Hem Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet

Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet

This post is also available in: English

Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet eller IVF är inte så lätt som man kan tro. Självklart är barnen hett efterlängtade. Men själva barnlöshetshistorien kan ibland sätta käppar i hjulet för föräldraskapsglädjen. Lina skrev häromdagen om att bli förälder när starten är svår. Två av er läsare påminde mig i kommentarerna om den speciella situation som uppstår när ett barn kommer efter lång längtan och många försök. Eller efter att ett eller flera storasyskon dött, i magen eller som nyfödda.

Läs mer om att bli förälder när starten är svår här. 

Upprepade missfall eller plötslig spädbarnsdöd i magen

Jag tycker att vi talar för lite med varandra om när vägen till föräldraskapet inte går på räls. De flesta av oss berättar inte om att vi försöker få barn förrän tolv veckor gått av graviditeten. Vi vet att det finns en missfallsrisk dessförinnan, men jag upplever att många inte förstår att den är så stor som en av tio graviditeter, sannolikt eftersom att de flesta i omgivningen som fått tidiga missfall inte berättat om sin graviditet.

Efter vecka tolv känner sig många säkra på att missfallsrisken är över, och för dem som mister sitt väntade barn därefter, blir ensamheten desto större när man inte känner till att vännerna också fått missfall, fast före vecka 12 då. Löper graviditeten ännu längre, och barnet hade kunnat överleva om det fötts, talar vi inte längre om missfall, utan om plötslig spädbarnsdöd i magen. Det är en stor sorg för varje föräldrapar som drabbas.

Många som drabbas av upprepade missfall, eller plötslig spädbarnsdöd i magen, eller ofrivillig lång väntan på barn, söker sig till varandra. Ofta på internetforum, eller i föreningar. Många upplever att deras tidigare vänner, som får barn efter barn utan synbara problem, inte förstår deras situation, eller inte orkar lyssna. Det kan nog vara sant i många fall. Jag är övertygad om att den här vänta-på-barn-länge-gemenskapen räddar många från år av smärtsam ensamhet.

Från infertilitet till föräldraskap

Det jag nu tänkte skriva om är vägen därifrån. Från svårt-att-få-barn-identiteten. För när väl graviditeten är ett faktum, åtminstone efter rutinultraljudet, tycker jag det är dags att försöka ta sig ur den gemenskap som så länge gett trygghet och tillhörighet. För barnets skull och för din skull.

Du har rätt att må dåligt när du får upprepade missfall, eller är ofrivilligt barnlös, eller mister barn, födda eller ofödda. Men du har också rätt att må bra. Och dina barn har rätt att få en förälder som mår bra.

Det här är en svår uppgift. Det är en svår uppgift att börja tro på att graviditeten ska sluta lyckligt, och att du ska bli en av dem som du så länge varit avundsjuk på.

Våga sträva efter att må bra

Mitt första råd till dig som väntar barn efter en svår barnlängtan är: våga sträva efter att må bra!

De allra flesta med lång och svår barnlängtan som jag pratat med vittnar om att man inte vågar tänka att det ska gå bra. Och om man vågar tänka det, så vågar man absolut inte tänka på att det skulle kunna finnas jobbiga saker i föräldraskapet till en frisk, levande bebis. Det är som ett magiskt tänkande. Om jag tänker att det kan vara jobbigt med en kolikbebis så kanske jag får missfall som ett straff.

Lägg ned allt magiskt tänkande

Mitt andra råd är: lägg ned allt magiskt tänkande! Du kan inte orsaka ditt väntade barns död eller sjukdom genom att tänka på framtiden, varken med negativa eller positiva tankar.

Är det här svårt? Det är det mer eller mindre för alla. Be om hjälp! Har du en bra MVC-barnmorska, be henne. Eller be om remiss till MVC-psykologen. Kanske har du en terapeut sedan tidigare? Prata med dem, be dem om hjälp att våga tro på att du också ska få en liten frisk bebis.

