This post is also available in: English
Depression är en vanlig sjukdom och om man har en depression som nybliven förälder kan den kallas förlossningsdepression. Vid en förlossningsdepression är det extra viktigt att söka snabb vård eftersom man har ett barn att ta hand om och depressionen kan ha svårare att självläka när man inte får sova.
Symtom vid förlossningsdepression
Symtomen vid förlossningsdepression är samma som vid annan depression: energilöshet, nedstämdhet, svårighet att känna glädje, koncentrationssvårigheter, ångest och sömnsvårigheter. Vid djupare depressioner kan man plågas svårt av skuldkänslor och värdelöshetskänslor, som kan bli så starka att livet inte känns värt att leva.
Svårt att knyta an till barnet
Speciellt vid förlossningsdepression är att det kan vara svårt att knyta an till barnet och känna glädje över att ha blivit förälder. Kärleken till barnet kan låta vänta på sig tills depressionen läkt ut. Innan man har förstått att man har en depression leder detta ofta till svåra skuldkänslor. Men det är inget att känna skuld eller skam över, det är depressionssjukdomen som fungerar på det viset. När du blivit frisk från depressionen kommer ni att kunna knyta an till varandra utan hinder.
Boktips: Nödrop från lyckobubblan av Johanna Stenius
Baby blues eller tredagarsgråten
Det är väldigt vanligt att bli känslosam, nedstämd, och ha lätt till gråten några dagar efter förlossningen. Det kallas baby blues, eller tredagarsgråten. Baby blues ska bli bättre inom några dagar. Blir det i stället sämre och sämre för varje dag i mer än 1-2 veckor kan det vara en depression under utveckling.
Förlossningsdepression hos pappor och icke-födande mammor
Även pappor och icke-födande mammor kan få depressoion som nyblivna föräldrar. Det är inte svårt att förstå eftersom depressioner är vanliga under hela livet. Stark stress, som att få ett barn, kan öka risken att gå in i en depression. Det är lika viktigt för den icke-födande föräldern att få behandling för depression som för den födande föräldern.
Depression under graviditeten
5-10% av alla gravida har en depression redan under graviditeten. Det kan vara svårt att skilja lätta eller måttliga depressionssymtom från gravidsymtom, men är du osäker, sök vårdcentralsläkare eller psykolog för bedömning.
Hjälp vid depression
Det finns mycket effektiv behandling vid depression. Hopplöshetskänslor, skamkänslor och mindervärdeskänslor hör till sjukdomen, låt inte dem hindra dig från att söka hjälp.
BVC-sköterskan är en bra första kontakt vid lättare eller måttliga depressioner. Vänta inte tills hon frågar när barnet är 2 månader – berätta själv vad du tänker. Vårdcentralen är ett annat bra alternativ.
Om depressionen är svårare, med svår ångest, svåra sömnsvårigheter eller självmordstankar – sök hjälp direkt via akutpsykiatrin. Kontaktuppgifter finns på 1177.se. I många landsting finns ett akuttelefonnummer dit du kan ringa för råd.
Är du eller någon nära dig så svårt nedstämd att du tänker att det nog vore bäst för din familj att du tog ditt liv är depressionen så svår att du ska ta dig direkt till psykakuten.
KBT mot förlossningsdepression
Vid lätt till måttlig depression är psykologisk behandling i form av KBT förstahandsval ensamt eller tillsammans med läkemedel. Ett lätt sätt att få tillgång till KBT är via Internetpsykiatri.
Antidepressiva (SSRI) vid graviditet och förlossningsdepression
Antidepressiva läkemedel av typen SSRI, exempelvis Sertralin, har god effekt vid depression. Många är tveksamma till att ta SSRI under graviditet och amning av rädsla för att orsaka biverkningar hos barnet. Det är en rädsla som skadar mer än den hjälper.
Man vet att SSRI under graviditet är en säker läkemedelsbehandling. Med vissa preparat finns en viss risk för skakighet och lågt blodsocker efter förlossningen, men det är övergående.
Man vet också att SSRI under amning är en säker läkemedelsbehandling.
Sömn vid förlossningsdepression
Vid alla depressioner är sömnen viktig för återhämtning och läkning. Man får ofta svårt att somna av depressionen, och har man en bebis hemma kan det vara mycket svårt att få till bra sömn.
Här gäller det att prioritera och organisera. Finns det en icke-deprimerad förälder är det mycket bra om den föräldern kan ta hand om nätterna. Finns det inte, engagera nätverket – mor/farföräldrar eller vänner. Be om hjälp.
Sömnmedel kan också vara nödvändigt i de mer akuta faserna av depressionen. Be om en variant som inte är beroendeframkallande. Sov inte i samma säng som barnet när du tagit sömnmedel.
Sjukskrivning vid förlossningsdepression
Vid en förlossningsdepression är det ofta så att man inte orkar ta hand om barnet själv, och att man behöver sova om nätterna. Då behöver man bli sjukskriven från sin föräldraledighet så att någon annan (oftast den andra föräldern) kan gå in och vara föräldraledig. Be vårdcentralsläkaren om sjukskrivning samtidigt som du ber om behandling och hjälp.
Slutligen:
Livet som nybliven förälder kan vara stundtals svårt, nytt och omtumlande, men det ska inte kännas mestadels tungt och hopplöst. Då behöver du söka hjälp – för din och barnets skull.
Läs mer:
Läs mer om du känner dig som en dålig mamma
Läs mer om spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?
Läs mer om kolik hos spädbarn – magdroppar, akupunktur, vad hjälper?
Läs om D-mer – ångest av amning
Läs om föräldraskap vid borderline
Läs Agnes Wold om att ge råd till nyblivna föräldrar
Tack, det ska jag göra.
Hej, tack för toppenbra blogg!
Jag är mitt uppe i en tuff start just nu. Min son blir 1 månad i morgon och allt är skit. Jag bara gråter och vet inte hur vi ska få ihop det. Är rädd för att jag har fått en depression och att jag inte klarar av att ge honom det han behöver. Hoppas det är ok att jag frågar här och ska försöka fatta mig kort.
Efter en jobbig förlossning kom vi hem med vårt lilla knyte och allt var bra. Jag fick svår babyblues men tyckte det gick över hyfsat. Men amningen är svinjobbig och jag oroar mig för om jag gör rätt etc. Har inte fått gå i någon skola och skulle vilja få bekräftelse på att vi gör rätt. När ska man byta bröst? Ligger han rätt? Får han i sig av den feta mjölken, etc. Ringer amningsmottagningen två ggr men de ringer aldrig upp.
Han ammar i 1,5 h i sträck och efter 30 min vill han ha igen. Känns som om han aldrig är nöjd. Mycket gnäll.
Men han går upp i vikt. Dock på “fel” kurva.
Vid besök på BVC säger de först: han kommer kanske ligga på den här kurvan, ingen av er föräldrar är ju speciellt stora. Men sen, när vi pratar om att amningen inte känns bra får jag förslag att amma 15 min på varje bröst och sen ge ersättning efter varje mål och mata var tredje timme. Ok, vi provar. Går fint första gången. Andra gången tvärnit. Skriker och gråter hysteriskt och vägrar ta flaskan. Tröstar, ger bröstet, provar vid nästa mål. Samma sak. Och vid nästa. Och dagen efter. Och då har han ätit både ersättning och bröstmjölk tidigare ur samma flaska med god aptit.
Pratar m BVC som då säger att han nog har mjölkproteinallergi och att jag ska utesluta all mjölk.
Senare på dagen (i går) började han få ont i magen. Nästan ett dygn efter att han åt ersättning. Skrek, grät, hade svårt att bajsa, sov dåligt, pruttade bara. Fortsatt i viss mån i dag men han har sovit på promenad i vagnen och ätit med god aptit.
Vi har provat Windi en gång med bra resultat.
Min fråga är nu om man kan säga så enkelt att det är allergi? Känns som att alla får rådet att utesluta mjölk väldigt lättvindigt. Är ett stoooort projekt för mig så vill inte göra något i “onödan”, eftersom jag mår dåligt redan av omställningen.
Vad kan det bero på att han helt plötsligt inte tog flaskan m ersättning?
Jag sitter här med ömma bröstvårtor, ont i utsidan av ena bröstet, frossa och allmän olustkänsla och smärta i huvudet, axlar och som strålar ner i armarna. Hade nyss ingen ork att lyfta upp honom. Vad kan det vara?
Mycket spritt inlägg här men vet inte var jag ska vända mig.
Ska tillägga att jag bara gråter hela tiden och har svårt att veta hur/vad jag ska göra. Inte bra detta.
Stor kram!
Två konkreta tips:
1. Gå till vårdcentralen idag och säg att du är rädd att du har en depression. Du bör få en bedömning av om det kan vara så och förslag till behandling. Behandling kan vara samtalsstöd, regelrätt psykoterapi och/eller läkemedelsbehandling. Kombinationer av behandlingar, t ex både samtalsstöd och läkemedel är bra och smart.
2. Ring en hjälpmamma från Amningshjälpen för att få stöd i amningen. Du kan hitta en lista på http://www.amningshjalpen.se
Angående komjölksproteinallergi så förstår jag inte riktigt varför man trodde på det från början. Det låter inte som det du behöver mest just nu är dietrestriktioner. Om barnet följer sin kurva (vilken det än är) så växer barnet bra!
Slutligen: sök hjälp! Du behöver det för att må bättre. Du har rätt att må bättre än så här. Och alla möjligheter att göra det med stöd och hjälp på vägen. Kram!
Jo, en sak till: om du har en depression och inte orkar ta hand om dig och bebisen på ett tillräckligt bra sätt kan du bli sjukskriven från föräldraledigheten. Då kan barnets andra förälder eller annan närstående ta föräldrapenning och vara huvudansvarig för bebisen. Om du har en depression rekommenderar jag detta och att ditt bebisansvar till en början blir amning (om du vill fortsätta) och en timmes dagligt gos, ramsor och sång med bebis. Allt övrigt till annan vuxen. Till en början.
Tack för svar och råd. Har en tid inbokad på BVC för samtal om depression men ska se om jag kan få en tidigare. Ang komjölksproteinallergin så baserades det på hans svaga viktuppgång (vägde 4120 vid födseln, 42+1 igångsättning, EDA, dropp och sugklocka. Rasade till 3700 men jobbar sig uppåt. V 3 veckor passerat födselvikten. 4 veckor 4460. Följer den kurvan han trillade ner till jättefint, men inte födselviktskurvan) och att han varit strulig m amningen.
Men samma BVC-sköterska ringde i morse och ville skicka oss till barnakuten eftersom han har haft ont i magen och kräkts typ en gång under helgen. För att utreda att det inte är något fel på “uppkopplingen” mellan magsäck och tarm. Men min magkänsla säger mig att det är onödigt och jag stod på mig att vi ska få komma in och väga först, och sen se. Kände att jag ska börja lita på min magkänsla, och om det är så att han inte har gått upp något mer, ja då åker vi in. Men jag har ju en del annat att ta tag i, och har ingen lust att spendera en dag på barnakuten i “onödan”. Rätt eller fel tänkt av mig?
Lita på din magkänsla! Han behöver INTE följa födelseviktkurvan. Bebisar byter mycket ofta kurva första veckorna.
Som enastående mamma har jag känt mig maktlös o så fruktansvärt ensam i allt. Oförstående mamma och envis till tusen om att ja kan själv. Redan på BB bad jag om hjälp- de ringde personligen upp en bvc nära mig o “lämnade över” mig o det kändes bra! Tråkigt nog så förstod inte bvc ssk att jag verkligen var helt ensam o behövde hennes stöd o råd. När jag inte fått mer än 2 timmars sammanhängande sömn om nätter under 4 månaders tid, där jag knappt åt eller kunde komma ihåg mina bvc tider tog fel datum o tid o sluddrade och grät om vartannat. Inte ens då såg bvc mig, utan det var hennes vikarie som jag begärde o få komma i kontakt med barnpsykologen. O det var starten på min mardröms resa! Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen o hade ingen omkring mig som ville hjälpa, så psykologen gjorde en omsorgsanmälan till socialen då jag beskrev att min stubin blev kortare o kortare o att jag tagit upp rökningen igen. Hon ville att jag skulle få hjälp o stöttning i min föräldraroll o vara ett stöd där bvc inte stöttade. Jätte bra kände jag, nu ska jag få hjälp! Istället gjordes en djupdykning i min anknytningsstil, mina psykiatri journaler begärdes in och vi blev observerade under 2 dagar på vardera 4 timmar om hur jag samspelade med min dotter. Jag var trött, utmattad, rädd o vilse i min föräldrarroll o var så glad för hjälpen jag skulle få att jag var öppen med allt o kände mig bekväm o prata om mina känslor som jag har så svårt för. “Ibland har man lust o slänga ut ungen genom fönstret” vet jag att jag sa skämtsamt- för det känns så men man gör ju inte det! Bvc sa vid första mötet att det var ok o gå ut o andas på balkongen när det blev för mycket bara jag lagt ifrån mig barnet på ett säkert sätt, förslagsvis i spjälsängen. Detta tolkades av socialen och då tänker jag kalla dessa soc. tanter för självutnämnda barnexperter, att jag övergav mitt barn och att jag inte kunde knyta an! Det hela blev så fel o när utredningen var klar 4 månader senare, hade de hotat o ta mitt barn ifrån mig, skicka oss till ett mödrahem eller frivilligt bo i en jourfamilj o där fick vi bo i en månad. Utredningen som gjorde är det så många fel i o som verkligen sänkte mitt redan dåliga förtroende som förälder. Barnet var sent utvecklad i talet (7 månader gammalt) det var fel att jag ammade- det syntes att vi ammade mycket sa dem då hon sög mest på maten. För att slingra mig undan denna bevakning o ständiga klagan på hur jag skulle vara så fick ja hålla tyst om mina känslor o bara prata om hanterliga situationer. Jag samlade även mod till mig o besökte en speciell avdelning på sjukhuset med ett team av barnsjuksköterska, barnläkare, logopeder och sjukgymnaster för att de skulle göra en observation som kunde motbevisa socialens utredning. Mycket riktigt så hade de inget att anmärka på inte ens min föräldrarstil, jag behövde bara för höra att det jag gör är bra o att jag duger! Det e bra nu men det var en pärs som jag inte önskar någon o tyvärr blev allt så fel det kunde bli när ja bara behövde få sova ikapp mig lite! Tack för en jättebra blogg!!
Vilken fruktansvärd tid det måste ha varit för dig! Otroligt modigt och superkompetent av dig att söka hjälp, och när du inte fick den där du först letat, söka vidare tills du fick det du behövde! Jag hoppas du och ditt barn har det lättare nu.
Tack för superintresassant artilkel.
Åh, skönt att läsa detta. Har en dotter på 4 mån och min baby blues gick aldrig över men nu har jag fått olika sorters hjälp och hoppas på att det ska bli bättre. Allt det psykiska kan vara så sjukt jobbigt.
Vill även berätta att det ju faktiskt finns ganska stora individuella skillnader som gör att allt inte funkar på alla. Som när Elin skriver att snitt och EDA etc påverkar anknytningen… Jag har haft stora problem med anknytningen men insåg efter några månader att det berodde på amningen – jag tvingade mig att amma eftersom det gick så bra fysiskt trots att jag inte tyckte om det psykiskt och när jag slutade amma när dottern var 3 mån så var det som om en stor sten lättade från hjärtat. Tycker fortfarande inte att jag har en bra anknytning men tusen ggr bättre nu än när jag ammade.
Jag födde även med planerat snitt pga vaginalförlossningsfobi och det är det bästa valet jag gjort och när dottern kom var allt väldigt bra och tiden på BB var ljuvlig, det var senare som amning och baby blues satte käppar i hjulet för oss. Är övertygad om att en vaginal förlossning hade gjort mer skada i mitt fall. Men som sagt – det är ju olika för alla.
Modigt och kompetent, tycker jag, att du själv identifierat vad du mår bättre resp sämre av och följer den känslan! Bra att du fått hjälp så tidigt också!
Tycker att hon som höll i förädrautbildningen här i Linköping gjorde det bra.
Tog upp det och pratade om det samt att de har en typ screening efteråt för att fånga upp nedstämda mödrar etc.
De tog även upp parrelationen efter barnets födelse. Att man ska tid för varandra utan barn var en viktig del. Vi förstagångare är det rätt viktigt att höra att man får bort stämpel som dålig förälder bara för att man vill gå på bio tillsamans.
Sedan tog de upp papparollen som är rätt lätt att gå bort sig i under första tiden då man faktiskt blir lite undanskuffad när prinsen eller prinsessan har kommit.
Som vanligt bra ämne och bra skrivet.
Vad bra att de tar upp frågan med alla föräldrar redan innan barnet är fött, och ännu bättre om det också finns en strukturerad screening efter förlossingen, då det mesta annars tenderar att kretsa bara runt barnet och dess tillväxt. Något som slår mig är att ett vanligt och bra tips är att föräldrarna ska få tid för varandra utan barnet, men vad gör man i familjer där man inte har någon naturlig barnvakt att fråga? Någon som vill berätta om sina erfarenheter av detta?
Jag tycker det är bra råd att man ska även fokusera på relationen också och inte bara föräldraskapet. Hur man gör sedan är upp till var och en. För våran del kändes det inte nödvändig i början och det har ju med amninga att göra utan det kommer så småningom och bara gå ut och äta en god middag på tu man hand var underbart. Bio har vi inte hunnit med ännu fast prinsessan är 16 månader.
Små barn funkar bra på resturangen också 🙂
Vi har precis som Timea haft det svårt, men på ett annat sätt. Att bli gravid var inget problem någon av dom 3 gångerna jag varit det. Problemet för oss har varit att behålla barnen… Första gången dog barnet i vecka 23 och andra gången i vecka 33. Med tvillingarna var det ruskigt nära också, men det gick som tur var bra. Även om min och Timeas situation är ganska olika känner jag igen mig väldigt väl i det hon skriver… Och vi ska ju vara EXTRA glada, för vi fick ju två på en gång…
Kära du! Två döda barn och två levande. Och de levande kräver extra mycket. Vilken kämpe du är! Extra stor kram till dig! (Och till Timea!)
Vad bra att ni skriver om det här ämnet eftersom det verkar vara ganska tabu att prata om den “jobbiga” tiden i början. Vi har fått vår son med hjälp av provrörsbefruktning och jag upplever att i “ivf-världen” har man ännu mer en känsla, att man inte vågar klaga, man har äntligen fått sitt barn efter flera års kamp och massor av hormonbehandlingar, så man skall vara glad. Fast det är inte så enkelt och självklart. Även om man har kämpat länge och varit mellan hopp och förtvivlan i flera år kan man känna sig trött, nedstämt i början och inte säkert alls att den stora kärleken mot barnet kommer på en gång.
Vi har även förlorat vår första son i vecka 36, han dog i min mage. Så vi har gått igenom en fruktansvärd sorg innan jag blev gravid igen och den här sorgen gjorde också att när vi äntligen lyckades få ett levande barn kände jag att jag inte fick klaga. Jag får inte säga hur trött jag är, hur jag längtar efter en helnattsömn, hur vår relation påverkades av att vi fått ett barn…osv, utan jag måste vara glad hela tiden att vi äntligen lyckades! Fast jag vet nu att det inte är så, de här känslorna är helt normala och inget att förneka inte ens om man gått igenom hemska saker kring att skaffa barn som vi har gjort.
Det är viktigt att skriva, prata om det här, att känslan är normal och ingen förälder behöver skämmas för sina känslor eftersom de är helt normala. Att få ett barn är världens UNDERBARASTE sak tycker jag, men samtidigt inte alltid dans på rosor och det är helt okej så. Tiden, erfarenheten hjälper sedan mycket, och sömnen förstås… :-).
Att få barn efter en lång barnlängtan är ofta extra svårt, det blev jag genast sugen på att skriva om. Pax för det Lina. Ett tips om du känner skuld för att tycka vardagliga saker med barnet är jobbigt är att vända på det. Det är en lyx i livet att tycka det är jobbigt att inte få sova för att barnet väcker en. En lyx jämfört med att gråta sig till sömns för att barnet inte lever längre. Njut av den lyxen, gotta dig i den och tyck riktigt synd om dig själv för att du inte får sova, eller för att du det gör ont att amma etc. (Men kanske inte inför dina fortfarande barnlösa vänner då!)
Det är precis jag brukar tänka på att hur skönt och underbart det är med de här nuvarande vardagsproblemen jämfört med kampen och sorgen vi har upplevt. Men man behöver påminna sig ibland faktiskt. Så jag njuter, jag lovar, och är tacksam varje gång när jag behöver gå upp på natten och är så fruktansvärt trött. Att ha vår son här är det bästa som hänt med oss.
Trots glädjen och lyckan får man klaga ibland lite, men självklart inte inför de som fortfarande kämpar. Jag minns hur svårt jag hade med att lyssna på andra kvinnor som blev lätt och spontant gravida och klagade på illamående under graviditet, om sömnlösa nätter och sånt eftersom jag önskade inget mer då än att behöva kräkas flera gånger under dagen pga graviditetshormoner eller inte kunna sova på natten för att mitt barn behövde mig.
Jag säger inte att man uppskattar lyckan mer när man är ofrivilligt barnlös, eftersom det inte är sant, men kanske man uppskattar på ett annat sätt.
Det blir intressant att läsa ett inlägg om att få barn efter en lång väntan och längtan, hur ni ser på saken.
Själva längtan efter ett barn och kampen är extremt svåra, men att få barnet efteråt var något extra underbart :-). Men en sak är säkert, man tar inte något för givet, den enorma glädjen kommer hand i hand med en enorm oro också. Det är något jag själv känner att jag måste lära mig att hantera.
Vilken välskriven text! Minns hur jag under sista tio minuterna under frågestunden på föräldrautbildningen (på totalt sex timmar) frågade om nedstämdhet i samband m att få barn. “Jo, just ja”, svarade barnmorskan. “Det är ganska vanligt & många drabbas”. Frågan jag då inte ställde var varför detta inte nämnts under de andra timmarna…Min bild är att å ena sidan är medvetenheten större än tidigare om hur människor reagerar på att bli föräldrar. Å andra sidan finns en tendens att utgå från att allt är bra tills motsatsen bevisats. Det tycker jag är synd. Hur vi pratar (eller inte pratar) om saker avgör ofta vad vi är bekväma att ta upp.
Det där är så skevt tycker jag. Att det ägnas timmar åt att i detalj undervisa om förlossningens olika skeden, men om det som händer efter utskrivning från BB sägs knappt ett ord. Under förlossningen har man ju (förhoppningsvis) professionell personal på plats som ansvarar, tolkar, förklarar och hjälper under hela förloppet. Det är väl hemma, när ensamheten och tystnaden sluter sig runt den nya lilla familjen man verkligen skulle behöva veta hur man ska göra? Varför fokuserar inte på föräldrautbildningar mer på hur amning fungerar, vad man kan göra om den strular? På nedstämdhet och kolikskrik? På hur lång tid det tar för mammakroppen att läka och återhämta sig?
Men vad bra skrivet! Heja! Otroligt viktigt ämne. Att bara veta att det är helt ok att känna så kan nog för många vara en tillräcklig hjälp.
Tack, vad snällt sagt! Jag tror också att det finns en enorm potential i att bara tala öppet om att det kan vara svårt att lära sig leva med en nyfödd. Min förhoppning är att öppenheten ska kunna skingra lite skulddimmor så fler kan våga be om hjälp.