anmäl dig till en mammayogakurs, eller profylaxkurs, eller en vattengympagrupp. Prova att prata om ditt väntande barn med de här andra mammorna, och se om ni kan hitta beröringspunkter. Det är så lätt att fastna i en identitet som handlar om den svåra dåtiden. Du har lika stor rätt till en identitet som handlar om en ljus framtid. Och det är en bättre identitet för den är lättare att må bra i.
Ta emot barnet tillsammans!
När ditt barn föds: dyk ned i bebistiden tillsammans med barnets andra förälder. Om ni har den minsta möjlighet ekonomiskt: se till att ni får minst två månader tillsammans då ni är lediga på heltid. Svår barnlängtan tär på alla förhållanden, och om en av er är hemma med bebisen medan den andra jobbar är risken mycket stor att ni inte finner varandra i glädje och gemenskap igen. Om ni däremot kan finna varandra i glädjen över ert nyfödda barn har ni en bra utgångspunkt för att reparera relationen. Är det svårt att reparera relationen: be BVC-psykologen om hjälp, eller familjerådgivningen i kommunen, eller en privat parterapeut om ni har ekonomisk möjlighet.
Skippa skuldkänslorna
Det är vanligt bland föräldrar som haft en lång och svår barnlängtan att känna skuld över att man tycker bebistiden är jobbig. Gör inte det! Det är jobbigt att få en nyfödd. Det är särskilt svårt när tiden före inte varit uppbyggande och stärkande, utan tärande och sorglig. Det finns alltså ingen anledning att känna skuld över att det är tufft när bebisen skriker, eller när mjölkstockningen återkommer för fjärde gången, eller första för all del. Läs gärna Linas inlägg om när starten i föräldraskapet är svår.
Dina och din partners reserver är uttömda. Gör vad ni kan för att fylla på dem igen.
Kom ihåg: du har rätt att må dåligt, men du har också rätt att må bra!
Nu är jag inne och läser det här inlägget för kanske åttonde gången. Ett år efter att vår son kom bearbetar jag fortfarande att det gick bra! Kan inte fatta det! Efter lång tids kamp och sorg och IVF. Vågade verkligen inte tänka ens det minsta på att det skulle kunna gå bra. Vågade inte ens titta på babykläder medan jag var gravid utan gick runt de avdelningarna. När han kom var jag bara så trött och helt oförberedd och helt förvirrad.
Försökte berätta om det här på BVC men fick inget gensvar, jag önskar att jag läst det här under graviditeten och att vi hade uppmuntrats att våga hoppas av någon som förstod vad vi kom med för bagage.
Men jag vet att det också görs, några vänner blev tillsagda ”på skarpen” av sin BVC-sköterska att nu är det dags att lägga ned oron och känna hopp, gå och köp en present till barnet ihop.
Tack!
Stort grattis till er son. Vilken lycka! 🙂
Vilket bra inlägg! Tycker inte att det pratas så mycket om det här.
Själv hade jag svårt att få andra barnet och jag hade mycket skuldkänslor kring mina känslor med sekundär infertilitet. Det tog 1,5 år och 3 tidiga missfall innan mitt barn äntligen stannade kvar i magen. Hela graviditeten var jag livrädd, först för missfall och sedan för för tidig födsel/dödfött barn. Kunde inte slappna av förrän hon var född. Om jag jämför med första graviditeten så var det en enorm skillnad på rädslan och ångestnivån. Och många säger ju att det blir aldrig som förr efter ett missfall eller liknande. Den där bubblande graviditetslyckan infinner sig inte på samma sätt.
Och det är ju så lätt att börja anklaga sig själv för att vara gnällig och otacksam om man klagar på graviditeten eller första tiden med barnet. Men det kan ju så klart vara jobbigt även om man kämpat för att bli gravid!
Tack för ett bra inlägg!
Så viktigt inlägg. Jag hade behövt läsa det. Efter nästan 8 års barnlöshet med många missfall adopterade vi ett barn på 4 år. Ett år senare fick vi tvillingar via IVF. Man kan ju förstå så här i efterhand att var förutbestämt att bli tufft. Så mycket skuldkänslor jag har haft för att jag inte orkade med alla de här efterlängtade barnen. Om jag hade haft vett att släppa kontakt med de andra tidigare barnlösa som inte tyckte att jag skulle klaga när jag nu fått barn. Om jag istället hade klarat att ta kontakt med andra nyblivna flerbarnsföräldrar så hade jag ju förstått att vår situation var allt annat än enkel, trots vår välsignelse med tre fantastiska ungar.
Kära du! Det låter verkligen jättetufft! Hoppas ni har hittat lite mer upp på banan nu… Mycket klokt råd också att byta umgänge från de barnlösa till andra småbarnsföräldrar. Men svårt förstås…
Vi hade en förhållandevis enkel IVF-behandlig som tog efter två försök och jag kände direkt när vi fick positivt svar på grav testet att detta kommer gå jättebra och kände aldrig någon oro – kanske för att vägen för oss till IVF aldrig kantades av upprepade missfall – jag blev helt enkelt inte ens gravid trots idoga försök och tempmätningar och ägglossningsprov etc.
Min slitiga tid startade ganska direkt efter förlossningen istället då jag hamnade i en förlossningsdepression som bara förvärrades av skuldkänslorna att jag hade ju “bett om detta” själv. Vi hade ju gjort en IVF och fått ett friskt barn – var nu glad för det, men jag kunde inte. Jag kände mig gnällig och otacksam för att jag inte bara kunde njuta av bebistiden så som “alla andra” verkade göra. Jag märkte att jag letade fel på henne – att det var något som skulle gå att behandla så att det skulle gå över – tills jag till slut insåg att det var inget fel på henne, det var jag som behövde hjälp. Tack vare min fantastiska BVC-sköterska så fick jag det med en samtalsterapeut och veckobesök (Viktoriagården i Malmö) där jag fick träffa andra mammor i samma sits.
Troligtvis berodde det i mitt fall på amningen – så fort jag slutade amma henne (efter 9 månader) släppte nästan all ångest och jag kunde äntligen njuta av att vara mamma. När hennes lillasyster föddes tre år senare (också efter IVF – frusna embryon den gången) kände jag direkt efter förlossningen att amning inte skulle funka med henne och om det var rätt eller fel vet jag inte, jag kom ur depressionen med en gång i alla fall.
Just det att träffa andra i samma sits var en så stor hjälp och gjorde mig orädd att prata om det. Jag har aldrig dolt att jag tyckte bebis/nyföddhetstiden var jobbig och mörk – mycket för att ge andra nya mammor och pappor en chans att säga det till någon som inte bara går på om hur underbart allt är med nyfödingar. Allt är inte rosa moln med bebisar.
Hej Lotta! Tack för att du delar med dig av din berättelse! Och fint att höra att du fick så bra hjälp. Det är min erfarenhet också: det finns bra hjälp att få om man bara vågar öppna sig. Och upplevelsen av att amning ger ångest är du inte ensam om.
Ett inlägg om ångest vid amning kan man läsa här.
Hej!
Vi kämpade med ofrivillig barnlöshet i många år. Tillslut med hjälp av många ivf försök fick vi vår dotter. Jag hade jätte svårt i början , jag var trött och försökte hela tiden spela världens lyckligaste, för det borde jag ju va eller hur. Tillslut sökte jag hjälp och det var det bästa jag gjort. Med hjälp av min psykolog rann skuldkänslorna av mig och jag kunde känna glädje men oxå sorg och frustration, allt det där som ingår lixom.
Nu väntar jag mitt andra ivf barn och känner mig bättre förbered men fortfarande vaksam, har tex fått frågan 100 gånger ”skedde det naturligt denna gången?” , vet inte varför den frågan väcker så mycket känslor inom mig. Eller det vet jag om jag tänker efter. Inget förutom fostret i min mage har varit naturligt med vägen till min graviditet. Och så får det va, det är vårt sätt att bli gravida och vi har haft ni jäkla tur som lyckats.
Tack för ett fint inlägg. Ska skicka den till ont anande frågvisa vänner
Tack My för att du delar med dig. <3
Det är sant att vi pratar om det svåra med att nå hela vägen alldeles för lite. Som om det vore något att skämmas för att man inte blir gravid eller att man har mist barn längs vägen, oavsett om det är tidigt eller sent i graviditeten.
Jättedumt, för dels är det inget att skämmas över och dels så är det så mycket lättare när man vet att man inte är ensam…
Tack för ett bra inlägg! Vi miste vårt första barn i vecka 22, då förlossningen startade utan förvarning. När jag blev gravid igen var jag väldigt orolig såklart, men det gick förbi 21+3 och när 24 veckor hade passerat kände jag mig säker. Vår pojke kom i vecka 28 och var mycket sjuk i början. Han drabbades av komplikation efter komplikation (dubbelsidig pneumothorax första levnadsdygnet, en grad II-blödning, ductusproblem, svårt med syresättningen osv) När vi tagit oss hem och kommit över den pärsen (och en misslyckad amning pga läkarens okunskap) bestämde vi att han skulle bli vårt enda barn, för det ville vi inte gå igenom igen. Som tur är så har han ett oss så mycket glädje och lycka att vi ändå har vågat försöka oss på ett barn till, en liten tjej som föddes fullgången efter 12 veckors sängläge för mig. Det var jobbigt, men värt varje sekund. Hon hade kolik. Alltså, först trodde jag att jag ville ha ett barn. Sen ville jag ha ett levande barn. Sen ville jag ha ett fullgånget och friskt barn. Nu inser jag att jag älskar mina barn så mycket så det spelar ingen roll att den ena kom tidigt och inte riktigt är som alla andra barn. Det gör inte så mycket att lilla E hade kolik (även om det höll på knäcka oss), för alla har medgångar och motgångar, det är bara så att vi haft lite mer motgångar än andra. Som tur är har vi varandra och har kunnat vara hemma tillsammans länge med båda våra barn och vi är ännu optimister!
Tyvärr har många kvinnor i min närhet drabbats av just missfall, både tidiga och sena. En har haft svårt att bli gravid och en har haft upprepade missfall. Som du säger, vi måste våga prata med varandra, för man känner sig så ensam, men vi måste också våga prata om tiden åtminstone lindrar de flesta sår och att morgondagen har något nytt att bjuda på.
Tack för att du delar med dig!
Jag är nog född optimist, och det hade jag glädje av i min kamp för att bli mamma till ett friskt barn. Jag har valt att bli ensamstående mamma men eftersom jag har en underbar familj så har jag ett stort och stöttande nätverk. Det betydde så mycket när jag efter fem misslyckade inseminationer blev med barn med IVF och efter halva graviditeten fick veta att mitt barn aldrig skulle kunna leva utanför livmodern. Det svåraste jag har gjort var att avsluta den graviditeten, efter 22 veckor. Min älskade dotter levde men dog omedelbart när hon föddes. Jag bär henne alltid med mig, men smärtan kunde jag lämna bakom mig efter några månader av svår sorg. Till mångas irritation bar jag min sorg öppet, och vägrade att dölja den. Fortfarande när jag talar om min första dotter gör jag det utan att ursäkta mig. Vårt samhälle måste våga sörja de vi förlorar, utan att skämmas. Det är nämligen för de allra flesta (tror jag) det bästa sättet att sedan kunna möta glädje och lycka igen. Undantryckt sorg är den bästa grogrunden för fortsatt smärta.
Min nästa graviditet slutade i ett tidigt missfall (det var tvillingar, den gången var jag nog mest förbannad) men sen blev jag ganska fort gravid igen. Resultatet av det ligger och snusar lugnt i sin säng här intill. Hon fyllde ett år för en vecka sen och är frisk och underbar. Under den graviditeten var jag så klart orolig ibland, nojjig mest hela tiden faktiskt, men trots det mest glad och förväntansfull. Jag visste att jag hade klarat en svår förlust och kände mig stark. (För man gör ju det, klarar sig. Det känns inte så när det pågår, då tror man inte att man ska överleva, men det gör man. Vi är, precis som våra förfäder, rustade att klara de svåraste förluster.) Jag berättade om graviditeten omedelbart (håll inte tyst, det svåra med ett missfall är inte att folk vet, utan att tvingas bära det som en hemlighet samtidigt som det gör så ont), jag tog ut glädjen och lyckan i förskott. Även första gången hade jag hunnit köpa saker, och det är faktiskt inte i babysaker som smärtan sitter, det är bara saker. Så jag gladdes åt mitt kommande barn och köpte saker till henne, inredde hennes rum och pratade om henne. Det var skönt och stärkte mig. Då kunde jag prata om nojjerna och oron också. Nu är min dotter älskad av så många människor och hon har en stor härlig familj som har längtat efter henne. Förlusten av hennes storasyster är en självklar del av hennes familjehistoria som hon kommer att få veta allt om i lagom doser allteftersom hon är redo.
Tack för att du tar upp detta ämne! Som en tidigare kommentator skrev så upptäcker man hur många som är drabbade först när man själv drabbas, så ska det inte vara.
Tack för att du delar med dig!
Ja, visst är det ibland svårt att slappna av och bara vara glad. Detta med magiskt tänkande känns även igen. För mig har min tro på Gud burit hela vägen, vet inte hur jag hade behållit vett och sans annars.
För att göra en lång historia kort så blev jag grevid efter fem års ofrivillig barnlöshet, sex misslyckade ivf och en påbörjad adoptionsutredning. Ivf nr sju gick vägen (efter ett starkt bönesvar:) Graviditeten var väldigt psykiskt påfrestande. I bagaget hade jag med mig tidigare ångestproblematik och hypokondri. Jag var så rädd att något skulle hända denna dyrbara bebis. Rädslan för toxoplasmos och listeria var total, till slut levde jag praktiskt taget på ostsmörgåsar och nyponsoppa. Jag blev igångsatt av psykiska skäl. När vår son föddes släppte mycket av oron. Jag gick med i en väldigt fin mammagrupp, och som ni skriver, det underlättar mycket att umgås med mammor som inte själva har problem med vare sig oro eller tidigare ofrivillig barnlöshet.
Att vara mamma är det bästa som finns, även om det kräver en hel del tålamod:) När jag ser tillbaka så inser jag att vi var så fokuserade på att jag skulle bli gravid, att vi inte reflekterade så mycket över vad föräldraskapet skulle innebära. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle vara så fullständigt underbart, men även så urlakande haha.
Jag måste erkänna att oron fortfarande hänger kvar tll viss del. Jag har svårt att släppa taget om andningslarmet, trots att min son nu är 18 månader. Och så hamnar man lätt i google-fällan, det finns en hel del hemska historier att läsa vid bara en enkel sökning. Men ett steg i taget..
Tack för din berättelse! Vad fint att din gudstro hjälpte dig igenom den här svåra tiden i ditt liv!
Det här har jag aldrig tänkt på men nu att jag läser dina ord känner jag igen att vi har också fokuserat så mycket på att kunna bli gravida och få ett levande barn att inte ens tänkt på vad själva föräldraskapet skulle innebära. En del saker kom som en överraskning sedan.
Andningslarm har vi också kvar och jag tror att vi kommer att ha det ett tag till. Jag behöver det fortfarande trots att sonen är redan 8 månader.
Tack för det här inlägget! På så många plan har vi svårt att blotta smärtorna för varandra, och detta med sorgsen barnalängtan är det som berör mig djupast. Jag anar att du med att lämna “svårt-att-få-barn-identiteten” menar att nyorientera sig för att kunna välkomna sitt barn i glädje och utan bitter biton? Ändå hör jag till dem som medvetet ser till att behålla den identiteten, just för att jag ser att det hjälper dem som är mitt i kampen att hitta hopp. Så många “glömmer” eller nämner aldrig sin tidigare barnlöshet, och jag tror det bidrar till att de längtande känner ensamhet och utanförskap. Så jag vill behålla “svårt-att-få-barn-identiteten” på ett plan, eftersom jag ser att det hjälper andra och även eftersom jag har en romanfigur som jag inte vill släppa relationen till. I barnlöshetsromanen jag skrev när jag hade hittat vägen ut ur den ledsna längtansbubblan. Och bortom den bubblan finns en tacksamhet som aldrig tar slut, och som jag tror marinerar barnen i familjekärleken. “Tänk att vi fick varandra”.
Vad fint och klokt skrivet! Du tolkade mig alldeles rätt ang identitet.
Så bra 🙂
Jag kom att tänka på något som min mycket kloka barnmorska sa när jag efter mycket längtan och kamp var gravid. Hon frågade om jag hade börjat förbereda något för barnet och jag sa att jag inte riktigt vågade glädjas. Då svarade hon “men om det skulle gå illa så kommer du att ha förlorat barnet OCH dessutom förlorat glädjen och förväntan”. Det fick mig att mer försöka våga glädjen trots att rädslan att förlora fanns så nära.
Vilken klok barnmorska!
Det är mycket om de svåra delarna av graviditet som det talas för lite om. Vi gjorde en sen abort pga ryggmärgsbråck och stora hjärnskador förra året. Vi hade en bra terapeut och vet att vi gjorde rätt val. Men det är ändå mycket, mycket skambelagt, detta att välja bort ett barn. Vi har bestämt oss för att aldrig mörka det barnet. Vi räknar med honom när någon frågar hur många barn vi har, och vi berättar vad vi har gått igenom. Hittills har vi bara fått reaktioner av typen att vi gjorde rätt val (särskilt av föräldrar till allvarligt multihandikappade barn), och att folk börjar berätta om sin egen krokiga fertilitetshistoria. Det är då man förstår hur många det är som själva har haft en svår väg. Även de som till synes får barn efter barn utan problem. Så kanske ska vi sluta dela upp oss i grupper av “lätta” och “svåra”. Kanske ska vi prata med alla om sånt här, inte bara med personer vi antar tillhör vår egen kategori? För kategorierna är nog inte så svartvita som vi tror.
Tack för din berättelse också! Vad modiga ni är som delar med er!
Jag känner igen mycket av det du beskriver. När vi förlorade vår son och jag försökte hitta andra med samma tragedi blev jag helt chockad över att hur många föräldrar finns som har mist ett barn antingen i magen eller efter födseln. Något som plötsligt spädbarnsdöd i magen har jag aldrig hört om innan, men när det drabbade oss fick jag se att det är så många drabbade finns runt omkring och det gäller samma sak med ofrivillig barnlöshet. Människor bara inte pratar om det. Fast det behövs och jag är alltid glad när ämnen tas upp i medierna eller på bloggar som t.ex. här nu.
Vi pratar också om vårt första barn som vårt barn. Jag känner mig som en tvåbarnsmamma och om någon frågar hur många barn vi har säger jag två, ett i himlen och ett här på jorden.
Det är självklart man har rätt till att må bra, och det också är självklart att detta inte är så lätt. Men alla försöker ändå.
Jag kan hålla med Sara som skriver att “den där bubblande graviditetslyckan infinner sig inte på samma sätt”. Trots vår långa längtan efter barn och förlusten av vår första son kunde jag glädjas under båda mina graviditeter. Jag älskade vara gravid och längtar efter att kunna vänta barn igen (chansen är liten tyvärr).
Första gången hade jag den där bubblande lyckan, men inte på andra gången. Då har jag redan upplevt att ett barn kan dö i magen i vecka 36 och trots att risken var väldigt liten att detta händer igen, gick inte släppa tanken. Det är nästan omöjligt. Jag har träffat många “änglamammor” och ingen av de har klarat det. Alla som jag känner till upplevde den graviditeten som väldigt svår och fylld med rädsla.
Lyckan var mycket mer försiktig även för mig andra gången och mer som en “tyst” lycka som gick hela tiden hand i hand med oron. Och denna oro är så svårt att “ta bort” hur mycket än man vill.
Vid andra graviditeten fick jag jättemycket hjälpa av specmödravården på SÖS där jag hade en underbar barnmorska och fick träffa underbar personal som tog min oro på allvar och kollade upp mig och bebisen så snabbt något inte kändes bra. Deras hjälp och stöd och att de lyssnade på mig hjälpte fruktansvärt mycket att kunna hantera min rädsla under graviditeten.
Vid första graviditeten hade jag en bm som nonchalerade min oro flera gånger och till slut dog barnet. Jag vet inte vad skulle hänt om hon lyssnade på mig lika mycket som de gjorde på SÖS, kanske vår son skulle fortfarande leva, jag vet inte…, vi fick aldrig svar på varför han inte fick leva.
Jag tror att trots svåra historier i bakgrunden försöker alla njuta sin graviditet och glädjas så mycket det går. Att tro kan man oftast inte förrän man har en levande bebis i famnen. Men att hoppas kan man och jag tror att alla gör det trots svåra förluster eller långa längtan.
Tack för att du delade med dig av din berättelse Timea! Och underbart att höra om att specialistmödravården på SÖS gav dig så bra hjälp!