Försök också våga träffa andra gravida i “frisk-gravida” sammanhang. Anmäl dig till en mammayogakurs, eller profylaxkurs, eller en vattengympagrupp. Prova att prata om ditt väntande barn med de här andra mammorna, och se om ni kan hitta beröringspunkter. Det är så lätt att fastna i en identitet som handlar om den svåra dåtiden. Du har lika stor rätt till en identitet som handlar om en ljus framtid. Och det är en bättre identitet för den är lättare att må bra i.

Ta emot barnet tillsammans!

När ditt barn föds: dyk ned i bebistiden tillsammans med barnets andra förälder. Om ni har den minsta möjlighet ekonomiskt: se till att ni får minst två månader tillsammans då ni är lediga på heltid. Svår barnlängtan tär på alla förhållanden, och om en av er är hemma med bebisen medan den andra jobbar är risken mycket stor att ni inte finner varandra i glädje och gemenskap igen. Om ni däremot kan finna varandra i glädjen över ert nyfödda barn har ni en bra utgångspunkt för att reparera relationen. Är det svårt att reparera relationen: be BVC-psykologen om hjälp, eller familjerådgivningen i kommunen, eller en privat parterapeut om ni har ekonomisk möjlighet.

Skippa skuldkänslorna

Det är vanligt bland föräldrar som haft en lång och svår barnlängtan att känna skuld över att man tycker bebistiden är jobbig. Gör inte det! Det är jobbigt att få en nyfödd. Det är särskilt svårt när tiden före inte varit uppbyggande och stärkande, utan tärande och sorglig. Det finns alltså ingen anledning att känna skuld över att det är tufft när bebisen skriker, eller när mjölkstockningen återkommer för fjärde gången, eller första för all del. Läs gärna Linas inlägg om när starten i föräldraskapet är svår.

Dina och din partners reserver är uttömda. Gör vad ni kan för att fylla på dem igen.

Kom ihåg: du har rätt att må dåligt, men du har också rätt att må bra!

Läs mer om vad en nyfödd behöver här. 

27 kommentarer till “Att få en bebis efter ofrivillig barnlöshet”

  1. Vi hade en förhållandevis enkel IVF-behandlig som tog efter två försök och jag kände direkt när vi fick positivt svar på grav testet att detta kommer gå jättebra och kände aldrig någon oro – kanske för att vägen för oss till IVF aldrig kantades av upprepade missfall – jag blev helt enkelt inte ens gravid trots idoga försök och tempmätningar och ägglossningsprov etc.

    Min slitiga tid startade ganska direkt efter förlossningen istället då jag hamnade i en förlossningsdepression som bara förvärrades av skuldkänslorna att jag hade ju “bett om detta” själv. Vi hade ju gjort en IVF och fått ett friskt barn – var nu glad för det, men jag kunde inte. Jag kände mig gnällig och otacksam för att jag inte bara kunde njuta av bebistiden så som “alla andra” verkade göra. Jag märkte att jag letade fel på henne – att det var något som skulle gå att behandla så att det skulle gå över – tills jag till slut insåg att det var inget fel på henne, det var jag som behövde hjälp. Tack vare min fantastiska BVC-sköterska så fick jag det med en samtalsterapeut och veckobesök (Viktoriagården i Malmö) där jag fick träffa andra mammor i samma sits.

    Troligtvis berodde det i mitt fall på amningen – så fort jag slutade amma henne (efter 9 månader) släppte nästan all ångest och jag kunde äntligen njuta av att vara mamma. När hennes lillasyster föddes tre år senare (också efter IVF – frusna embryon den gången) kände jag direkt efter förlossningen att amning inte skulle funka med henne och om det var rätt eller fel vet jag inte, jag kom ur depressionen med en gång i alla fall.

    Just det att träffa andra i samma sits var en så stor hjälp och gjorde mig orädd att prata om det. Jag har aldrig dolt att jag tyckte bebis/nyföddhetstiden var jobbig och mörk – mycket för att ge andra nya mammor och pappor en chans att säga det till någon som inte bara går på om hur underbart allt är med nyfödingar. Allt är inte rosa moln med bebisar.

  2. Det här inlägget får mig osökt att tänka på min son, vår första tid tillsammans & en amning som inte fungerade.

    Första tiden var kantad av att jag var stressad, mådde pga livmoderinflammation, inte fysiskt bra. Dessutom var den långt gången trots att vi var var kvar på sjukhuset & när den upptäcktes var det dag 6 på sjukhuset, jag hade sagt till varje dag, men “nej, det är bara amningen som börjar komma igång & därför du har frossa & känner dig konstig”
    Ett CRP på 417. Hade kunnat förebyggas om de kollat mig också när de ändå hade min son under uppsikt pga tidig vattenavgång.

    Starten blev också svår när vi fick beskedet att vår son har en medfödd sjukdom som kan vara livshotande.

    Nu i efterhand när jag ser tillbaka på hur vi blev behandlade under vår sjukshusperiod & vår första tid som familj & nyblivna föräldrar önskar jag att någon, främst sjukhuspersonal eller vår BVC-sköterska hade kunnat prata med mig om att amningen i sånna här fall kan bli påverkad & inte fungera just pågrund av den omtumlade starten.
    Stressad, kroppsligt & psykiskt i en bubbla.
    Nu i efterhand har jag själv förstått att det är inte konstigt att jag mådde som jag mådde & mår än idag. Jag ÖNSKAR att jag kunnat ha den insikten redan då. Att jag kunde fått hjälp med den insikten & inte klarat av allt själv.
    Tur att jag hade mina vänner när det brast med information från annat håll.

    Ett enkelt: “din amning kan vara påverkad av er tuffa start & det kan vara därför du inte producerar så det räcker” och inte ” jo men försök & amma ditt barn, det är bäst för honom”

    Det sistnämnda var ju det jag ville över allt annat. Men ibland tar det stopp.
    Man lär sig så länge man lever.
    Genom vår tuffa start är jag väl rustad inför ett framtida syskon.

    Oj, vad långt det blev. Men jag önskar ni skulle kunna skriva om när starten som ny familj inte blir som “alla andra” sådär mysig o go.
    När allt runt omkring vänds upp & ner. När allt inte fungerar. När man inte mår bra. Att man kan få hjälp. För det är inte så svårt att “glida igenom” BVCs test om bl.a. Förlossningsdepression.
    Det var något jag gjorde. Gled igenom. Ytterligare en gång.
    Ingen förlossningsdepression, men likväl en depression.
    Idag får jag hjälp. Men jag har klart mycket själv under en lång tid, alldeles för länge.

    Med ett sånt inlägg kanske någon som läser kan få hjälp i tid & inte “glider igenom”.

    Om det kan hjälpa iallafall en mamma eller pappa där ute. Det är den hjälpen jag hade viljat ha. Om jag läst något liknande när jag varit mitt i, hade jag kanske inte gått så länge utan rätt hjälp.

    Tack för en givande & informativ blogg!

    Mvh Hanna

    1. Hej Hanna och tack för att du delar med dig! Här finns ett inledande inlägg om när starten är svår. Som Cecilia skriver kommer snart ett inlägg om depression hos föräldrar, hur det påverkar övriga familjen och vad man kan göra om man misstänker att man är deprimerad.

  3. Det är sant att vi pratar om det svåra med att nå hela vägen alldeles för lite. Som om det vore något att skämmas för att man inte blir gravid eller att man har mist barn längs vägen, oavsett om det är tidigt eller sent i graviditeten.
    Jättedumt, för dels är det inget att skämmas över och dels så är det så mycket lättare när man vet att man inte är ensam…

  4. Tack för ett bra inlägg! Vi miste vårt första barn i vecka 22, då förlossningen startade utan förvarning. När jag blev gravid igen var jag väldigt orolig såklart, men det gick förbi 21+3 och när 24 veckor hade passerat kände jag mig säker. Vår pojke kom i vecka 28 och var mycket sjuk i början. Han drabbades av komplikation efter komplikation (dubbelsidig pneumothorax första levnadsdygnet, en grad II-blödning, ductusproblem, svårt med syresättningen osv) När vi tagit oss hem och kommit över den pärsen (och en misslyckad amning pga läkarens okunskap) bestämde vi att han skulle bli vårt enda barn, för det ville vi inte gå igenom igen. Som tur är så har han ett oss så mycket glädje och lycka att vi ändå har vågat försöka oss på ett barn till, en liten tjej som föddes fullgången efter 12 veckors sängläge för mig. Det var jobbigt, men värt varje sekund. Hon hade kolik. Alltså, först trodde jag att jag ville ha ett barn. Sen ville jag ha ett levande barn. Sen ville jag ha ett fullgånget och friskt barn. Nu inser jag att jag älskar mina barn så mycket så det spelar ingen roll att den ena kom tidigt och inte riktigt är som alla andra barn. Det gör inte så mycket att lilla E hade kolik (även om det höll på knäcka oss), för alla har medgångar och motgångar, det är bara så att vi haft lite mer motgångar än andra. Som tur är har vi varandra och har kunnat vara hemma tillsammans länge med båda våra barn och vi är ännu optimister!

    Tyvärr har många kvinnor i min närhet drabbats av just missfall, både tidiga och sena. En har haft svårt att bli gravid och en har haft upprepade missfall. Som du säger, vi måste våga prata med varandra, för man känner sig så ensam, men vi måste också våga prata om tiden åtminstone lindrar de flesta sår och att morgondagen har något nytt att bjuda på.

  5. Jag är nog född optimist, och det hade jag glädje av i min kamp för att bli mamma till ett friskt barn. Jag har valt att bli ensamstående mamma men eftersom jag har en underbar familj så har jag ett stort och stöttande nätverk. Det betydde så mycket när jag efter fem misslyckade inseminationer blev med barn med IVF och efter halva graviditeten fick veta att mitt barn aldrig skulle kunna leva utanför livmodern. Det svåraste jag har gjort var att avsluta den graviditeten, efter 22 veckor. Min älskade dotter levde men dog omedelbart när hon föddes. Jag bär henne alltid med mig, men smärtan kunde jag lämna bakom mig efter några månader av svår sorg. Till mångas irritation bar jag min sorg öppet, och vägrade att dölja den. Fortfarande när jag talar om min första dotter gör jag det utan att ursäkta mig. Vårt samhälle måste våga sörja de vi förlorar, utan att skämmas. Det är nämligen för de allra flesta (tror jag) det bästa sättet att sedan kunna möta glädje och lycka igen. Undantryckt sorg är den bästa grogrunden för fortsatt smärta.

    Min nästa graviditet slutade i ett tidigt missfall (det var tvillingar, den gången var jag nog mest förbannad) men sen blev jag ganska fort gravid igen. Resultatet av det ligger och snusar lugnt i sin säng här intill. Hon fyllde ett år för en vecka sen och är frisk och underbar. Under den graviditeten var jag så klart orolig ibland, nojjig mest hela tiden faktiskt, men trots det mest glad och förväntansfull. Jag visste att jag hade klarat en svår förlust och kände mig stark. (För man gör ju det, klarar sig. Det känns inte så när det pågår, då tror man inte att man ska överleva, men det gör man. Vi är, precis som våra förfäder, rustade att klara de svåraste förluster.) Jag berättade om graviditeten omedelbart (håll inte tyst, det svåra med ett missfall är inte att folk vet, utan att tvingas bära det som en hemlighet samtidigt som det gör så ont), jag tog ut glädjen och lyckan i förskott. Även första gången hade jag hunnit köpa saker, och det är faktiskt inte i babysaker som smärtan sitter, det är bara saker. Så jag gladdes åt mitt kommande barn och köpte saker till henne, inredde hennes rum och pratade om henne. Det var skönt och stärkte mig. Då kunde jag prata om nojjerna och oron också. Nu är min dotter älskad av så många människor och hon har en stor härlig familj som har längtat efter henne. Förlusten av hennes storasyster är en självklar del av hennes familjehistoria som hon kommer att få veta allt om i lagom doser allteftersom hon är redo.

    Tack för att du tar upp detta ämne! Som en tidigare kommentator skrev så upptäcker man hur många som är drabbade först när man själv drabbas, så ska det inte vara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *