Hem Förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder

Förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder

Förlossningsdepression

This post is also available in: English

Depression är en vanlig sjukdom och om man har en depression som nybliven förälder kan den kallas förlossningsdepression. Vid en förlossningsdepression är det extra viktigt att söka snabb vård eftersom man har ett barn att ta hand om och depressionen kan ha svårare att självläka när man inte får sova.

Symtom vid förlossningsdepression

Symtomen vid förlossningsdepression är samma som vid annan depression: energilöshet, nedstämdhet, svårighet att känna glädje, koncentrationssvårigheter, ångest och sömnsvårigheter. Vid djupare depressioner kan man plågas svårt av skuldkänslor och värdelöshetskänslor, som kan bli så starka att livet inte känns värt att leva.

Svårt att knyta an till barnet

Speciellt vid förlossningsdepression är att det kan vara svårt att knyta an till barnet och känna glädje över att ha blivit förälder. Kärleken till barnet kan låta vänta på sig tills depressionen läkt ut. Innan man har förstått att man har en depression leder detta ofta till svåra skuldkänslor. Men det är inget att känna skuld eller skam över, det är depressionssjukdomen som fungerar på det viset. När du blivit frisk från depressionen kommer ni att kunna knyta an till varandra utan hinder.

Boktips: Nödrop från lyckobubblan av Johanna Stenius

Baby blues eller tredagarsgråten

Det är väldigt vanligt att bli känslosam, nedstämd, och ha lätt till gråten några dagar efter förlossningen. Det kallas baby blues, eller tredagarsgråten. Baby blues ska bli bättre inom några dagar. Blir det i stället sämre och sämre för varje dag i mer än 1-2 veckor kan det vara en depression under utveckling.

Förlossningsdepression hos pappor och icke-födande mammor

Även pappor och icke-födande mammor kan få depressoion som nyblivna föräldrar. Det är inte svårt att förstå eftersom depressioner är vanliga under hela livet. Stark stress, som att få ett barn, kan öka risken att gå in i en depression. Det är lika viktigt för den icke-födande föräldern att få behandling för depression som för den födande föräldern.

Depression under graviditeten

5-10% av alla gravida har en depression redan under graviditeten. Det kan vara svårt att skilja lätta eller måttliga depressionssymtom från gravidsymtom, men är du osäker, sök vårdcentralsläkare eller psykolog för bedömning.

Hjälp vid depression

Det finns mycket effektiv behandling vid depression. Hopplöshetskänslor, skamkänslor och mindervärdeskänslor hör till sjukdomen, låt inte dem hindra dig från att söka hjälp.

BVC-sköterskan är en bra första kontakt vid lättare eller måttliga depressioner. Vänta inte tills hon frågar när barnet är 2 månader – berätta själv vad du tänker. Vårdcentralen är ett annat bra alternativ.

Om depressionen är svårare, med svår ångest, svåra sömnsvårigheter eller självmordstankar – sök hjälp direkt via akutpsykiatrin. Kontaktuppgifter finns på 1177.se. I många landsting finns ett akuttelefonnummer dit du kan ringa för råd.

Är du eller någon nära dig så svårt nedstämd att du tänker att det nog vore bäst för din familj att du tog ditt liv är depressionen så svår att du ska ta dig direkt till psykakuten.

KBT mot förlossningsdepression

Vid lätt till måttlig depression är psykologisk behandling i form av KBT förstahandsval ensamt eller tillsammans med läkemedel. Ett lätt sätt att få tillgång till KBT är via Internetpsykiatri.

Besök internetpsykiatri.se

Antidepressiva (SSRI) vid graviditet och förlossningsdepression

Antidepressiva läkemedel av typen SSRI, exempelvis Sertralin, har god effekt vid depression. Många är tveksamma till att ta SSRI under graviditet och amning av rädsla för att orsaka biverkningar hos barnet. Det är en rädsla som skadar mer än den hjälper.

Man vet att SSRI under graviditet är en säker läkemedelsbehandling. Med vissa preparat finns en viss risk för skakighet och lågt blodsocker efter förlossningen, men det är övergående.

Man vet också att SSRI under amning är en säker läkemedelsbehandling.

Sömn vid förlossningsdepression

Vid alla depressioner är sömnen viktig för återhämtning och läkning. Man får ofta svårt att somna av depressionen, och har man en bebis hemma kan det vara mycket svårt att få till bra sömn.

Här gäller det att prioritera och organisera. Finns det en icke-deprimerad förälder är det mycket bra om den föräldern kan ta hand om nätterna. Finns det inte, engagera nätverket – mor/farföräldrar eller vänner. Be om hjälp.

Sömnmedel kan också vara nödvändigt i de mer akuta faserna av depressionen. Be om en variant som inte är beroendeframkallande. Sov inte i samma säng som barnet när du tagit sömnmedel.

Sjukskrivning vid förlossningsdepression

Vid en förlossningsdepression är det ofta så att man inte orkar ta hand om barnet själv, och att man behöver sova om nätterna. Då behöver man bli sjukskriven från sin föräldraledighet så att någon annan (oftast den andra föräldern) kan gå in och vara föräldraledig. Be vårdcentralsläkaren om sjukskrivning samtidigt som du ber om behandling och hjälp.

Slutligen:

Livet som nybliven förälder kan vara stundtals svårt, nytt och omtumlande, men det ska inte kännas mestadels tungt och hopplöst. Då behöver du söka hjälp – för din och barnets skull.

Läs mer:

Läs mer om du känner dig som en dålig mamma

Läs mer om spädbarns sömn – hur mycket eller lite är normalt?

Läs mer om kolik hos spädbarn – magdroppar, akupunktur, vad hjälper?

Läs om D-mer – ångest av amning

Läs om föräldraoro

Läs om bebis efter IVF

Läs om föräldraskap vid borderline

Läs Agnes Wold om att ge råd till nyblivna föräldrar

Intervju med Kitty Jutbring om förlossningsdepression

Boktips: Nödrop från lyckobubblan av Johanna Stenius

32 kommentarer till “Förlossningsdepression – när det är tungt att vara förälder”

  1. Hej, tack för toppenbra blogg!
    Jag är mitt uppe i en tuff start just nu. Min son blir 1 månad i morgon och allt är skit. Jag bara gråter och vet inte hur vi ska få ihop det. Är rädd för att jag har fått en depression och att jag inte klarar av att ge honom det han behöver. Hoppas det är ok att jag frågar här och ska försöka fatta mig kort.

    Efter en jobbig förlossning kom vi hem med vårt lilla knyte och allt var bra. Jag fick svår babyblues men tyckte det gick över hyfsat. Men amningen är svinjobbig och jag oroar mig för om jag gör rätt etc. Har inte fått gå i någon skola och skulle vilja få bekräftelse på att vi gör rätt. När ska man byta bröst? Ligger han rätt? Får han i sig av den feta mjölken, etc. Ringer amningsmottagningen två ggr men de ringer aldrig upp.
    Han ammar i 1,5 h i sträck och efter 30 min vill han ha igen. Känns som om han aldrig är nöjd. Mycket gnäll.
    Men han går upp i vikt. Dock på “fel” kurva.
    Vid besök på BVC säger de först: han kommer kanske ligga på den här kurvan, ingen av er föräldrar är ju speciellt stora. Men sen, när vi pratar om att amningen inte känns bra får jag förslag att amma 15 min på varje bröst och sen ge ersättning efter varje mål och mata var tredje timme. Ok, vi provar. Går fint första gången. Andra gången tvärnit. Skriker och gråter hysteriskt och vägrar ta flaskan. Tröstar, ger bröstet, provar vid nästa mål. Samma sak. Och vid nästa. Och dagen efter. Och då har han ätit både ersättning och bröstmjölk tidigare ur samma flaska med god aptit.
    Pratar m BVC som då säger att han nog har mjölkproteinallergi och att jag ska utesluta all mjölk.
    Senare på dagen (i går) började han få ont i magen. Nästan ett dygn efter att han åt ersättning. Skrek, grät, hade svårt att bajsa, sov dåligt, pruttade bara. Fortsatt i viss mån i dag men han har sovit på promenad i vagnen och ätit med god aptit.
    Vi har provat Windi en gång med bra resultat.
    Min fråga är nu om man kan säga så enkelt att det är allergi? Känns som att alla får rådet att utesluta mjölk väldigt lättvindigt. Är ett stoooort projekt för mig så vill inte göra något i “onödan”, eftersom jag mår dåligt redan av omställningen.
    Vad kan det bero på att han helt plötsligt inte tog flaskan m ersättning?
    Jag sitter här med ömma bröstvårtor, ont i utsidan av ena bröstet, frossa och allmän olustkänsla och smärta i huvudet, axlar och som strålar ner i armarna. Hade nyss ingen ork att lyfta upp honom. Vad kan det vara?
    Mycket spritt inlägg här men vet inte var jag ska vända mig.
    Ska tillägga att jag bara gråter hela tiden och har svårt att veta hur/vad jag ska göra. Inte bra detta.

    1. Stor kram!

      Två konkreta tips:

      1. Gå till vårdcentralen idag och säg att du är rädd att du har en depression. Du bör få en bedömning av om det kan vara så och förslag till behandling. Behandling kan vara samtalsstöd, regelrätt psykoterapi och/eller läkemedelsbehandling. Kombinationer av behandlingar, t ex både samtalsstöd och läkemedel är bra och smart.

      2. Ring en hjälpmamma från Amningshjälpen för att få stöd i amningen. Du kan hitta en lista på http://www.amningshjalpen.se

      Angående komjölksproteinallergi så förstår jag inte riktigt varför man trodde på det från början. Det låter inte som det du behöver mest just nu är dietrestriktioner. Om barnet följer sin kurva (vilken det än är) så växer barnet bra!

      Slutligen: sök hjälp! Du behöver det för att må bättre. Du har rätt att må bättre än så här. Och alla möjligheter att göra det med stöd och hjälp på vägen. Kram!

    2. Jo, en sak till: om du har en depression och inte orkar ta hand om dig och bebisen på ett tillräckligt bra sätt kan du bli sjukskriven från föräldraledigheten. Då kan barnets andra förälder eller annan närstående ta föräldrapenning och vara huvudansvarig för bebisen. Om du har en depression rekommenderar jag detta och att ditt bebisansvar till en början blir amning (om du vill fortsätta) och en timmes dagligt gos, ramsor och sång med bebis. Allt övrigt till annan vuxen. Till en början.

    3. Tack för svar och råd. Har en tid inbokad på BVC för samtal om depression men ska se om jag kan få en tidigare. Ang komjölksproteinallergin så baserades det på hans svaga viktuppgång (vägde 4120 vid födseln, 42+1 igångsättning, EDA, dropp och sugklocka. Rasade till 3700 men jobbar sig uppåt. V 3 veckor passerat födselvikten. 4 veckor 4460. Följer den kurvan han trillade ner till jättefint, men inte födselviktskurvan) och att han varit strulig m amningen.
      Men samma BVC-sköterska ringde i morse och ville skicka oss till barnakuten eftersom han har haft ont i magen och kräkts typ en gång under helgen. För att utreda att det inte är något fel på “uppkopplingen” mellan magsäck och tarm. Men min magkänsla säger mig att det är onödigt och jag stod på mig att vi ska få komma in och väga först, och sen se. Kände att jag ska börja lita på min magkänsla, och om det är så att han inte har gått upp något mer, ja då åker vi in. Men jag har ju en del annat att ta tag i, och har ingen lust att spendera en dag på barnakuten i “onödan”. Rätt eller fel tänkt av mig?

    4. Lita på din magkänsla! Han behöver INTE följa födelseviktkurvan. Bebisar byter mycket ofta kurva första veckorna.

  2. Ensamma mamman

    Som enastående mamma har jag känt mig maktlös o så fruktansvärt ensam i allt. Oförstående mamma och envis till tusen om att ja kan själv. Redan på BB bad jag om hjälp- de ringde personligen upp en bvc nära mig o “lämnade över” mig o det kändes bra! Tråkigt nog så förstod inte bvc ssk att jag verkligen var helt ensam o behövde hennes stöd o råd. När jag inte fått mer än 2 timmars sammanhängande sömn om nätter under 4 månaders tid, där jag knappt åt eller kunde komma ihåg mina bvc tider tog fel datum o tid o sluddrade och grät om vartannat. Inte ens då såg bvc mig, utan det var hennes vikarie som jag begärde o få komma i kontakt med barnpsykologen. O det var starten på min mardröms resa! Jag var så trött att jag inte visste var jag skulle ta vägen o hade ingen omkring mig som ville hjälpa, så psykologen gjorde en omsorgsanmälan till socialen då jag beskrev att min stubin blev kortare o kortare o att jag tagit upp rökningen igen. Hon ville att jag skulle få hjälp o stöttning i min föräldraroll o vara ett stöd där bvc inte stöttade. Jätte bra kände jag, nu ska jag få hjälp! Istället gjordes en djupdykning i min anknytningsstil, mina psykiatri journaler begärdes in och vi blev observerade under 2 dagar på vardera 4 timmar om hur jag samspelade med min dotter. Jag var trött, utmattad, rädd o vilse i min föräldrarroll o var så glad för hjälpen jag skulle få att jag var öppen med allt o kände mig bekväm o prata om mina känslor som jag har så svårt för. “Ibland har man lust o slänga ut ungen genom fönstret” vet jag att jag sa skämtsamt- för det känns så men man gör ju inte det! Bvc sa vid första mötet att det var ok o gå ut o andas på balkongen när det blev för mycket bara jag lagt ifrån mig barnet på ett säkert sätt, förslagsvis i spjälsängen. Detta tolkades av socialen och då tänker jag kalla dessa soc. tanter för självutnämnda barnexperter, att jag övergav mitt barn och att jag inte kunde knyta an! Det hela blev så fel o när utredningen var klar 4 månader senare, hade de hotat o ta mitt barn ifrån mig, skicka oss till ett mödrahem eller frivilligt bo i en jourfamilj o där fick vi bo i en månad. Utredningen som gjorde är det så många fel i o som verkligen sänkte mitt redan dåliga förtroende som förälder. Barnet var sent utvecklad i talet (7 månader gammalt) det var fel att jag ammade- det syntes att vi ammade mycket sa dem då hon sög mest på maten. För att slingra mig undan denna bevakning o ständiga klagan på hur jag skulle vara så fick ja hålla tyst om mina känslor o bara prata om hanterliga situationer. Jag samlade även mod till mig o besökte en speciell avdelning på sjukhuset med ett team av barnsjuksköterska, barnläkare, logopeder och sjukgymnaster för att de skulle göra en observation som kunde motbevisa socialens utredning. Mycket riktigt så hade de inget att anmärka på inte ens min föräldrarstil, jag behövde bara för höra att det jag gör är bra o att jag duger! Det e bra nu men det var en pärs som jag inte önskar någon o tyvärr blev allt så fel det kunde bli när ja bara behövde få sova ikapp mig lite! Tack för en jättebra blogg!!

    1. Vilken fruktansvärd tid det måste ha varit för dig! Otroligt modigt och superkompetent av dig att söka hjälp, och när du inte fick den där du först letat, söka vidare tills du fick det du behövde! Jag hoppas du och ditt barn har det lättare nu.

  3. Åh, skönt att läsa detta. Har en dotter på 4 mån och min baby blues gick aldrig över men nu har jag fått olika sorters hjälp och hoppas på att det ska bli bättre. Allt det psykiska kan vara så sjukt jobbigt.

    Vill även berätta att det ju faktiskt finns ganska stora individuella skillnader som gör att allt inte funkar på alla. Som när Elin skriver att snitt och EDA etc påverkar anknytningen… Jag har haft stora problem med anknytningen men insåg efter några månader att det berodde på amningen – jag tvingade mig att amma eftersom det gick så bra fysiskt trots att jag inte tyckte om det psykiskt och när jag slutade amma när dottern var 3 mån så var det som om en stor sten lättade från hjärtat. Tycker fortfarande inte att jag har en bra anknytning men tusen ggr bättre nu än när jag ammade.
    Jag födde även med planerat snitt pga vaginalförlossningsfobi och det är det bästa valet jag gjort och när dottern kom var allt väldigt bra och tiden på BB var ljuvlig, det var senare som amning och baby blues satte käppar i hjulet för oss. Är övertygad om att en vaginal förlossning hade gjort mer skada i mitt fall. Men som sagt – det är ju olika för alla.

    1. Modigt och kompetent, tycker jag, att du själv identifierat vad du mår bättre resp sämre av och följer den känslan! Bra att du fått hjälp så tidigt också!

  4. Doktor Cecilia och Doktor Lina, ni tar upp fantastiskt bra ämnen. Ni dämpar nog många småbarnsföräldrars oro. En stor del upplever nog en jobbig start men kanske inte vågar tala om det. Det du skriver Lina, om att våga signalera om man mår dåligt och att man inte känner skuld är oerhört viktigt. För min del var jag omedveten om att det var en förlossningsdepression jag hade efter mitt första barn, trodde att det kanske skulle vara så här. Visste ju att det kunde vara jobbigt…när man är mitt uppe i det är det svårt att själv förstå och ta tag i saker. Förhoppningsvis har man då någon i sin närhet som kan uppmärksamma i stället.

    Elin, du skriver om ett mycket intressant ämne. Visst används värkstimulerande dropp i hjälpande syfte som Lina skriver, diagnoser som primär och sekundär värksvaghet finns ju faktiskt. Men det finns baksidor som jag tror att långt ifrån alla känner till. Tror på kontinuerligt stöd och trygghet för födande kvinnor.

  5. Det är viktigt att prata om att det kan inträffa och att det bör uppmärksammas mer, men det är också viktigt att prata om hur det skulle kunna förebyggas.
    Den omedelbara kärleken till ett nyfött barn är mycket beroende av de endogena oxytocinnivåerna. Dessa kommer naturligt hos kvinnor i pulser direkt efter förlossningen, framförallt den första timmen. Dessa höga doser endogent oxytocin ger mamman starka förälskelsekänslor till det nyfödda barnet och bidrar till anknytningsprocessen. Vid varje amning kommer återigen oxytocinpulser, om än inte lika starka som i anslutning till förlossningen. De hjälper till att befästa kärleken och anknytningen.
    Tyvärr finns det sätt att störa dessa naturliga oxytocinnivåer, som är mycket vanliga. De främsta sätten är kejsarsnitt, EDA och värkstimulerande dropp (syntetiskt oxytocin). Dessa minskar inte enbart oxytocinproduktionen under den första timmen efter förlossningen, utan även framöver under amningsperioden. Topparna/pulserna av endogent oxytocin minskar eller försvinner helt hos de kvinnor som fått dessa interventioner. Syntetiskt oxytocin passerar i mycket liten utsträckning blod-hjärnbarriären, vilket gör att det kan störa kroppens egen oxytocinproduktion men inte effektivt påverka känslorna och anknytningen.
    (Källa: Kerstin Uvnäs-Moberg)
    Jag tror att hade fler kvinnor fått denna information så hade nog inte lika många valt exempelvis EDA som smärtlindring. Och hade sjukvården tagit till sig det så hade interventionerna förhoppningsvis minskat (exempelvis gavs i Varberg 2010 värkstimulerande dropp till 71,7% (!) av förstföderskorna, en orimlig siffra). Men vetenskapliga rön verkar ha svårt att få fäste inom förlossningsvården… (se även Wiklunds debattartikel i Dagens Medicin).
    Detta är säkert inte hela förklaringen till varför den omedelbara kärleken till ett nyfött barn ibland saknas. Men det är rimligt att tro att det är en stor och viktig del, och alla kvinnor borde få möjlighet att göra ett informerat val.

    1. Det är intressant när jämförelser mellan olika förlossningskliniker görs och man ser stora skillnader i exempelvis andelen kejsarsnitt och användandet av värkstimulerande dropp ses som inte kan förklaras av medicinska faktorer. Viktigt för vården att lära av sig själv!
      Hur man mår som nybliven förälder påverkas av flera faktorer. Förlossningsupplevelse och hormonell omställning är exempel på sådana, dock inte de enda. Kejsarsnitt och värkstimulerande dropp används ju primärt för att mamma och barn ska ta sig genom förlossningen utan skador, vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg. En till sak jag vill trycka på är att det inte bara är mammor som kan må dåligt som nyblivna förälder, utan även partnern. Det viktiga, tycker jag, är att föräldern som inte mår bra vågar signalera det, och att omgivningen fångar upp det utan att skuldbelägga, så familjen kan få den hjälp den behöver för att må bättre.

    2. Tanken bakom interventionerna är självklart god, och det är bra att det finns möjlighet att använda medicinska interventioner när det verkligen behövs. Problemet är att de används rutinmässigt och inte alls bara när det verkligen är medicinskt nödvändigt. Och vad gäller sådana saker som man kan välja helt själv, som EDA, så saknas den information under graviditeten som skulle behövas för att kunna göra ett informerat val. De flesta tror att det inte finns några nackdelar.

      Men vi är helt överens om att det är viktigt att fånga upp och inte skuldbelägga föräldrar som mår dåligt. Jag ville bara nyansera det hela med att det faktiskt också finns saker att göra för att förebygga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *